Arkiv, minoriteter och nationell vetenskap

Eija Stark

Introduktion

I Finland regleras minnesorganisationernas ansvar i lag. Arkiv, museer och bibliotek är förenade med sitt uppdrag att bevara och vårda det gemensamma kulturarvet i samhället och nationen. Även om dessa institutioner, så kallade minnesorganisationer, är aktivt involverade i skapandet av ett meningsfullt förflutet (Bendix, 2009, s. 254), har de olika roller och mål. Där museer producerar information och erfarenhet och bibliotek främjar nationell jämlikhet när det gäller tillgång till information är arkivens roll att tillhandahålla välbevarade dokument och dokument för forskning och framtida generationer. Det är dock klart att inte allt det förgångna har lagrats i samlingar. Representation av det förflutna eller en beskrivning från det förflutna är alltid ett resultat av val: historiska beskrivningar formas sällan av en slump utan konstrueras och underhålls aktivt (Kalela, 2001, s. 11).

Både Finska litteratursällskapet (FLS) och Svenska litteratursällskapet (SLS) i Finland definierar sig själva som institutioner som främjar kulturell självförståelse, dialog och medvetenhet om finsk eller finlandssvensk kultur. Bägge institutionerna registrerar och studerar kulturella fenomen – språk, litteratur och folklore. Idag är en av FLS viktigaste uppgifter att lyfta fram och fördjupa medvetenheten om mångfalden av kulturella fenomen. I SLS strategi står i sin tur att: ”SLS samlar, bearbetar and offentliggör vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland” (SLS, 2022). I sina strategier strävar båda kulturarvsinstitutionerna till transparens och öppenhet i sin verksamhet, som ständigt utmanas av global förändring. Målen har dock förändrats ganska radikalt under årtiondena.

Det folkkulturella insamlingsarbetet i båda organisationerna började på 1800-talet, då allmogens kultur endast uppfattades som en folkkultur på landsbygden. Uppfattningen av det finländska folket var ganska monolitisk. ”Det vanliga folket” var en finsk- eller svensktalande person som utförde fysiskt arbete och vars kunskaper och färdigheter baserades på att behärska traditioner. Från början gjorde forskare gränsdragningar till vad som ansågs vara äkta folkkultur. Alla typer av immateriell tradition eller föremål var inte berättigade till samlingar. Vissa fenomen i folkkulturen fick attribut som ”fejk”, ”ointressant” eller ”lärt ur en bok”. Koordinatorerna för samlingsarbetet var till exempel oroliga för s.k. förvrängda varianter av folkvisor (Ekrem, 2014, s. 52).

Hur har våra folkkultursarkiv förändrats under de senaste 150 åren? Hur har idéer om folk eller nation formulerats och uppfattats genom arkivsamlingar, och är traditionella texter och minnesmaterial i arkivsamlingar beskrivningar av folkkulturen? Hur har språkliga och etniska minoriteters röster hörts i arkiven? I den här artikeln kommer jag att titta närmare på dessa frågor. Först går jag igenom den allmänna insamlingshistorien och dess koppling till stora samhällsförändringar. För det andra beskriver jag problem som är förknippade med begreppet folk, där både den ekonomiska klassen och arbetarna samlades i samma sociala kategori. Mitt tredje tillvägagångssätt handlar om de finska romerna, vars uppgift i tidiga folkloreinsamlingar var att visa gränserna för gemenskapens normativa kulturella uttryck och därmed kulturens anomali.

Folklore som nationens autentiska uttryck?

Finska litteratursällskapet grundades år 1831 i den romantiska nationalismens sammanhang och genomslag som härrör från nyare historia och den politiska situationen vid den tiden. Ur forskarnas perspektiv, som ofta också arbetade som arkivarier i litteratursällskapen, var det angeläget att samla in material om det lantliga arbetet, eftersom man trodde att livsstilen som betraktades som ”gammal” och ”autentisk” skulle försvinna och att spridningen av läskunnighet hotade att förstöra skatterna i den muntliga traditionen. Upprättandet av Svenska litteratursällskapet i Finland år 1885 ägde rum i ett historiskt sammanhang där det finska språkets status blev starkare och de svenskspråkiga finländarnas kultur och traditioner upplevdes vara i fara. SLS blev en viktig aktör i konstruktionen av en specifik finlandssvensk identitet (Engman, 2016, ss. 158–161).

