Finsk skola och en barndom i Finland – tankar om återflytt bland finlandssvenska migranter i Sverige

Blanka Henriksson

Många unga svenskspråkiga finländare som flyttar till Sverige har inga tydliga mål för hur lång deras vistelse ska bli. En del flyttar på grund av studier och planerar kanske en återflytt när examen är uppnådd, andra lockas av att leva på svenska och låter framtiden ligga öppen. För de flesta gäller dock att åren i Sverige kan föra med sig nya erfarenheter och upplevelser som påverkar en eventuell återflytt, både positivt och negativt. I den här artikeln ligger fokus på en specifik grupp av samtida finlandssvenska Sverigemigranter, nämligen unga vuxna mellan 18 och 30 år, och vilken roll familj och barn spelar i deras reflektioner kring den egna migrationen. Inledningsvis presenteras kort migrationen och det empiriska materialet i form av etnografiska intervjuer, sedan analyseras materialet med fokus på hur familj framträder som en faktor först i flytten till Sverige och sedan som eventuell drivkraft för en framtida återflytt till Finland.

Unga finlandssvenska migranter i Sverige

För tillfället bor drygt 140 000 personer födda i Finland i det västra grannlandet (Statistiska centralbyrån 2021). Av dessa uppskattas runt 20 000 komma från Finlands svenskspråkiga minoritet. Samtidigt som den finskspråkiga befolkningens emigration till Sverige har minskat kraftigt under de senaste decennierna, har finlandssvenskarnas emigration hållits konstant, eller rent av ökat (Kepsu 2016), fram till år 2016 då den tycks ha nått en topp (Kepsu & Henriksson 2019, 10). År 2015 var hälften av de finländska migranterna mellan 15 och 34 år gamla (Heikkilä & Alivuotila 2019), och många av de samtida svenskspråkiga migranterna från Finland är unga (Kepsu & Henriksson 2019).

Inom projektet ”Go West – Life is better there? Unga finlandssvenskar berättar om sin migration till Sverige” (2017–2018) intervjuade jag några av dessa unga Sverigeflyttare antingen på plats i Göteborg, Umeå och Stockholm, eller via Skype. Dessutom intervjuades andra migranter av arkivarier vid Svenska litteratursällskapet (SLS), samt studenter vid Åbo Akademi i regi av SLS, och det är dessa 27 personers berättade erfarenheter som ligger som underlag för analysen.[1] Intervjupersonerna presenteras i artikeln under pseudonymer.

Alla migranterna var mellan 18 och 30 år gamla i den stund de beskrev sin flytt som skett mellan åren 2010 och 2017. Personerna definierar sig själva som finlandssvenskar och kommer från både enspråkigt svenska och tvåspråkiga (finska–svenska) hem. Samtliga informanter är fortsättningsvis bosatta i Sverige, och har varit där allt från ett halvår till flera år. För en del är en återflytt fortfarande ett självklart mål, några är osäkra och andra vet redan att de förmodligen blir kvar i det nya hemlandet.

Intervjuerna är så kallade levnadshistoriska intervjuer och kan kategoriseras som semistrukturerade (se Fägerborg 2011). Fokus ligger på de intervjuades egna upplevelser och erfarenheter av att som finlandssvenskar flytta till Sverige, och innehåller levnadsberättelser formulerade av personerna själva. I sådana levnadsberättelser kan man utläsa hur människor skapar mening och identitet (Svensson 1997). När man berättar om sina egna erfarenheter och upplevelser väljer man att återge det som man upplever vara rätt och riktigt, och det som får fram det rätta budskapet i den situation det berättas (jfr Palmenfelt 2017, 33). De berättelser som studeras här är styrda av de frågor som ställts, men också de förväntningar som de intervjuade har på själva intervjupersonen och på vad de tycker att intervjun bör handla om (jfr Pripp 2011). Berättelserna skapas i dialog med det omgivande samhället och som en slags kommentar till det detta (Nylund Skog 2005, 149). Detta syns också när informanterna resonerar kring en eventuell återflytt till Finland, där både personliga och samhälleliga aspekter blir relevanta för huruvida de ser en framtid i Sverige eller Finland.

Sverige, ett land både nära och borta från familjen

Forskning visar att unga vuxna (20–30) är mer benägna att flytta, också inom landet, än andra åldersgrupper (Hedberg & Malmberg 2008, 8ff). Nordiska unga vuxna lämnar dessutom föräldrahemmet relativt tidigt jämfört med unga i resten av världen (Boverket 2013). Jeffrey Jensen Arnett (2004) kallar denna ålderskategori mellan tonår och vuxendom för emerging adults, och menar att deras liv präglas av ett sökande efter sammanhang och identitet. För många unga kan detta sökande efter den rätta platsen, sysselsättningen och identiteten leda till en längre eller kortare vistelse utomlands (se ex. Lalander & Johansson 2002/2006, 94; Frändberg 2015). På liknande sätt kan ett nytt skede i livet påverka beslutet att stanna i det nya landet eller flytta hem igen.

