Tunnlarnas möjligheter som offentliga utrymmen: Virginia Woolf under London

Jason Finch

Då jag fick inbjudan att tala vid Svenska litteratursällskapets tunnelseminarium i november 2022, ställdes en fråga åt mig: Kunde jag säga något om tunnlar som aspekter av frihet och utopi?1 Med andra ord förväntades jag säga något positivt om tunneln. 

Tunnlar har varit flyktvägar från fängelser i litterära och kulturella källor, som i filmen The Great Escape (Den stora flykten, 1963). Ett annat exempel är romanen The Tunnel av William H. Gass (1995), där en akademiker i en namnlös stad i Mellanvästern USA börjar gräva en tunnel från huset som han delar med sin fru som blivit främmande för honom, samtidigt som hon börjar fylla de övre våningarna i det vidsträckta huset med möbler som hon samlat från antikvitetsmässor och varvsförsäljningar. Varje dag kör huvudpersonen till och från högskolan där han undervisar, så det finns i själva verket inget som hindrar honom från att lämna huset och bo någon annanstans, om han skulle vilja. Litterära och kulturella exempel för alltså med sig mångtydiga berättelser om tunnlar. 

I mitt eget skrivande inom litterära urbana studier har jag undersökt den gotiska katedralens roll i Victor Hugos roman Ringaren i Notre-Dame, inte som en metafor eller symbol för den senmedeltida staden i dess helhet, utan som ett funktionellt, styrande organ som ett hjärta – eller en organism som ett mäktigt träd med strukturer över marken men även med ”rötter som förgrenade sig under jorden till kammare, gallerier och trappor” (Hugo 1996 [1831]: 316). I min presentation vill jag förena denna nygotiska bild av den urbana underjorden med den futuristiska som finns i Virginia Woolfs skrifter om London, med särskild uppmärksamhet på Åren (1937), Woolfs sista färdigskrivna roman. Men först ska jag sammanfatta forskningstemat. 

Kollektivtrafiken är central för att skapa en stad. Från 2019 till 2022 ledde jag den finländska delen av det europeiska forskningssamarbetet PUTSPACE (Tuvikene et al. 2021), inom vilket vi fokuserade på kollektivtrafikens roll i staden. I samarbetsprojektet var en huvudhypotes att kollektivtrafik är det som håller städer samman, och får städer att växa. Hittills har forskningen kring kollektivtrafik främst riktat sig på ekonomisk statistik och antal användare, men samtidigt finns det mycket mera att undersöka kring kollektivtrafik, till exempel den roll den spelar som en offentlig plats för möten och kulturell mångfald. Min grupp vid Åbo Akademi har undersökt kollektivtrafiken med metodik från litterära stadsstudier och      genom att fokusera på människors upplevelser och erfarenheter i kollektivtrafiken – i ett humanistiskt perspektiv. Städer är också mentala bilder, och existerar som konstruktioner i folks medvetande. I många fall blir kollektivtrafiken en viktig symbol för hela staden, till exempel som New Yorks gula taxibilar, eller Londons röda stadsbussar. Eller de gula stadsbussarna i Åbo, för den delen. 

I vissa städer, bland annat i dagens Helsingfors, är tunnelbanan en central del av stadsbilden. Det samma gäller för Londons tunnelbana, samt Paris tunnelbana, New Yorks tunnelbana och tunnelbanorna i Moskva eller Tokyo. Med detta i åtanke, vad innebär egentligen litterära forskningsmetoder för att förstå tunnlar som något positivt, något som leder till frihet och möjligheter? Utopiska texter framhåller nya möjligheter för världen, för det första.

Central London (Tube) Railway, affisch (1905). Källa: wikimedia commons.

Enligt David Welsh, blev Virginia Woolf efter att Londons så kallade ”Twopenny Tube”2 öppnats en entusiastisk användare av det nya transportsättet och ”etablerade en relation med det system som skulle ta sin mest levande form i hennes skönlitteratur, med utgångspunkt i många aspekter av ’the Tube’” (Welsh 2010: 171). Woolfs intresse för ”the Tube” var kopplat till en allmän fascination av höghastighetsresor och kollektivtrafik i storstäder, två skilda men närbesläktade områden. Leena Köre Schröder (2007) har skildrat Woolfs förhållande till bilen från 1920-talet framåt. Virginia Woolf och maken Leonard turades om med att sitta vid ratten. Hon njöt av att semestra i södra Frankrike och upplevde såväl glädje som mentala sammanbrott i Provence, dit hon och Leonard körde i en dyr bil som finansierats av hennes författarskap och deras gemensamma publiceringssuccéer (Köre Schröder 2007: 137–38).

