Tunnlar och andra vägar in i underjorden

Orvar Löfgren
Inledningsföredrag vid Svenska litteratursällskapets seminarium ”Tunnelseende – samtal om tunnlar som utopier och dystopier”, 11 november 2022.

Morgonen den 24 februari 2022 började bomberna och raketerna falla över Kiev, folk sökte skydd i källare, skyddsrum och tunnelbanestationer. Ett halvår senare skrev den brittisk-ukrainske journalisten Peter Pomerantsev artikeln ”Livet under jord har blivit vardag i krigets Ukraina” (Dagens Nyheter 2022-10-16, del 2, s 16 ). Han konstaterade: ”Ryssland tvingar ner ukrainarna i källare inte bara fysiskt, de försöker göra det mentalt också: beröva dem känslan av framtid, horisonter, öppenhet… dra ner Europa dit…”

Så skapades ett nytt liv. Man måste leva på helspänn och snabbt kunna söka sig ner i underjorden. Över en natt förändras vardagen i städerna: ett liv som pendlade mellan ovan och under jord tog form. I det jättelika gamla stålverket i Mariupol erbjöd de tjugo kilometer långa tunnelsystemen en tillflyktsort för både soldater och civila – i månader levde man därnere under ständig beskjutning..

Ukrainare kallar ryska soldater orcher. Som en tillfällighet fick den nya storserien ”Maktens ringar”, baserad på Tolkiens värld premiär på Amazon prime, samma år som kriget startade. Serien inleds med en vag känsla att ondskan inte är besegrad utan bidar sin tid. Rätt vad det är upptäcker människor och alver att orcherna börjat röra på sig. De invaderar genom att gräva sig framåt i underjordiska tunnlar. De lever i mörkret, tål inte solsken som folktrons troll. (Tolkien hämtade mycket stoff från nordeuropeisk folktro.)

Det är om tunnlar och underjord som praktik och symbolik, materialitet och mentalitet det handlar i det följande. Tunnlar är handfasta förbindelseleder men har även symbolladdade dimensioner och hämtar sin magi och mystik just genom det underjordiska, det osynliga eller hemliga. Jag är intresserad av hur verklighet och fantasi vävs samman här. Därför inleder jag med att se på tunnelbyggandet förr och nu, för att så gå över till en mer generell diskussion av föreställningar om det underjordiska, framförallt i nordisk folktro.

Vad är tunnlar bra på? Tunnlar kan framställas som både frihet och fängelse, flyktvägar och genvägar, ingångar till något annorlunda och fantasieggande. Därför är de ofta viktiga aktörer i skönlitteratur och populärkultur, i allt från spänningsromaner till film, deckare och inte minst barnlitteratur. 

Tunnelbyggarna

Tunnlar finns det gott om i historien, hemliga gångar med lönndörrar som leder ut ur slott och borgar, maktens eller folkets flyktvägar. Men sedan ny teknologi utvecklades vid 1800-talets mitt har det byggts transporttunnlar som aldrig förr, inte minst sådana som väver ihop Europa, tar sig igenom alpmassiv, löper under sund och floder – allt som försvårat kontakter. Tunnelprojekt har alltid varit omgivna av faror, byggda med ständig rasrisk. Först med Nobels dynamit blev de lättare att bygga, man slapp den giftiga krutröken (Gies 1962).

Men i många av dessa stora tunnelprojekt från 1800-talets mitt och framåt har det funnits en ambivalens. Tunnelbyggen binder samman, ska underlätta kontakt, men kan även innebära ett hot som förstärks just av det underjordiska: vad är det för överraskningar som kan komma upp ur mynningen. Denna ambivalens möter vi i två stora tunnelprojekt som syftat till att tråckla samman Europa: Kanaltunneln mellan Dover och Calais och Öresundsförbindelsen mellan Köpenhamn och Malmö. Båda har en lång historia av förhoppningsfulla planer och massiv motvilja. 

