LABORATORIUM 1/2023 : TUNNLAR. EN VÄGLEDNING

Blanka Henriksson & Fredrik Nilsson

Det samtida Norden genomströmmas av febriga drömmar om tunnlar. I framtiden förbinder tunnlar Finland–Estland samt Finland–Sverige. I Öresundsregionen kompletteras Öresundsbron med en tunnelbana som ytterligare förstärker banden mellan Danmark–Sverige. I söder fogar Fehmarn Bält-förbindelsen samman Danmark med Tyskland. Dessa tunnlar har några saker gemensamt: De förknippas med en friktionsfri, framåtriktad rörelse, med framåtanda, gemenskap och internationalism som ledstjärnor. Men tunnlar rymmer också mörka stråk. De sammanlänkas med förstöring av naturvärden och miljö. Mörka eller svagt belysta gångtunnlar uppfattas som hotfulla miljöer. Tunnelbanor frambesvärjer bilder av trängsel, stress, ensamhet och utsatthet – men förstås också skydd undan bomber. Tunnlar väcker sålunda såväl drömmar som mardrömmar; de rymmer kulturell komplexitet och en mångsidig politisk klangbotten.

Under seminariet ”Tunnelseende – samtal om tunnlar som utopier och dystopier”, som ordnades i samarbete mellan Svenska litteratursällskapet i Finlands traditions- och litteraturvetenskapliga nämnder, bjöds en novemberdag in till diskussion om både de ljusa, utopiska dimensionerna av tunnlar och mer mörka, dystopiska stråk. Presentationerna från seminariet finns att läsa här i Laboratorium för folk och kultur.

För att illustrera tunnlar ur olika aspekter varvades föredragen under seminariet med texter upplästa av skådespelaren Alma Pöysti. Dessa tunnelskildringar hämtades ur skönlitteratur, lyrik samt arkivens traditionsuppteckningar och några av dem presenteras också i den här texten. I skönlitteraturen förekommer tunnlarna bland annat som en väg ner i underjorden och dödsriket, men också som mål för att nå en tillflyktsort undan katastrofer ovan jord. Yvonne Leffler ger i sin artikel exempel på rörelser ner i underjorden från 1800-talet fram till idag och visar att där de tidigare romanerna framställer platser under våra fötter som ett fängelse eller en levande begravning blir 2000-talets dystopier mer positivt inställda. I underjorden kan man fly undan en högteknologisk värld som präglas av omänskliga värderingar och ständig bevakning. Samtidigt som ett liv helt under jord skänker skydd och en fristad, väcker avsaknaden av dagsljus och rymd en längtan tillbaka till friheten ovan jord som i Martin Engbergs dystopiska roman Stjärnpalatset.

Drivhuset, nu var vi tillbaka; det var här vi bodde. Det var det här som skulle föreställa ett hem för oss. En stål- och glasvärld, där ens ansikte speglades i de blanka ytorna; där en konstgjord himmel imiterade solens ljus, en plats där hissar i glas färdades upp och ned i ett schakt som badade i ljuset från två glasskupoler. Ett schakt som ledde rakt ned i underjorden. Det var en konstgjord värld och varje gång jag återvände började det krypa av obehag i mig. Trots att jag visste att jag snart skulle vänja mig, och inte tänka mer på det, tyckte jag att luften var förrädisk att andas, som om det kunde dölja sig giftig gas i syret.Engberg 2010:81

Idén om tunneln som en möjligheternas plats återkommer i Jason Finchs artikel. Han visar hur tunnelbanan för huvudpersonen i Virginia Woolfs roman The Years (1937) ger respit och möjlighet till befrielse. I tunnlarna under Londons gator samlas människor i en kollektiv rörelse som förenar dem samtidigt som de bibehåller en distans till varandra. I tunnelbanevagnen kan du, som Finch skriver, ”vara ensam med dina medmänniskor utan att känna dem”. Detta kan vara befriande för den som likhet med huvudpersonen i The Years (Woolf 1937) känner sig förtryckt och styrd av familjen. Också när författaren Malte Persson (2011) låter sina sonetter utspela sig i Stockholms tunnelbana är det kollektiva rörelsemönstret påtagligt. Människorna blir genom rörelserna i tunnlarna del i en större enhet.

Som vore en station en väldig lunga

och människorna luft den långsamt andas
(envar en molekyl som omärkt blandas
med alla andra i en större klunga)

så töms och fylls perrongen i den tunga
andhämtning som, om ett stämband fanns
hängt i stationens hals, gav oss en chans
att en gång höra underjorden sjunga.

