”Fästingeländet.” Praktiker och materialisering mellan människor, fästingar och natur

Sanna Lillbroända-Annala

”Mitt förhållande till naturen, till skärgården och skogen, till bärplockning och trädgårdsskötsel, har skakats i grunden. Mina barn får knappt gå ut i vår trädgård utan gummistövlar på sig. Traditionen med födelsedagspicknick har vi frångått för länge sedan p.g.a. fästingeländet. Barnen måste ”kroppsvisiteras” om kvällarna, och samma ritualer upprepas på olika sommarläger. Blomrabatterna står oskötta eftersom varje försök till trädgårdsarbete för med sig fästingfynd. Hund vågar man inte skaffa eftersom den skulle föra med sig fästingar inomhus… Jag är ingen hysterisk neurotiker utan snarare bohem, men på grund av det förbannade kräket har hela min lust att vandra i skog och mark FÖRSVUNNIT. Jag drömmer om en bostad i en betongförort.”

(kvinna, f. 1964)

Citatet från ett frågelistsvar inleder denna artikel där min avsikt är att diskutera hur fästingar påverkar människornas uppfattning om och relation till naturen. Fästingen har visat sig vara farligare än vi trodde och kopplas numera framför allt till bakterier, virus och sjukdomar. Fästingarna kopplas även till klimatförändringen och man talar om dem i termer av invasiva arter.[1]

Citatet ovan visar på ett förändrat och infekterat förhållande till naturen förorsakad av fästingen. Alla frågelistsvar som jag utgår från är inte lika emotionellt laddade men de flesta beskriver motsägelsefulla och mångfacetterade relationer till fästingarna och naturen. I denna artikel utgår jag främst från de svar där relationen till fästingarna beskrivs som problematisk och dysfunktionell, även om materialet också innehåller svar där relationen inte ses som sådan. I svaren delges fästingminnen från barndomen och hur förhållningssättet till fästingarna, till naturen och till sysslorna utomhus har påverkats och numera inkorporerar olika, främst förebyggande praktiker för att hålla fästingarna på avstånd och för att motarbeta fästingsjukdomar.

Såsom citatet ovan visar väcker fästingarna starka känslor och får människor att agera defensivt genom praktiker som anammas för att undvika fästingbett och fästingburna sjukdomar. Praktikerna inbegriper även det materiella som i denna artikel kallas för materialisering. I möten med fästingar blir praktikerna och materialiseringarna kontrollmekanismer i ett pågående arbete där praktikerna skiftar allt eftersom habitatet förändras och nya aktörer uppträder eller ändras. Även kunskapen om fästingar utvecklas och ändras.  

I denna artikel är jag därmed intresserad av praktiker och materialisering som framträder i fästingminnen och uppstår i förväntade och konkreta möten med fästingar. Med praktikerna och materialiseringarna menar jag i likhet med Tine Damsholt och Dorthe Gert Simonsen (2009) vad dessa gör och hur de görs i olika rumsliga och tidsliga kontexter. Författarna ser inte materialitet som något passivt utan som något relationellt, processuellt och performativt. Materialitet tillskrivs agens och möjlighet att påverka världen och verkligheten på olika sätt. Hur korrelerar praktikerna och det materiella med den ökade medvetenheten om fästingar och fästingburna sjukdomar? Hur påverkas uppfattningen och sättet att ta del av naturen av fästingen och de praktiker vi anammar? Frågorna diskuteras med utgångspunkt i ett frågelistmaterial som samlats in av Svenska litteratursällskapet och Finska litteratursällskapet SKS 2019.