1802 kom en fransman med det första förslaget till ett tunnelbygge mellan Calais och Dover. Både Napoleon och den engelske statsmannen Charles James Fox tilltalades av idén att binda samman de två nationerna, men redan nästa år bröts freden och Napoleon började planera för en invasion av England. En samtida teckning visar den överlägsna engelska flottan samlad i kanalen för att förhindra varje invasionsförsök, medan fransmännen kommer marscherande i en tunnel under vattnet. Tunneldiskussionerna kom och gick under 1800-talet, men kvar fanns misstänksamheten inför franska invasionsplaner (Gies 1962:15 ff). Tunnelplanerna skapade både symbolisk och emotionell oro just därför att det var ett underjordiskt projekt. Blev tunneln byggd måste England skaffa sig en stark landarmé och inte längre bara lita till flottan, menade militären. Andra påpekade att tunneln kunde skapa ett dolt inflöde av kriminella och illegala invandrare. Men framförallt var det känslan av att nationen måste skyddas från europeiska krafter, eller som Lord Randolph Churchill påpekade i en underhusdebatt 1885 när ännu ett tunnelprojekt förkastades: ”England´s reputation depends on her remaining, as it were, virgo intacta.” (Darian Smith 1999:84)

När tunnelbygget till sist blev verklighet efter flera misslyckade startförsök, 1988 -1994, intensifierades debatten om vilka faror från kontinenten som kunde smyga in via underjorden. Diffusa rädslor gavs konkret kulturell form, som antropologen Eve Darian-Smith påpekat. Under åren med tunnelbygget talades det mycket om hur tunneln kunde föra rabies till England från kontinenten genom smittade rävar eller vilda hundar. Återigen handlade det om att skydda England från kontinentens alla faror eller som en parlamentsledamot uttryckte det 1990: ”The blessings of insularity has long protected us against rabid dogs and dictators alike” (Darian-Smitt 1999:147).

Själva tunnelinvigningen blev heller inte en succé, Mitterrand omfamnade Margret Tatcher i ösregn medan brittiska tunnelmotståndare försökte bränna en EU-flagga. Och kvar fanns rabiesrädslan. Den engelske författaren Julian Barnes fångade stämningen: 

It was as if, lining up behind Mitterrand and the Queen as they cut the tricolour ribbons at Calais, were packs of swivel-eyed dogs, fizzing foxes, and slavering squirrels, all waiting to jump on the first boxcar to Folkstone and sink their teeth into some Kentish flesh.

i Darian-Smith 1999:142

När Öresundsbron och dess 3,7 kilometer långa tunnel skulle invigas år 2000 hade man lärt sig mycket av bråken kring Kanaltunneln och inte minst den misslyckade invigningen. Öresundsförbindelsen blev den kanske mest och bäst invigda av mega-projekt, ett mycket skickligt genomfört marknadsföringsprojekt och dessutom ett företag som lyckades hålla både budget och tidsram (se Berg m fl 2002).

Under bygget skapade en strid ström av evenemang och symboliska markeringar, små och stora ritualer, känslan av en spännande resa. Första rälsspiken, första pylonen, slutförandet av muddringsarbetet och de färdiga motorvägslänkarna firades. En konstant ström av pressmeddelanden, avklippta band, ballonger mot skyn och höjda glas omgärdade dessa etappmål. Handelsministrarna invigde tunneldelen i ett os av grillfest, medan det dansades perrongbalett när järnvägsstationen vid Kastrup öppnades. Kronprinsessan Viktoria och kronprins Fredrik möttes mitt ute på bron i en välregisserad kyss i evenemanget ”Closing the Gap”, när sista broelementet var på plats – en betydligt bättre bröllopsritual än Mitterands omfamning av Mrs Tatcher i ösregnet.

Liksom kanaltunneln hade diskussionerna om en förbindelse över Öresund en lång förhistoria, som Markus Idwall studerat. Det första förslaget kom redan 1889 i form av en idé om att bygga ”en undervattensbro” i pansarstål på botten av sundet mellan Helsingör och Helsingsborg, en orealistisk plan, som så följdes av andra förslag under 1900-talet som förkastades  med hänvisning till teknologiska, militärpolitiska, ekonomiska och senare miljömässiga problem. (Idvall 1998) Till slut drevs projektet igenom, inte minst på grund av den lågkonjunktur som drabbat både Malmö och Köpenhamn, och arbetet startade äntligen 1995.

Det slående med Öresundsprojektet är de sätt på vilka brodelen fått all uppmärksamhet och omgärdats av en rik symbolik. Varför var tunneln inte så intressant som bron? Slagordet ”Låt oss bygga broar mellan människor och nationer”, fungerar bra, men knappast ”låt oss bygga tunnlar”.

