Att stöda privatarkiven är att investera i framtiden

Lena Karhu & Helena Kajander

Under hösten 2021 hotades de statsunderstödda privata centralarkiven av en drastisk nedskärning av statsbidraget. Hotet avvärjdes för år 2022. Men inför år 2023 är allt öppet igen. Att hotet uppstod föranleder några reflektioner kring arkivens betydelse för samhället. Är det värt att satsa skattepengar på privatarkiv?

I offentligheten debatterades under hösten Undervisnings- och kulturministeriets förslag om en nedskärning på 10,9% av bidraget till förmånstagarna av Veikkaus tipsvinstmedel för år 2022 jämfört med 2021. Särskilt den planerade minskningen av statsbidrag till kultur och idrottssektorn väckte mycket uppmärksamhet. Mindre diskussion väckte förslaget att skära ner drygt 28% av bidraget till de elva privata centralarkiven. Dessutom skulle bland andra Musikarkivet, som får behovsprövat statsbidrag, drabbas av en lika stor nedskärning.

Arkiven är en del av samhällets demokratiska och kulturella infrastruktur. Det här glöms ofta bort, verkar det som i alla fall, då det gäller finansieringen. Arkiven ses bara som någon form av lagerutrymmen med onödiga fastighetsutgifter. Vi på arkiven gör oftast vårt viktiga arbete i det tysta och framhåller sällan oss själva. Vi gör det som vi finns till för och tjänar hela samhället fast det inte är vi som direkt syns utåt utan det som skapas och görs på basen av våra samlingar och vårt arbete. Särskilt oroväckande var ministeriets motivering till den stora nedskärningen av just arkivens andel, uttryckt i ett pressmeddelande 12 oktober 2021:

”Vid allokeringen av nedskärningarna har man beaktat verksamhetens forskningspolitiska betydelse och den betydelse som avkastningen av penningspelsverksamheten har för förmånstagarens finansiering som helhet.”

När ministeriet bedömer att privatarkivens statsbidrag kan skäras ner med nästan 30% utan att det har någon större forskningspolitisk betydelse, eller att statsbidraget inte är en avgörande del av privatarkivens finanisering, väcks frågan om Undervisnings- och kulturministeriet överhuvudtaget känner till privatarkivens verksamhet, livssvillkor och betydelse för samhället? Det kan således vara viktigt att känna till bakgrunden till att också privatarkiv får statsbidag för att kunna bedöma systemets värde för hela samhället.

Lagen och statsbidraget

Finland har ett internationellt sett unikt system med statsbidrag till en del privata centralarkiv som samlar in och bevarar privat arkivmaterial. Diskussioner kring att det behövdes en uppryckning kring insamling och bevarande av privatarkiv fördes åtminstone från första hälften av 1960-talet. Ett kommittébetänkande kring en lag om statsbidrag till privatarkiv utkom 1971. I betänkandet motiverades lagförslaget med att man också med statliga medel ville stöda och effektivera bevarandet av privat arkivmaterial som hade betydande värde för kulturarv och vetenskap.

Då insåg man värdet för hela samhället i att understöda också arkiv med privat material gällande bland annat föreningsverksamhet, idrott och företag. Det hade redan betydligt tidigare grundats arkiv för politiska partier och folkrörelser. Det socialdemokratiska partiet var först ute då Arbetararkivet grundades år 1909, det är det äldsta folkrörelsearkivet i Finland.

Den 1 januari 1975 trädde lagen om statsbidrag för arkiv av privat karaktär (998 / 1974) i kraft. Enligt lagen beviljades statsbidrag till 80% av de faktiska och godtagbara utgifterna, till vilka räknades fastighets- och löneutgifter samt materialkostnader. I den år 2006  uppdaterade Lagen om statsbidrag till privata arkiv ändrades formuleringen till att statsunderstödet kunde uppgå till ”högst 80%”. Riksarkivet fungerar som statsbidragsmyndighet.

