”Där den stora uppsorteringen börjar”. Om nationsgränser och nationella renings-riter

Markus Idvall & Fredrik Nilsson

 

Hälsingborgs sanitetsanstalt hade t.o.m. i natt kl. 24 behandlat 5 589 personer representerande en mångfald nationaliteter, och i går afton kommo 446 ungerska, tjeckiska och polska kvinnor […] Järnvägstågen växlas in på spåren vid renhållningsverket, varpå flyktingarna få gå till ett stort tält på slakthusets gård, där den stora uppsorteringen börjar […] Utom den personliga behandlingen, läkarundersökningen och provtagningen desinficeras deras tillhörigheter och civila kläder brännas … (Sydsvenska Dagbladet Snällposten, SDS, 19/3 1945)

När andra världskriget närmade sig sitt slut var Europa i rörelse, vilket även påverkade neutrala stater såsom Sverige. Under 1944 och 1945 kom allt fler flyktingar till landet: När kriget bröt ut fanns det runt 5 000 flyktingar i landet och vid krigets slutskede hade antalet ökat till ca 200 000 (Byström & Frohnert 2013, 18). För att hantera flödet utvecklades ett omfattande gränsarbete som inkluderade noga reglerade gränspassager. Detta gränsarbete var impregnerat av en djupare liggande symbolik och kulturellt formade föreställningar om den Andre (här förkroppsligad av flyktingen). Som framgår i citatet fick ingen passera utan att ha genomgått en läkarundersökning och dessutom skulle såväl flyktingarna som deras tillhörigheter saneras. Flyktingen betraktades per definition som oren och om hen kom i kontakt med det svenska samhället förelåg risk för kontaminering. För att hantera detta potentiella hot kom reningsritualer att bli viktiga element i gränsarbetet. Syftet med föreliggande artikel är att undersöka hur nationen synliggjordes genom sådana ritualer, dvs. hur gränsen mellan rent-orent, moral-omoral, svenskt-osvenskt, tog sig uttryck.[1] Det finns därför anledning att inledningsvis redogöra för artikelns gräns- respektive ritualperspektiv.

Nationsgränser fungerar som demarkationslinjer mellan nationer, men dessa linjer är inte nödvändigtvis synliga där riksgränsen de facto är belägen. De kan istället materialiseras innanför eller utanför det nationella territoriet (Balibar 2002/2011, 89-94). I en annan publikation har vi analyserat det svenska lägersystem som utvecklades under andra världskriget som en sådan utlokaliserad gränspraktik (Idvall & Nilsson 2017).[2] Den utlokaliserade gränsen framhäver gränsens komplexitet, men också dess instabila och performativa karaktär. Chris Rumford, professor i politisk sociologi och gränsforskare, menar att: ”The fixity of the border can never be taken for granted […] borders must be made and remade on a regular basis if they are to function as designed” (2014, 56). Ett performativt gränsperspektiv betonar sålunda att gränser är i ständig tillblivelse och att de materialiseras genom exempelvis gränsbommar, murar och staket, men också genom narrativ som beskriver, klassificerar och värderar det som finns på andra sidan (Rumford 2014, 69, Reeves 2014, 6). I överförd mening innebär detta att gränser bland annat görs då transnationella flyktingströmmar hanteras och diskuteras, oavsett om detta sker i direkt anslutning till gränsen, på kontor långt från själva gränsen eller i media. I föreliggande artikel undersöks därför såväl materialiserade som narrativa gränspraktiker; reningsritualernas konkreta uttrycksformer såväl som talet om flyktingarna.