När folkloreinsamlingen började var överklassmedlemmar i samhället, i synnerhet universitetsstudenter, ansvariga för processen. Båda FLS och SLS, som barn av sin tid, betraktade ”vanliga människor” som en i stort sett homogen grupp: de talade ett språk (finska eller svenska), majoriteten av det ”autentiska folket” bodde på landsbygden och sågs ofta som okunninga, samtidigt som de ansågs bära på kunskap om autentiska sånger och deras förfäders myter (t.ex. Anttonen, 2005; Bendix, 1997; Dundes, 1980). Nationalromantik förlitade sig på existensen av en historisk etnisk kultur som motsvarade det romantiska idealet om folklore. Fokus låg på nationens roll som en enhetlig entitet som hade utvecklats genom skapandet av ett avlägset heroiskt förflutet (Anttonen, 2012, ss. 337−338). Som ett resultat stärkte idén om vanliga människor som en homogen grupp bilden av en enad ”nation” fri från interna sociala, etniska och kulturella spänningar.

Även om den s.k. eliten etablerade litteratursällskapen och inledde orienteringen mot folkloresamlingsmetoder i slutet av 1800-talet började fler och fler självlärda vanliga människor frivilligt samla in folklore. Som en följd av detta samlades en stor mängd folklore i arkiven av icke-utbildade insamlare som agerade på uppdrag av FLS eller SLS. Meddelanden om insamlingar uppmuntrade individer att samla episka dikter eller folkvisor samt annan folklore, såsom ordspråk, sagor, gåtor och besvärjelser (Mikkola, 2013, s. 349). Vanligtvis räknade lekmannainsamlare folklore som en egen kategori. Under det första århundradet av FLS existens införlivades därför endast några få material från de etniska minoriteterna i Finland i arkivet. Man kan rakt ut säga att det nationella projektet för att utöka samlingarna ansåg att finsk majoritetsfolklore var viktigare och mer värdefull än folklore från etniska minoriteter (Blomster & Mikkola, 2014, s. 16).

När berättelser samlades in och skickades till arkiven förväntades inte kontextuell information om berättandesituationer och därför vet vi inte exakt om sammanhangen där dessa berättelser levde. Samtidigt som det fanns en önskan om att samla muntlig tradition från landsbygden blev folk där allt mer läskunniga. Folklore, tänkt att berätta historien om det förflutna och om bondesamhällen, kom inte från ett litterärt sammanhang. Forskare satte kriterier för autentisk folklore som dessa måste uppfylla för att nedtecknas och/eller upptas i arkiven. Folklore var anonym, stereotypisk, minnesresident, upprepande och gemensam, och endast genom att uppfylla dessa villkor var folklore värt att samlas in och undersökas (Lehtipuro, 2003, ss. 24−26). Det gamla forskningsparadigmet förlitade sig på tanken på stadier − eller steg − av kulturell utveckling med de ”vilda” på botten, folket i Europas framväxande nationalstater i mitten. De sistnämnda var de som skulle driva nationalstatsprojektet (Dundes, 1980, ss. 2–5; se också Krohn 1926).

Jouko Hautala, som var professor i folkloristik och som ledde Folkdiktningsarkivet vid FLS, skrev i sin bok Suomalainen kansanrunoudentutkimus (”Finsk folkdiktningsforskning”) år 1954 att kultur kan delas in i modern civilisation och gammal folkkultur:

Med folkkultur avses alla de fenomen som ingår i den materiella och andliga kulturen som har bevarats, utvecklats och levt vidare bland folket från far till son, från generation till generation, från familj till familj och från region till region – kunskaper, färdigheter och vanor som inte har förmedlats genom modern bildning, böcker eller skolundervisning.

(Hautala 1954, s. 9)

Med andra ord var det fortfarande vanligt i mitten av 1950-talet att skilja mellan de två utvecklingsperioderna för kulturell utveckling. Den tidigare återspeglades i folkkulturens folklore och den senare i dagens civilisation.

