Förenade krafter och hotfull natur. Om gemenskap, naturvård och invasiva främmande arter

11 november, 2021

Mattias Frihammar, Lars Kaijser & Maja Lagerqvist

I vår samtid av oroande rapporter om klimatförändringar och hotad biologisk mångfald, är det många som är engagerade i frågor om naturen och miljön. Till dagens miljöproblem räknas de invasiva främmande arter, som av Nationalencyklopedin definieras som ”icke ursprunglig art vilken påverkar det ekosystem som arten koloniserar”. I den här artikeln visar vi hur engagemangen i vad som betecknas som invasiva främmande arter bidrar till uppfattningar om den svenska naturen och till vissa givna förhållningssätt i naturfrågor. Det handlar då inte bara om idéer om en svensk natur, utan mer konkret om hur arbetet med att bevara en svensk natur i praktiken rymmer utrotningen av enskilda arter som signalkräftor, blomsterlupiner och spanska skogssniglar (också kända som mördarsniglar). Här utgör politiska strävanden, lagstiftning och regleringsarbete villkorligheter som bidrar till affektiva gemenskaper där de invasiva arterna ses som ett självklart problem. Samtidigt finns här motrörelser och i arbetet med de främmande invasiva arterna uppstår också konfliktytor. Hantering av främmande invasiva arter, tidigare en fråga för specialister, engagerar idag allmänhet och föreningsliv. Nya vanor och kulturella mönster etablerats när myndighetsarbete, nyhetsrapportering, föreningsverksamhet och individuella initiativ samspelar. Det är ett sammanhang i rörelse, där arters förändrade status också etablerat sociala positioner och svårrubbliga sanningar.

Kräftan: Statens formande av natur och tradition

”Kräftfesten är en av de högtider som mest förknippas med svensk identitet”, skriver Nordiska museet i sin presentation av svenska traditioner (NM 2021). Kräftskiva uppfattas som både unikt och specifikt svensk – bara i Sverige äts kräftor kalla under pappmånar och till snapsande, och bara i Sverige tolkas kräftätande som ett nationellt särdrag och är knutet till vissa datum (Salomonsson 1991:34).

Kräftskivan fick sin form och symboliskt nationella laddning under 1900-talets första decennier. Under 1800-talet åts kräftor främst i de högre sociala skikten, men fiskades för export till övriga Europa. 1878 fruktade myndigheterna att exporten hotade kräftbeståndet i sjön Hjälmaren, och beslöt att kräftfiske skulle förbjudas under juni och juli. Myndighetsbeslutet innebar att kräftfiske periodiserades, och fiskestarten, eller kräftpremiären som det kom att kallas, fixerades till en viss tidpunkt. Under 1800-talet sista år började folk att samlas för att fiska kräftor vid kräftpremiären och i anslutning till detta anordnades ofta fest. Kräftskivan, vilken vanligen ägde rum utomhus, blev i linje med tidens nationalromantiska idéer populär bland den framväxande borgerligheten som ett sätt att manifestera sin nationella identitet (ISOF 2021, jmf. Frykman & Löfgren 1979:56). Konstnären Carl Larsson bok Ett hem, var med om att understryka kräftfestens kulturella betydelse:

Den 15 augusti börjar kräftfångsten. Det blir liksom nytt lif i oss då. Alla burarna, håfvarna och spöna äro i ordning, och när klockan slår tolf på natten ror jag ut, det må vara hvilket väder det vill, och i djupsvarta natten sänker jag håfvarna i det ännu svartare vattnet; sofver så till klockan fem då de större barnen väckas; och så vittja vi under det solen i morgondimman går upp som en pannkaka öfver vasstopparna. Bilden med det dukade bordet förklarar tillräckligt det öfriga, tänker jag.
(Larsson 1899:14)

*Konstnären Carl Larssons akvarell Kräftfångst från1897 tjänar som själva urbilden för hur natur, familj och kräftskiva knyts samman med föreställningen om det svenska.*

Myndigheternas cykliska fiskeförbud, i syfte att rädda den svenska kräftstammen bidrog till att göra kräftfisket till en syssla att samlas kring.

Parallellt med att premiärkräftfiske och kräftskiva alltmer tryggade sin ställning som svensk tradition under 1900-talets första hälft, decimerades kräftbeståndet på grund av försurning, övergödning, vattenkraftsutbyggnad och importerade amerikanska kräftätande minkar som rymt från minkfarmar. Med bilens intåg spreds också kräftpesten snabbare när levande kräftor kunde transporteras över längre avstånd och nå nya orter. På 1950-talet hade kräftfiske med tillhörande skiva utvecklats till ett mycket spritt folknöje (Salomonson 1991), samtidigt som kräftbristen blivit akut.