Studien knyter an till etnografen Arnold van Genneps (1908/1960) analyser av så kallade övergångsritualer. Sådana riter består av tre faser. I den första separeras individen från den kända världen (det sociala sammanhanget som hen normalt ingår i) och förs in i en liminal zon. I denna fas prövas individen, fysiskt eller mentalt, på olika sätt och genom prövningarna kan hen förändras. Övergångsritualen har därmed en transformativ potential. I den sista fasen återvänder hen till den kända världen som en i viss mån förändrad person och kan då inkluderas i gemenskapen med utgångspunkt i den nyvunna statusen eller positionen. Ritualerna har ofta en tydlig rumslig dimension i form av dörrar, trösklar eller portaler som ska passeras i reell eller symbolisk mening. Vid sidan om denna rumsliga dimension utgör reningen ett centralt inslag. Den som ska passera blir föremål för olika slags reningsriter som syftar till att minska risken för kulturell kontaminering i mötet med världen på andra sidan (van Gennep 1908/1960, 19-20). Dopet är i detta sammanhang extra intressant eftersom vatten har en central dimension. Genom vattnet blir en övergång möjlig: Barnet förs i symbolisk mening från ett orent tillstånd till en ren position och kan därmed också tas emot i gemenskapen utan risk. Frågan är om sanitetsanstalternas tvättning av flyktingarna under andra världskriget fyllde en snarlik rituell funktion? Handlade saneringen om att föra flyktingen från ett orent tillstånd till ett rent för att på så sätt möjliggöra en inkludering i en ny gemenskap? Med ambitionen att besvara dessa frågor belyser föreliggande artikel några detaljer i det rituella gränsarbete som utvecklades i det svenska lägersystemet. Inledningsvis vänder vi blicken mot några föreställningar om flyktingarna som florerade vid denna tid. Med utgångspunkt i dessa följer därpå tre avsnitt som analyserar reningsritualen som gränsarbete.

 

Den hotade gränsen

När antalet flyktingar ökade etablerades en så kallad medicinsk spärr (Idvall & Nilsson 2017). Spärren byggde på en vilja att hjälpa de som anlände, men också en rädsla för att flyktingar skulle sprida sjukdomar (Montesino 2007, 39, se även Montesino & Thor 2009). Oron inför vad flyktingarna kunde tänkas föra med sig fick ständigt syre genom illavarslande rapporter som spreds via kvälls- och dagspress.

I februari 1945 meddelade exempelvis Skånska Aftonbladet att paratyfus härjade finska byar och att hundratals människor dog i olika epidemier (15/2 1945). SDS rapporterade om epidemier i Tyskland och risken för spridning av sjukdomar till en ”stor del av Europa” (16/3 1945). Samma tidning informerade om att epidemier dagligen skördade runt 4 000 dödsoffer i Tyskland och att ”våldsamma” epidemier hotade att sprida sig i Europa (18/3 1945). Läsare av Skånska Dagbladet fick veta att flyktingar som bar på smittosamma sjukdomar hade flytt från ett karantänsläger i Polen och nu var på väg till Tyskland:

 

1000-tals personer, som äro smittade med svåra epidemiska sjukdomar och som därför hållits i större karantänsläger i Polen, ha i den allmänna villervallan brutit sig ut ur lägren och äro nu på flykt västerut mot den tyska gränsen. Myndigheterna försöka på allt sätt stoppa dem, men de stå i de flesta fall maktlösa. (22/7 1945)

 

Genom reportage som dessa frammanades en bild av flyktingar som ett potentiellt hot mot nationen, vilket bidrog till att ge frågan om sanering en framskjuten roll i gränsarbetet. I en skrivelse från Länsstyrelsen i Skåne betonades behovet av en ökad mottagningskapacitet. Tusentals flyktingar förväntades anlända till de större hamnarna och länets civilförsvarschefer uppmanades att: ”Undvika att inhysa flyktingar i någon förläggning, innan de genomgått sanitetsbehandling”.[3] Helst skulle flyktingarna stanna kvar ombord på skeppen och där ”avbida den tidpunkt, då sanitetsbehandling kan äga rum”. De skulle alltså inte beträda svensk mark innan det var dags för sanering. Om flyktingarna inte kunde stanna kvar ombord, till exempel av utrymmesskäl, skulle de transporteras till särskilda mottagningsstationer. Detta ansågs vara problematiskt eftersom det förelåg risk för kontakt med ” städernas bebyggda områden” och därmed smittspridning. Om sådana riskfyllda företag skulle genomföras var det viktigt att läkare först tillfrågades och dessutom borde sanitära föreskrifter ”strängt efterföljas”.[4]