Sara Berglund har diskuterat tunneldelens undanskymda plats och visar hur tunnelbyggen på ett helt annat sätt än broprojekt kringgärdats av farhågor, som inte minst underblåst av de stora tunnelkatastroferna med brand eller ras. Hon påpekar: ”Klaustrofobin som tunnlar ger upphov till kan länkas till en livsfarlig blandning av de fyra elementen. Vattenmassorna, eldens rök och hetta, luftens flyktiga natur och risker för ras är faror som måste bemästras.” (Berglund 202:161)

Under tunnelbygget refererades ständigt i medierna till tunnelkatastrofer, gamla och nya. I tunneln är man instängd och onåbar om katastrofen skulle inträffa.

Hemliga tunnlar – flykt, försvar och smuggling

2022 visas den tyska spänningsserien Cleo på Netflix. Den startar med en tunnel. I inledningsscenen ser man en ung kvinna i träningsoverall stiga ur en Trabant i kvällsmörkret på en avsides Berlingata. Hon kliver in genom en dörr som visar sig vara en ingång till en tunnel. Hon öppnar först ett skåp med kläder, västvaluta och andra attiraljer som förvandlar henne till en diskobrud och så tar hon sig under jorden över från Öst- till Västberlin. Kvinnan är, visar det sig Stasi-agent på väg till ett uppdrag på en nattklubb i Väst och tunneln är ett hemligt Stasiprojekt för operationer i det andra Berlin.

Efter bygget av Berlinmuren kom de många flyktförsöken till Väst att framförallt symboliseras av alla tunnelbyggen: detta att med oändlig möda och under stort hemlighetsmakeri gräva sig ut till friheten. I verkligheten byggdes relativt få flykttunnlar, men symboliskt fick de en enorm kraft som projekt som hotade staten. Det var något som till varje pris måste stoppas, eftersom varje lyckad flykt var en provokation. Under 1960-talet påbörjades ett sjuttiotal tunnlar, nitton blev klara och de flesta avslöjades, men mediabelysningen var stark. Det mest slående exemplet är ”Tunnel 29” som grävdes 135 meter lång 1962 och gjorde det möjligt för 29 personer att fly. Det intressanta var att projektet finansierades av ett amerikanskt TV-bolag och även resulterade i bestsellern ”Tunnel 29. Den sanna historien om den osannolika flykten under Berlinmuren.” (Merriman 2021)

Hemliga tunnelprojekt har en medial lyskraft genom sin starka dramaturgi antingen de handlar om att centimeter efter centimeter gräva sig ut mot friheten eller in i ett bankvalv – med risken att ständigt upptäckas. 

Men det finns andra världar av hemliga tunnlar. ”The Gaza Metro” är namnet på det kanske största hemliga tunnelsystemet. Sedan 2007 har det byggts över tusen tunnlar i Gaza-området, dels smuggeltunnlar mellan gränsen Gaza-Egypten, dels militära förråd och baser under jorden, dels offensiva tunnlar in mot Israel. Genom Gaza metron kan allt smugglas, bilar, kreatur, människor, förnödenheter, drivmedel…  Här gäller den klassiska sentensen ”The underground is the tool of the underdog”. (Verini 2012) 

Många av Gazatunnlarna har militära funktioner. I Europa inföll storhetstiden för det underjordiska byggandet under kalla krigets tid. Överallt anlades anläggningar och tunnelsystem, risken för kärnvapenkrig gjorde att man måste gräva och spränga sig neråt. I både det neutrala Finland och Sverige var byggandet särskilt omfattande. Överallt uppfördes hemliga anläggningar, idag ofta plomberade, raserade, bortglömda. Inte bara system för skyddsrum utan även militär och civil infrastruktur under jord. Bränsledepåer, krigstryckerier, bagerier, stridsledningscentraler…. allt.

Kronobergs museum har genomfört en inventering av denna bortglömda underjordsvärld, som tidigare omgavs av stort hemlighetsmakeri. Mitt på en golfbana finns en liten oansenlig kur som leder ner till en osynlig och hemlig stridsledningscentral, där kartorna fortfarande är uppsatta och telefonerna och våningssängarna väntat i decennier på att tas i bruk. En villa i ett förortsområde är i själva verket en ingång till en flygledarcentral under jord (se Palmblad 2010). 