FLS publicerade en samling instruktionsböcker för sitt respondentnätverk som inrättades på 1930-talet. Tidningen hette Kansantieto (”Folk-kunskap”) och angav de teman som respondenterna uppmanades att samla in i olika delar av Finland. Varje nummer av Kansantieto avslutades med följande mening i mitten av 1960-talet, vilket samtidigt klargjorde FLS uppfattning av vad som ansågs som viktigast inom folklore:

… Folkdiktningsarkivet välkomnar ständigt alla andra autentiska folktraditioner: gamla episka Kalevala-dikter och trollformler, folksånger, magiska sedvänjor, övertygelser och profetior, klagomål, ordspråk, melodier, fester och jubileer.

Kansantieto

Som en jämförelse är det intressant att finländarna år 1964 lyssnade på schlager av både Reijo Taipale och Taisto Tammi, de första romska sångarna som gav ut ett album i Finland. Vid samma tid publicerades den kontroversiella romanen Midsommardanser av den samhällskritiske arbetarklassförfattaren Hannu Salama. När man tittar på FLS-arkiven var sådana saker fortfarande uteslutna ur definitionen av folkkultur. De tillhörde inte folkkulturen, även om de fanns etablerade i samhället hos ”folket”. Vid Svenska litteratursällskapet i Finland var å andra sidan insamlingsaktiviteterna kopplade till etnografiska undersökningar, som hade organiserats sedan slutet av 1800-talet. SLS ägnade mycket tid åt att göra etnografiska kartor (Ekrem, 2014), där den övergripande kulturbilden var arkivets huvuduppgift.

Upptäckt av förändring var ofta orsaken till insamling: det var den sista möjligheten att samla in något som snart skulle försvinna (Knuuttila, 1992; Ekrem, 2014, s. 140). Medan Finland utvecklades till ett ”världsledande” samhälle för att samla, arkivera och klassificera muntlig tradition, var det också ett ekonomiskt och socialt utvecklingsland (Saaritsa, 2019, s. 33). Både dokumentationen av folkkulturen och samhällets ekonomiska, hälso-, och utbildningsframsteg var fenomen som präglade moderniseringen. Kärnan i forskningen var kulturella fenomen som antogs vara gamla eller innehålla gamla folkliga tankesätt och vara immateriella, det vill säga ha ett icke-litterärt inflytande – och som skulle utplånas av modern utveckling.

Klasskillnader inom majoritetsbefolkningen och folklore

Samtidigt som folkloresamlingarna växte och forskningen institutionaliserades blev det finska samhället industrialiserat och moderniserat. Från 1880- till 1960-talen var begreppen nationen, folkdikt och muntlig tradition så nära förknippade med landsbygdssamhällena att de stora sociala omvälvningarna under samma era och deras betydelse för den vanliga människans liv och mentala landskap var mestadels oregistrerade. Till exempel trodde man inte att den växande industriella arbetarklassen eller statstjänstemännen − sociala grupper som ursprungligen kom från de hårda förhållandena på landsbygden − tillhörde användarna av folkkultur eller muntlig tradition. I början av 1900-talet var accelererande industrialisering, jordbrukskommersialisering och urbanisering kopplat till moderniseringen. Inte heller Amerika-migration, inhemsk migration eller förändringar på grund av kommersialisering ansågs vara en del av ”folkkulturen”.

Allmogen flyttade till industriområden för att söka arbete, eftersom jordbruket inte stödde stora familjer. Industriarbete gav en försörjning för fler och fler människor. Det faktum att nya idéer som socialism eller kooperativrörelsen hittade en kontaktyta i det så kallade folkets tänkande kunde vara en utmaning för stadsbor och utbildade.

Oberoende om man bodde och arbetade på landsbygden eller inom industrin fanns det ett glapp mellan arbetarklasserna och borgerligheten. Dessa skillnader erkändes också av båda klasser. Enligt folklig synpunkt var denna sociala rangordning  enkel: det fanns herrar och det fanns allmoge (Haapala, 1995, s. 99). Allmogen, det vill säga bönder och ståndslösa, var lantlig, de gjorde fysiskt arbete, talade finska, hade en annan världsbild baserad på folktro och levde fortfarande på den naturliga ekonomin. Många av dem var fattiga och ofta också analfabeter, vilket gjorde dem till experter på muntlig tradition. Ståndssamhället var mer än en politisk institution. Det var grunden för den sociala ordningen och utgjorde och reglerade därmed sociala gränser och kulturhierarkier. Enligt de ideal som omfattades av den dominerande högkulturen fanns det mest autentiska finska folket i inlandet på landsbygden.