 

Fästingarna och naturen

I Finland förekommer över 1500 olika fästingarter av vilka den mest förekommande är vanlig fästing (lat. Ixodes ricinus). Fästingar är blodsugande spindeldjur som utvecklas från ägg till larv till nymf och vidare till vuxen. (THL punkkiesite) Den vanliga fästingen tillsammans med den nyare arten, taigafästingen (lat. Ixodes persulcatus), utgör en hälsorisk för både människor och sällskapsdjur. Både den vanliga fästingen och taigafästingen kan förekomma i samma områden och de båda delar också samma värdar från vilda däggdjur till sällskapsdjur och människor. Fästingen kan med gott sägas vara en av Finlands mest beryktade arter som bär på ett stigma för att vara farlig och till och med livshotande då både människor och sällskapsdjur, framför allt hundar, kan smittas av fästingburna sjukdomar såsom borrelia (Lyme borrelios) och fästingburen hjärninflammation (tick-borne encephalitis TBE). (THL, Infektionssjukdomar och vaccinationer; Puutiaistutkimus; Penttinen 2015)

Fästingar förekommer i så gott som hela Finland, men mest i kustområden och i skärgården. Fästingarna trivs överallt där de har tillgång till blodmåltider och hittas i trädgårdar, i skogar och på vildvuxna stränder. Deras levnadsmiljö inbegriper därmed naturen i ett vitt perspektiv, dvs. allt det som vi har omkring oss när vi går ut från våra hem: trädgården, parken, skogen osv.

Vi kan möta fästingar överallt där vi befinner och rör oss. Då kan frågan om hur människor och fästingar möts ses som en fråga om hur ”natur som habitat” möts och  överlappar, och vilka praktiker som formar habitaten och habitatens överlappningszoner. Människor och fästingar möts när människor idkar fritidspraktiker i naturen, dvs. plockar bär och svamp, vandrar i naturen och sköter sin trädgård. Natur är då växtlighet (inte berg och stenar, eller sandstränder och hav, inte heller frusna och vintriga landskap) och människans natur är då, i dessa praktiker, ”naturälskande”. Den som älskar naturen och vistelserna i naturen vill vara nära, komma i kontakt, beröra och bli berörd.

Definitionerna av vad natur är är många eftersom naturen definieras olika i olika sammanhang. Relationen mellan människa och natur är minst lika komplex. (se t.ex. Midholm & Salzman 2014; Samuelsson 2008) Enligt Nationalencyklopedin indelas begreppet natur i två huvudgrupper: i den ena åsyftas den materiella världen i stort (i en extrem betydelse allting) men särskilt den av människan väsentligen opåverkade omgivningen i form av växter, djur, landformer osv. I den andra åsyftas någots (vanligen något levandes) grundläggande egenskap, väsen eller egenart. (Nationalencyklopedin)

Gräs och buskar brukar framhållas som fästingens habitat, eller som dess redskap för att ta sig fram – ”lura i gräset” och invänta ett förbipasserande djur att suga sig fast i. När det är riktigt varmt drar fästingarna sig ner i jorden som till en egen tillflyktsort. För kvinnan i det inledande citatet var tillflyktsorten en betongförort, som är utan allt det fina och livgivande som hon förknippar med naturen och det hon gör där.

Fästingarna kommer!

Materialet som jag utgår från består av frågelistsvar på frågelistan Fästingen och Punkit tulevat! ( sv. Fästingarna kommer!). Frågelistorna skickades ut av Svenska litteratursällskapet, respektive Finska litteratursällskapet SKS sommaren 2019 och bägge frågelistorna kunde även besvaras på nätet. Den svenskspråkiga frågelistan besvarades av sammanlagt 42 personer av vilka 31 är kvinnor och 11 män. Svaren har varierande längd men är ofta relativt kortfattade och med tydlig fokus på det som efterfrågas. Merparten av sagesmännen bor längs med väst- och sydkusten från Jakobstad i norr till Lovisa i öster, i den åboländska skärgården eller på Åland. Flera svar har kommit in även från Helsingfors och ett från Mellersta Finland.

Den finskspråkiga frågelistan besvarades av 103 personer från så gott som hela landet förutom områden norr om Uleåborg och Lappland. 53 av svararna är kvinnor, 26 män och 24 använder pseudonymer varav könet inte kan bekräftas. Svaren har precis som i SLS-frågelistan varierande längd men många har även skrivit långa, reflekterande svar på de frågor som ställdes.