Finland är kanske det land som fortfarande mest aktivt förvaltar denna skyddsvärld. I Helsingfors sträcker sig de underjordiska anläggningarna hundratals kilometer. 1960-talet var den stora byggperioden här, som resulterade i allt från underjordisk ishockeyrink till swimmingpools (Ovender 2020).

Under det kalla krigets tid präglades tidsandan av att mentalt kunna förbereda sig för ett krigsliv under jord, att kunna söka skydd. I varje svensk trappuppgång satt anslaget ”Om kriget kommer” med information om skyddsrum och utrymningsvägar, som en obehaglig påminnelse. Under avspänningen försvann mycket av denna känsla av hot, för att åter plötsligt bli brännande aktuell under Ukrainakriget.

Hösten 2022 står TV-reportern mitt på Mynttorget i Stockholm för att rapportera om det pågående regeringsskiftet. Han konstaterar att vi fortfarande inte vet mycket om vad som sker, men pekar ner mot underjorden. Här konstaterar han, finns det ett osynligt landskap av gångar och tunnlar som kopplar samman partihögkvarter, kanslihus, riksdag. ”Därnere förhandlas, här uppe ser vi ingenting.”

Makten har alltid skapat hemliga kommunikationskanaler utom synhåll. I Kreml finns ett stort tunnelsystem som började byggas redan under 1300-talet, både som flyktvägar under belägring och hemliga kommunikationsvägar. Under Stalins tid blev det hemliga tunnelbyggandet intensifierat. Rykten gick att det fanns en tunnelbanelinje som bara skulle användas som flyktväg för den politiska ledningen. Så var det inte, men en hemlig underjordisk station byggdes i alla fall för syftet.

Liksom i andra huvudstäder anlades stora tunnelbanesystem här i Moskva, även om de tidiga planerna i början av 1900-talet motarbetades kraftfullt av den ortodoxa kyrkan: det var syndigt att färdas i underjorden. Fullt utbyggt fick systemet under sovjettiden en pampig inramning, stora stationer med utsmyckning och rader av takkronor (Ovender 2020). 

Ryktena om maktens hemliga underjord och Moskvametron som den största atombombsskyddade underjordsanläggningen bildar utgångspunkten för den ryske författaren Dimitrij Gluchovskijs bästsäljande thriller om en framtid år 2033, när kärnvapnen slagit ut hela världen och en folkspillra överlever i Moskvas tunnelbana, där varje station förvandlats till sitt eget rike med egna ideologier och styrelseskick och där alla dessa småstater slåss om livsutrymme och överlevnadsmöjligheter.

Folktrons underjord

Som Sara Berglund påpekat i sin studie av Öresundstunneln har det alltid funnits en stor folktro och folkdikt kring tunnlar och lönnpassager, där just deras hemlighetsfullhet varit central:

I folklivsarkiven finns historier om hemliga gånga grävda mellan munk- och nunnekloster, med vars hjälp de sexuellt utsvultna kunde stilla sin hunger. Tunnlarna representerar här det mest förbjudna, ett tabubelagt område som verkar kittlande för fantasin- Det berättas också om tunnlar som ledde mellan olika kyrkor, där allsköns obehagliga varelser bodde.

Berglund 2002:166

Hon refererar en sägen om en råndömd man som skulle bli benådad om han tordes gå under jorden från Klosterkyrkan i Trelleborg till Domkyrkan i Lund. Trots en rad farliga hinder och prövningar klarade han vandringen och lärde sig samtidigt att leva hederligt för att inte hamna i tunneln igen, ”ty då blev han utan nåd dödad”. (Berglund 2002:166)

I den nordiska folktron har underjorden spelat en viktig roll. Den beboddes av varelser med skiftande utseende och praktiker, som troll, vättar, vittror, rådare, jordbyggare, underbyggare och andra varianter av vad som på Gotland kallades ”di sma under jårdi”

Helst skulle de lämnas ifred. De levde i parallella världar, de kunde ha familjer, åldrades, dog, arbetade flitigt. Somliga såg ut som vanliga människor, ibland med färgstarka kläder, ibland småväxta. Några kunde ändra storlek och skepnad, men var vanligen osynliga. Ibland kunde man om natten se ljus från de underjordiska boningarna eller höra deras boskap röra sig i skogarna.

Gemensamt för dem alla var att de representerade en annan värld – en gåtfull och hemlig värld – kring vilken en stor berättartradition utvecklades. (Se litteraturöversikterna i Asplund-Ingemark 2021 och Häll 2013, men även Feilbergs klassiska studie från 1910.)