Och kunde underjorden sjunga steg

ur djupets strupe väl en stengästs bas
förkunnande vår art av undergång;
och kunde underjorden sjunga teg
väl vi som vävts av stoft och vind och gas
som satts i svängning av en sådan sång.Persson 2011

Om tunnlarna länge varit föremål för fascination i skönlitteraturen, som Yvonne Leffler påpekar i sin artikel, så visade det sig vara svårare att hitta tunnlar i traditionsarkiven¹. I äldre folkloreuppteckningar finns det gott om fantasieggande och skrämmande grottor, medan tunnlarna som förknippas med något modernt och innovativt saknas. Ordet tunnel kom in i svenskan på 1800-talet och användes då främst för att beskriva ingenjörsprojekt där passager under jord eller genom berg åstadkommits genom grävning, borrning eller sprängning, som i följande exempel från 1828, ”Wägen under Themsen, eller den i England så kallade Tunneln” (citerat i SAOB 2009).

På samma sätt som i skönlitteraturen kan dock folklorens underjord befolkas av allehanda ljusskygga och skrämmande varelser, oavsett om det är folksägnernas troll, de moderna sägnernas utstötta eller konspirationsteorier om myndigheter som gömmer både det ena och andra under stadens gator. Sägner om bergsvarelser som troll och rådare, som drar in oskyldiga människor och kreatur i sina tunnlar för att använda dem som tjänstefolk eller utnyttja dem på annat vis, förekommer rikligt i arkivmaterialet. Dessa berättelser har använts för att förklara olyckor, försvinnanden och kanske sjukdomsfall, men också som lockande beskrivningar av det som finns utanför människornas domäner (Henriksson 2012). I följande självupplevda (nästan)möte med det övernaturliga är det tanken på vad som kanske fanns i andra ändan av tunneln som gör skildringen så fantasikittlande.

Ute i Äsere berg i Gunnarp (meddelaren flyttar som barn med föräldrarna till Gunnarp), där är som en grotta. Där var en stor sten, större än denna byggningen, som låg högt uppe på berget. Men där låg fyra stenar under, så han låg inte slätt ner på berget. Det stod nätt och jämt till och krypa under den. Mitt under stenen var ett hål rätt ner i berget. Jag tjänte dräng i Tokalynga. Då gick vi fyra stycken dit en gång och sa vi skulle undersöka det här hålet, och vi kröp ner genom det. Men vi torde inte gå så långt, för det blev så mörkt. Det var kant och räligt i det här hålet. Så var vi hemma och tog några rep med oss, och så skulle en som hette August gå före och ha repet om sig. Men bäst det var blev han förskräckt, så han sa han går inte längre. Men jag gick då istället – de knöt repet om mig. Bäst jag gick fick jag se ett ljus på väggen, och då sa jag, att jag går inte längre. Det var sägen, att där var troll så räligt i det berget. Det var en som hette Karl-Magnus; han var så långt, så han hade hört en ligga och sova i berget. Men där hade aldrig någon vart vid ändan på gången. De sa i Tokalynga, att vid påsk och alla högtider var trollen alltid elaka, för då kom de fram och ville stjäla. Så det var likadant där som i Klev.Man f. 1865, ISOF

Orvar Löfgren binder i sin artikel ihop folkliga föreställningar om underjorden med tunnelbyggande i såväl dåtid som nutid. Tunnlar fungerar som konkreta förbindelser mellan två platser samtidigt som de eggar fantasin genom sina associationer till det fördolda och hemliga. Tunnlar kan därmed bli viktiga aktörer, både i fantasi och verklighet; de kan leda till frihet och fångenskap, de kan fungera som flyktvägar och genvägar, de kan locka in oss i någonting fantasieggande men också skrämmande, okänt. Det som pågår i tunnlarna sker dessutom i det fördolda, utanför samhällets vakande öga. I tunnlar har människor, vapen och förnödenheter smugglats både i fantasin och i historien.

Vetskapen om den mängd tunnlar som går kors och tvärs under våra fötter i dagens urbana landskap har också skapat stoff för otaliga föreställningar och fantasier. Under covidpandemin förekom rykten om att tusentals barn hölls fångna i tunnlar under New York, vilket skulle ha uppdagats när en militär räddningsoperation befriade de utsvultna, instängda och torterade barnen (Reuters 2020). På sociala media spreds ”vittnesmål” från sjukvårdspersonal som ska ha behandlat barnen. Att ingen riktig rapportering fanns om fallet blev till ett bevis för att saken tystats ner, något som är typiskt för konspirationsteorier. Liknande rykten om tillfångatagna barn förekom i andra storstäder och i bland annat Melbourne och Sydney knöts de till den pågående pandemin (Kolankiewicz 2020). Det är samma sorts fascination för det undangömda och för allmänheten förbjudna som kan tänkas lika bakom det medialt kända fettberg som hittades i Londons kloaker. Blanka Henriksson och Ann-Helen Sund visar i sin artikel hur vårt mänskliga avfall, i form av matfett, engångsartiklar och kemiska substanser, tar skepnad av ett oformligt monster i kloaktunnlarna under våra fötter. Detta tunnelmonster blir en skrämmande, och fascinerande, påminnelse om att vår dagliga verksamhet i förlängningen påverkar ekosystemet på oväntade sätt.