Migrationen från Finland till Sverige underlättas av möjligheterna till rörlighet mellan de nordiska länderna. Sedan 1950-talet råder en öppen arbetsmarknad och det saknas formella hinder (Kepsu & Henriksson 2019, 22). Orsakerna till flytt är ofta praktiska och beroende av sådant som arbetsmarknad, utbildning eller familj, men en internationell flytt kan också inspireras av att global mobilitet blivit en viktig beståndsdel i identitetsprocessen hos unga vuxna (Hedberg & Malmberg 2008, 9). Flera av de intervjuade uttrycker flytten till Sverige som en längtan bort. Det som man vill bort från kan kopplas dels till det trygga – man vill utmana sig själv, dels till det alltför hemtama, som kanske också upplevs som inskränkt eller småskaligt (se Kepsu & Henriksson 2019, 45–46). Det är under detta skede av livet vanligt att etablera nya sociala relationer och att sträva efter frigörelse från ursprungsfamiljen (Zackariasson 2001, 30). Familjen och livet där hemma ska lämnas för att man ska kunna skapa något nytt och eget.

När de unga migranterna i materialet ombeds berätta om sin flytt utomlands beskrivs Sverige ofta i termer av ”nära”. Det är nära språkligt och kulturellt, men också rent geografiskt. Det går snabbt att flyga, eller ta båten över till Sverige, inte bara för den som flyttar utan också för till exempel familjen som bor kvar i Finland. Det finns en känsla av närhet, och flyttarna rör sig i ett rum som, av olika orsaker, känns överblickbart och hanterbart. Långt borta eller nära handlar inte nödvändigtvis om geografiska avstånd utan om vad som känns främmande eller bekant (Ardener 2012, 521–23). Att flytta till Sverige är ”enkelt”. Enkelt för att andra gjort det, enkelt för att man själv har vistats där tidigare, enkelt för att man kan språket, enkelt för att resan dit är billig, snabb eller bara smidig. Men enkelt också för att man inte känner sig helt avskild från föräldrahemmet och familjen. Denna enkelhet handlar delvis om migranternas priviligierade nordiska rättsliga status, jämfört med många andra grupper av nyinflyttade som kämpar med år osäkerhet gällande uppehålls- eller arbetstillstånd.

För en generation som växt upp med internet (se ex. Bolton m.fl. 2013) finns det alla möjligheter att hålla kontakten med familj och vänner via sociala medier och olika nätbaserade kommunikationstjänster, och många av de intervjuade beskriver hur det fysiska avståndet minskar genom flitig kontakt med vänner och familj i Finland. Det finns också tydliga mönster för när man reser till Finland. De som studerar i Sverige reser ”hem” till föräldrahemmet på somrarna, ofta för att arbeta, och firar jul med familjen hemma. Andra försöker att åka hem ännu oftare och passar på under olika längre helger under hösten och våren. Men även unga vuxna i arbetslivet tenderar att tillbringa semestrarna kring jul och på sommaren i Finland.

Sverige som destinationsland präglas många gånger i berättelserna av att det är tryggt men samtidigt spännande. Genom att flytta till grannlandet kan man vidga sina vyer, utan att resa alltför långt bort från familj, vänner och andra fasta punkter:

Så jag tänkte väl att ja jag får väl testa. Samtidigt så kände jag att jag hade bott… alltså jag… Pargas kändes så här, jag har varit där hela mitt liv, och det kändes kul att se nytt och lite vidga mina vyer. Det lät bra det där med Sverige så jag tänkte ja varför inte. Det är ändå nära till min familj och sådär, i Finland. Naturligt val verkades det som. (Otto)

Inte bara de unga reser ofta till Finland, utan flera poängterar också att de goda förbindelserna gör att också vänner och familj från Finland kommer på besök till Sverige. Ett ungt par med ett litet barn som bor i Umeå menar att de får massor av besök från hemlandet på grund av att det är så enkelt att komma över med båt från Vasa, men också på grund av att Umeå är en attraktiv stad med shoppingmöjligheter som till exempel IKEA (Simon & Louise). Familjen och föräldrahemmet blir närvarande också i den nya tillvaron, både genom fysiska besök och virtuell kontakt där till exempel paret ovan räknar upp en mängd olika kanaler att kommunicera via som Facetime, Skype, telefon och olika chatprogram.

När avståndet till familjen växer

Ingen av de intervjuade har omedelbara planer på återflytt. Några vet med sig att de förmodligen stannar i Sverige, några funderar på att flytta vidare till ett tredje land, någon enstaka har bestämt sig för en återflytt men majoriteten säger att tiden får utvisa vad som händer. Flyttarna i materialet beskriver ofta sitt beslut att flytta som något som just då var en möjlighet av många. Flytten upplevs heller sällan som permanent den första tiden. De talar om ”en tid”, ”några år” eller en mycket specifik tidsrymd medan studierna pågår och konstaterar sedan i sin levnadsberättelse att olika omständigheter småningom lett till att de blivit kvar längre än de först kanske trott. Ett aktivt beslut att emigrera permanent till Sverige finns inte beskrivet ens hos dem som alltid velat lämna Finland.