Somliga var ensamvarelser som rådarna vilka höll sin hand över delar av naturen. Sjöårets värld fanns under vattnet, skogsråets i vildmarken och bergsrået rörde sig i gruvgångar. Trollens domäner var främst bergen och kring deras underjordiska liv var sägnerna många.

Bergtagen

Det var en som hette Lars som blev bergtagen en gång. Han hade varit på körekalas i Vadbacken och när han skulle gå hem kom han in i en sådan dimma. Han kom inte hem förrän om tre dagar, och då var han spritt naken. Han ville aldrig tala om hur han haft det, men bergtagen hade han varit. 

Berättat av Karl Lundkvist född 1865 i Västergötland (Isof, IFGH 1346.)

Idag betyder ordet att vara fångad av, fascinerad av, men att bli bergtagen var ett begrepp i nordisk folktro. Trollen kunde locka människor in i berget, de försvann bara, några kom tillbaka, andra aldrig. I somliga fall ville trollen behålla dem för livet som med de bortbytningar man stal. Trollens fascinationen inför människor och deras liv var stor.  

I ”Wärend och Wirdarna” diskuterar Olof Hyltén-Cavallius just trollens förmåga att ”förtrolla, förhamma, förhecka, förvilla och kusa folk”. De kan vända synen på människor: ”Derföre när någon blir bergtagen ser han i berget likasom stora hus och granna rum och fin mat; medan der intet finnes utom en usel bergskreva med mossa till bädd och ormar och ödlor till föda.” (Hyltén-Cavallius 1863:19)

Man blev berg- eller jordtagen, blicken förvänd, identiteten upplöst. När bergtagna återvände var de ofta mentalt förvirrade, hade blivit utsatta för trolldom. Den bergtagna kunde förlora tidsuppfattning, jaget och perceptionen förändrades (se diskussionen i Asplund-Ingemark 2021: 185 ff.).

Detaljerade beskrivningar av bergtagning möter man i domstolsprotokoll från 1600- och 1700-talen, när det fortfarande kunde väckas åtal för umgänge med naturväsen. Här kan den anklagade skildra hur mötet gått till, hur man plötsligt bara hamnat i berget eller lockats in genom en tunnelöppning. Man får veta hur det kunde se ut där inne i berget och även läsa om de sexuella relationerna som kunde utvecklas.

Både domstolarna och kyrkan måste ta ställning till om dessa berättelser var sjuka fantasier, folklig vidskepelse eller verkliga händelser. Här fanns in på 1700-talet en tvekan även hos överheten, som Mikael Häll (2013) visat i sin studie av domboksmaterialet. I kyrkböckerna kunde även förekomma anteckningen: försvunnen, bergtagen (se Schön 1999).

1793 gav uppsalaprofessorn Jacob Fredrik Neiter ut avhandlingen De Gente Antiqua Troll, som handlar om trollens ursprung som ett primitivt folkslag vilket trängts undan av människorna. I hans diskussion prövar han samtidigt i tidens anda att ge mer rationalistiska förklaringar av trolltraditionerna. Om bergtagning skriver han: ”I förlitande på föräldrarnas benägenhet att sätta tilltro till gamla sägner har de sagt sig vara bergtagna, för att under denna förevändning rättfärdiga sina otillåtna kärleksäventyr och sin frånvaro från hemmet.” (Neikter 1793/2013)

Det underjordiska behövde inte vara konkret som öppning in i berget, i folktrons värld var skogen ett laddat territorium där man kunde gå vilse och så lockas, snärjas och förvillas.

Litteraturvetaren Sofia Roberg har diskuterat denna magiska och både hotande och lockande laddning i sin essä ”Gå vilse bland skogsrån och troll” (2022).:

Författaren Sven Rosendahl skriver om hur skogsskräcken brukade lamslå människor som levde i dess utkanter, fram till dess att moderniteten gjorde skogen till nyttiga plantager och reservat. Skogsrädslan är ”En mörkerrädsla, fylld av jagets feghet inför en tänkbar oförmåga att uthärda mötet med någon fantom, som kan stiga fram ur verkligheten just så som trollet stiger fram ur klippan.” Skogens skuggor ger form åt den inre ”nervfrossan”, som han skriver.