Idag finns det elva privatarkiv som får statsbidrag av permanent karaktär i enlighet med lagen. Privatarkiven upprätthålls av föreningar eller stiftelser. Nio arkiv; Arbetararkivet, Centerns och landsbygdens arkiv, Centralarkivet för Finlands näringsliv, Det borgerliga arbetets arkiv, Finlands Idrottsarkiv, Folkets Arkiv, Svenska centralarkivet, Tjänstemannaarkivet och Urho Kekkonens arkiv beviljas högst 80% bidrag av de av Riksarkivet godkända utgifterna. Två arkiv, Svenska Litteratursällskapets arkiv och Finska litteratursällskapets arkiv beviljas 100% bidrag, vilket motiverades med deras dokumentations- och insamlingsverksamhet och med att deras verksamhet redan före lagen stiftades hade finansierats med statsbidrag. En del andra privatarkiv, till exempel Musikarkivet, beviljas behovsprövat statsbidrag.

I praktiken utgör statsbidraget ändå bara cirka 50–70% av arkivens finansiering. Resten ansöks från fonder, stiftelser, företag och andra privata aktörer. Det innebär att samhället, det vill säga inte bara forskningen, utan alla medborgare, får hela nyttan av arkivens verksamhet samtidigt som bara en del av finansieringen sker med statsbidrag.

Förutsättningar för att privatarkiven ska få statsbidrag är att de har av Riksarkivet godkända arkivutrymmen, en tillräcklig personal och att arkivmaterialet som förvaras i arkivet till väsentliga delar ska vara tillgängligt för forskare och andra som behöver det, samt att arkivet har en organiserad forskarservice. Det här är förutsättningar som hotas ifall arkiven drabbas av stora nedskärningar som oundvikligen leder till att arkiven blir tvungna att permittera och till och med säga upp personal.

Användningen av material och förteckningar i ett privat arkiv med statsunderstöd är avgiftsfri i arkivets utrymmen och nättjänster. För övrig service kan arkiven, enligt lagen, ta ut skäliga avgifter. Arkiven kan ta betalt för till exempel kopior, postningsavgifter och liknande. Men i övrigt måste alla ha samma rättigheter och möjligheter att forska i arkiven och använda arkivmaterialet oberoende av ekonomiska förutsättningar. Till exempel skolelever, studerande och släktforskare ska ha samma möjligheter att använda arkiven som akademiska forskare som kanske får finansiering inom ett forskningsprojekt. Även arkivens etiska principer som antogs år 1996 av arkivens internationella samarbetsorgan, International Council on Archives, fastställer att alla forskare och arkivbildare ska behandlas lika och den principen har vi privatarkiv alltid värnat om i all verksamhet.

Kostnadseffektiva privata arkiv

En internationell utvärdering från år 2006 kom fram till att systemet med privata statsunderstödda arkiv blir förmånligare för samhället än om till exempel Riksarkivet skulle ansvara för hela det fält av privat arkivmaterial som de privata centralarkiven och andra statsunderstödda arkiv nu ansvarar för. I undersökningen konstaterade man att:

”active and motivated collecting and reference services of interest groups and voluntary workers entail a level of service which if provided by a state organization would probably cost much more.”

(International Evaluation of the National Archives Service of Finland, Publications of the Ministry of Education, Finland 2006:5)

Hur förmånligt det de facto är för samhället att understöda privatarkiven visas genom att då Veikkaus vinstmedel för år 2021 totalt var ca 776 miljoner euro så var statsbidraget för alla elva privata centralarkiv cirka 5,6 miljoner euro. Med andra ord en liten del av momentet vetenskaper (moment 29.40.53) som totalt var ca 76 miljoner. För den summan, kompletterad med arkivens egen andel, bekostas de elva arkivens fastighets-, personal- och verkamhetskostnader. Nyttan får arkivbildarna, forskarna och hela samhället. Arkiven är med andra ord mycket kostnadseffektiva.

Då användningen av statsbidraget granskas använder Undervisning- och kulturministeriet och Riksarkivet ofta begreppet ”verkningsfullhet”. Skattepengar ska givetvis användas effektivt, men frågan är hur man definierar begreppet ”effektivitet” eller ”verkningsfullhet” (vaikuttavuus). Men det svåra är att objektivt och rättvist bedöma vilken arkivens ”verkningsfullhet” är. Är det mängden mappar som tagits upp till forskarrummet under året? Är det antalet hänvisningar till arkivet i böcker som publicerats under året? Är det hur många hyllmeter material det finns i magasinet? Är det mängden statsbidrag dividerat med den arbetstid som gått åt till ett forskarbesök eller till att ordna upp en viss materialhelhet? 