I det undersökta materialet finns inga återflyttare, men de flesta av migranterna verkar ha funderat på återflytt på ett eller annat sätt, och i intervjuerna diskuterar vi vad som skulle kunna vara orsaker för att lämna Sverige och återvända till Finland. På samma sätt som de drivande faktorerna för en flytt är komplexa och sammanvävda, är orsakerna till återflytt ”ett resultat av en komplex blandning av migranternas val och tvång att stanna eller flytta” (van Houte 2016, min översättning). Studier visar att orsakerna för den ursprungliga migrationen är länkade till återflyttningen (se ex. Aydemir & Robinson 2008; Klinthäll 2006). Vissa grupper, som studenter, är mest troliga återflyttare och de stannar ofta kortare tid, medan andra, som flyktingar, är minst benägna att flytta tillbaka till ursprungsdestinationen. Av de orsaker som kommer upp i intervjuerna är många de som tidigare nämnts, som arbete och sysselsättning, men flera av de intervjuade tar också upp familjen som en viktig faktor. De intervjuade förlägger faktorer som karriär och familj någonstans i framtiden och förväntar att de ska spela roll och påverka deras livssituation, men upplever inte att de ännu gör det i någon högre grad (jfr Smith & Snell 2004).

De unga som flyttat för att studera eller arbeta ser inte för stunden ett behov av att leva närmare sina föräldrar eller andra släktingar, men de förutser en möjlig förändring på den punkten i framtiden. Drastiska händelser som sjukdom i familjen lyfts fram, eller att någon nära anhörig i Finland behöver hjälp på något sätt. Dessa presumtiva händelser kan komma att omdefiniera avstånd, och det som nu är ”nära” förflyttas längre bort. Den egna identiteten kan förändras när man som närstående känner sig förpliktigad att hjälpa till med, eller ta del av, andras svårigheter. Flyttarna poängterar att familjen och vännerna i Finland är viktiga och det verkar som om de tänker sig ett ökat behov av att leva närmare dessa senare i livet.

Det är inte endast familjen som är kvar i Finland som kan bli en dragkraft. Ett återkommande tema är tankarna på en egen familj och egna barn och hur det kan tänkas påverka situationen. Informanternas levnadsberättelser påverkas av så kallade life-scripts eller livsmanus, kulturbundna modeller för hur ett liv idealt ser ut (Frykman 1992). Dessa livsmanus föreskriver vilka händelser som bör ingå och i vilken ordning de ska komma, och styr på så sätt migranternas levnadshistoriska berättande (Svensson 1997). De unga vuxna relaterar till dessa livsmanus genom att föra in framtida barn och familjebildande som en tydlig vändpunkt i det egna livet. Barnen, och deras framtid, som en drivande faktor kommer upp i diskussion både med migranter som redan har barn och i fall där barn endast är en möjlighet i horisonten.

Intervjuaren: Va sku det kunna va som skulle kunna locka till Finland?

Amanda: Dels kanske väldigt intressant jobb sku kunna vara det. Och sen, jo jag vet ju att många, jag vet ju att många åker, alltså många är utomlands och sen när man bildar familj så blir det, ja det blir allti sen när barnen blir lite större att man vill komma hem eller att va nära familjen. De kan ju vara saker, tänker jag. Men inte liksom, ja jag tror att det handlar om mera att det är en känsla som bara kommer. Att (du) får en känsla (att här) (–), (att här vill man kunna bo och, ja leva).

Amanda föreställer sig att det kan komma en period i livet när hon vill ”komma hem” och vara nära familjen, och att den inträffar när hon själv har egen familj. Att ingå i en fast relation och att få egna barn är två av de faktorer som saknas i upplevelsen av att vara emerging adult, men tydligt karakteriserar den efterföljande vuxendomen (Westberg 2004). Tanken om att egna barn kan föranleda en återflytt baserar Amanda bland annat på andra migranters flyttmönster. Många andra har flyttat tillbaka när de har bildat familj och kanske är detta någonting som kommer att hända henne också. Samtidigt förväntas de egna föräldrarna bli viktigare och närheten till dessa en faktor att ta med i beräkningen.

Att flytta eller stanna är inte alltid ett entydigt beslut, utan flyttarna ser många gånger alternativa scenarier framför sig när de funderar på var de ska bo och leva. Det kan vara i Sverige där de byggt upp en meningsfull tillvaro med studier eller arbete, men det kan också vara Finland där det finns en känsla av tillhörighet grundad i familj, vänner och erfarenheter.

En flytt tillbaka till Finland innebär för vissa migranter ett större steg än det var att flytta i första taget. Det kan också ha hunnit hända saker under studietiden, praktiken eller det tidsbundna arbetet, som starkt påverkar åt antingen ena eller andra hållet. Typiska exempel på detta är längre eller till och med fasta anställningar och seriösa förhållanden, som då håller en kvar. Finns det fler personer i ekvationen än den, oftast, ensamma som flyttade från Finland tillkommer argument för att stanna eller flytta tillbaka till Finland. En partner som inte kan finska eller inte har ett arbete som passar på den finska arbetsmarknaden påverkar förstås flyttbeslut. Familjen kan bli både något som håller kvar och något som drar en tillbaka.

De framtida barnens behov

Intervjuaren: Om framtiden här ännu, tror du att du kommer att stanna här i ditt nya hemland?

Elisa: Det är ungefär fifty-fifty tror jag. Det är absolut en möjlighet att stanna och skaffa familj i Sverige. Men det är nog lika stor chans att vi flyttar tillbaks till Finland och skaffar familj där, så att det är nu en dörr som vi håller öppen och så får vi se vad som är meningen egentligen.

I: Vilka motiv skulle ni ha för respektive val? Elisa: Vi trivs jättebra här i Umeå, och känner därför att det är en möjlighet att stanna. Man har hunnit få kontakter som inte är beroende av studier, som inte är beroende på något annat än bara det man är, här i Ume. Så det gör ju också att det känns mer hemma än vad det har gjort på dom andra orterna vi bott på. Så att det är en stor anledning till att Ume känns som att man skulle kunna stanna. Samtidigt som det känns som att man skulle vilja hem, närmare familjen, att ge sina egna barn – när det blir aktuellt – en finsk skolgång känns som en jätteviktig grej. Så sådana saker väger nog också tungt.

Det som får informanterna i intervjucitatet ovan att känna sig hemma och överväga att stanna i Sverige är att paret har fått vänner också utanför det tidsavgränsade studielivet, men samtidigt drar familjen därhemma, speciellt med tanke på framtida barn. När barnen kommer upp i intervjuerna är det två saker som de tänks behöva. Dels en närhet till mor- och farföräldrar, vilket ofta bara definieras som ”familjen” dels tillgång till en förstklassig skola. Bastian har bott i Sverige ett par år och delar livet där med sin åländska fästmö som arbetar som idrottslärare. Unga ålänningar har en hög utflyttningsbenägenhet, men det är också många ålänningar som återvänder hem efter ett par år i Sverige eller fastlandsfinland (jfr Henriksson & Österlund-Pötzsch in review). I likhet med de återvändande ålänningar som Bastian minns från sin uppväxt på Åland tänker han sig att en återflytt blir aktuell småningom och berättar så här om hur han ser på saken:

Vi är nog på väg, jag och min fästmö är nog på väg tillbaka till Åland inom ett par år. Det är egentligen, den överhängande faktorn är ju skolan i Sverige. Det är den solklart största punkten. Inte bara det att hon jobbar som idrottslärare [suck] och då är skillnaden mellan Sverige och Finland är att hon skulle få 10 000 kronor mer i lön på Åland och ha 15 timmar i veckan mindre arbetstid. Men också det över att vi vill inte att våra barn ska gå i svensk skola helt enkelt. Det är, nu har vi bara sett resultaten från PISA och i vilket skick skolan är i och så har vi fästmön som jobbar som lärare och det är egentligen hon som är den största drivande på den punkten. Att hon inte vill att hennes barn ska gå i den svenska skolan. Och är det någon som jobbar som lärare som säger det så tänker inte jag säga emot. Så igen det är den ekonomiska skillnaden.

Bastian poängterar flera gånger ekonomi, där lönerna är bättre på Åland än i Sverige, men i framtidsscenariot finns också tanken på egna barn och deras kommande utbildning. I det här fallet är det inte en finsk skola som är det viktigaste, utan snarare att det inte blir svensk skolgång. Den svenska skolan har dåligt rykte och informanten hänvisar dessutom till sin fästmö som expert, eftersom hon själv arbetar som lärare där. Ett annat ännu barnlöst par resonerar på liknande sätt. Signe berättar hur hennes liv nu inte skulle kunna vara lika bra som om hon hade bott kvar i Finland. Trots detta känns tanken på svensk skolgång för de presumtiva barnen skrämmande:

Jag har såna möjligheter här som jag tror sku va väldigt svåra att få till i Finland. Och sanningen är den att jag är int hälften så fantastisk som jag kanske sku villa tro utan mycke är också situationen. Det är bättre ekonomi. Jag råka hitta en såndärn fin liten lucka där nån gick i pension och vi hade samma kompetensområde. Jag har det väldigt bra här. Jag har nån såndärn, och det här är ganska intressant, det har jag och min man prata om för han känner exakt likadant. Om vi nånsin får barn, då vill vi att barnen ska gå i finsk skola för svensk skola är katastrof. Sen vet jag int om det egentligen är så. Jag vet ganska lite om svensk skola för att göra ett så starkt uttalande. Men det är en stolthet som jag har känt själv när jag börja plugga på universitet, jag kunde skriva en essäfråga, eller jag kunde skriva ett essäsvar. Jag kunde räkna med ekvationer. Det var ganska många av mina medstudenter som inte kunde det. Framförallt skrivandet var väldigt svagt. Jag tror att vi skriver extremt mycke speciellt i gymnasiet. Och jag är stolt över den finska grundskolan på nåt vis och den utbildning den ger till finska barn, eller finlandssvenska barn för den delen. Och jag har svårt att se mej själv uppfostra ett barn enbart i ett svenskt, va ska man säga, en svensk kontext. Samtidigt som jag vet int riktigt hur det där skulle gå till i praktiken. Jag menar, nu är jag 27 och säg att jag får barn om tre år, vid 30 och så fyller dom 7 och då ska det flyttas till Finland. Jag vet, alltså jag tror int det är praktiskt möjligt. Plus att ska man flytta till Finland bara för att barnen ska gå i skola? Det får ju det svenska skolsysteme att verka uruselt. Jag tror int det är det egentligen.