Kontakten med det omgivande samhället skulle alltså minimeras för att undvika kontaminering. Liknande observationer har gjorts i studier av hur amerikanska myndigheter har förhållit sig till emigranter och andra som rört sig i nationens gränsområden. I den tankeväckande studien Bioinsecurities. Disease Interventions, Empire, and the Government of Species visar Neel Ahuja hur rädslan för smitta bland annat har hanterats genom att placera de hotfulla Andra i karantänläger samt genom att göra de Andras kroppar till föremål för interventioner såsom sterilisering och vaccinering (Ahuja 2016, 18-20). Som vi ska se i de följande avsnitten avvek inte Sverige från detta mönster och sanitetsanstalten utgjorde ett centralt inslag i gränsarbetet.

 

En barrikad mot ”epidemisk smitta utifrån”

Vårvintern 1945 meddelade SDS med viss tillförsikt att beredskapen mot ohyra var god och Malmös nya sanitetsanstalt lyftes fram som det yttersta beviset för detta (22/2 1945). Anstalten hade byggts året innan och enligt skribenten sattes den nu på prov för första gången. Provet bestod i avlusning av ett 20-tal flyktingar och behandlingen omfattade ”ingnidning med en salva och åtföljande varmbad samt dusch”. Dessutom ingick desinfektion av kläderna i ugnar. Skribenten betonade att hanteringen var säker: ”En som är ’oren’ kan inte komma över till de ’renas’ sida, förrän vederbörande själv genomgått proceduren och fått sina kläder rensade”. På detta sätt framställdes sanitetsanstalten som en viktig aktör, en gränsvakt att lita på. Liknande utspel kom med viss regelbundenhet vid denna tid. I tidningen Arbetet poängterades att flyktingar skulle genomgå en ”noggrann sanitetsbehandling” på Hälsovårdsnämndens sanitetsanstalt i Malmö innan de fördes vidare till olika läger: ”Och just i dessa dagar har man stor nytta av anstaltens förträffliga anordningar […] Det rådde ett rörligt liv på sanitetsanstalten under onsdagsaftonen med bl.a. läkare och sköterskor flitigt i aktion” (29/3 1945). Genom att betona anstaltens förträfflighet och den flit som präglade arbetet stabiliserades en egentligen porös gräns. Sanitetsanstalten i Malmö var, enligt en författare i en minnesskrift över Hälsovårdsnämnden i Malmö, en ”barrikad mot epidemisk smitta utifrån” (Nordling 1950, 85).

Ängsligheten inför det orena var förstås inte bara lokaliserat till flyktingmottagandet. Etnologen Jonas Frykman har visat att en renlighets- och hygienvurm genomsyrade Sverige under 1930- och -40-talen och denna knöts till formeringen av en nationell svensk identitet: Att lämna det smutsiga bakom sig utgjorde en viktig del i en rituell formering av det modernt svenska (Frykman 1993/2005, 167). I ljuset av detta framstår sanitetsbehandlingar som viktiga gränspraktiker i ett rituellt organiserat försvar av det svenska. Till viss del förstärks intrycket av att somliga flyktingar inte ansågs behöva sanering, i synnerhet inte så kallade tysklands- respektive estlandssvenskar med familje- eller släktband till Sverige:

 

Den estniska flyktinggruppen skickades i buss direkt från färjeläget till dusch och reningsprocedurer hos hälsovårdsnämnden […] Det är första gången civilflyktingar fått genomgå denna procedur i Malmö – enligt vad som uppgivits för SDS – och det var ingalunda av behovet påkallat, det betygade, de närvarande tjänstemännen. Men det gällde att uppfylla principbestämmelser för flyktingar från öster. (SDS 19/2 1945)

 

Det svenska arvet ansågs borga för god hygien, detta i motsats till andra flyktingar österifrån.

Även om vissa sålunda inte ansågs behöva sanering så utgjorde sanitetsanstalten ett bärande element i gränsarbetet. Men samtidigt som anstalten beskrevs med tillförsikt så tycks det emellertid finnas en insikt om att de ritualer som utvecklades kring anstalten var otillräckliga. När anstalten inspekterades i oktober 1944 var resultatet förvisso till belåtenhet: ”Anstalten har redan flera gånger tagits i bruk för behandling av flyktingar och deras kläder och har därvid visat sig fungera väl”. Byggnaden gav ett solitt intryck, golv, väggar samt takytor var lätta att rengöra och dessutom var man nöjd med avlusningskapaciteten som uppskattades till 28 personer per timme. Vid behov kunde dessutom kapaciteten ökas, men ”under förutsättning att tränad personal står till förfogande i behövlig utsträckning”.[5] Fler aktörer behövde alltså aktiveras i reningsritualen och aktörskapet omfattade även nya teknologier såsom DDT.

 

Ett ”lämpligt medel i kampen mot klädlöss”

I november 1944 uppmärksammade Medicinalstyrelsen att klädlöss hade påträffats vid flera flyktingförläggningar, trots att flyktingarna hade genomgått avlusning omedelbart efter ankomsten till landet. Gränsen behövde därför förstärkas.

 

Då med hjälp av DDT även massavlusningar synas kunna verkställas utan större svårighet och till relativt ringa kostnad, torde det utgöra ett lämpligt medel i kampen mot klädlöss på förläggningarna för flyktingar och evakuerade.[6]

 

I första hand skulle DDT användas i puderform och vid behov borde det även användas profylaktiskt. Personal som arbetade med flyktingar instruerades hur att gå tillväga: ”Underkläderna jämte insidan av tröjor, rockar, byxor, strumpor etc. pudras rikligt. Även sängkläderna skola inpudras. Pudret fastnar lätt i kläderna, och om det gnides eller borstas in uppges det häfta tillräckligt fast mellan trådarna i tyget för att bibehålla sin insekticida verkan upp till några veckor. Vid förnyad kontakt med nedlusade bör dock bepudringen upprepas”.[7] Eftersom DDT var ett nytt medel begärde Medicinalstyrelsen in rapporter om resultaten från de platser där medlet testades.[8] I skrivande stund är det oklart vad rapporterna innehåller, men kanske avråddes från användning. Under våren 1945 kom nämligen nya propåer om användande av DDT. I ett PM från det flyktingläger som Svenska Röda Korset hade etablerat i Lübeck pläderade skribenten för att DDT borde användas vid massavlusningar i Sverige.[9] Kanske är det i ljuset av medlets starka symbolvärde på kontinenten som vi ska förstå varför Svenska Röda Korset visade intresse för DDT.

Medlet fick sitt genombrott i samband med att amerikanska styrkor intog Neapel 1943. För att bromsa den tyfusepidemi som härjade staden beslutades att DDT skulle användas i större skala. Uppemot 3 miljoner individuella behandlingar genomfördes med framgång och epidemin stoppades (Dunlap 1981, 62). DDT blev därmed en symbol för modernitet, dvs. framsteg och utveckling (Kinkela 2011, 7, 45-46), vilket kan förklara varför svenska organisationer och myndigheter integrerade DDT i gränsarbetet. När flyktingströmmen ökade under våren 1945 skulle det emellertid visa sig att medlet inte alltid hade avsedd verkan. Medicinalstyrelsen uppmanade därför till större noggrannhet:

 

Det har visat sig, att flera av de senast anlända flyktingkontingenterna haft rikligare förekomst av ohyra än de tidigare anlända. Det har också förekommit, att ohyra konstaterats på förläggning flera dagar efter ankomsten. I visst fall kan den möjligheten ej uteslutas, att DDT-behandling och läkarbesiktning ej företagits med erforderlig noggrannhet. Med hänsyn till att fall av fläckfeber förekommit i olika kontingenter måste bekämpandet av ohyra anses som en av de viktigaste uppgifterna vid mottagningsstationerna.[10]

 

Sanitetsbehandlingen hade alltså som mål att säkerställa att flyktingarna inte förde med sig smitta, bakterier och ohyra in i landet. Men det fanns även andra hotbilder som skulle hanteras rituellt, nämligen risken för att omoral och ovanor fördes in i landet. För att undvika detta räckte det inte med avlusningar, utan här krävdes andra rituella gränspraktiker.

 

Att ersätta omoral och ovanor med ”svenska vanor”

I maj 1945 publicerade SDS en uppseendeväckande artikel med rubriken Flyktingströmmen genom Malmö en spökparad av svält och nöd. Skribenten var förfärad över flyktingarnas tillstånd.

 

När man ser flyktingarna komma iland, ännu iförda sina arbets- och fångdräkter, ovårdade, smutsiga och i oändligt många fall utmärglade intill skelettet, är det, som om man såg en spökparad. […] Kvinnor, som en gång varit blomstrande ungmör, ha blivit skinntorra, utmärglade gummor, friska, starka män ha blivit märkta för livet av hugg och slag. (SDS 5/5 1945)

 

I artikeln uttrycktes en osäkerhet inför framtiden och flyktingarnas möjlighet att lämna det förflutna bakom sig: ”Man förstår att det måste ha grott mycket hat bakom de usla paltor, som flyktingarna nu få lägga av sig, och man undrar bara, om dessa människor någon gång skola kunna känna sig helt lyckliga igen”. Denna osäkerhet är ett återkommande tema i brev och skrivelser vid denna tid.

I samband med att Svenska Röda Korset evakuerade fångar från tyska koncentrationsläger etablerades som nämnts ett läger i Lübeck. I ett brev till en dansk kollega påpekade Hans Arnoldsson, chefen för lägret, att 10 000 sjuka flyktingar snart skulle överföras till Sverige. I brevet beskrivs de före detta fångarna med viss ambivalens: ”Det blir säkerligen ett drygt arbete hemma i Sverige att ta hand om alla dessa människor, i synnerhet som deras psykiska tillstånd efter många år i koncentrationsläger har tagit skada”.[11] Deras fysiska hälsa kunde åtgärdas, men skulle eller kunde man nå deras inre? Arnoldsson tvekade i detta och andra brev. I ett brev till chefen för Kungliga Civilförsvarsstyrelsen menade han att Sverige noga borde överväga huruvida man skulle ta emot ytterligare 2 000 före detta lägerfångar eller inte: ”Personligen tycker jag att vi skola betänka oss flera gånger” eftersom det sannolikt skulle vara ”svårt att styra och fostra dessa människor”.[12] Anledningen till pessimismen står åter att finna i den behandling de hade utsatts för i de tyska lägren: ”Ledsamt nog har den omänskliga behandlingen i koncentrationslägren med ständig strid för livet satt sin prägel på deras psykiska tillstånd och de etiska och moraliska begreppen stå lågt”. I ytterligare ett brev konstaterade han att ”människans finaste psykiska funktioner ha trängts undan och de mest primitiva egenskaperna blivit de förhärskande”.[13] Arnoldsson var inte var ensam om att känna oro inför flyktingarnas moraliska status. En liknande ängslighet kommer till uttryck i skrivelser rörande flyktingar som eventuellt skulle ges möjlighet att arbeta utanför lägren.