I frågelistorna ville vi ha svar på hur man har förhållit sig till fästingar förr och hur man förhåller sig till dem idag, och vad den möjliga förändringen i förhållningssättet har berott och beror på. Vi ville också veta hurdana erfarenheter informanterna själva har av fästingar och hurdana benämningar som används för fästingar. Vi ställde även frågor om hur man ser på förhållandet mellan fästingar och klimatförändring, hur fästingar har avlägsnats och hurdan oro de fört med sig, hur man har förhållit sig till fästingar och hur förhållningssättet har förändrats. I frågelistorna ställde vi även frågan om svararna har sett fästingar på andra djur och hur dessa har avlägsnats och motarbetats. Vi ställde även frågor om fästingrelaterade sjukdomar och hur svararna förhåller sig till vaccin. Vi var även intresserade av att veta hur fästingar figurerar i medier av olika slag och hur svararna förhållit sig till dem. Vi var även nyfikna på att veta hur svararna ser på relationen mellan fästingar, människor och andra djur i framtiden.

Ur ett källkritiskt perspektiv är det viktigt att komma ihåg att ”såsom man ropar får man svar”, dvs. att frågelistan som material bör betraktas som ett resultat av framför allt de frågor som man ställer. I båda frågelistorna har avsikten varit att så brett som möjligt få svararna att berätta om sina minnen av, föreställningar om och förhållningssätt till fästingar. Betraktar man frågorna nu efter att frågelistan gått ut, svar har inkommit och fästingforskningen har framskridit ter sig frågorna aningen ledande och ensidigt fokuserade på de problem och utmaningar som fästingarna framkallar. Därför bör frågelistmaterialet betraktas både i ett kritiskt ljus där man är medveten om bristerna med den men även om fördelarna med ett rikt, kvalitativt material. (se t.ex. Hagström & Marander-Eklund 2005)

”Hjälp! En skogsbässe”

På ett lopptorg i Åbo hittade jag en liten publikation med titeln ”Hjälp! En skogsbässe. Fästingen och de sjukdomar den sprider.” Publikationen är utgiven av Arkipelagia sällskapet 1994 och innehåller korta men informativa artiklar om fästingen, dess levnadssätt och om de sjukdomar fästingarna kan smitta oss och våra sällskapsdjur med. Texterna är skrivna av experter: virologer, en zoolog, mikrobiologer samt en museiintendent från Zoologiska museet vid Åbo universitet. (Ståhlberg et al. 1994) I början av 1990-talet, då lopptorgsfyndet kom ut, var kännedomen om fästingarna och fästingburna sjukdomar ännu i initialskedet i jämförelse med vad vi vet om dem idag. Även råden att hanteras med fästingar har utvecklats eftersom riskbilden av fästingarna har förändrats.

I förordet till publikationen skriver Nils Oker-Blom, arkiater och professor emeritus i virologi, hur medvetenheten om naturen och de faror som finns där påverkar vår relation till naturen. De aspekter som Oker-Blom lyfter fram i sitt förord, dvs. att människorna sedan urminnes tider har vetat att naturen kan vara farlig och förse oss med sjukdomar, men att vi människor samtidigt har tytt oss till att ”vår natur” är sådan vi känner till utan överraskningar är saker som även sagespersonerna lyfter fram. Att röra sig i naturen med förstånd och försiktigthet, som Oker-Blom poängterar, är även framträdande i frågelistsvaren.

Detta förstånd och denna försiktighet är lärdomar från barndomen som många svarare lyfter fram i sina fästingminnen. Dessa omfattar minnen från 1950-talet till 1990-talet. Svararna jämför ofta hur fästingarna i deras barndom var endera närvarande eller frånvarande i deras vardag, i utelekar och vistelser i naturen. För många har fästingarna varit vardagliga följeslagare i barndomen som man inte gjorde något större nummer av utan något man förhöll sig närmast praktiskt och bekymmerslöst till.

I min barndom på 1950- och 1960-talen i södra Karelen (Saari/Parikkala) var fästingen en vanlig följeslagare för barn. Lika naturlig som sommaren. På kvällen plockade vi sedan bort de välätna varelserna från hårfästet, ljumske och armhålorna. Vi var inte rädda för dem. Katter och hundar hade dem också, men efter att ha ätit sig mätta, föll de bort. (SKS 081)

Att fästingarna existerade och även kunde förekomma i rikliga mängder präglar många minnen. Fästingtäta områden var ställen som man gärna undvek. I många barndomsminnen förankras fästingarna till alar och till ställen där alar växer. Det var i alarna och i deras omedelbara närhet som man trodde att fästingar höll till och genom att undvika alar kunde man undvika fästingar. Det som många däremot inte anser sig visste var att fästingar de facto vistades i gräs och på fuktiga ställen, till och med på gräsmattan på den egna hemgården.

Här i Karelen har de [fästingar] förekommit hela mitt liv, men jag tror att de är mycket vanligare idag än under min barndom. På den tiden fick vi barn springa fritt utan större bevakning. Man litade på att barnen klarade sig för de hade ju blivit varnade om vart de inte skulle gå. En av dessa varningar under sommaren gällde fästingar … Jag minns väl när pappa alltid påminde oss om att vi inte skulle springa nära alarna för där kan fästingarna bita sig fast. Vi barn undvek därför att springa nära alar. Ibland hände det att en fästing bet sig fast. Vi sprang trots allt barfota längs ängar och på gräs. Vi förbjöds inte göra detta, för man visste inte att det var just i gräset fästingarna lurade i. (SKS 092b)

Många minnen präglas starkt av ”tiden före och tiden efter fästingar”, dvs. att medvetenheten om fästingar, antalet fästingar svararna stött på samt kännedomen om de sjukdomar som fästingarna kan smitta oss och våra sällskapsdjur med har ökat. Denna medvetenhet och de konkreta erfarenheterna av fästingarna har präglat svararnas vardagsliv, sysslor och förhållningssätt till naturen.

Som ung hörde jag på nyheterna att fästingarna sprider allvarliga sjukdomar någonstans i Finland. När man reste till Åland varnades man på förhand av Kumlingesjukan. När vi besökte Kumlinge satt vi inte i gräset och på kvällen gjorde jag mitt livs första fästingskontroll. På den tiden trodde vi att sjukdomen bara förekom i Kumlinge, det vill säga på de andra öarna behövde man inte oroa sig för fästingar även om vi rörde oss i lundarna och på andra platser där fästingar förekom. Inga fästingar hittades och inga sjukdomar som sprids av fästingar smittades från den resan. Borrelia fick jag först många år senare från det egna potatislandet. Jag visste inte att vara rädd hemma … Att röra sig i naturen skulle dock vara bra för alla människor, och det är tråkigt när många människor i dag inte gillar att gå i naturen för ”det finns inget fästingvaccin”. Och ännu sorgligare är det när barnens vistelser i naturen begränsas eftersom man befinner sig i fästingområdet och det inte finns något vaccin. (SKS 079)

Den riskkategoriserade naturen framkallar fästingpraktiker   

Med den ökade medvetenheten om att fästingarna har ökat i antal och kan utgöra en hälsorik har även förhållningssättet till fästingar och till naturen där fästingar förekommer ändrat form och framkallat praktiker för att avlägsna fästingar, för att förebygga fästingbett och för att undvika sjukdomar. Från att ha uppfattats som harmlösa blir fästingarna hotfulla ju mer vi lär känna dem.