Barn för med sig ett ansvar och ett uppdrag att fostra. I denna fostran ingår en trygg och bra skolgång, vilket flyttarna förväntar sig kunna hitta i Finland. Bastian ovan säger sig veta säkert att den svenska skolan är dålig och att det därför är nödvändigt att återvända om man ger sina barn en god uppväxt. Den andra informanten är mer skeptiskt till hur mycket sanning det finns i den svenska skolans dåliga rykte, men trots detta knyter hon sin egen framgång till sin egen skolgång och är rädd för att inte ge eventuella barn samma möjligheter. Dessa barn som inte ens finns ställer krav på föräldrarna och påverkar synen på vad ett gott liv är, trots att det i stunden innehåller både karriärmöjligheter och ett gott socialt liv. Barnens framtid vägs mot föräldrarnas nu.

Inte nog med att den svenska skolan har mycket dåligt rykte, den finska har ett särdeles gott rykte internationellt, vilket har byggts upp framförallt under de senaste årens PISA-utredningar. PISA (Programme for International Students Assessment) är OECD-ländernas gemensamma forskningsprogram som producerar information om utbildningens nivå och resultat samt om inlärning som sker utanför skolan i en internationell referensram. I PISA utvärderar man vart tredje år kunskaperna i matematik, naturvetenskaper och läsförståelse hos ungdomar i åldern 15 år. I Pisa-studien 2012, som kom i december 2013, fanns Finland med bland de sex bästa länderna i både naturvetenskap och läsförståelse (men inte i den tredje kategorin matematik). Studien väckte debatt i Sverige eftersom landets resultat gått från att ligga över genomsnittet till att sjunka under genomsnittet för de undersökta länderna, bestående av både OECD- och icke-OECD-länder. Den goda finska skolan och den dåliga svenska skolan ställs mot varandra och skapar en press hos migranterna som vill tänka på sina barns bästa. Signe har gett sig själv en sjuårig frist från det att första barnet (som ännu inte finns) fötts, efter det gäller det att på allvar fundera på en flytt tillbaka. Samtidigt medger hon att det är ett orealistiskt scenario, ”en romantisk dröm att återvända till Finland” och funderar också på om det är en ”fantasi som jag har målat upp åt mej själv om hur bra den finska skolan är”. Beslutet att flytta skjuts på framtiden och under dessa sju kommande år som ett barn växer upp och blir skolmoget kan mycket ske.

Den bästa barndomen finns ”hemma”

Ytterligare en barnlös ålänning knyter eventuella barn till en tillbakaflytt. Robert önskar helt tydligt sina barn en god barndom och för att kunna visualisera den går han tillbaka till sin egen barndom. Robert börjar med att berätta att närheten till familj och kompisar skulle kunna vara en drivkraft att återvända. Men det är mer än människorna som drar, han målar också upp ett idealt samhälle där det finns ”ganska bra med arbete” och dessutom en stark gemenskap över generationsgränser:

Jag tycker om det här när man blir på ett litet ställe liksom så att man umgås över många generationer. Att unga kan också umgås med äldre och man kan lära sej så mycke av å lyssna på far- och morföräldrar och såna saker. […] Det kan ändå va roligt med dom här krockarna mellan olika generationer. Man kan lära sej massor av det.

I nästa andetag understryker han också att:

Men sen är det, jag sku kunna tänka mej å flytta hem för, om man har barn och sånt, så då sku jag kunna lätt tänka mej att dom ska få växa upp på Åland för jag tyckte att det var helt fantastiskt när jag var liten.

Han förtydligar att han inte tänkte på det då under barndomen, men idag ser han hur fint det var att växa upp på Åland med faktorer som naturen och havet. Detta är något som han skulle vilja ge sina egna barn möjlighet att uppleva, samtidigt som han säger att karriärmöjligheterna är sämre på Åland, vilket kan göra att han stannar i Sverige. Åland upplevs också lite avsides när han har bott nära Arlanda och enkelt kan ”sätta sej på flyge och tjopp så flyger man iväg. Det är allti en halv eller en dags extraprojekt när man ska från Åland nånstans”. Han utvärderar sin egen barndom och gör jämförelser med den barndom hans kommande barn kan tänkas få. Den goda barndomen återfinns i de egna upplevelserna, på samma plats där de ägde rum. Barnens uppväxt vägs mot den livskvalitet som man tycker att man har uppnått för tillfället.

Ett nu som är fokuserat på den egna personen speglas mot en framtid där man på ett annat sätt måste ta hänsyn också till andra, på grund av att ett nytt skede av livet innehåller andra förpliktelser och familjeband. De egna upplevelserna som barn och de samhälleliga diskussionerna om vad som är en bra skolgång skapar tillsammans ett motiv för en eventuell tillbakaflytt. Att se sig själv fortsätta sitt liv i Sverige är inte svårt, men att se sina egna barn växa upp i en annan kulturell och geografisk kontext än man själv tycks vara svårare.

Flera informanter talar också om sådant som språket, där både avsaknaden av finska kan kännas obehaglig, men också tanken på att ens egna barn ska växa upp med en annan variant av det svenska språket än man själv. Språket är starkt förknippat med den egna identiteten, samtidigt som det för många av utflyttarna varit en bidragande orsak till själva flytten (se ex Henriksson in print). Att få leva sitt liv på sitt eget modersmål är en stor fördel som svenskspråkig finländare i Sverige. Men till det svenska språket hör också den egna dialekten eller språkliga varieteten:

Jag fick en sådan här tankeställare när jag kom på att våra barn kommer att börja prata så här Sverigesvenska. Så kommer de prata sådant också här hos mommo då, jag tänkte att det kommer låta så lustigt när de kommer hit med sina rätta ”sju” och säger ”tjutvå” [demonstrerar med rikssvenskt uttal av sje- och tje-ljuden]. Men, det är bara att acceptera, inte kan jag lära dem dialekt heller det kommer nog inte att komma ingen vart med det. (Asta)

Samtidigt som många av informanterna berättar om svårigheter när de inte blir förstådda eller upplevs som svenskspråkiga på grund av svenskarnas oförmåga att uppfatta finlandssvenskan som en varietet av svenska (se ex. Henriksson in print), så när de en önskan att barnen ska tala finlandssvenska. Att kunna tala sitt hemspråk utan att behöva fundera på ordval eller grammatikaliska särdrag är en källa till trygghet och viktigt för den egna identiteten (Henriksson in print) och de unga migranterna har därför svårt att föreställa sig att de egna barnen skulle anamma ett annat språkbruk än deras eget.

Trots att det känns svårt att föreställa sig att de egna barnen talar på ett annat sätt än man själv, poängterar de intervjuade att detta förstås inte kan bli ett skäl för att flytta tillbaka till Finland.

Ellen: Om vi säger såhär: Min, mamma skämta väl om att ”ja men du kommer å bli kvar där”. Jag ba nej det kommer jag int, jag vill int bli kvar där. Nu är jag helt okej med att bli kvar här men jag har såhär, tänkt och lite skämta för mej själv om att om jag hittar en partner här, och vi får barn då vill jag absolut inte att dom ska växa upp och prata rikssvenska. Alltså det kändes som en väldigt såhär, hemsk framtidsbild eller såhär. Men, dels så hör jag int rikssvenskan på samma sätt nu. Alltså såhär, den har ju blivi, min va-

Intervjuaren: … blivi vardagligare ja.

Ellen: … min vardag, och dels tycker jag inte att det, [skrattar] känns jobbigt att mina-

I: … stör inte lika mycke. Ja.

Ellen: … barn sku börja prata.

I: Så du har på nåt sätt blivit mer, va ska vi säga, det har blivi mer neutralt kanske.

Ellen: Ja. Jo. Och det är int som att jag had nånting emot Sverige då heller men jag var ju ändå, och jag är nog men jag var väldigt finlandssvensk och var väldigt stolt över att vara finländare och finlandssvensk.

Barnens språkbruk kanske också kan kopplas ihop med tanken på den goda barndomen. Ett barn som talar rikssvenska (och går i rikssvensk skola) blir en del av någonting annat än det som migranterna vuxit upp i och känner sig hemma i.  Föräldrarnas egen finlandssvenska identitet upplevs dels sitta i språket, dels i uppväxten i Finland och att inte ha möjlighet att överföra någon av dessa till barnen kan upplevas som skrämmande.

Idealet må vara att de eventuella kommande barnen ska få Finland som hemland, men i praktiken är det inte så bara att bryta upp från hem och arbete på grund av tillökning i familjen. Även detta syns i emigrantberättelserna när ideal och praktik känns svåra att förena. Överhuvudtaget gör tiden som gått det svårare för många att tänka sig en återflytt. De frågar sig vad som finns kvar av det de lämnade och hur mycket de själva har förändrats.

Sammanfattning

I de unga vuxnas berättande om sin egen migration från Finland till grannlandet Sverige finns familjen med som en viktig beståndsdel. Flytten kan vara en del i ett sökande efter något spännande och en möjlighet att utvecklas, men närheten till Finland och familjen gör det till ett tryggt äventyr. Den täta kontakten som ofta hålls med familj och vänner i hemlandet gör att avståndet känns kort och lätt att överbygga, genom frekventa resor tillbaka och god kommunikation. Men flyttarna föreställer sig också händelser eller situationer som kan få avståndet att växa och få dem att ompröva sitt beslut att bosätta sig utomlands. När tiden som ung vuxen är över och det kanske kommer barn in i ekvationen förutspår de en omvärdering av vad som är nära och vad som kanske kan upplevas som för långt borta.

Migranternas levnadsberättelser styrs delvis av ett kulturellt bundet livsmanus, där familjebildande ingår som en självklar beståndsdel, och något som upplevs kunna utgöra en framtida vändpunkt. Därför resonerar de i intervjuerna fram och tillbaka kring hur eventuella barn kan komma att påverka deras val av bostadsland. Idealet kan tänkas vara att flytta tillbaka, men praktikaliteter som arbete och sociala band kan utgöra hinder eller hålla flyttarna tillbaka.

Att bilda familj och fostra barn i Sverige verkar upplevas som en utmaning och då är det lättare att föreställa sig ett sammanhang där man känner igen sig själv och sina egna upplevelser av att vara barn. Återflytten till Finland blir på sätt och vis ett moraliskt val, när barnets bästa ska sättas före de egna önskningarna. I Finland finns den goda skolan, vilket bekräftas av både svensk och finsk media, den utvidgade familjen och därmed en möjlighet till en god barndom. Barnens behov och framtid modelleras efter utvärdering av det egna livet och jämförelser med vad som uppfattats vara en lyckad skolgång och en bra barndom.

Sist och slutligen är frågan om att stanna i Sverige eller flytta tillbaka till Finland för många ett val som ligger i framtiden, och flyttarna är medvetna om att det finns flera faktorer som påverkar valet, varav familj endast är en. Eller som Agnes svarar på frågan om hur hon ser på framtiden och var hon kan tänkas bo:

Jag tänker nog framtiden får visa. [småskrattar] Man får si. För tillfälle, jag kan bra flytta tillbaks till Finland och jag kan lika bra stanna här, för jag, ja, på båda ställena trivs jag bra. [Intervjuaren frågar vad som skulle kunna påverka.] Det är säkert, jobb eller vänner eller familj eller nånting. Man får si det den dagen.

Källor

Åbo
Åbo Akademi, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura
Fältdagböcker och intervjuer

Agnes IF mgt 2017/077 kvinna, Kimito, ÅB
Amanda IF mgt 2018/007 kvinna, Ekenäs, NY
Ellen IF mgt 2018/002 kvinna, Vasa, ÖB
Emma & Stella IF mgt 2018/004 kvinna, Ekenäs, NY & kvinna, Solf, ÖB
Felicia IF mgt 2018/006 kvinna, Vasa, ÖB
Filippa IF mgt 2017/079 kvinna, Korpo, ÅB
Iris IF mgt 2018/008 kvinna, Esbo, NY
Julia IF mgt 2018/010 kvinna, Grankulla, NY
Linda IF mgt 2017/080 kvinna, Ekenäs, NY
Molly IF mgt 2017/081 kvinna, Ekenäs, NY
Robert IF mgt 2018/009 man, Mariehamn, ÅL
Signe IF mgt 2018/003 kvinna, Åbo
Sonja IF mgt 2017/078 kvinna, Ekenäs, NY

Helsingfors
Svenska litteratursällskapets arkiv
Intervjuer
Anton SLS 2307:140 man, Korpo, ÅB
Asta SLS 2308:144 kvinna, Karleby, ÖB
Bastian SLS 2309:151 man, Åland
Carina SLS 2309:2016 kvinna, Jomala, ÅL
Elisa SLS 2308:147 kvinna, Jakobstad, ÖB
Hilma SLS 2305: 127 kvinna, Kristinestad, ÖB
Måns SLS 2305:130 man, Korsholm, ÖB
Otto SLS 2307:148 man, Pargas, ÅB
Rosa SLS 2307:149 kvinna, Pargas, ÅB
Ruben SLS 2307:139 man, St Karins, ÅB
Simon & Louise SLS 2308:146 man, Kronoby & kvinna, Pedersöre, ÖB
Vilma SLS 2309:155 kvinna, Grankulla, NY

Alla informanter bär fingerade namn. Informanterna är födda mellan 1988 och 1997 och i förteckningen anges den ort som personen flyttat från, samt var i Finland orten finns. Förkortningarna nedan:

NY – Nyland

ÅB – Åboland

ÅL – Åland

ÖB – Österbotten

Litteratur

Aydemir, Abdurrahman & Robinson, Chris 2008: Global labour markets, return, and onward migration. Canadian Journal of Economics, Vol. 41/4, 1285–1311.  https://doi.org/10.1111/j.1540-5982.2008.00504.x

Ardener, Edwin 2012: Remote areas: Some theoretical considerations. Journal of Ethnographic Theory. Vol 2, No 1. https://doi.org/10.14318/hau2.1.023

Arnett, Jeffrey Jensen 2004: Emerging Adulthood: The Winding Road from the Late Teens Through the Twenties. Oxford: Oxford University Press.

Bolton, Ruth N., A. Parasuraman, Ankie Hoefnagels, Nanne Migshels, Sertan Kabadayi, Thorsten Gruber, Yuliya Komariva loureiro & David Solnet 2013: Understanding Generation Y and their use of social media: a review and research agenda. Journal of Service Management 24:3, 245­–267.

Boverket 2013: Ungdomars boende – lägesrapport 2013. Karlskrona: Boverket. https://www.boverket.se/globalassets/publikationer/dokument/2013/ungdomars-boende-lagesrapport-2013.pdf

Frykman, Jonas 1992: Biografi och kulturanalys. Självbiografi, kultur, liv: Levnadshistoriska studier inom human- och samhällsvetenskap. Red. Christoffer Tigerstedt, J P Roos & Anni Vilkko). Stehag: B Östlings bokförlag Symposion. 241–265.

Frändberg, Lotta 2015: ”Året utomlands” och det unga vuxenlivets geografi. En studie av utlandsflyttningar, vuxenblivande och transnationell rörlighet bland unga. Göteborgs universitet.

Fägerborg, Eva 2011: Intervjuer. Etnologiskt fältarbete. Red. Lars Kaijser & Magnus Öhlander. Lund: Studentlitteratur. 85–112.

Hedberg, Charlotte & Malmberg, Bo 2008: Den stora utmaningen. Internationell migration i en globaliserad värld. Underlagsrapport nr 18 till Globaliseringsrådet. Västerås.

Heikkilä, Elli & Alivuotila, Marko 2019: Finn’s Contemporary Emigration Abroad, Their Profile and Willingness to Return Migrate: A Special View of Their Human Resources. Transnational Finnish Mobilities: Proceedings of FinnForum XI. Turku: Migration Institute of Finland, 185–200.

Henriksson, Blanka [in print]: ”Sitä on ikään kuin aina välissä” – performatiiviset rajat Ruotsiin muuttaneiden suomenruotsalaisten haastatteluissa. Vähemmistöt muuttajina: näkökulmia suomalaisen muuttoliikehistorian moninaisuuteen. Miika Tervonen & Johanna Leinonen (joh.). Turku: Siirtolaisinstituutti.

Henriksson, Blanka & Österlund-Pötzsch, Susanne [in review]: ”Sverige känns inte som utomlands utan mer att man bara byter ort”. Sverige som ett förlängt finlandssvenskt rum. Lena Marander-Eklund, Blanka Henriksson & Sofie Strandén (red.), Tankevärldar och vardagsarenor. Berättade rum i ett föränderligt 1900-tal. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet.

Houte, Marieke van 2016: Return Migration to Afghanistan. Springer International Publishing, Cham.

Kepsu, Kaisa 2016: Hjärnflykt eller inte? En analys av den svenskspråkiga flyttningen mellan Finland och Sverige 2000–2015. Magma-pamflett 2. Helsingfors: Magma. http://magma.fi/wp-content/uploads/2019/06/95-b.pdf

Kepsu, Kaisa & Henriksson, Blanka 2019: Hjärnflykt eller inte? Del II. Svenskspråkig ungdomsflyttning till Sverige: trender och drivkrafter. Helsingfors: Tankesmedjan Magma. http://magma.fi/wp-content/uploads/2019/06/118.pdf

Klinthäll, Martin 2006: Retirement Return Migration from Sweden. International Migration, Vol. 44/2, 153­–180. https://doi.org/10.1111/j.1468-2435.2006.00367.x

Lalander, Philip & Johansson, Thomas 2002/2006: Ungdomsgrupper  i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.

Nylund Skog, Susanne 2005: Hisnande historier och talande tystnader. Frågelistan som källa och metod, red. Charlotte Hagström & Lena Marander-Eklund. Lund: Studentlitteratur.

Palmenfelt, Ulf 2017: Berättade gemenskaper. Individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer. Stockholm: Carlsson.

Pripp, Oscar 2011: Reflektion och etik. Etnologiskt fältarbete, red. Lars Kaijser & Magnus Öhlander. Lund: Studentlitteratur. 65–84.

Smith, Christian & Snell, Patricia 2004: Souls in Transition: The Religious and Spiritual Lives of Emerging Adults. Oxford: Oxford University Press.

Statistiska centralbyrån 2021: Utrikes födda efter födelseland, kön och invandringsår 31 december 2020. Excel-fil, 22.2.2021. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/

Svensson, Birgitta 1997: Livstid. Metodiska reflektioner över biografiskt särskiljande och modern identitetsformering. Skjorta och själ. Kulturella identiteter i tid och rum, red. Gunnar Alsmark. Lund: Studentlitteratur.

Westberg, Annika 2004: Forever Young? Young People’s conception of Adulthood: The Swedish Case. Journal of Youth Studies, 7(1), 35–53. Zackariasson, Maria 2001: Maktkamper och korridorfester. En etnologisk studie av kulturella processer och gruppinteraktion i två studentkorridorer. Etnolore 23. Skrifter från etnologiska avdelningen. Uppsala: Uppsala universitet.

---

[1] Blanka Henrikssons intervjuer finns arkiverade i Cultura – kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi i Åbo. De resterande intervjuerna finns i Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors.