Dödsrike, fängelse eller skyddsrum: Underjorden i svenskspråkig litteratur från 1800-talet till idag.

Yvonne Leffler

Underjorden som en plats och en egen värld förekommer i våra äldsta myter. Man brukar kalla resan till underjorden eller dödsriket i antikens mytologi och litteratur för katabasis. Besöket i underjorden resulterar här i det som kallas nekyia, en mental upplevelse eller vision av den underjordiska världen och dess invånare. Nedstigningen görs ofta för att huvudpersonen vill fråga underjordens gudar och andar om framtiden, som i Homeros grekiska epos Odyssén (ca 700 f.Kr.) eller Vergilius romerska nationalepos Aeneiden (19 f Kr).  Resan till underjorden görs ibland för att be någon i underjorden om en tjänst, som när Orfeus ger sig ner i dödsriket för att beveka dess härskare Hades och hans maka Persefone för att få tillbaka sin älskade hustru Eurydike. Orfeus mål är att få Eurydike att återvända med honom från dödsriket till de levandes värld. I de tre antika berättelserna beger sig således huvudpersonen frivilligt ner i underjorden för att uppnå något. Besöket är visserligen fullt av ovisshet och fasa men huvudpersonen återvänder upp ur underjorden berikad med en ny unik livserfarenhet. Han är mognare och visare, som Odysseus och Aeneas, eller berövad all glädje och hopp, som Orfeus. Besöket i underjorden kan alltså i de antika berättelserna ses som en typ av bildningsresa.

Också i en av de mest kända och inflytelserika litterära underjordsskildringarna, Dante Alighieris Den gudomliga komedin (1319–21), beger sig huvudpersonen, författaren Dante, frivilligt ner i underjorden ledsagad av sin stora förebild, diktaren Vergilius, för att besöka de döda i det medeltida kristna helvetet. Liksom antikens underjordsbesökare lämnar han underjorden för att bege sig vidare upp genom skärselden mot det himmelska paradiset, där han återser sin älskade Beatrice. Också för Dante är det en bildnings- och upptäcktsresa om den kristna världsordningen, som han med sitt allegoriska epos förmedlar till den kristna läsaren. I hans kristna föreställningsvärld blir dock underjorden mer en plats som representerar straff och fångenskap än i de antika berättelserna. Med kristendomen blir underjorden, som Wendy Lesser påpekat, en miljö som representerar ondska (Lesser, 1987:2).

Det är framför allt Dantes föreställning om det medeltida underjordiska helvetet som en plats full av fasor och plågor som hemsöker 1700- och 1800-talens gotiska romaner. Underjorden är skildrad som en mörk och klaustrofobisk plats av fångenskap, lidanden och medeltida feodal maktutövning. Antikens och Dantes underjordiska dödsrike har blivit ett metaforiskt rum som både döljer och bevarar ett bortträngt och tabubelagt förflutet, oerhörda brott och det mänskliga psykets mörkaste drifter och gränsöverskridande begär. Underjorden och dess fängelsehålor är en miljö präglad av patriarkalt maktmissbruk och manligt våld. Detta gäller inte minst i den svenskspråkiga litteraturen.

Några illustrativa exempel är två svenskspråkiga finska romaner, Axel Gabriel Ingelius Det grå slottet (1851) och Zacharias Topelius Den gröna kammaren på Linnais gård (1859). I båda romanerna är slottet och herrgården dystra boningar med lönngångar och underjordiska valv. I båda fallen gömmer de hemliga tunnlarna en inspärrad kvinna som representerar släktens eller den nuvarande ägarens mörka förflutna. Hon sitter inne med farlig information om den nuvarande ägaren och om vem som egentligen borde vara herre på egendomen. I båda romanerna anländer den rättmätige ägaren ovetande om sin börd. Hans vistelse och besök i herrgårdens underjordiska tunnlar uppdagar så småningom sanningen och återställer ordningen. Båda romanerna kan därför ses som tydliga arvtagare till den som anses vara den första gotiska romanen, Horace Walpoles engelska roman Slottet Otranto från 1764.