Sedan fästingarna har börjat sprida svåra sjukdomar har attityden till dem givetvis ändrats. Från att ha varit harmlösa fulingar (i min barndom på 70-talet) har de blivit en skrämmande och hotfull insektart, jämförbar med malariamyggor eller giftspindlar. (SLS 2342)

Forskningen som görs om fästingar ökar våra kunskaper om dem och påverkar vårt förhållningssätt till fästingar i både positiv och negativ bemärkelse. Forskningen syftar inte till  att naturen ska ses som farlig och motbjudande, men den kan ha en sådan effekt. Den kan även påverka vårt förhållningssätt till naturen som även forskarna är medvetna om. Enligt biologen Jani Sormunen, som är en av landets främsta fästingforskare, ska forskningen inte leda till att vi avfjärmas från naturen. (Engström 2016)

Ökningen av fästingar rent antalsmässigt och även fallen av borrelia och TBE är inte bara nyhetsnotiser för medierna utan en verklighet som våra hälsomyndigheter anser vi lever i och som många människor har egna erfarenheter av. Epidemiologen Jussi Sane skrev i Institutet för hälsa och välfärd THL:s blogg 2017 att ökningen och utbredningen av fästingar kan bekräftas och att spridningsområdet där fästingar finns har blivit större. Denna ökning i antalet fästingar är även något svararna ofta lyfter fram i sina svar. Rädslan för fästingar har lett till nya fästingrelaterade praktiker och hos endel svarare till och med till förbud där man till exempel förbjuder barn från att röra sig i fästingtäta naturområden.

Vi kollar barnen varje dag och förbjuder dem från att springa i högt gräs, vass och nära alar på stranden – synd men sant. Det känns som att man inte kan göra så mycket för att inte bli fästingbiten om man lever vanligt och rör sig i naturen, lite som att det far på tur och otur, vilket inte alls är en trevlig känsla särskilt med tanke på barnen. (SKS 048)

Förutom att våra hälsomyndigheter bekräftar att antalet fästingar och fästingburna sjukdomar har ökat poängterar de naturens hälsofrämjande effekter. Därför blir deras signal motstridig eftersom de även kategoriserar Finland i riskområden på basis av förekomsten av TBE. Kartan och till den tillhörande statistiken om rapporterade TBE-fall uppdateras årligen i THL:s infektionsregister (Tartuntatautirekisteri). (Mäkelä 2021)

Samtidigt som hälsomyndigheterna kategoriserar naturen som riskfylld och varnar för smittor, aviserar de även att förebyggande av fästingbett är viktigt och att man även kan röra sig i naturen på de riskkategoriserade områdena med hjälp av vaccination, skyddande klädsel och genom att idka regelbundna fästingkontroller. Då förstärks kopplingen till materialiteten som tillsammans med praktikerna blir viktiga beståndsdelar för hanteringen av fästingar.

Sjukdomsrisken bör inte underskattas men inte heller överskattas. Det lönar sig inte att oroa sig för fästingarna hela sommaren och man kan njuta av att röra sig i naturen i lugn och ro bara man kommer ihåg att skydda sig mot fästingar på ett lämpligt sätt. Du kan med hjälp av kläder förhindra fästingarna att komma åt huden. När du rör dig på fästingområden i naturen, använd ljusa kläder med långa ärmar och långa byxben och dra strumporna över byxbenen. Insektsmedel kan ge extra skydd genom att man applicerar det på områden där huden är bar … Det bästa sättet att förhindra borrelios är att göra en daglig fästingkontroll. Om du märker en fästing på huden, ta bort den omedelbart. Ju längre fästingen sitter fast, desto större smittorisk. (THL sommarhälsa)

Hur många det är som av svararna känner till TBE-kartan eller tar del av hälsomyndigheternas rekommendationer framkommer inte i frågelistsvaren, men det förekommer en uppfattning bland svararna om att Finland är indelad i olika riskområden enligt förekomsten av fästingar och fästingburna sjukdomar. Denna uppfattning är dock svårrubbad och statisk, och märks tydligt i att svararna bland annat förvånar sig över påträffade fästingar utanför riskområdena. Därför kan indelningen i riskområden också ha en motsatt effekt: medvetenheten om och praktikerna kring fästingar inaktiveras på områden som inte kategoriserats som riskområden. Samtidigt kan vi räkna med att fästingar kan förekomma i så gott som hela landet.

Min första fästingobservation gjorde jag mellan öronen på min katt i början av detta årtusende i Haapavesi. Innan dess hade jag bara hört rykten om fästingar, enligt vilka de förekommer i södra Finland och i sydvästra skärgården. Ett annat fästingfynd som jag gjorde var i pannan på samma katt. Då befann vi oss i Keminmaa, året var ca 2010. Jag blev förvånad över att hitta fästing så här pass norrut. Visserligen uppgav svärmor att fästingar hade hittats i Keminmaa också tidigare. (SKS N019)

Kännedomen om att fästingarna kan medföra en hälsorisk och att man utsätts för fästingar ute i naturen har rubbat många svarares förhållande både till naturen och till fästingarna. Fästingarna uppfattades i svararnas barndom som vanliga och vardagliga men har med tiden blivit farliga som man bör undvika och skydda sig mot – bland annat genom fästinganpassad klädsel som även våra hälsomyndigheter uppmuntrar oss att göra.

Numera är fästingar mycket vanliga och det finns gott om dem åtminstone på vårt sommarställe i Ruokolahti … När jag går ut i naturen till den gräsbevuxna terrängen eller i skogen, skyddar jag mig med långa ärmar och ben, samt med tajta strumpor som jag drar över mina byxben. Och ytterligare en skjorta in i byxbenet och gummistövlar på. Trots dessa försiktighetsåtgärder hittar de små djuren ibland vägen till huden. (SKS 092b)

I artikeln ”Fästingen håller inget säkerthetsavstånd” (som utkommer i tidskriften Trace 2022) skriver N.N. och Oscar Winberg med hänvisning till Per Binde, Paul Slovic och andra riskforskare att vår relation till fästingen som ett hot och en risk inte enbart grundar sig på medicinsk och biologisk fakta, utan är i allra högsta grad kulturellt konstruerad. (N.N & Winberg 2022) Därmed socialiseras vi in i en fästingkultur som vi lär oss att hantera på olika sätt genom förebyggande praktiker inför och under fästingsäsongen samt genom rutiniserade vardagliga praktiker framför allt på områden där fästingar förekommer i rikliga mängder. Praktikerna föregås av traditioner som inom familjen eller släkten har anammats och idkats, till exempel när det gäller att avlägsna fästingar, och som senare har vidareutvecklats eller ersatts med nya sätt.

Min Samojedhund sprang fri i högvuxet gräs på en öde gård i Vuorijärvi i Viitasaari någon gång på 1970-talet och efter det var hunden full av fästingar. Vi plockade bort fästingar med pincett flera dagar efter det. De äldre människorna brukade vräka fästingar med smör. Kanske försökte jag det också, men det fungerade inte riktigt. I Helsingfors har jag vårdat en bekants lapphund och tagit bort många fästingar med pincett. På dessa täta pälshundraser är fästingen särskilt bra på att gömma sig. (SKS 076)

Praktikerna är kopplade till både fästingsäsongen som pågår från våren till hösten då temperaturen hålls ovanför +5 grader och fästingarna är aktiva samt till framför allt fästingtäta områden där man vistas. Praktikerna förankras även i det materiella och när fästingsäsongen närmar sig ökar utbudet av produkter som är avsedda för att hålla fästingar på avstånd och för att avlägsna dem i framför allt apotekssortimentet men i allt större grad även i dagligvaruaffärer. Varusortimentet innefattar även en växande mängd produkter som är avsedda för sällskapsdjur och genom att skydda dem från fästingar skyddar vi även indirekt oss själva. Då förankras praktiken om att hålla fästingar på avstånd till antropocentrism, dvs. till övertygelsen om att människan är centrum i universum. 