Det är troligt att vi kopplar långväga bilresor över jordens yta till idéer om befrielse, när vi tänker på ideologin om privatbilen som hade ett enormt inflytande under 1900-talet. Även en buss kan vara ett frigörelsefordon. Åren beskriver hur en ung ogift kvinna som bor tillsammans med sina syskon och sin förtryckande änkefar i övre medelklassens London under 1880-talet, kunde fly och skapa sina egna möten med staden, samt hitta en plats i en annan stadsdel där hon kunde sitta i styrelsen för en välgörenhetsorganisation, med hjälp av de gula hästdragna omnibussarna som på den tiden färdades längs gatorna i Bayswater och Kensington.

Det är kanske mindre troligt att vi tänker på tunnelbanan i form av befrielse eller utopi. Mer troligt är det att vi kopplar den till den upprepade dagliga pendlingen till arbetet, eller till människor som är instängda i ett pyttelitet utrymme, tvingade att dela det med främlingar som möjligen är motbjudande eller farliga. Men som Welsh antyder hade Woolfs förhållande till ”Twopenny Tube” mer inspirerande dimensioner än dessa. För Köre Schröder (2007: 131) är Woolf ‘s Tube ”en välbekant trop genom vilken jagets smala gränser kan utvidgas.” Welsh påpekar också de estetiska rötterna i Woolfs perspektiv på Londons tunnelbana. Den postimpressionistiska utställningen 1910 i London, och den efterföljande konstnärliga utvecklingen betonade att människan i moderniteten ofta var en del av maskinen och inte hade någon kontroll över sin egen identitet som man tänkte under romantiken.

Bank station, Central London Railway (1900–03). Källa: London transport museum.

Perspektivet på kollektivtrafik som offentligt utrymme kan förändra vår syn på Woolfs relation till Londons tunnelbana och den roll den spelar i hennes skrivande. Då detta stöder den bredare idén om tunneln som en på något sätt befriande plats, är idén om tunneln som en flyktväg kanske en annan fråga. Ett sådant perspektiv skulle kunna få oss att tvivla på det i grunden historistiska synsättet i Köre Schröders och Welshs studier, som bägge skrevs under det första decenniet av det nuvarande århundradet. I detta synsätt står Woolfs generation och den elektriska tunnelbanan i London i kontrast mot exempelvis Hugos epok i det postnapoleanska Frankrike. Kanske formar bägge ändå underjorden som en plats där en ny personlig identitet kan bildas, i Woolfs fall i den urbana moderniteten.

För Woolf är kollektivtrafiken spännande. I Natt och dag, hennes andra roman, anländer den manliga huvudpersonen Ralph Denham till ett teparty med ”omnibussarna och taxibilarna fortfarande i gång i hans huvud, och ett pirrande i kroppen” (Woolf 1920: 10). Men hur förhåller sig dessa ovanjordiska former till underjordiska former, och till erfarenheterna av tunneln? För det första är tunnelbanetransporterna i Åren kopplade till fräschör, till det nuvarande ögonblicket. I ett avsnitt av The Years (1908) säger huvudpersonen Eleanor Pargiter om familjens tjänare Crosby: ”’Crosby’, sade Eleanor, fortfarande petande med sin nål, ’håller inte med om nya uppfinningar. Crosby litar inte på sig själv i tunnelbanan, eller hur, Crosby?’” (Woolf [1937]: 145). Och ändå, som titeln antyder, ger det nuvarande ögonblicket alltid vika för andra ögonblick. Den tidsmässiga spännvidden av Åren är från före den elektriska tunnelbanan, till tiden efter (dvs bilens tidsålder, som betonas av åkturen Eleanor, nu åldrande, tar med North).

Woolfs originalversion av manuskriptet till Åren, kallad The Pargiters, följer familjen Pargiter genom London under perioden 1880-1930 och innehåller ett långt avsnitt om en tunnelbaneresa från Kew Gardens i sydvästra London till Piccadilly, i hjärtat av nöjesdistrikten i West End. Avsnittet utspelar sig under första världskriget. I sin studie av förhållandet mellan manuskriptet och den slutliga utgivna romanen antyder Grace Radin att Woolf kan ha avlägsnat avsnittet eftersom det kunde verka kritisk mot den patriotiska glöden i krigstidens London, vid en tidpunkt då andra världskriget var på väg att inledas. Woolf tog bort avsnittet efter spaltkorrekturskedet, mellan mars och december 1936, samtidigt som Edward VIII, en nazistisk sympatisör, kom till tronen och sedan tvingades abdikera.