För oss på arkiven är effektivitet det att våra kunder och forskare får det material och den information de söker efter. Om det inte finns hos oss så gör vi vårt bästa för att kunna hjälpa dem vidare till andra arkiv eller söktjänster. Effektivt är det att vi får bevarat dokument som har bevisvärde och historiskt värde, kanske sådant historiskt värde vi idag inte förstår att de har utan som framtida forskare upptäcker i dem. Effektivt är det att vi har tid att diskutera med kunderna och forskarna och samtidigt lära oss själva nytt som vi kan ha nytta av i andra kontakter med arkivbildare och forskare. Ofta kommer forskarna till oss med en beställning på ett visst material och då vi sedan diskuterar mera så visar det sig att vi kan tipsa om mycket mera material som kan vara relevant för hens forskning och frågeställning.

Det finns heller ingen risk för att arkiven kan missbruka statsbidraget. Arkiven redovisar detaljerat för användningen av statsbidraget. Årligen lämnar arkiven in till Riksarkivet detaljerade ”arkivens nyckeltal”-sammanställningar över allt arbete som gjorts under året, två gånger per år skickar arkiven in sammanställningar över årsverken. Årligen sänder vi in redovisning med bokslut och verksamhetsberättelse och specificering över utgifter.

De här ”nyckeltalen” är ändå mycket grova verktyg för att analysera arkivens samhällsbetydelse. De säger inget om de ofta långvariga kontakterna och diskussionerna som behövs för att bygga upp förtroende inför ett beslut att överlåta ett arkiv till en arkivinstitution. De säger heller inget om de fruktbara diskussioner som arkivarierna för med forskare som kan resulterar i att forskaren hittar nya frågeställningar och infallsvinklar och får material hen kanske inte har tänkt på att fråga efter. Samtidigt lär arkivarierna känna forskarsamfundet och vad som forskas om och kan få uppslag på hur man kan öka kontakter till studerande och forskare. Det går heller inte jämföra privat arkivmaterial med myndighetshandlingar som uppgörs efter vissa ”standarder” så att ordna privatarkiv är ofta betydligt mera arbetsdrygt och tidskrävande.

Sex av privatarkiven har 2-3 anställda, tre arkiv har 8-11 anställda och två arkiv är större med över tjugo anställda. En nedskärning på närmare 30% skulle oundvikligen innebära uppsägningar och permittering av personalen. Om statsbidraget skärs ned så mycket att arkiven tvingas säga upp personal (från redan knappa personalresurser) kommer mycket av det värdefulla utåtriktade arbetet och stödandet av forskning att falla bort. Dessutom försvinner mycket ovärderlig, tyst, kunskap. Flera av privatarkiven sköts av 2-3 personer per arkiv, också med så pass begränsade personalresurser samlar de in material, ordnar, förtecknar, hjälper forskare och arkivbildare, ger råd och håller kurser, lyfter fram material på utställningar och vid olika evenemang, utbildar sig och samarbetar.

Det räcker inte med att arkiven endast tar emot material som erbjuds, utan i enlighet med arkiv-aktivism eller ”arkivism”-tänkandet ska arkivarierna aktivt samla in material för att fylla luckor i arkiven. Det kan gälla kvinnors arkiv, olika minoriteter, medborgarrörelser, fenomen och strömningar i samhället, allt som hittills varit ”osynligt” i arkivet eller inte alls arkiverats.

Arkiven måste också i dagens digitala värld ha resurser att vara med där de digitala dokumenten skapas, alltså ge råd och handledning åt arkivbildarna bland annat om vilka filformat som är arkivbeständiga, hur man ska namnge digitala filer och vilken metadata man måste lägga till filerna för att de digitala dokumenten ska kunna bevaras och användas i framtiden och behålla sitt bevisvärde.