Roberg 2022:38

Sofia Roberg påpekar att samtidigt som skogen i industrisamhället romantiseras och domesticeras som effektiv produktionsyta och lockande utflyktsmark så fascineras många av det sena 1800-talets författare även av folktrons föreställningar om skogens och underjordens gränsvarelser, som speglar människans dunkla drifter och begär, något utanför det tämjda och kontrollerad. Här i civilisationens utkanter kan man möta ”Det alternativa”, något som lockade författare som Heidenstam, Fröding, Lagerlöf och Rydberg. Viktor Rydbergs dikt ”Skogsrået” skildrar hur den vackre Björn lockas in i skogen av skogsrået och efter mötet blir han aldrig densamme, han längtar tillbaka att få gå vilse, ”Till drömmar i månljus trår hans själ.//Han kan ej älska en maka” (cit i Roberg 2022:41).

Samma tema återkommer i Frödings dikt om den unge Kalle, som möter skogsrået och blir oförmögen att återgå till samhället: ”de som skådat dansen blir veckovilla och galna. En reva öppnas i Kalles världsbild. Skräcken inför det som existerar utanför normaliteten – och inom dem själva? – bryter ner de unga männen.” (Roberg 2022:41) 

Det underjordiska ovan jord

I folktrons värld kunde övernaturliga väsen röra sig under och ovan jord, det viktiga var att de skapade parallella eller alternativa samhällen. På liknande sätt kunde underjorden bli ett begrepp för företeelser ovan jord, där utgångspunkten var att det handlade om aktiviteter som ville vara osynliga, eller skulle ske i lönndom. De kunde också bli underjordiska i mening att de var undergrävande verksamheter. Underjordisk verksamhet kunde handla om spioneri liksom om illegala verksamheter eller om folk som av olika skäl måste ”gå under jorden”. Till metaforen underjordisk knyts även polariteten mellan ljus och mörker. Det skapas skuggsamhällen, det finns ljusskygga typer, skumraskaffärer, obskyra verksamheter, dunkla avsikter eller folk som ägnar sig åt mörksens gärningar. Precis som hos trollen handlar det om att gömma sig i skuggan och mörkret, det är aktiviteter som inte tål dagens ljus.

Men underjorden ovan jord kan även ha formen av aktiviteter andra ignorerar. I en studie av de många städarna som rör sig i de gigantiska kontorskomplexen kring Potzdamer Platz i Berlin visar Jana Costa hur denna skara som ofta arbetar om natten blir osynlig för kontorsfolket. Även om man ser dem röra sig i korridorerna och kontoren så lägger man inte märke till dem. För städarna kan denna osynlighet ibland vara en tillgång.”For cleaners, the invisible underworld can be a refuge from a landscape of indignities”, konstaterar hon (Costas 2022:126).

Men det kan även handla om aktiviteter som av olika andra skäl måste hållas hemliga. The Underground Railway var namnet på det system av flyktvägar som skapades av motståndare av slaveriet för att göra det möjligt för slavar att fly från slavstater i USA, men detta vägsystem gick sällan under jorden. Tunnlar kan slingra sig även ovan jord, men de gör sig osynliga.

Det underjordiskas magi och dramaturgi

Tunnlar kan användas till mycket, de har en magisk dragningskraft, en inbyggd dramaturgi, men även många dubbeltydligheter. Törs man öppna dörren, klättra ner för trappan, omslutas av mörkret, tappa kontrollen över tid och rum?  Det finns ett tunnelsug som populärkuluren använder flitigt. Och vad kan komma upp ur mynningen? Rabiessmittade rävar, bergtagna män, illegala invandrare, ett underskönt bergsrå, en slipad smugglare och andra ljusskygga individer.

Det flitiga metaforiska bruket av tunnlar möter vi till exempel i ett begrepp som tunnelseende. Tunneln riktar och begränsar uppmärksamheten, skapar skygglappar, man blir förhäxad eller bergtagen av något på nya sätt.

På samma sätt fungerar föreställningar om underjorden med olika metaforiska laddningar, inte minst i spelet mellan ljus och mörker, synlighet och osynlighet, känslan av att inte ha kontroll. Hemlighetsmakeriets olika tekniker sätts i arbete.

Det är dessa kopplingar mellan tunnlar och underjord som materialitet och mentalitet som intresserat mig, det berg- och jordfasta vävs samman med fantasier med allt från lockande äventyr till obehagliga hot.

Sådana kopplingar möter vi  i en sägen som innehåller en klassisk varning om hur det kan gå i förbindelser ovan och under jord:

Det var en man som bodde ogift i sin gård. Sen kom det alltid en ung, vacker kvinna till honom. Men han visste aldrig varifrån hon kom någonsin och hon kom dit ofta på dagarna, men hon försvann emellanåt. Och så blev han kär i henne. Och så lovade hon det, om han gjorde som hon sa åt honom. Och så sa hon, jag är en underjordisk människa. Och så sa hon, att det har ett hål där lågt i väggen därifrån jag kommer. Men han tyckte att alltihop inte kan vara sant. Och så sa hon, att nu när jag kommer så får du äktenskap, men då skall du genast slå igen hålet, då jag kommer in. Och sedan skulle det alltid vara igen, så skulle hon stanna och vara hans hustru. Och hon var en präktig hustru åt honom, hon fick flera barn. Men vid ett tillfälle när hon var i barnsängen, så skojade han och sa: Nu ska jag ta ur den där tappen ur väggen. Hon hade ju varit där så länge så nog hölls hon nu hos honom, trodde han. Men hon hade sagt: Det skall du inte göra, för då försvinner jag för alltid. Men han skojade och trodde inte på det där. Och då han tog upp tappen så försvann hon med sitt barn från sängen, och kom aldrig mer, fastän han sörjde…

Gällivare, Lappland år 1929 (Isof, ULMA 1993:1)

Referenser

Asplund Ingemark. Camilla 2021: Bergtagning: Tron på naturens krafter. i Kurt Almqvist & Lotta Gröning (red) Folktro. En besjälad värld. Stockholm: Stolpe, s 183-195.

Berg, Per Olof, Linde Laursen, Anders & Löfgren, Orvar (red) 2002: Öresundsbron på uppmärksamhetens marknad. Regionbyggare i evenemangsbranschen. Lund: Studentlitteratur

 Berglund, Sara 2002: Gömd, glömd och fördömd. I: Per Olof Berg, Anders Linde Laursen & Orvar Löfgren (red), Öresundsbron på uppmärksamhetens marknad. Regionbyggare i evenemangsbranschen. Lund: Studentlitteratur, s 157-168.

Costas, Jana 2022. Dramas of dignity. Cleaners in the corporate underworld of Berlin. Cambridge: Cambridge University Press.

Darian-Smith, Eve 1999: Bridging Divides. The Chanel Tunnel and the English Legal Identity in the New Europe. Berkeley: University of California Press.

Feilberg, H.F. 1910: Bjaergtagen. Studie over en gruppe traek fra nordisk alfetro. Danmarks Folkeminder, nr 5. Köpenhamn.

Gies, Joseph 1962: Adventure Underground. The Story of the World’s Great Tunnels.London: Robert Hale

Gluchovskij, Dimitri 2009: Metro 2033. Den sista tillflykten. Stockholm: Coltso.

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1863-68: Wärend och wirdarna. Ett försök i Svensk Ethnologi. Stockholm: Nordstedt.

Häll, Mikael  2013: Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600-  och 1700-talens Sverige. Stockholm: Malört.

Idvall, Markus 2000: Kartors kraft. Regionen som samhällsvision i Öresundsbrons tid. Lund: Nordic Academic Press.

Merriman, Helena 2021: Tunnel 29. The True Story of the Extraorinary Escape Beneath the Berlin Wall.London: Hodder & Stoughton.

Neikter, Jacob 1793/2013: Om Människans historia. Avhandlingar om klimatets inverkan & Om den urgamla trolltraditionen. Översatt från latin och utgivna av Carl Frängsmyr & Krister Östlund. Stockholm: Atlantis

Ovenden, Mark 2020: Underground cities. Mapping the tunnels, transits and networks underneath our feet. London:Aurum Press.

Palmblad, Samuel 2010: Kalla krigets Kronoberg. Växjö: Smålands museum.

Roberg, Sofia 2022: Gå vilse bland skogsrån och troll. Lyrikvännen. Tidskrift för poesi, årg.68, nr 4-5, 2022.

Schön, Ebbe 1999: Troll och människor. Gammal svensk folktro. Stockholm: Natur och kultur.

Verini, James 2012: The tunnels of Gaza. National Geographic, December 2012.