Här, på bild 1 av I.K. Inha från Eno, Norra Karelen, syns svedjebruk på 1890-talet. Den andra bilden nertill av Ahti Rytkönen visar svedjare från Maaninka, Savolax i Östra Finland år 1928. Som synes är temat för bilderna detsamma. Rytkönen arrangerade medvetet fotografering av vanligt folk (JY, 2021), och hans bild har sannolikt iscensatts, eftersom svedjebruk inte längre bedrevs vid den tid då fotografiet togs. Uppfattningen om folket, allmogen, var tydlig och låst, och den styrde insamlingsprocesserna.

Målarkonst, som var mycket inflytelserik under nationalromantiken, skapade verk som användes i senare etnografisk insamling. Här är två målningar av Eero Järnefelt, en av Finlands mest kända nationalromantiska målare. Först målningen Raatajat rahanalaiset (”Trälar under penningen”), vars namn är på finsk runometer, och sedan målningen Talonpoika ja rengit (”Husbonden och hans drängar”), båda från 1893. De kom alltså innan Inhas och Rytkönens bilder ovan.

Om vi tittar på Husbonden och hans drängar är det ganska svårt att dra slutsatsen om vem som är husbonde och vilka som är drängar. Hierarkin är förmodligen synlig på sättet hur husbonden står och drängarna ligger på marken, men deras kläder liknar varandra. Det berättar klart om hur en idealistisk konstnär, som bodde i Helsingfors och reste runt i Europa, inte kunde skilja mellan graderingar av de lägre samhällsklasserna. Sammanfattningsvis kan man säga att det var en viss typ av folkkultur som skulle representera den finska nationen, eller det finländska i den tidens samhälle.

Finska romer

Ett annat sätt att se på den berättelse som arkiven upprätthåller är att titta på tidiga samlingar relaterade till etniska minoriteter. Den andra fallstudien jag kommer att prata om här är folkloresamlingar om romerna som avslöjar den folkloristiska arkivpolitiken under 1800- och början av 1900-talet i Finland. Till skillnad från den bofasta landsbygdsbefolkningen levde de finska romerna ett kringflackande liv till stor del utanför jordbruksproduktionen och bara delvis inom räckhåll för centrala och lokala myndigheter. Vanligtvis bodde de i små familjebaserade grupper som försörjde sig på att kombinera en mängd ekonomiska aktiviteter med lågt kapital och geografisk rörlighet. På landsbygden ägnade sig de finska romerna åt hästhandel, som månglare, eller åt kastrering av djur, yrken som var socialt stigmatiserade även om de var mycket efterfrågade (Tervonen, 2010, ss. 8–9). Eftersom de i allmänhet inte hade några egna bostäder var romerna i Finland beroende av böndernas och den bofasta befolkningens välvilja att ge dem mat och tillfälligt skydd. Romer och icke-romer interagerade med varandra dagligen, även om de flesta av deras möten var fredliga uppstod också kulturella konflikter.

Under lång tid har de finska romerna inte inkluderats i idén om en finsk nation. Redan under 1800-talet och 1900-talets första hälft ingick en del material om romsk folklore och det romska språket i FLS:s samlingar. Utgår man från det material som finns i samlingarna, verkar det som att de manuskriptmaterial om den romska traditionen och det romska språket som erbjudits arkiven har tagits emot och bevarats, men en medveten och systematisk insamling av romsk tradition inleddes först på 1960-talet (Blomster & Mikkola, 2014). Det estniska folkminnesarkivet kom redan på 1920- och 1930-talen fram till en annorlunda lösning. Där upprättades separata arkivserier för minoriteter i Estland (Teised rahvad Eestis) i samlingarna, och på så sätt bildades till exempel samlingar av romsk, judisk, rysk, tysk, svensk och lettisk folklore (Salve, 2000; Blomster & Mikkola, 2017, s. 2.). Huvudsakligen kom material om finska romerna i FLS folksagor från den stationära, finsktalande, landsbygdsarbetande befolkningen. Folksagor samlades medvetet in för att illustrera hur ogillade zigenare − som de kallades i materialet − var och hur majoritetsbefolkningen såg på minoritetsgruppen (Stark, 2016). På bild 5 av Ivar Ekström 1912 reser två romanifamiljer tillsammans från dörr till dörr.