 

De som tillbringat lång tid, kanske flera år i koncentrationsläger under svåra förhållanden ha i regel kommit så långt bort från normalt liv, att det krävs en mycket långsam och svår anpassning, innan de åter kunna leva ett självständigt liv i frihet. Det är härvidlag fråga icke endast om fysisk kraftnedsättning och psykisk depression, utan även, och icke minst, om moraliska faktorer.[14]

 

Det var särskilt unga kvinnor, i synnerhet polska judinnor, som ansågs vara svåra att hantera. Arbetsplatsen fick därför inte finnas allt för långt från flyktingförläggningen och dessutom skulle den utplacerade övervakas: ”Å ena sidan måste [övervakningen] vara effektiv och auktoritativ, då de personer det gäller andligt och moraliskt ofta äro som barn, men å andra sidan måste den samtidigt vara taktfull och förtroendefull, så att den övervakade lär sig att moraliskt stå på egna ben”.[15]

Föreställningar om att flyktingar inte befann sig på samma moraliska nivå som svenskar återkommer även i rapporter från flyktingförläggningar, men då med explicit fokus på förment osvenska vanor. På en förläggning reagerade inspektören på avträdena: ”Trots intensiv renhållning (skurning 7 gånger dagligen) företedde avträdena en snuskig anblick, beroende på internernas urinerings- och defäktionsvanor”. Inspektören föreslog därför en rad åtgärder som skulle förändra flyktingarnas kulturella (o)vanor: Bland annat borde ”särskild personal avdelas för att ansvara för avträdenas och urinkurernas hygien, och att uppfostra flyktingarna till svenska vanor”.[16] I ett PM från Medicinalstyrelsen betonas också behovet av fostran till svenska vanor: ”Då bland flyktingarna kunna finnas personer, vilkas defäkations- och urineringsvanor avvika från i Sverige brukliga och då härigenom sanitär olägenhet eller fara kan uppstå, böra flyktingarna genom utsedda kamrater på taktfullt sätt bibringas landets sed i detta hänseende”.[17] Det förment osvenska tycktes provocera.

Det fanns sålunda en utbredd osäkerhet rörande möjligheten att normalisera flyktingarna. Men om vi återgår till paraden genom Malmö så indikerade skribenten att en förändring trots allt var möjlig.

 

Det är märkligt att se den metamorfos, som flyktingarna genomgå på sanitetsanläggningarna. De komma dit höljda i smutsiga trasor och gå därifrån rentvättade och i nya, fina kläder av verkligt gediget slag. Kläderna sitta kanske inte alltid så väl, men det som är fel, bli rättat till på klädcentralerna […] I sina nya kläder se flyktingarna åter ut som människor, även om de länge än – i vissa fall för hela livet – komma att vara stämplade av sina genomgångna lidanden. (SDS 5/5 1945)

 

Genom sanering och klädbyte gjordes deltagarna i paraden mänskliga igen. I andra delar av reportaget återkommer element som understryker metamorfosen, men då med tydligt könade inslag. En fru Christensen berättade att de befriade kvinnorna genomgick en metamorfos. Så snart en spegel upptäcktes i förläggningen blev det kö och sedan: ”Så komma de nya kläderna – en glädje över alla gränser […] det är en lycka för alla dessa kvinnor att igen få tänka på sitt utseende. Det står alltid någon framför spegeln […] Papiljotter i håret blir det snart” (SDS 5/5 1945). Kläder, speglar och papiljotter ingick på detta sätt som centrala element i en övergångsritual genom att ha en förmänskligande kraft. Liknande iakttagelser publicerades i andra tidningar: ”Nästan alla sysslar med sina kläder. Med barnslig förtjusning smeker de sina enkla plagg, som i alla fall är rena galatoaletter mot de trasor, som de ofta kom hit i” (Arbetet 3/5 1945). Det tycktes alltså vara möjligt att fostra flyktingarna till svenska vanor genom rituell omvandling och i denna metamorfos var vardagliga ting såsom kläder och speglar viktiga.