Ingelius Det gråa slottet är det mest renodlade gotiska exemplet och här representerar underjorden, alltså slottets källare, ”romanens egentliga kärna” för att citera Kristina Malmio (Malmio, 2002: 203). I romanen är slottet Ristilä redan på avstånd skrämmande och bara åsynen får hjältinnan Stella att varna hjälten Harald från att bege sig dit för att bli informator. Det första Harald möter i parken är en gravsten med inskriften ”Henrik Henning, född 1815 död 1817” (Ingelius, 1851: 47). Vad han inte vet är att det är sin egen gravsten han ser och att han egentligen är den nuvarande baronens brorson som borde vara herre på slottet. Hans drömlika deja vu-upplevelser under vistelsen har alltså en förklaring i hans barndom. Under en spöknatt på slottets vind råkar han dessutom höra den nuvarande baronens handgångna man, von Nit, plågas av dåligt samvete över en kvinna i gravvalvet och en hemlighet som befinner sig i det tidigare klostrets katakomber nu ”inom den af vestra flygelbygningen beherrskade underjord (venia verbo!)” (Ingelius, 1851:279). Här har baronen i 14 år hållit den rättmätige ägarens och sin brors hustru fången för att hon vägrat gifta om sig med honom efter det att han har gjort sig av med hennes make och deras två barn. I slottets underjordiska gravvalv göms således den som kan avslöja den nuvarande baronens brott – morden på brodern och brorsbarnen – och baronens förbjudna incestuösa begär efter broderns hustru. Här, liksom i många samtida gotiska berättelser, är underjorden en skrämmande plats präglat av manligt våld riktad mot utsatta kvinnliga offer, vars levande begravning är det yttersta beviset på den manliga förövarens ondska. Samtidigt är den inspärrade kvinnan det största hotet mot den manliga brottslingen. Hon representerar både hemsökelse och undergång. Ofta, som i Det gråa slottet, leder hennes räddning just till förövarens, här baronens, slutgiltiga fall. Det gäller socialt men också mentalt och kroppsligt. I gotiska romaner, som Ingelius Det gråa slottet, representerar alltså underjorden ett gömställe och  en plats där sanningen om mörka hemligheter och fasansväckande brott förvaras.

I senare svenskspråkig 1800-talslitteratur får underjorden en annan och väldigt typisk nordisk innebörd. Underjordens tunnlar blir den nordiska naturens och dess mytiska väsens hemvist, både bokstavligt och bildligt. Underjorden representerar både den vilda naturen som sådan och de mer eller mindre övernaturliga varelser som dväljs där. Ett exempel är Viktor Rydbergs roman Singoalla från 1857 som Rydberg själv omarbetade tre gånger fram till den av författaren sista bearbetade versionen 1894. Här är könsrollerna delvis omvända. Här är det den unge adelsmannen Erland Månesköld som fångas eller blir bergtagen av den kvinna som representerar naturen och har förbindelser med underjordens naturkrafter, Singoalla. 

I Rydbergs roman, förlagd till den svenska medeltiden, blir den kristna riddaren Erland häftigt förälskad i Singoalla som tillhör ett främmande nomadiskt folk som dyrkar naturen. En månskensnatt ute i skogen vigs de genom att blanda blod inför Månguden enligt hennes folkgrupps traditioner. Varken hennes eller hans familj ser med blida ögon på deras förbindelse. När Erland lämnar slottet för att följa Singoalla och hennes folk blir han med våld hämtad tillbaka till slottet av sina föräldrar och deras präst. Han återvänder hem i ett medvetslöst tillstånd, eftersom modern till Erlands rival bland Singoallas folk har tvingat i honom en giftdryck. Först hemma på slottet återkommer Erland till medvetande med hjälp av familjeprästens ihärdiga exorcism. Minnet av Singoalla tycks då utplånat och Erland återgår till sina feodala och kristna plikter gentemot familjen och kyrkan som slottsherre och korsriddare.

Många år senare, får korsriddaren och familjefadern Erland och hans familj besök av en liten pojke, Sorgebarn, som Erland antar som page. Vad Erland inte vet är att Sorgebarn är hans och Singoallas son och att Sorgebarn sänts till slottet av Singoalla för att hon vill återförenas med Erland. På Singoallas uppdrag söver därför Sorgebarn Erland varje natt med en dryck gjord på frön plockade i månsken och i ett somnambulistiskt tillstånd förs Erland till Singoallas grotta ute i skogen. På så sätt splittras Erland i ett dag- och nattjag, ett jag som lever dagtid som kristen riddare och familjefar uppe på slottet, och ett jag som nattetid återförenas med sin ungdomskärlek i Singoallas grotta. Nattens underjordiska kärleksmöte återuppväcker inte bara den unge Erlands vilda ungdomsförälskelse utan också hans släkts hedniska förflutna. Genom hans blodsförening med Singoalla befästs blodsbanden till hans beryktade hedniska anfader som dyrkade asagudarna och vägrade bli kristen. Här står alltså kvinnan och underjorden för det icke-kristna, de hedniska naturkrafterna och något som kan förstärka Erlands släkts förbindelse med nordisk hedendom och ett förkristet naturtillstånd som hotar den kristna världsordningen. 