Den bit av The Pargiters som handlar om den underjordiska järnvägsresan innehåller en förändring av perspektivet från Crosby, familjen Pargiters tjänare, nu pensionerad, till en namnlös ung man på tunnelbanetåget som läser rubrikerna på baksidan av medpassagerares tidningar. Rubrikerna tillkännager att tre brittiska kryssare har sänkts av tyska kanoner. Den okände mannen söker någon att skylla på för krigsdöden: ”statsmännen, engelsmännen, fransmännen, tyskarna” eller ”tidningarna som puffar upp dessa stackars halvt utbildade försvarslösa kroppar med sina svullna ord” (Woolf, The Pargiters, citerad från Radin 1981: 82). Genom mannens synvinkel förbinder Woolf människorna i vagnen med de dränkta kropparna. 

De såg alla uppsvullna och förstorade ut i hans ögon – atmosfären var tjock med en slags orolig, glad spänning; något obehagligt rörde sig nerför vagnen; det fanns den undertryckta spänning som uppstår när alla tänker samma sak.

Ibid.

Som ett begränsat offentligt utrymme, gör det underjordiska tågets vagn i sin tunnel människorna till en enhet och sammanflätar dessa människor med dem som dör till havs. Som Welsh beskriver, blev de underjordiska stationernas plattformar platser där de fattiga i London sov under första världskrigets flyganfall. 

I Richard Aldingtons imagistiska dikt ”In the Tube” från 1915, som lyder som ett svar på Ezra Pounds tvåradiga ”In a Station of the Metro” från 1911, snubblar diktens “jag” i ”elvagnen” in i ett säte när tåget avgår, och konfronteras sedan med reklam och ”en rad hårda ansikten”, alltså främlingar (Aldington [1915]: 22). Kanske finns det en möjlighet till befrielse i Woolfs och hennes samtidas ”Tube” som en plats där du kan vara ensam med dina medmänniskor utan att känna dem. I detta avseende är tunnelbanetunneln ett egendomligt nästan publikt men ändå begränsat utrymme, en släkting till tunnlarna under Notre Dame av Hugo, som kan ses som föregångare till tunnelvärlden i en tunnelbanestation där linjer korsar varandra.

Fotnoter
1Jag tackar arrangörerna av seminariet, och Lilian Finch, som hjälpte mig redigera textens språk.
2 Föregångaren till dagens Northern Line och Central Line på tunnelbanenätet.

Litteraturförteckning

Aldington, Richard [1915]. Images (1910–1915). London: Poetry Bookshop. https://archive.org/details/images1910191500aldirich

Gass, William H. 1995. The Tunnel. Normal, IL: Dalkey Archive Press.

Hugo, Victor [1831]. 1996. The Hunchback of Notre Dame, översatt från franska av W.J. Cobb. London: Penguin.

Köre Schröder, Leena. 2007. ‘Reflections in a Motor Car’: Virginia Woolf’s Phenomenological Relations of Time and Space’. Locating Woolf: The Politics of Space and Place, red. Anna Snaith & Michael H. Whitworth, 131–47. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Radin, Grace. 1981. Virginia Woolf’s “The Years”: The Evolution of a Novel. Knoxville: University of Tennessee Press.

Tuvikene, Tauri, Wojciech Kębłowski, Jason Finch, Tonio Weicker, Wladimir Sgibnev, Louise Sträuli, Silja Laine, Frédéric Dobruskes & Aleksandra Ianchenko. 2021. ‘Public Transport as Public Space in European Cities’. Forum IFL 39. Leipzig: Leibniz-Institut för Länderkunde. https://nbn-resolving.org/urn:nbn:de:0168-ssoar-72914-5.

Welsh, David. 2010. Underground Writing: The London Tube from George Gissing to Virginia Woolf. Liverpool: Liverpool University Press.

Woolf, Virginia. 1920. Night and Day. New York: Harcourt, Brace.

Woolf, Virginia [1937]. 2000. The Years, red. Hermione Lee. Oxford: Oxford University Press.