Det här är ändå fråga om något mycket större än de enskilda arkiven och deras personal. Det gäller hela samhället och hur mångsidig och mångskiftande bild vi, och kommande generationer har av det. Det gäller bevarandet av kulturarvet, att bevara spåren efter många olika grupper i samhället, det gäller många forskningsgrenar, det gäller föreningar, organisationer, företag, det gäller en av grunderna i en demokrati och rättsstat, det gäller mänskliga rättigheter.

Idag har de privata centralarkiven totalt över 63 hyllkilometer material som omfattar allt från idrott och företagsverksamhet till intresseorganisationer och politiska partier. Vart och ett av privatarkiven är förvaltare av ett unikt material. De är alltså en av hörnstenarna i en öppen, demokrati och rättsstat som också värdesätter kulturarv och mångfald. Vi kombinerar de enskilda arkivens specialkunskap och kännedom om deras respektive insamlingsområde och breda nätverk genom att med gemensamma krafter lyfta fram arkivens verksamhet och samlingar. Nio privata centralarkiv grundade år 1999 föreningen Yksityiset keskusarkistot – De privata centralarkiven ry för att främja samarbetet mellan arkiven och genomföra gemensamma projekt bland annat gällande digitalisering. Föreningen utser representanter till bland annat den nationella kommittén för UNESCO:s världsminnesprogram och till Delegationen för privatarkiv.

Svenska arkivföreningen och Svenska centralarkivet

Svenska arkivföreningen (Saf) grundades hösten 1976 för att upprätthålla ett arkiv för finlandssvensk samhällelig och kulturell verksamhet. Föreningens grundare, Svenska folkpartiet och Svenska kulturfonden, beslöt från början att arkivet tar emot finlandssvenska föreningars arkiv överlag. Idag har Svenska centralarkivet, som upprätthålls av Saf, vuxit till en central finlandssvensk aktör som samlar in, bevarar och ger synlighet åt en betydande mängd föreningar och organisationer. Allt från student-, miljö-, pensionärs- och olika intresseföreningar till Svenska folkskolans vänner, Arbetets Vänner, Hem och Skola och Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund. Arkivet tar emot föreningar som verkar i Helsingfors och huvudstadsregionen men vi har också stora arkivbildare på förbundsnivå. Arkivet fungerar som slutarkiv för Svenska folkpartiet, dess systerorganisationer och för Svenska kulturfonden. Det här innebär att hela Svenskfinland är vårt insamlingområde. För tillfället har Svenska centralarkivet 393 arkivbildare och den totala mängden arkivmaterial kommer under år 2022 att överskrida en hyllkilometer.

Svenska centralarkivet har en bred och omfattande verksamhet. Vi är med om att få finlandssvenskt arkivmaterial tillvarataget och bevarat men också satt i användning bland annat genom utåtriktad verksamhet då vi till exempel lyfter fram material på utställningar. Vi har varit med om att utarbeta en nationell insamlingspolicy vars målsättning är att se till att grupper och företeelser i samhället inte förbises vid arkivering. På finlandssvenskt håll samarbetar vi med bland annat Svenska litteratursällskapets arkiv och Åbo Akademis arkiv. Arkiven hänvisar arkivdonationerna till rätt arkiv, med andra ord hjälper vi arkiven att hitta ett hem.

De privata arkiven som samarbete och del i arkivutveckling

Utvecklingen inom arkivbranschen har gått till att det alltmera ligger på arkivbildarens eget ansvar att ordna och förteckna sitt material innan det överlåts till ett slutarkiv. Eftersom privata aktörer inte binds av arkivlagen på samma sätt som myndigheter finns därmed en risk att material inte alls bevaras om vi för hårt börjar kräva att också privata aktörer ordnar sitt arkivmaterial själva. Då måste vi på arkiven samtidigt ha tillräckligt med personal för att hålla arkivkurser och ge handledning. Och aktivt hålla kontakt med arkivbildarna för att hjälpa dem att göra upp arkivbildningsplaner och handleda dem att på rätt sätt ordna och förteckna sitt material innan det överlåts till ett slutarkiv.