Vilka var då de finska romerna? De har i själva verket varit inbäddade i majoritetssamhället ända från 1500-talet framåt. De var kända för ett kringresande liv, jämfört med majoritetsbefolkningens stationära liv, som ses på föregående bild (Pulma, 2012). De områden där romernas vanor och traditioner skilde sig från den finsk- eller svensktalande befolkningen var bland annat sexuella tabun, det vill säga de diskuterar till exempel inte äktenskap eftersom det uppfattas som en hänvisning till sexualitet. Andra skillnader mellan romer och den vita majoritetsbefolkningen var renhetsregler. I romsk kultur ses överkroppen som ren och underkroppen smutsig, och därför tvättas över- och underkroppskläder separat. Till skillnad från majoriteten var romernas främsta drag det kringresande livet.

Den ursprungliga bildtexten för bild 5 var: “Två romska familjer på tiggeri i Honkamäki”. Även om romerna bodde i närheten av lantbrukare på landsbygden var många romska traditioner okända för majoriteten. De mest avgörande elementen handlade om begreppen renhet och orenhet, och hur dessa strukturerade deras liv i polära motsatser: ren − oren, man − kvinna, ung − gammal. (Thurfjell, 2013, s. 31; Roman, 2015, s. 211) För romerna skulle kontakt med underkroppen undvikas. Till exempel återanvände en roma inga köksredskap som hade tappats på golvet av rädsla för föroreningar. På samma sätt var det inte tillåtet att förvara eller tvätta kläder i skålar som användes för att laga mat (Åberg, 2014, s. 201).

Ritualiserad respekt för åldringar, könsnormer och specifik syn på moral, familj och släktskap betyder att äldre personer befinner sig högre upp i den romska hierarkin, och detta demonstreras genom att man undviker vissa samtalsämnen med dem. De äldre bor också rent fysiskt ovanför de yngre, dvs. på övre våningen i ett hus, så att symbolisk respekt blir en vana (Roman, 2016; Stenroos, 2020). Romerna i Finland kännetecknades av resande och rörlighet fram till 1960-talet. När de rörde sig från en bondgård till annan hjälpte de samtidigt till med husarbetet. De arbetade som lantarbetare, hantverkare, hästhandlare och spåkvinnor (Tervonen, 2010, ss. 102−104).

Många av romernas vanor visades inte eller förklarades inte öppet för den stationära befolkningen, och romerna kom att framstå som främlingar med udda vanor och åsikter. Eftersom den tidiga insamlingspolicyn inriktade sig på det agrara, stationära folket finns det hundratals folkloretexter i Finska litteratursällskapet som handlar om romerna, men perspektivet är inte från romernas egen synvinkel. Under årens lopp skickade FLS ut frågelistor om folksagor och anekdoter med olika teman. Romerna fanns ofta i dessa folkliga berättelser som objekt för skämt: ”När Gud skapade människor föll en från hans händer i slam med lite kol. Där svartnade han och blev rom” (SKS KRA). En annan berättelse använder formeln för ursprungsmyter och hånar romer: ”Zigenare är avkomlingar till Kain som förbannades av Gud för ett brodermord och därför är de dömda att resa eftersom Guds förbannelse tvingar dem” (SKS KRA).

Som man kan se inkluderade accepterad folklore etniska berättelser som berättades inom majoritetssamhället. Dessa innehåller skämt om andra etniciteter som skildras antingen som dumma och odugliga eller som listiga och beräknande (e.g. Davies, 1990, s. 10). I folksagorna skedde mötet vanligen mellan bonden och romer vid tröskeln till bondgården:

Zigenarna gnäller; detta sägs inte förgäves. När zigenare går in i ett hus lämnar de det inte lätt. I vårt grannskap inträffade en incident. Det fanns många zigenare på vägen; gruppen gick till en granne, men gårdsmästaren där ropade från sitt fönster: ’Kom inte hit; vi har en epidemi här.’ Och då gick zigenarna inte dit.