I skåpet har jag ett fästingjärn och desinfieringsmedel samt bandage, och i väskan en vass kniv med vass spets. Fästingjärnet fungerar inte som det ska, det fungerar sällan som i Strömsö. Järnet går inte ordentligt mellan huden och fästingen, på dess axlar. Det brukar vara så att man märker fästingen sent och då får man endast bort djuret i två delar. Dagliga simturer, regelbundna bastubadningar samt fästingkontroller här och där säkerställer en sorglös känsla. Utan fästingar skulle det vara ännu roligare, som tidigare. (SKS 070)

Produkterna som används för att både hålla fästingar på avstånd och för att avlägsna dem ställs varje vår ut på synliga platser i apotek och butiker för att påminna om att fästingarna har anlänt. Samtidigt glömmer vi snabbt bort att fästingar även kan förekomma utanför själva fästingsäsongen eftersom fästingarna finns i vår natur året runt. Därför kan säsongbundenheten också medföra mostridiga signaler om när man behöver idka fästingkontroller och klä sig på ett visst sätt.

Förutom de praktiker som anammas för att hålla fästingar på avstånd från oss människor och våra sällskapsdjur, kopplas fästingpraktikerna även till olika sätt att kultivera naturen. Fästingar och fästingbett undviks genom att man kultiverar den egna närmiljön på den egna gården eller på stugan och håller den så fästingfri som möjlig. Då förstärks säkerhetskänslan och känslan av kontroll som man däremot inte har i den vildvuxna naturen som i motsats till den kultiverade och kontrollerade gården blir en hotfull fästinghub.  

I slutet av 1980- och 1990 -talen blev den [stugan] en plats som besöktes allt oftare. Skogsdungarna fick ge vika och gårdsstigarna trimmades regelbundet. Myggorna utvisades genom att avlägsna underväxtlighet och nedre grenar på träd. Byggnadsvirke togs också. Gräs och skogsdunge utgör inte längre ett väsentligt skydd, men ändå dyker fästingar upp ibland. (SKS 070)

Motstånd och anpassning

Förekomsten av fästingar och kännedomen om de hälsorisker som fästingarna kan utsätta både oss människor och våra bästa vänner med har haft en djupgående betydelse för svararnas relation till naturen. Hos merparten av svararna har risken för fästingar kanaliserats till rädsla och oro för fästingar och påverkat starkt deras förhållande till naturen, till utesysslor och till livet generellt. För dem ter sig naturen annorlunda än den var i deras barndom då fästingarna var närmast ofarliga och intressanta små kryp till att de i deras vuxenliv ter sig som motbjudande och farliga för hälsan.

Många sysslor som svararna tidigare har njutit av är nu uteslutna på grund av oron och rädslan. Att fästingar upplevs begränsa deras liv, precis som i det inldedande citatet, gör att förhållningssättet till fästingar färgas av bitterhet och förargelse. Rädslan för fästingar har också påverkat svararnas relation till sällskapsdjur som även genomgår regelbundna fästingkontroller och som man förebygger fästingar på med hjälp av olika fästingförhindrande och –dödande medel.

Den hälsofrämjande naturen såsom vi har lärt känna den får i många svar en annan dimension då naturen blir farlig, riskfylld[2] och oattraktiv på grund av fästingen. Den kultiverade och kontrollerade naturen upplevs som mera fästingsäker medan den okultiverade och okontrollerade naturen utgör en betydligt större risk för fästingar. Naturen och fästingarna bör kontrolleras genom att man håller gräsmattorna kortklippta, underviker fästingtäta områden, klär sig fästingsäkert och idkar regelbundna fästingkontroller på den egna kroppen och andras kroppar.

I relationen till naturen och fästingarna i naturen blir därför materialitet och praktiker viktiga beståndsdelar med vars hjälp känslan av kontroll upprätthålls och med vars hjälp även trygghetskänslan ökar. Därmed utgör praktikerna och materialiteten som förkinppas med att förebygga och avlägsna fästingar en hanteringsstrategi som anammas, inkorporeras och utvecklas och som till olika grader påverkar människornas föreställningar om och förhållande till naturen vi är delaktiga i.   

---

 

[1] Frågan om klimatförändring och invasiva arter diskuteras mera ingående i en annan artikel som kommer att ges ges ut i tidskiften Historiska och litteraturhistoriska studier 97 hösten 2021.

[2] Risk i relation till fästingar diskuteras ingående i artikeln ”Fästingarna håller inget säkerhetsavstånd”. Riskdiskurser och riskhantering i möten mellan människor, fästingar och sällskapsdjur som ges ut i Trace 2022.

Källor och litteratur

Otryckta källor

Helsingfors, Svenska litteratursällskapet i Finland r.f.

Frågelista Fästingen SLS 2342

Helsingfors, Finska litteratursällskapet SKS

Frågelista Punkit tulevat

Tryckta källor

Damsholt, Tine & Gert Simonsen, Dorthe 2009: ”Materialiseringer. Processer, relationer og performativitet”. I Damsholt, T., Simonsen, D. G. & Mordhorst, C. Materialiseringer: Nye perspektiver på materialitet og kulturanalyse. Århus: Aarhus Universitetsforlag. 9-38.

Engström, Nora 2016: https://svenska.yle.fi/artikel/2016/07/04/20-000-fastingar-ska-undersokas-i-abo, [30.5.2021]

Hagström, Charlotte & Marander-Eklund, Lena (red.) 2005: Frågelistan som källa och metod. Lund: Studentlitteratur.

Institutet för hälsa och välfärd THL, punkkiesite. https://thl.fi/documents/533976/1481883/Punkkiesite+_ruotsi_2016-10-31.pdf/b3736466-3849-4556-a1a5-4393f9715330, [5.5.2021]

Institutet för hälsa och välfärd THL sommarhälsa. https://thl.fi/sv/web/thlfi-sv/aktuellt/kampanjer/sommarhalsa/skydda-dig-mot-fastingar-sorkfeber-och-myggor, [15.9.2021]

Institutet för hälsa och välfärd THL, Infektionssjukdomar och vaccinationer. https://thl.fi/sv/web/infektionssjukdomar-och-vaccinationer/sjukdomar-och-bekampning/sjukdomar-och-sjukdomsalstrare-a-o/fastingburen-hjarninflammation, [6.4.2021]

Midholm, Lina & Salzman, Katarina 2014: Naturen för mig: Nutida röster och kulturella perspektiv. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen i samarbete med Folklivsarkivet, Lunds universitet.

Mäkelä, Henna. https://blogi.thl.fi/puutiaisaivotulehdus-ja-borrelioosi-kumpi-olikaan-kumpi/, [21.5.2021]

Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/s%C3%B6k/?t=uppslagsverk&q=antropocentrism, [23.9.2021]

Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/natur, [12.9.2021]

Penttinen, Ritva et al. 2015. https://www.potilaanlaakarilehti.fi/uutiset/suomen-1-500-punkkilajista-vain-puutiainen-ja-taigapunkki-levittavat-borrelioosia-ja-puutiaisaivokuumetta/ [9.9.2021]

Puutiaistutkimus. https://sites.utu.fi/puutiaiset/sv/, [9.9.2021]

Samuelsson, Anna 2008: I naturens teater: Kultur- och miljösociologiska analyser av naturhistoriska utställningar och filmer. Uppsala: Uppsala universitet.

Ståhlberg et al. 1994 ”Hjälp! En skogsbässe. Fästingen och de sjukdomar den sprider.” Åbo: Arkipelagia sällskapet 1994. 

N.N. & Winberg, Oscar 2022: ”Fästingen håller inget säkerhetsavstånd”. Riskdiskurser och riskhantering i möten mellan människor, fästingar och sällskapsdjur. Utkommer i tidskriften Trace.