Underjordens grottor och tunnlar som boningar för förkristna hedniska naturväsen kända från nordisk folktro återkommer och utvecklas i en mängd nordiska berättelser och medier idag. Några exempel är Stefan Spjuts romaner Stallo (2012) och Tommy Wiklunds film Vittra (2013). Här är det underjordens troll och vittror som hemsöker huvudpersonerna. I Spjuts Stallo hålls varelser som liknar folksagans troll sig gömda i ett underjordiskt tunnelsystem i norra Sverige. En del av deras beskyddare eller väktare är en blandning av troll och människa. I filmen Vittra lever en kvinnlig vittra i källaren i ett ödetorp men precis som i folktron är hon farlig när människor, i det här fallet ett partyglatt ungdomsgäng, inkräktar på hennes revir. Precis som trollen i Stallo står hon för en annan och äldre humanoid livsform som har trängts undan och förnekats i det moderna nordiska samhället. När hon och trollen nu störts och återuppväckts utgör de ett allvarligt hot mot dagens människor och deras värld. 

Även om trollen och vittran uppträder aggressivt representerar de också i dagens berättelser en tragiskt utrotningshotad art, ett bevis på människans hänsynslösa exploatering och utbredning på jorden. Detta tema är än mer utvecklat i Henrik Björns svenska tv-serie Jordskott (2015). Här har besprutningen av skogen på 1960-talet dödat alla naturvarelser utom en unge, som en äldre kvinna lyckats rädda undan växtgiftet hormoslyr. Nu, när den vuxna varelsen, kallad Muns, och hans habitat åter hotas av planerad gruvbrytning och exploatering av skogen hämnas han genom att kidnappa de ansvarigas barn. Han helt enkelt bergtar barnen och spärrar in dem i underjordiska gångar under berget. Under fångenskapen i underjorden riskerar barnen att förvandlas till något annat, mänskliga till det yttre men med en annan biologi. Det ekokritiska budskapet är tydligt. I Jordskott, än mer än i Vittra och Stallo, utgör de underjordiska tunnlarna den återstående delen av en ursprunglig mytisk värld som undkommit den moderna människans ödeläggelse. Här finns en hotad men ännu bevarad nordisk vildmark. Här finns ett skyddat habitat som människan ännu inte hittat och skövlat med sin industrialisering, kolonisering och exploatering av naturen.

Underjorden har i en del samtida litteratur blivit en sista fristad, ett oförstört skyddsrum, en metafor för något ursprungligt och oförstört. De som ger sig ner under jorden gör det för att besöka något förlorat. Detta gäller inte bara det enskilda jaget utan också för mänskligheten i stort. Detta motiv återkommer i flera av samtidens dystopier. I Jerker Virdborgs Kall feber (2009) döljs under det högteknologiska forskningslaboratoriet en undre värld bestående av ett virrvarr av gångar. Här lever i lönndom en grupp barn eftersom det inte finns plats för dem i överbyggnadens sterila forskarmiljö. Dessa till synes föräldralösa barn utgör ett subversivt underjordiskt samhälle. Barnen tycks bland annat engagerade i ett märkligt projekt, att släpa ut en uppstoppad ren, som de hittat i gångarna. Huvudpersonen Karin, en nyanländ streber som är beredd att gå över lik för att framhäva sina egna forskningsresultat, upptäcker barnen och mötet blir omvälvande. Hon blir en del av deras uppror och alternativa livsstil. Det underjordiska tunnelsystemet blir en väg ut till en mer mänsklig utomhustillvaro för såväl Karin som barnen.