 (SKS KRA)

Berättelser om romerna återspeglade tydliga kopplingar mellan mörk hudfärg och underlägsenhet, en koppling som förstärktes under 1800-talet genom acceptansen av den europeiska romantiken och färgernas underlägsenhet (Beck, 1993, s. 184).

Majoritetssamhället hade sina övernaturliga övertygelser men de ansågs vara det rätta och mytologiska tänkandet, exempelvis: ”Man var rädd för att djuren skulle bli sämre. Inga gäster fick komma in i ladugården och de fick inte heller se någon mjölk. Om gästen såg mjölken började den minska. På så sätt kunde en person förtrolla andras djur” (SKS KRA).

Redan från början av folkloreinsamlandet under 1800-talet var formler och verbala uttryck som hänvisade till en antagen hednisk mytologi den mest uppskattade typen av folklore som forskare ville ha. I själva verket ansåg FLS att den gamla folkdikten i metrisk form och materialet om folkreligion, såsom trollformler, som så värdefullt att dess insamling prioriterades. Vidare uppfattade forskare och samlare heterogeniteten i det folkliga trossystemet som en hierarki med distinktioner där mytiska element, till exempel berättelser om tings och platsers ursprung, rankades högre än vardagliga övertygelser, exempelvis om de döda. Medan den förra representerade en uråldrig religion, tjänade den senare bara som bevis på det irrationella hos dem som trodde på dem. Enligt Alan Dundes är ett rasistiskt samhälle tvunget att ha rasistisk folklore (1980, s. 174).

Romerna framställdes som dumma och oförmögna att klara bondens livsstil där många färdigheter var praktiska. Denna uppfattning om romernas dumhet kopplades ibland till okunskap: ”Zigenarpojkar går i båten, men glömmer att täcka hålet med en plugg. Båten sjunker och pojkarna drunknar” (SKS KRA). I den här berättelsen ser vi synen på romerna som annorlunda än ”vi”, de vita finländarna, i deras förståelse av hur saker fungerar.

Den officiella arkivpolitiken berättar dock inte alltid hela historien, utan arkiven innehåller också överraskningar. Dessa oväntade föremål är ofta ett resultat av ”spontan insamling”, med andra ord sådant material som inte nödvändigtvis aktivt har sökts efter. Överraskningar tillhandahålls också av samlare som uttryckligen eller implicit har utmanat arkivpolitiken antingen genom att samla in annat material än vad som förväntades eller genom att besvara frågeformulär på ett oväntat sätt. På 1950-talet, till exempel, har den finska handarbetaren Matti Simola på eget initiativ skickat sin samling romersk folklore till FLS. Där betraktades materialet som konstigt och excentriskt eftersom det inte motsvarade de kategorier och teman som definierats som folklore av arkivarierna (Blomster & Mikkola, 2014, s. 26). FLS accepterade dock det material som Simola samlat in, och idag representerar det en sällsynt egen röst av romska förfäder i samlingarna i FLS arkiv.

Det var först i början av 1990-talet som de första romska minnesmaterialen började samlas in av FLS. Insamlingen resulterade i en bok om Finlands romers historia som fick stor publicitet (Pulma, 2014). Som Risto Blomster och Kati Mikkola har noterat innehåller arkiven fler etniska minoritetsröster än vi har insett. Minoriteternas aktörskap har dock ofta förblivit osynligt inom ramen för den nationella berättelsen, och minoriteternas identiteter och kultur har inte lyfts fram (2017, s. 32).

Slutsatser

Arkiv har stor makt att forma vår kunskap om det statliga och/eller det nationella förflutna. Sedan början av 1800-talet har insamlingen och forskningen av folkdikter och folkliv spelat en nyckelroll i konstruktionen av nationell historia och definitionen av egenskaper som anses vara nationella. Arkiven som fungerade som nationens minne har haft makt att styra bildandet av innehållet i samlingarna, det vill säga vilka produkter av materiell och andlig kultur som har ansetts värda att samlas in.