Tunneln är också en symbolisk framställning när någonting upplevs som instängt och utdraget, men med vetskap om att det bör finnas en öppning i andra änden. I Kulturvetenskaplig arkivet Cultura hittar man redogörelser för hur det var att efter andra världskriget resa österut med tåg till Helsingfors. Under åren 1947–1956 var det så kallade Porkalaområdet utarrenderat till Sovjetunionen och för att ta sig från Åbo till huvudstaden måste man färdas genom sovjetiskt territorium. Eftersom tågets alla fönster täcktes med luckor mellan Täkter station och Köklax station var det som att resa genom en lång tunnel där man ingenting visste om vad som försiggick utanför.

Vi som flyttat till Åbo 1947 och ännu då hade båda svärföräldraparen bosatta i Helsingfors, kom ju att åka genom denna ”tunnel” otaliga gånger. Det kändes onekligen kusligt då luckorna sköts för fönstren och man rätt länge satt instängd i tåget på fiendemark, men desto mer befriande, när de sedan sköts bort igen. Några gånger hände det t.o.m. att belysningen i tåget strejkade och då kändes det desto kusligare. När sedan området återlämnades minns jag, att det sades, att det under tio år passerat 20 000 tåg genom ”världens längsta tunnel”.Kvinna f. 1920, Cultura

Att färdas i en tunnel behöver inte bara handla om en färd mellan två platser, utan också att färdas bortom insyn och utanför den vanliga vardagens tidsrum. Ann-Charlotte Palmgren visar till exempel hur också ganska korta gångtunnlar i staden kan fungera som liminala övergångar för den som vandrar därigenom. Tunnlarna påverkar rörelsemönster i vardagen genom att upprätta särskilda rutter och rytmer samtidigt som de uppmanar till avbrott, pauser och kreativitet, vilket kan skapa oväntade avbrott i det önskade flödet. Den som stannar i tunneln kan emellertid också upplevas som farlig eller hotande – detta är inte en plats för introspektion och paus.

Tunnlar utgör sålunda komplexa assemblage där till synes banala materialiteter såsom cement, jord och belysning vävs samman med mentaliteter; de alstrar drömmar om frihet eller flykt, men kan också oroa och skrämma. Det är alltså inte så märkligt att tunnlar skapar febriga drömmar i och om vår samtid.

Se seminariet i sin helhet här.

Fotnoter
 ¹Vi vill tacka Susanne Österlund-Pötzsch vid SLS arkiv och Niklas Huldén vid Kulturvetenskapliga arkivet Cultura för hjälpen.

Arkivmaterial

Åbo, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura (Cultura)

Frågelistan nr 63: ”Berätta om ditt 1950-tal” (2000), skapad av Joni Hackman, Anna-Maria Åström & Lena Marander-Eklund.
Svar M5652, kvinna född 1920 i Helsingfors. 

Göteborg, Institutet för språk och folkminnen (ISOF)

IFGH 04593:24–25. Mårdaklevs socken, Västergötland.
Upptecknat 1941 av Stina Bergman (f. Christensson).
Berättare: August Andersson, född 1865.

Litteratur

Engberg, Martin 2010. Stjärnpalatset. Stockholm: Norstedt.

Henriksson, Blanka 2012. Trollen och vi. Vasa: Scriptum.

Kolankiewicz, Victoria 2020. What lies beneath: tunnels for trafficking, or just a subterranean service? Time to rescue these spaces from the conspiracists. The Conversation 13.9.2020. https://theconversation.com/what-lies-beneath-tunnels-for-trafficking-or-just-a-subterranean-service-time-to-rescue-these-spaces-from-the-conspiracists-144276 [13.2.2023]

Persson, Malte 2011. Underjorden. Stockholm: Albert Bonnier.

Reuters 2020. Fact check: 35,000 “malnourished” and “caged” children were not recently rescued from tunnels by U.S. military. Reuters 20.6.2020. https://www.reuters.com/article/uk-factcheck-children-rescued-tunnels/fact-check-35000-malnourished-and-caged-children-were-not-recently-rescued-from-tunnels-by-us-military-idUSKBN23M2EL [13.2.2023]

SAOB 2009. Svenska Akademiens Ordbok. Uppslagsord ”tunnel”. Lund.
Woolf, Virginia [1937] 2000. The Years, ed. Hermione Lee. Oxford: Oxford University Press.