 

Avslutning

Inledningsvis ställdes frågan är om sanitetsanstalterna fyllde en funktion som renings- och övergångsritual. Vi ville undersöka om saneringen förde flyktingen från ett orent, omoraliskt tillstånd till ett rent för att på så sätt möjliggöra en inkludering i en ny gemenskap, den svenska. För att besvara dessa frågor belystes vissa detaljer i det rituella gränsarbete som utvecklades i det svenska lägersystemet. Helt uppenbart är att flyktingen i symbolisk mening uppfattades som oren och att det därför behövdes en rituell transformation. De ritualer som etablerades synliggjorde nationen genom att gränsen mellan rent-orent, moral-omoral, svenskt-osvenskt belystes. Hanteringen av och föreställningarna om flyktingarna som primitiva smittbärare kan förefalla cynisk, ogästvänlig, men kan kanske förklaras. Sverige befann sig i en brytningstid och övergick från att ha varit ett emigrationsland till ett immigrationsland (t.ex. Byström & Frohnert 2013). Brytpunkter resulterar ofta i både nervös oro och positiv framtidstro, vilket kanske kan kasta visst ljus över det rituella inslaget i gränsarbetet. Sedan tidigare fanns det dessutom en utbredd misstänksamhet mot främlingar/utlänningar som ibland övergick i nationalistiskt grundad främlingsfientlighet. Utöver detta så förekom det också antisemitism, samtidigt som det även fanns en stark kritik mot vad som hände i Tyskland. Kanske påverkades uppfattningarna om Flyktingen av dessa motstridiga tendenser i samtiden? Helt säkert är att den moderna svenska flyktingpolitiken formades i skärningspunkten mellan å ena sidan en god vilja och å den andra kulturellt formade föreställningar om svenskhet och primitiva flyktingar. I denna skärningspunkt utvecklades ett intensivt gränsarbete som i stor utsträckning vilade på reningsritualens grund.

 

Käll- och litteraturförteckning

Källor

Landsarkivet i Lund (LLA)
Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde, ÖII:2.

Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde, ÖII:7.

Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande flera olika civilförsvarsområden, 1944-1947, ÖIII:1.

Malmö Stadsarkiv
Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:13,1943-44.
Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:14, 1945.

Tidningar
Arbetet 29/3 1945, 3/5 1945
Skånska Aftonbladet 15/2 1945
Skånska Dagbladet 22/7 1945
Sydsvenska Dagbladet Snällposten, SDS, 19/2 1945, 22/2 1945, 16/3 1945, 18/3 1945, 19/3 1945, 5/5 1945

Litteratur

Ahuja, Neel 2016:  Bioinsecurities. Disease Interventions, Empire, and the Government of Species. Durham and London: Duke University Press.

Balibar, Etienne 2002/2011: Politics and the Other Scene. London/New York: Verso.

Byström, Mikael & Frohnert, Pär (red.) 2013: Reaching a State of Hope. Refugees, Immigrants and the Swedish Welfare State, 1930- 2000. Lund: Nordic Academic Press.

Dunlap, Thomas 1981: DDT. Scientists, Citizens, and Public Policy. Princeton: Princeton University Press

Frykman, Jonas 1993/2005: Nationella ord och handlingar. I: Försvenskningen av Sverige. Det nationellas förvandlingar, Billy Ehn, Jonas Frykman & Orvar Löfgren (red.). Stockholm: Natur och Kultur.

Gennep, Arnold van 1908/1960: The Rites of Passage. Chicago: The Chicago University Press.

Idvall, Markus & Nilsson, Fredrik 2017: “Man bör ha en medicinsk spärr”. En studie av kulturellt gränsarbete. Gränslös. Tidskrift för studier av Öresundsregionens historia, kultur och samhällsliv, nr 8.

Kinkela, David 2011: DDT & The American Century. Global Health, Environmental Politics, and the Pesticide That Changed the World. Chapel Hill: The University of North Carolina Press.

Montesino, Norma 2007: Flyktingmottagning, en fråga kring hälsa och arbete. Myndigheternas organisering av flyktingmottagandet i Sverige, 1940- och 1950-talen. I: Sveriges mottagning av flyktingar – några exempel, Jan Ekberg (red.), Årsbok 2007 från forskningsprofilen Arbetsmarknad, Migration och Etniska relationer (AMER) vid Växjö universitet.

Montesino, Norma & Thor, Malin 2009: Migration och folkhälsa. Hälsopolitiska bedömningar i den svenska flyktingmottagningen under 1940-talets första hälft. Historisk tidskrift, 129:1, 2009.

Nordling, Nils 1950: Hälsovårdsnämnden och flyktingarbetet under andra världskriget. Malmö stads hälsovårdsnämnd 1875-1950. Minnesskrift vid 75-årsjubileet.

Reeves, Madeleine 2014: Border Work. Spatial Lives of The State in Rural Central Asia. Ithaca/London: Cornell University Press.

Rumford, Chris 2014: Cosmopolitan Borders. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

 

---

[1] Bidraget produceras inom ramen för ett pågående forskningsprojekt om hur flyktingsubjekt formades i ett lägersystem som utvecklades i en brytningstid: Sverige övergick från att ha varit ett emigrationsland, till att bli ett immigrationsland. Det var en brytningstid där flyktingen formades, både som juridisk och kulturell kategori.

[2] Lägersystemet bestod huvudsakligen av mottagningsläger, karantänsläger, arbetsläger och interneringsläger. Under våren 1945 blev en utbyggnad av systemet särskilt angelägen i södra Sverige eftersom Skåne blev mottagningsområde för ett stort antal flyktingar från tyska koncentrations- och arbetsläger (Idvall & Nilsson 2017).

[3] Skrivelse daterad 6/4 1945. Länsstyrelsen i Malmöhus län IV. Civilförsvarssektionens arkiv. Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde. ÖII:2. ”Tjänstemeddelanden från Kungliga civilförsvarsstyrelsen. Flyktingärenden”, Landsarkivet, Lund (LLA).

[4]  Länsstyrelsen i Malmöhus län IV. Civilförsvarssektionens arkiv. Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde. ÖII:2. ”Tjänstemeddelanden från Kungliga civilförsvarsstyrelsen. Flyktingärenden”, LLA.

[5] Rapport daterad 10/10 1944. Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:13,1943-44, Malmö Stadsarkiv.

[6] Skrivelse daterad 1/11 1944. Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:13,1943-44, Malmö Stadsarkiv.

[7] Skrivelse daterad 1/11 1944. Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:13,1943-44, Malmö Stadsarkiv.

[8] Skrivelse daterad 1/11 1944. Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:13,1943-44, Malmö Stadsarkiv.

[9] Daterat 23/4 1945. Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde, ÖII:2, LLA.

[10] PM daterat 12/5 1945. Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:14, 1945, Malmö Stadsarkiv.

[11] Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde, ÖII:7, LLA.

[12] Brevet är daterat 9/7 1945. Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde, ÖII:7, LLA.

[13] Brevet är daterat 27/6 1945. Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde, ÖII:7, LLA.

[14] Statens Arbetsmarknadskommission, brev till ”samtliga länsarbetsnämnder” 1/8 1945. Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande flera olika civilförsvarsområden, 1944-1947, ÖIII:1, LLA.

[15] Statens Arbetsmarknadskommission, brev till ”samtliga länsarbetsnämnder” 1/8 1945. Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande flera olika civilförsvarsområden, 1944-1947, ÖIII:1, LLA.

[16] PM daterat 23/4 1945. Länsstyrelsen i Malmöhus län IV, Civilförsvarssektionens arkiv, Handlingar rörande Malmö civilförsvarsområde, ÖII:2, LLA.

[17] PM daterat 3/8 1945. Hälsovårdsnämnden i Malmö, E2AA:14, 1945, Malmö Stadsarkiv.