Om underjorden i flera 1800-talets romaner antingen skildras som ett fängelse och levande begravning eller som de hedniska naturmakternas onda helvete, så representerar underjorden i 2000-talets dystopier något mer positivt. Underjorden gestaltas som en sista rest av något mer mänskligt, ett skyddsrum för de varelser och individer som vägrar att acceptera livsvillkoren i ett alltmer omänskligt högteknologiskt industri- och konsumtionssamhälle. Så är det till exempel i Virdborgs dystopi Kall Feber. Till skillnad från i flertalet tidigare berättelser och 1800-talets romaner leder dock inte uppdagandet av vad underjorden gömmer till ett återställande av ordningen eller ett positivt slut för huvudpersonerna.

2000-talets gestaltningar av underjorden och dess tunnelsystem är sammansatt och tvetydigt, som i Martin Engbergs dystopi Stjärnpalatset (2010). I Engbergs roman är årstiderna borta och världen står inför en ny istid. Den priviligierade delen av mänskligheten lever i en konstgjord temperad värld under glaskupoler, som rymmer höghus och hisschakt ner i underjorden, där samhällets förnödenheter produceras. Hit hämtas en av de utvalda, Katharina, och här möter hon den upproriska Emmy som försöker kartlägga den underjordiska världen i Stjärnpalatset. Efter en katastrof, när drivhuset skadats och någon typ av maktövertagande pågår, inser Katharina att drivhuset och dess tunnlar inte längre är ett hem som kan skydda henne utan något som döljer en mer komplex underjordisk värld. Här möter hon det vännen Emmy benämner: ”Ett zoo för minnet” (Engberg, s. 86). 

I de underjordiska gångarna finns plantor som är framodlade ur ägg som är hämtade från hennes och andra utvalda flickors kroppar. Dessa plantor är behållare av sin mors medvetande och utgör en mänsklig minnesbank. Vissa människor väljer också att tas över av dessa plantor, som Katharinas mentor Viktor. Hon återser sin beskyddare långt nere i tunnelsystemet under hans förvandling till något växtlikt, där hans individuella medvetande både utplånas och uppgår i ett kollektivt medvetande. I och med detta konfronteras Katharina med den underjordiska naturens cirkulära ekosystem. Denna upplevelse får henne att bestämma sig för att fly för att försöka överleva utanför drivhuset i ett nedfruset vinterlandskap tillsammans med en flicka som hon försöker rädda från drivhusets konstgjorda tillvaro. För Katharina är den hårda tillvaro i det mörka och kalla vinterlandskapet trots allt ett mer mänskligt liv än den skyddade och kollektiva gemenskap som erbjuds i Stjärnpalatsets tunnlar. I Engbergs roman handlar det inte primärt om att välja mellan gott och ont utan om ett val mellan ett liv som individ med en tidsbegränsad livscykel kontra evigt liv som en del av ett kollektivt medvetande. Underjordens tunnlar må erbjuda oändlig tid men inte en mänsklig tillvaro. Även om tunnlarna erbjuder skydd och en väg bort från ett genomkontrollerat samhälle i dagens dystopier så representerar de inte ett värdigt liv för huvudpersonen, varken för Katharina i Engbergs Stjärnpalatset eller Karin i Virdborgs Kall feber. 

I dagens svenskspråkiga litteratur skildras alltså underjorden ofta som en alternativ högteknologisk värld som erbjuder underjordsbesökaren skydd och goda fysiska livsvillkor. Ändå framstår livet under jord som en konstgjord icke-mänsklig värld som väcker obehag hos huvudpersonen. Underjorden må representera ett skyddsrum men inte ett hem. Huvudpersonen har själv sökt sig hit men livet i underjorden upplevs alltmer som en klaustrofobisk och begränsad tillvaro. Prövningarna under jord väcker en längtan efter frihet och ett utomhusliv i dagsljus ovan jord. Fastän detta kan medföra umbäranden och fara är det trots allt en mer autentisk och mänsklig tillvaro för huvudpersonerna i dagens svenska berättelser, romaner, filmer och tv-serier. 

Litteratur 

Engberg, Martin, Stjärnpalatset, Stockholm: Norstedts, 2010.

[Ingelius, Axel, Gabriel], Det gråa slottet, original af förf. till Granriskojan, Åbo: J.W. Lilja & Co, 1851.

Lesser, Wendy, The Life Below the Ground: A Study of the Subterranean in Literature and History, Boston and London: Faber and Faber, 1987.

Malmio, Kristina, ”Om konsten att byta kläder. Klass, sexualitet och litteratur i A.G. Ingelius gotiska roman Det gråa slottet”, Historia och historiska studier, vol. 77, 2002, s. 191–210.