Arkivsamlingarna är vardag för arkivarbetare, men också för oss folklorister, historiker och andra forskare som använder arkivmaterial. Arkiven innehåller spår och register över även de mest marginaliserade grupperna i samhällhet. Det finns en enorm mängd material i arkiven, och en utmaning är att de flesta av dem aldrig kommer att bli kända för allmänheten. Skulle det vara möjligt att skapa pedagogiska enheter för arkivsamlingar, där materialet och informationen i dem förmedlades till olika användare? Arkiv har alltid haft makt att bestämma vilken kultur, tradition, folklore osv. de vill ha med i sina samlingar. I dagens läge anstränger man sig för att göra urvalsförfaranden så transparenta som möjligt. Om de anställda i arkivet tidigare bestämt vad de vill lagra i arkivet är situationen idag annorlunda. Initiativ för samlingar kommer exempelvis ofta från kundgrupper. Samlingsbildarna är ofta också forskargrupper som behöver ”folkets röst” för sin forskning.

Gränserna mellan hög- och lågkultur har också suddats ut. Grundskolesystemet förankrade läskunnigheten i alla åldersgrupper och den växande biblioteksinstitutionen på 1960-talet gav litteratur till landsbygden och stadsborna, det vill säga befolkningen har under hela 1900-talet läst tidningar, annonser, böcker, katekes och så vidare. I motsats till tidigare är läskunnighet grunden för deltagande i det civila livet och i ekonomisk och politisk verksamhet. Dessutom har läs- och skrivkunnighet på de nationella språken, såsom de handskrivna eller maskinskrivna livsberättelserna, blivit ett formellt index för engagemang för kollektivet (t.ex. Schely-Newman, 2009, s. 2).

Historiskt sett såg arkivanvändande forskare inte en mångfaldig nation eller tradition, och de brydde sig inte heller om utbudet av sociala bakgrunder för dem som ”överlämnade” folklore till forskare – så länge de levde av traditionella landsbygdsförsörjningar. Samlare från städerna kände inte till de sociala och kulturella nyanserna på landsbygden. Utvecklingen inom folklore kom ikapp på 1960-talet då representationen av ett homogent folk började dekonstrueras både i litteraturhistorien och i insamlingen och analysen av folklore.

Arkivkällor

SKS KRA historiska berättelser-kartotek.

Bibliografi

Anttonen, Pertti 2005: Tradition through Modernity. Postmodernism and the Nation-State in Folklore Scholarship. SKS: Helsinki.

Anttonen, Pertti 2012: Oral traditions and the making of the Finnish nation. In Folklore and Nationalism in Europe during the Long Nineteenth Century, i Timothy Baycroft & David Hopkin (red.). Brill: Leiden.

Beck, Sam 1993: Racism and the Formation of a Romani Ethnic Leader, i George E. Marcus (red.), Perilous states. Conversations on Culture, Politics, and Nation. University of Chicago Press: Chicago.

Bendix, Regina 1997: In Search of Authenticity the Formation of Folklore Studies. University of Wisconsin Press: Madison.

Bendix, Regina 2009: Heritage between economy and politics. An assessment from the perspective of cultural anthropology, i Laurajane Smith & Natsuko Akagawa (red.), Intangible Heritage. Routledge: London, UK & New York.

Blomster, Risto & Mikkola, Kati 2014: “Inclusion and Exclusion of Roma in the Category of Finnish Folklore: the Collections of the Finnish Literature Society from the 1800s to the 2000s.” Journal of Finnish Studies 18 (1), 11–45.

Blomster, Risto & Kati Mikkola 2017: ”Kenen perinnettä? Romani-informantit Suomen Kansan Vanhat Runot-aineistoissa.” Etnomusikologian vuosikirja 2017. Suomen Etnomusikologinen Seura: Helsinki, ss. 1–40.

Davies, Christie 1990: Ethnic Humor Around the World: A Comparative Analysis, Indiana University Press: Bloomington and Indianapolis.

Dundes, Alan 1980: Interpreting Folklore, Bloomington: Indiana University Press.

Ekrem, Carola 2014: “Belysandet af vår allmoges andliga lif”: Traditionsinsamlingen inom Svenska litteratursällskapet, i Carola Ekrem, Pamela Gustavsson, Petra Hakala & Mikael Korhonen (red.), Arkiv, minne, glömska: Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010. SLS: Helsingfors.

Engman, Max 2016: Språkfrågan: Finlandssvenskhetens uppkomst 1812‒1922. SLS: Helsingfors & Bokförlaget Atlantis: Stockholm.