Privatarkiven måste även framöver kunna ha tillräckligt med personal för att ordna och förteckna arkivmaterial, både analogt och digitalt. Det är en av de verksamheter arkiven beviljas statsbidrag för. Vi gör det absolut i sådana fall då det till exempel handlar om en förening som lagts ned eller det inte finns föreningsaktiva och medlemmar som klarar av jobbet mera. Ofta tar föreningar kontakt med oss i det skede de måste avstå från sitt föreningshus eller kansliutrymmen, alltså då det finns risk att materialet går förlorat.

De här kontakterna till arkivbildarna ger oss på arkiven en bred kännedom om vårt insamlingsområde, vilket i vårt fall på Svenska centralarkivet är de finlandssvenska föreningarna. Det här är ovärderlig tyst kunskap som gör att vi bland annat kan ge bra forskarservice. Inom arkivbranschen lyfts nu begreppet ”arkivism” från ”arkiv-aktivism” fram allt mer. Man kan säga att vi på Svenska centralarkivet hela tiden varit arkiv-aktivister då vi aktivt hållit kontakt med det finlandssvenska föreningsfältet och utnyttjat våra personliga kontakter för att få nya arkivbildare, sprida kunskap om vikten av att just de arkiverar sitt material och strävat efter att fylla luckor i våra arkiv bland annat genom att göra intervjuer och med ”rädda protokollen”-kampanjer.

I egenskap av ett arkiv för en språkminoritet har Svenska centralarkivet ett särskilt ansvar för att ta tillvara och lyfta fram finlandssvenska föreningars och aktörers betydelse, inte bara inom Svenskfinland, utan för hela samhällsutvecklingen. Finlandssvenskarna identifierar sig ofta som föreningsmänniskor, och i och med att Svenska centralarkivet har så många finlandssvenska föreningars arkiv finns det många kopplingar mellan materialsamlingarna; personer som varit med i flera olika föreningars verksamhet och föreningar som har samarbetat. Det här gör att forskare kan hitta relevant material hos oss ur många olika samlingar.

På Svenska centralarkivet lyfter vi aktivt fram material från samlingarna för vi vill att allmänheten ska känna till arkivet och att det ska användas. Vi gör utställningar och lyfter fram vårt material i sociala medier, vi deltar i evenemang och stöder forskningen.Vi har gett ett stort bidrag till många av de fina historikerna över finlandssvenska föreningar som utkommit de senaste åren. Om inte deras arkiv skulle finnas bevarade hur skulle de ha kunnat ge ut historiker och visa vilken samhällelig betydelse de haft och har?

Vi arkivproffs jobbar dagligen med att värdebestämma dokument och analysera vår insamlingspolicy. Genom det är vi med om att påverka vad eftervärlden kommer ihåg och vad som glöms bort. Vi strävar efter att fylla luckor i bestånden och analyserar vilka grupper eller strömningar i samhället som inte blivit arkiverade. Arkivarien som aktivist blir än viktigare när det gäller att fånga nya sociala rörelser och nätverk där mycket av aktiviteterna sker på sociala medier.

Arkivbildare föredrar ibland att donera material de uppfattar som känsligt till privatarkiv ifall de inte litar på att myndighetsarkiv tar emot eller förvaltar materialet tillräckligt säkert. Särskilt i ett mångkulturellt samhälle kan det finns grupperingar med sådan bakgrund att de inte litar på myndigheter och känner sig tryggare med att överlåta sina arkiv till ett privatarkiv. För att få dylikt material tillvarataget är ofta de personliga kontakterna ovärderliga.

Ofta framförs tanken att för att förstå företeelser i dagens samhälle måste vi känna till deras bakgrund och historia. Det här ska vi hålla i minnet då vi värdebestämmer och besluter om vad som är värt att bevaras och arkiveras idag. Vi ska ge chansen åt kommande generationer att förstå och kunna undersöka och forska i arkivmaterial från idag för att de ska kunna se vad som lett fram till deras samhälle. Då ska vi inte ha som mål idag att arkivera så lite som möjligt för att arkivering inte ska få vara en verksamhet som kostar, utan tvärtom ska vi värna om att få tillvarataget arkivmaterial så brett och mångsidigt som möjligt. För att citera tidigare arkivchefen för Svenska litteratursällskapet, Mikael Korhonen; ”kulturarvet kostar och det måste det få göra!”. Vi kan inte heller idag veta vilka frågor forskare ställer till materialet i framtiden. Att skära ner arkivens finansiering nu betyder att vi förstör den här möjligheten för kommande generationer.

Framtiden och alternativ

En hotbild mot privatarkivens verksamhet utgör den ”effektiverings- och centraliseringshysteri” som genomsyrar dagens samhälle. I samband med försöket att förnya privatarkivlagen på 2010-talet framfördes tanken på att slå ihop privatarkiv. Förslag fanns även på gemensamma utrymmen och gemensam kundservice. Det här föreslås utan att man verkligen tänkt igenom vad det skulle innebära och utan att ta hänyn till respektive arkivs egenart. Man utgick a priori från att stora enheter är bättre även om det skullle leda till att man slår sönder kunskapen om de egna materialen och arkivbildarna.

Vi på Svenska centralarkivet har till exempel bred kunskap om det finlandssvenska föreningsfältet, dess verksamhet, förändringar och utveckling som återspeglas i arkivmaterialet. Då vi känner fältet känner vi också arkivsamlingen och kan ge bra kund- och forskarservice. Det räcker inte alltid att bara ha förteckning, den säger inte alltid allt om materialet. Därutöver behöver vi ha tillräckligt med personal för aktiv insamling, för att lyfta fram material och jobba för synlighet och utåtriktad verksamhet i enlighet med våra respektive insamlingspolicyn.

De senaste åren har samarbetet och kontakterna mellan arkiven ökat mycket vilket också kräver personalresurser. Arkiven samarbetar bland annat kring den nationella insamlingspolicyn och speciellt frågor gällande digitalisering och system för digital långtidsförvaring och digital forskarservice tar allt mera tid. Både själva samarbetet med arbetsgrupper och möten, samt genom att vi kontinuerligt måste lära oss nytt.

Samarbete sker bland annat inom Arkivens samarbetsnätverk, Samarbete kring en nationell insamlingspolicy, Delegationen för privatarkiv, Arkivverkets delegation, Arkivens Dag kommittén. Speciellt digitaliseringen, utarbetandet av datasystem och utbildning och handledningen till arkivbildarna om arkivering av digitala dokument tar allt mera tid i anspråk. Vi privatarkiv åtnjuter stort förtroende bland användarna, forskarna och arkivbildarna tack vare vår yrkeskunskap och för vår jämlika och opartiska verksamhet. Arkiven överlag åtnjuter ett brett förtroende i samhället fast vår verksamhet inte är lika synlig i människors vardag som verksamheten på bibliotek och muséer.

Arkiven behöver allierade!

Från 1.1.2024 överförs Veikkaus Ab:s vinstmedel till staten som icke-öronmärkta allmänna medel. För åren 2024-2026 minskar Undervisnings- och kulturminsteriets andel av Veikkaus vinstmedel med 8 miljoner euro. Fast den drastiska nedskärningen av arkivens statsbidrag på närmare 30% inte förverkligades så finns det en stor risk att privatarkivens statsbidrag minskar de närmaste åren.   

Det är naturligtvis betydligt sundare om privatarkiven finansieras från den normala statsbudgeten istället för av spel- och tipsvinstmedel. Det skulle också visa att vi privatarkiv är en lika värdefull del av samhället som övriga sektorer som finansieras från statsbudgeten. Arkivens verksamhet får inte vara beroende av politiska konjunkturer och nivån på statsbidraget bör hållas stabilt och förutsägbart på längre sikt än en valperiod. Redan diskussionen om minskande resurser för arkiven kan leda till att donatorer inte längre litar på att privatarkiven i framtiden har möjligheter att förvalta deras värdefulla material. Det kan i sin tur leda till färre donationer och därmed mindre material som står till forskningens och allmänhetens förfogande.

Trots den osäkra finansieringen är det mycket intressant på gång. Nya möjligheter och redskap utvecklas genom bland annat teknologiska innovationer. Arkivpedagogik, crowdsourcing och hjälp med att identifiera foton blir allt vanligare. Kulturarvet uppskattas fortsättningsvis och på nya sätt som resurs i lärande, social sammanhållning, hälsa, välbefinnande och bildning. Så även i kulturella och kreativa näringar och kulturturism. Inte bara forskare och arkivbildare har ett intresse för arkiven utan tänk på alla TV-program, dokumentärer, aktualitetsprogram, reportage, tv-serier och filmer som hämtat inspiration och kunskap från arkiven!

Även om de privata centralarkivens finansiering kommer från momentet ”vetenskaper” betyder det ju inte att vi bara har betydelse för vetenskaplig forskning. Arkiven har en stor betydelse för många sektorer i samhället, bland annat idrott, företag, alla typer av föreningar, minoriteter, folkrörelser, media, film och litteratur. Både för fakta och fiktion. Man inser det om man gör ett tankeexperiment; tänk om arkiven inte fanns? Vad annat skulle inte finnas då?

Arkiv kan användas inte bara för forskning och vetenskaper, utan även för kultur, media, samhällsplanering, företagsamhet, och så vidare. Vi borde få företagen att använda oss mera för innovationer, till exempel för att utveckla spel och appar och för virtual reality (VR). Vi ser alltså ljust på framtiden då vi samarbetar med andra arkiv och alltmer med forskarsamfundet och högskolor för att vårt värdefulla material ska användas så mycket som möjligt, både för forskning och för innovationer. Vi vet att våra forskare, kunder och arkivbildare värdesätter vårt arbete och vi fortsätter öka kännedomen om arkiv i samhället. Trots att arkiven inte har samma synlighet i människors vardag som museer och bibliotek så finns de till för alla. Det är en medborgerlig rättighet att använda arkiv. Arkiven är inte en angelägenhet endast för arkivarierna, arkiven tillhör oss alla och därför uppmanar vi också alla att stå upp och försvara dem!

Källor och litteratur

FAILI – Tiedonhallinnan ja arkistoinnin erikoislehti. (2021:3). https://www.liikearkistoyhdistys.fi/wp-content/uploads/2021/09/Faili_3_2021.pdf.

International Evaluation of the National Archives Services of Finland. Publications of the Ministry of Education, Finland 2006:5.

Kolbe, L. (2021). Asiakirjallinen kulttuuriperintö tulevaisuudessa ja arkistolainsäädännön uudistaminen : Skenaariotyö. https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/163558.

Lag om statsbidrag för arkiv av privat karaktär (998/1974). https://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/1974/19740998.

Lag om statsbidrag till privata arkiv (17.11.2006). https://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2006/20061006

Liikanen, E., Hyssälä, L., Kivistö, K., Soininvaara, O., Wideroos, U.-M., & Pekkarinen, T. (2021). Suomalainen rahapelijärjestelmä muutoksessa : Tulevaisuuden vaihtoehtoja. https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162878.

Yksityisluontoisten arkistojen valtionaputoimikunnan mietintö. Komiteamietintö 1971:B2.

Statsrådet (2022). Ny finansieringsmodell för verksamhet som finansieras med penningspelsintäkter från ingången av 2024 – detaljerna i förslaget är nu offentliga. Pressmeddelande 8.2.2022. https://valtioneuvosto.fi/sv/-/10616/ny-finansieringsmodell-for-verksamhet-som-finansieras-med-penningspelsintakter-fran-ingangen-av-2024-detaljerna-i-forslaget-ar-nu-offentliga.

Svenska arkivföreningens stadgar.

Undervisnings- och kulturministeriet (2021). Fördelning av penningspelsmedel 2021 och 2022. Pressmeddelande 12.10.2021. https://www.google.com/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=&ved=2ahUKEwiN282liIb1AhUSSfEDHUGQAggQFnoECAUQAQ&url=https%3A%2F%2Fminedu.fi%2Fdocuments%2F1410845%2F55142978%2FRahapelitoiminnan%2Btuottojen%2Bv%25C3%25A4henem%25C3%25A4%2B2021o.pdf%2Fca4841c2-604f-0376-32eb-b1a722dda88b%2FRahapelitoiminnan%2Btuottojen%2Bv%25C3%25A4henem%25C3%25A4%2B2021o.pdf%3Ft%3D1634029865969&usg=AOvVaw0K3OPZWEW5aIu13wv_6NRU.

Yksityisluontoisten arkistojen valtionaputoimikunnan mietintö. Komiteamietintö 1971:B2.