När Allhems förlag 1936 gav ut den rikligt illustrerade boken Sverige i färg och bild (Wrangel & Gierow 1936), som presenterade typiska svenska miljöer med den nya färgbildstekniken, fanns självklart kräftpremiärsfisket representerat. Foto Axel Fors.

Än en gång såg sig myndigheterna manade att ingripa. 1958 planterade Fiskeristyrelsen, efter ett omfattande forskningsarbete och på prov, in signalkräfta från Kalifornien i en hemlig sjö i Sverige. Valet av art motiverades lika mycket av kulturella som ekologiska hänsyn, och till signalkräftans fördelar räknades att den är såväl visuellt som smakmässigt lik flodkräftan, den kräfta som sen tidigare fiskats i landet (Fürst 1977). Provet ansågs lyckat, och under 1960-talet introduceras signalkräftan på bred front i södra Sverige. Beslutet kom från regeringen med syftet att ”förbättra och gynna yrkes- och binäringsfiske samt fritidsfiske” då ”önskemål fanns sedan många år från allmänhet, politiker, fiskare och fiskeritjänstemän att se till att Sverige återfick sitt kräftfiske” (Fürst 2006:2). Ett uttalat mål var att svensken – trots den inhemska artens utdöende – skulle kunna fortsätta samlas kring den naturromantiskt initierade nationella riten som augustinattens kräftfiske hade kommit att uppfattas som.

Signalkräftan är resistent mot farsoten kräftpest men kan bära och sprida den. Valet att medvetet föra in en ny resistent art har under senare år kritiserats, då den inhemska flodkräftan snabbt dog ut där signalkräftan spreds. I sin samtid hade man en mer pragmatisk utgångspunkt, där tanken var att flodkräftans försvinnande skulle kompenseras av signalkräftans framgångsrika etablering. Signalkräftan har sedan dess spridits till fler än 1000 vattendrag (Nyström & Rönn 1990). En kuriositet är att den svenska odlingen av signalkräftor under 1960- och 1970-talen var så lyckad att man exporterade sättkräftor att plantera ut till övriga Europa (Abrahamsson 1973).

Ett fotografi av en typisk kräftskiva ur Nordiska museets arkiv från sent 1960- eller tidigt 1970-tal. Trots tidsavståndet är likheten med Carl Larssons akvarell slående: brödet, de spetsiga snapsglasen och det dignade kräftfatet i förgrunden mot en naturskön fond med båt som guppar i en vik. Foto Karl-Erik Granath.

Historiskt har alltså sociala gemenskaper formats kring kräftan i kölvattnet av myndighetsbeslut och miljömässiga styrmekanismer, ett mönster som fortsatt in i samtiden. Sedan kampen mot invasiva arter blivit en fråga för allmänheten, har till exempel bevarande av flodkräftan varit upphov till social samling. I ån Ljungan, ett vattendrag i mitten av Sverige där signalkräftan inte planterats, dog hela beståndet av flodkräftor runt millennieskiftet 2000. Genom ett EU-stött återplanteringsinitiativ, ett så kallat Leaderprojekt, kunde man efter 15 år av ideellt arbete tillåta fiske av flodkräfta igen. Ett annat exempel är Sveriges Lantbruksuniversitets lansering av flodkräftsodling som inkomstbringande hobby, där de både erbjuder råd och ekonomiskt stöd i arbetet.

Det råder dock inte koncensus i inställningen till de två kräftarterna, varken bland miljöexperter eller allmänhet. Med tiden har förespråkare och motståndare kommit att forma två grupper i tydlig konflikt med varandra. I ett öppet brev till Fiskeristyrelsen försvaras inplanteringen av signalkräfta och beskrivs som:

[…] den ekonomiskt största och mest framgångsrika fiskebiologiska satsningen någonsin i Sverige med ett ackumulerat ekonomiskt värde på sannolikt över 10 miljarder kronor. […]. Signalkräftorna har betytt ett uppsving för hela regioner och har lett till att även vanliga människor fått råd och möjlighet att upprätthålla traditionen att äta färska svenska kräftor.
(Fürst 2006:1)

På gräsrotsnivå sker utplantering av signalkräftor, trots sträng lagstiftning, ständigt i nya vatten för att säkra tillgången och möjliggöra det traditionella augustifisket.

Ett samlande engagemang

I exemplet med kräftan har både myndigheter och gräsrötter gjort insatser i naturen för att säkra det ansett svenska. Vi ska dröja oss kvar i civilsamhällets engagemang.

Kanske kan hanteringen av främmande invasiva arter alltmer beskrivas som en folkrörelse, tydligt stöttad av centrala och lokala myndigheter. Myndigheterna har exempelvis drivit informationskampanjer och tagit hjälp av denna allmänhet som uppmanas rapportera in sina iakttagelser (Naturvårdsverket 2021).

*Exempel på de affischer som distribuerats i samband med Naturvårdsverkets informationskampanjer om invasiva arter (2021)*

2021 riktade myndigheterna sig till dem som vistas mycket i skog och natur, som jägare, fiskare och båt- och trädgårdsägare. Temat var ”farligare än du tror” och informationsmaterialet delvis utformat för att spridas via Facebook och Instagram. Åtta arter uppmärksammades och presentationerna rymmer samma ambivalens som generellt präglar relationen till invasiva arter. Signalkräftan beskrivs som ”liten men smittsam” och med en förmaning om att inte sätta ut eller flytta dem, att följa reglerna och desinficera de redskap som används. Lupinen omnämns som ”omtyckt men tärande” och att det gäller att ta bort den från tomt och mark och att ta hand om avfallet på rätt sätt. På liknande sätt beskrevs vattensköldpaddan som ”söt men glupsk” och jättebalsaminen som ”ståtlig men bråkig”. Engagemanget i invasiva arter rymmer många ”men”.

Hanteringen av invasiva arter är idag en del av svenskt föreningsliv och lockar till social samvaro. Myndigheterna har sökt nå allmänheten genom samarbeten med olika organisationer som arbetar med bevarandet av biologisk mångfald. Här har medierna också varit viktiga, som uppmärksammat såväl de arter som uppfattas hota den biologiska mångfalden, som de evenemang som arrangerats för att bli av med invasiva arter (Sveriges Radio 2018 & 2021). Ett sådant evenemang är Fältbiologernas ”Stora lupinbekämpardagen” som etablerades 2018 med syftet att utrota lupiner och att bidra till biologisk mångfald. Utrotningen av lupiner står i fokus och det hela marknadsförs som ett socialt evenemang. På Fältbiologernas hemsida är evenemanget taggat biologisk mångfald, lupiner och lupinslakt. Det äger rum på Sveriges nationaldag den 6 juni och beskrivs som en dag för att värna den inhemska floran. I eventinbjudan betonas den sociala samvaron och deltagarna uppmanas bjuda in sina vänner till evenemanget och att uppmuntra sina kompisar att också bekämpa blomsterlupinen (Fältbiologerna 2021).

Det är inte bara föreningar som engagerar sig i de invasiva arterna, det förekommer också privata initiativ. Ett sådant är Mördarsniglarnas ovänner som arrangerar Mördarsniglarnas otursdag. ”Otursdagen” är datumsatt till 11/6 och initierades av en person i Varberg, som störde sig på mängden sniglar i sin egen trädgård.

Bilden är hämtad från Vänersborgs museums där den under rubriken ”Högtider och festdagar” ingår som del av ”en samling bilder över olika traditioner från 1990-talet fram till 2016”. Fotof Ann-Charlott Öberg

Målet var att engagera trädgårdsägare att unisont vika en dag för att i en geografiskt spridd, men gemensam handling gå ut och döda så många sniglar som möjligt. Initiativet fick ett brett genomslag i både etermedier och dagstidningar, i Arbetarbladet till exempel illustrerades artikeln av en bild på en trädgårdsinnehavare som dödar sniglar tillsammans med sina barn (Lundberg 2021, TV4 2021).

Hanteringen av invasiva arter har letat sig in i traditionskalendern. I ett försök att länka Mördarsniglarnas otursdag till andra högtidsdagar lade till exempel initiativtagaren ut en tecknad bild på en kanelbulle och en snigel på Facebook innevarande höst (2021) med önskan att evenemanget ska bli lika uppmärksammat som kanelbullens dag. Nya ritualer växer fram, där fokus är värnandet av svensk natur mot ”inkräktande” arter. De invasiva främmande arterna tycks tillåta extraordinära aktiviteter, som föräldrar som lär barn döda sniglar som i exemplet ovan. När det handlar om att skydda biodiversitet tycks människans rätt att döda, eller till och med utrota vissa djur inte provocera, och engagemanget i de invasiva arterna träder fram som oantastligt och okontroversiellt.

Det är dock tydligt att frågan om invasiva arter väcker blandade känslor (jfr Frihammar et al 2019) och det finns sammanhang som öppnar för debatt, där skilda förhållningssätt i naturfrågor stiger till ytan. Ett sådant är kommentarsfältet till Stora lupinbekämpardagens Facebookevent. I de hundratals kommentarerna blandas vetenskapliga argument, främlingsfientlighet, estetiska bedömningar, ångest och rädsla, med vad som kan betecknas som ren nonchalans. En del kommentarer tycks fällda för att provocera, trots detta är svaren oftast seriösa. Svårigheten att bli av med lupinerna beskrivs som Davids kamp mot Goliat. Liknelserna hämtas från flera fält och lupinerna beskrivs också som naturens Covid 19-virus. Ibland finns försök till en mer återhållsam inställning inför främmande invasiva arter som säger att naturen ska ha sitt sätt, att hotet är överdrivet, att det pågår en terrorpropaganda mot lupiner. Detta väcker starka känslor och motanfallet blir ofta personligt. De som ställer sig frågande till lupinbekämpningen beskrivs som anti-vaxers, som inte förstår djupet av problemet. Den invasiva arten anses utgöra en extraordinär fara som dödar svenska arter. De främmande invasiva arterna framstår som ett existentiellt hot. Det handlar om grunden för vår – och med det, den goda inhemska naturens – existens.

Det gemensamma och självklara problemet: politikernas agerande

Vi ska nu återvända till en central nivå när det gäller insatser och engagemang i naturen. När Stockholms universitet 2019 ordnade ett frukostseminarium om främmande invasiva arter i Östersjön var det enda närvarande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD), som sedan riksdagstillträdet 2011 har engagerat sig i kampen mot dessa. Detta kanske inte är överraskande: SD betecknar sig som ett ”socialkonservativt”parti med en ”nationalistisk grundsyn” och har stor fokus på ”det svenska” och en restriktiv migrationspolitik. Emellertid, gällande just denna kamp, är de knappast ensamma i riksdagen, där kampen mot ”invasiva arter” paketeras som sunt förnuft. Utifrån den riksdagspolitiska debatten (synligt via Riksdagens dokumentdatabas Lagar och dokument och riksdagspartiernas webbplatser) ska två poänger göras. Å ena sidan framstår frågan om invasiva arter som icke-politisk, samtidigt som, å andra sidan, styrka och motiv i engagemanget skiljer sig åt beroende på ideologisk ståndpunkt.

Det går att spåra problemfältets ursprung till år 2007:s motioner om att bekämpa den s.k. ”mördarsnigeln”. Därefter har det stadigt ökat i omfång. De flesta partier finns representerade bland inläggen i Riksdagen. Moderaterna leder dock toppen i antal dokument, följt av Centerpartiet och SD (därefter Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna). Det är ett större engagemang från högerflanken, utan att själva frågan handlar om några egentliga meningsskillnader – oberoende partitillhörighet framställs invasiva arter som ett allvarligt hot mot biologisk mångfald. En uppsjö av motioner under 2010-talets senare hälft kulminerade i Regeringens proposition Invasiva främmande arter (prop. 2017/18:211), vars utskottsarbete med olika partirepresentanter utan reservationer mynnade ut i Förordningen om invasiva främmande arter (Miljödepartementet 2018:1939). Likväl fortsatte motioner och inlägg strömma in om hotbilden, framför allt från Moderaterna, SD och Liberalerna.

Vad säger partiernas egen miljöpolitik om frågan? Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna nämner invasiva arter när de går igenom sin politik på sin webbplats – dock ej SD. Moderaterna nämner det dock inte i beskrivningen av miljöpolitiken – utan rörande jaktfrågor, och de flesta av partiets riksdagsinlägg i frågan berör just jakt (t.ex. på mårdhund). Vidare, vad som ses som hotat framkommer i hur begrepp som ”natur” och ”biologisk mångfald” ramas in. De flesta partierna beskriver behovet av att arbeta för att skydda den biologiska mångfalden i Sverige och världen, utan att understryka en särskild svensk natur. SD formuleringar sticker dock ut. De vill ”värna vår unika naturmiljö och ta vår del av ansvaret för de globala utmaningarna, samtidigt som vår miljöhänsyn tar sin utgångspunkt i kärleken och omtanken om den egna hembygden” (Sverigedemokraterna 2021). Denna retorik går i linje med de få andra miljöfrågor som partiet lyft, som människors och djurs hälsa och skyddandet av ”svenska” landskap och kulturarv. Nationalistiska partiers miljöpolitik brukar framhäva skydd av viss natur – oftast ett nationellt typiskt landsbygdslandskap (Forchtner & Kølvraa 2015). Detta för tankarna till det som kan kallas grön nationalism, där skyddet av naturen och skyddet av nationen dras samman och behov av starka gränser betonas (Davids 2021; Malm et al 2021).

Språkbruket kring farorna med det som anses främmande och som inte passa in ligger ibland väldigt nära i vissa partiers miljöpolitik och migrationspolitik. En annons för Sverigedemokraterna publicerad Lokaltidningen Landskrona/Svalöv inför svenska Riksdagsvalet 2018.

SD har det senaste decenniet varit starkt engagerade kring invasiva främmande arter och velat höja budgeten för bekämpandet på nationell nivå. De har också relativt tidigt arbetat för att alla kommuner bör engageras i kampen. Deras kommunalpolitiska program från 2016 fastställer att ”Inte sällan sprider sig främmande växter i den svenska naturen vilket riskerar slå ut den inhemska floran […]. Vi ser därför att det bör åligga kommunen att ha en handlingsplan för invasiva arter.” (Sverigedemokraterna 2016:54). Nationalistiska partiers strävan att skydda det inhemska från det utländska tycks enkelt kunna smälta ihop med naturfrågor genom problemställningen ”invasiv flora/fauna.” Ett paradexempel är en sannfinländares sammankopplande av asylsökande och främmande invasiva arter i finska riksdagen 2019 (Riksåklagaren Finland 2020). Likheterna i språkbruket kring det som beskrivs som invasiva arter och främlingsfientlig framställning av mänskliga migranter är talande.

Att SD och Moderaterna agiterar för restriktiv migrationspolitik är svårt att bortse ifrån i deras engagemang för en restriktiv naturmigrationspolitik. Det är inte en slump att ”invandringskritiska” partier också är starkt engagerade i frågan om invasiva arter. Gemenskapen de strävar efter rymmer bara det som räknas som inhemskt, och hotet mot detta kommer utifrån. Den svenska naturen är konstituerande del av den svenska nationen. En intressant motsägelse är emellertid att deras ansträngning mot de invasiva arterna inte återspeglas i naturskydd och miljöfrågor i allmänhet. I Naturskyddsföreningens (2018) utvärdering av riksdagspartiernas miljöarbete 2014–2018 fick båda bottenbetyg, samtidigt som det framkom att Sverigedemokraterna och Allianspartierna (som leds av Moderaterna) kraftigt ville skära ner på anslaget till skydd av värdefull natur (Sveriges radio 2018) – högerflankens engagemang mot invasiva arter till trots.

Denna motsägelse överskuggar dock inte den övergripande tendensen: formulerandet av vissa arter som ”invasiva” och som ett problem framstår som hegemonisk: samtliga riksdagspartier håller med. Till skillnad från andra begrepp inom miljöpolitiken som ”rödlistning” eller ”nyckelbiotop”, präglas inte denna ”debatt” av problematiseringar av begrepp eller gränsdragningar. Istället begränsas problemställningen till en fråga om ekonomiska satsningar, måttet av intensitet i arbetet och hur det ska läggas upp. Problemet framstår som sunt förnuft: här har vi ett hot mot naturen, och oss. Det ska vi göra något åt. Frågan skapar en gemenskap för ett gemensamt nationellt projekt. Det ”självklara” problem som kräver att förgivettagna (som naturligt bestämda) arter ska tas bort för andra förgivettagna arters väl, kan omfamnas av klimatskeptiker och miljöaktivister, liberala och konservativa, höger och vänster. Kan denna konsensus finna en delförklaring i inläggens förgivettaganden om vilka slags platser det är som invaderas? Ofta återkommande ”exempelarter” som blomsterlupin, jätteloka och parkslide är förknippade med människonära platser som trädgårdar och vägrenar. Dessa miljöer är sällan politiskt omtvistade eller produktionsmässigt värdefulla, till skillnad från skogen där ingrepp mot invasiva arter sällan berörs.

Frånvaron av meningsskiljaktigheter gällande såväl definitioner som lösningar är inte ett svenskt fenomen utan förekommer i förordningar och myndighetsinformation kring invasiva arter på lokal till global nivå (som EU:s förordning mot invasiva arter och FN:s Globala Miljömål #15.8). Relativt förenklade och figursydda problemformuleringar kring ett fenomen är vanligt inom förordningar och riktlinjer, men det är inte lika självklart i politikens diskussioner som ofta drivs av att olika ståndpunkter och problemformuleringar stöts och blöts mot varandra. Emellertid, i frågan om de invasiva arterna är problemet just det, självklart.

Avslutning

Självklarheten med vilken invasiva arter uppfattas hota den svenska naturen rimmar med såväl myndigheter som politiska organisationers strävanden. Att vilja skydda naturen i Sverige tycks vara likvärdigt med att engagera sig mot främmande invasiva arter, må vara kräftor likaväl som mårdhundar eller sniglar. Med begreppet banal nationalism ringade antropologen Michael Billig (1995) in den nationalism som finns i vardagens självklara handlingar. Kanske kan arbetet med att motverka de främmande arterna förstås på samma sätt. Naturvården är inkluderande och alla bjuds in att medverka i arbetet med att avvärja de invasiva främmande arternas självklara hot mot nationens natur.

Under senare decennier har människans påverkan på naturen diskuterats flitigt. I termer av antropocen har människan lyfts fram som en väsentlig faktor i påverkan på jordens klimat och miljömässiga förutsättningar (Sörlin 2017). När hantering av invasiva arter blir en del av traditionskalendern blir också det antropocena en del av årets ritualer och något där samtidens värden och värderingar kan kommuniceras. När människor samlas för att tillsammans bekämpa lupiner och mördarsniglar signaleras en antropocen samhörighet, ett rituellt vi, som markerar de invasiva arternas hotande kraft.

Referenser

Abrahamsson, S. (1973). Methods for restoring crayfish waters in Europe. The development of an industry for production of young Pacifastacus leniusculus. Freshwater crayfish. Paper from the first International Symposium on Freshwater Crayfish, Austria 1972. Lund: Studentlitteratur.

Billig, Michael (1995). Banal Nationalism. London: Sage.

Davies, Jonathan (2021). Brexit and invasive species: a case study of the cognitive and affective encoding of ‘abject nature’ in contemporary nationalist ideology, Cultural Studies, DOI: 10.1080/09502386.2021.1882520.

Engström, Micke (2014). Östersunds-Posten 5 aug 2014.

Forchtner, Bernhard & Kølvraa, Christoffer (2015). The Nature of Nationalism: Populist Radical Right Parties on Countryside and Climate. Nature and Culture 10(2):199–224.

Frihammar, Mattias, Lars Kaijser & Maja Lagerqvist (2019). ”Hotet i vägrenen. Blomsterlupinens plats i ett svenskt kulturarvslandskap”. Kulturella perspektiv 27(3-4):13-24.

Fürst, Magnus (1977). Introduction of Pacifastacus leniusculus (Dana) into Sweden: methods, results and management. Freshwater Crayfish 3:229–247.

Fürst, Magnus (2006). Öppet brev till Fiskeriverket Debatten om signalkräftan: ett främmande skadedjur som borde utrotas eller räddningen av en folkkär tradition?

Larsson, Carl (1899). Ett hem. 24 målningar. Albert Bonniers förlag, Stockholm.

Lundberg, Jenny (2021). Mördarsniglarna bör passa sig för Bobach. Arbetabladet (2021-06-12).

Malm, Andreas & the Zetkin Collective (2021). White skin, black fuel: on the danger of fossil fascism. London/New York: Verso.

Miljödepartementet (2018:1939). Förordning om invasiva främmande arter.

Naturskyddsföreningen (2018). Ny fart i miljöpolitiken.

Nystrand, P & Rönn, T. (1990). Kräftor och kräftodling. AB Boktryck Helsingborg.

Riksåklagaren Finland (2020). Begäran om åtalstillstånd 1(10). Dnr 222/27/19.

Salomonsson, Anders (1991). Svensken och kräftorna. I: Frykman, Jonas, Bringéus, Nils-Arvid & Löfgren, Orvar (red.) Svenska vanor och ovanor. Stockholm: Natur och kultur.

Sverigedemokraterna (2016). Kommunpolitik. Inriktningsprogram för en sverigedemokratisk kommunpolitik.

Sveriges Regering (2017/18:211) Proposition Invasiva främmande arter.

Sörlin, Sverker (2017). Antropocen. En essä om människans tidsålder. Stockholm: Weyler.