Haapala, Pertti 1995: Kun yhteiskunta hajosi: Suomi 1914-1920. Painatuskeskus: Helsinki.

Hautala, Jouko 1954: Suomalainen kansanrunoudentutkimus. WSOY: Helsinki.

JY 2021: Ahti Rytkönen (1899–1989). Jyväskylän yliopiston museon kotisivut. https://www.jyu.fi/tdk/museo/ahti.html (hämtat 13.11.2021).

Kalela, Jorma 2001: Historiantutkimus ja jokapäiväinen historia, i Jorma Kalela & Ilari Lindroos (red.), Jokapäiväinen historia. SKS: Helsinki.

Kansantieto 18/1964. SKS: Helsinki.

Knuuttila, Seppo 1992: Tyhmän kansan teoria — näkökulmia menneestä tulevaan. SKS: Helsinki.

Krohn, Kaarle 1926: Die folkloristische arbeitsmethode. H. Aschehoug & Co: Oslo.

Lehtipuro, Outi 2003: Voiko perinnettä kerätä? ”Maailman suurin Kansanrunousarkisto” ja kansanrunoudentutkimus toistensa haastajina, i Pekka Laaksonen, Seppo Knuuttila & Ulla Piela (red.), Tutkijat kentällä. Kalevalaseuran vuosikirja 82. SKS: Helsinki.

Mikkola, Kati 2013: Kansanrunouden kokoelmat, i Lea Laitinen & Kati Mikkola (red.), Kynällä kyntäjät: Kansankirjallistuminen 1800-luvun Suomessa. Helsinki: SKS.

Pulma, Panu (red.) 2012: Suomen romanien historia. SKS: Helsinki.

Roman, Raluca Bianca 2015: Religion and Transnational Roma Mobilization: From Local Religious Participation to Transnational Social Activism in the Case of the Finnish Roma, i Titus Hjelm (red.), Is God Back? Reconsidering the New Visibility of Religion. Bloomsbury: London, New Delhi, New York and Sydney.

Roman, Raluca Bianca 2016: Kaale Belongings and Evanceligal Becomings: Faith, Commitment and Social Outreach among the Finnish Kaale (Finnish Roma). PhD thesis. St Andrews, University of St Andrews, 2016.

Saaritsa, Sakari 2019: Miten Suomi lakkasi olemasta kehitysmaa? Taloudellinen ja inhimillinen kehitys 1800- ja 1900 –luvuilla, i Juhani Koponen & Sakari Saaritsa (red.), Nälkämaasta hyvinvointivaltioksi: Suomi kehityksen kiinniottajana. Gaudeamus: Helsinki.

Salve, Kristi 2000: ”Non-Estonian Folklore in the Estonian Folklore Archives.” Journal of the Baltic Institute of Folklore, vol. 3, 7–23.

Schely-Newman, Esther 2009: “To break down the wall. Constructing a literate self.” Narrative Inquiry, vol 19 (1), 1–17.

SLS 2022: Mission, vision, målbild & strategi. https://www.sls.fi/sv/mission-vision-malbild-strategi (hämtat 29.11.2021).

Stark, Eija 2016: “The politics of folklore, the policy of collecting it. Majority folklore on the Roma in early 20th century Finland.” EthnoAnthropoZoom, Journal of the Institute of Ethnology and Anthropology, no. 15, 150–176.

Stenroos, Marko 2020: Social orders, tensions and saviourism: An ethnography of Finnish Roma policy implementation. Publications of the Faculty of Social Sciences, Research Series in Anthropology 34 (2020), Helsingin yliopisto.

Tervonen, Miika 2010: “Gypsies”, “Travellers” and “Peasants”: A Study on Ethnic Boundary Drawing in Finland and Sweden, c.1860-1925. PhD dissertation, European University Institute, Florence.

Thurfjell, David 2013: Faith and Revivalism in a Nordic Romani Community: Pentecostalism Amongst the Kaale Roma of Sweden and Finland, I. B. Tauris: London.

Åberg, Kai 2014: The Construction of Roma Identity in Finland: Considerations on Film and Music Productions, i Ursula Hemetek, Essica Marks & Adelaida Reyes (red.), Music and Minorities from Around the World: Research, Documentation and Interdisciplinary Study. Newcastle Upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing.