Sju speglar tillverkade av hästrankor – om arv, värde och transformation

Ann-Helen Sund
doktorand i etnologi, Åbo Akademi

 

”Efter det kom möbelrenoveringskurser. Under åtta vintrar deltog jag i den kursen. Restaurerade både möbler och träkärl. Mycket av det som ansetts som skräp pryder numera mitt och barnens hem bl.a. ett tjugotal stolar, två skåp, två amerikatrunkar och sju speglar som blivit tillverkade av hästrankor för att nämna några saker […] Jag trivs i mitt hem som bär prägel av mina händers verk. Har haft en bra familj som stöttat och hjälpt mig vad jag än har börjat med.” (SLS 2264, 35)

Citatet är ur ett svar på frågelistan ”Gör-det-själv – livet med hemgjort, hantverk och handens arbete” (SLS 2264, 2013) och skrivet av en kvinna född på 1930-talet som bor i en landsortskommun. Som svar är det ganska typiskt för majoriteten av dem som svarat på just den här frågelistan; kvinnor födda på 1930-1940-talen som skrivit om sitt liv med temat ”att göra själv” och ”hantverk” som en lins. Svaren är ofta kronologiskt uppbyggda och tar avstamp i barndomen, hemmet och erfarenheter från skolan, samt krigstiden och efterkrigstiden, för att sedan fortsätta med par- och familjebildning, eget hem och barn, ofta sommarstuga, pensionering och barnbarn. Var tyngdpunkten ligger varierar.

Sammanvävt med livsfaserna, årets och livets högtider, och de större samhällsskeendena och -strömningar, finns också de lokala arbetar- och medborgarinstitutens kursverksamhet. Där har människor bland annat haft möjlighet att hitta nya hobbyer och tillsammans med andra utveckla färdigheter inom olika slags skapande praktiker, med materiella och konkreta resultat att ta med hem. En del har själva småningom blivit kursledare. Det är denna lokala, kollektiva nivå som jag vill ta fasta på i den här artikeln, genom att fokusera på frågor om hantering av arv. Det gör jag genom att utgå från en specifik detalj i citatet ovan: sju speglar tillverkade av hästrankor.

Vad är hästrankor? Det är ett seldon av trä som läggs kring hästens manke, och som i Sverige kallas lokor. Hästrankor har använts sedan medeltiden, men de äldsta bevarade rankorna i Finland är från sekelskiftet 1600-1700 och flera av dem finns på Nationalmuseet (Kataja, 2017).

Från mitten av 1800-talet samlades det inom nationalromantiskt drivna studentavdelningar, hembygdsrörelsen och senare inom universitetsämnet folklivsforskning in föremål på landsbygden. Det antikvariska intresset var centralt i insamlandet (Storå 1990, 23). I fokus för den tidiga insamlingen var särskilt gamla föremål, och det gamla, gärna uråldriga, som söktes sågs som uttryck för autenticitet (Gustavsson 2014, 71).

Dekorerade hästrankor användes i samband med bröllop eller andra sammanhang där status och representation var viktigt, som vid kyrko- och stadsfärder. De äldsta rankorna är dekorerade med träsniderier. I slutet av 1700-talet började man istället dekorationsmåla dem, liksom också andra föremål, och småningom föll sniderierna bort och rankornas form ändrade därmed också till en del (Kataja, 2017).

Rankorna ingick, liksom hästarna, alltså både i vardags- och högtidssammanhang men då ofta i olika utföranden. Dessutom kunde de ingå i sammanhangen spådom och folkmedicin. Barn kunde t ex träs genom rankorna för att på rituell väg försöka bota olika sjukdomar (FSF VII 1927, 539). En del hästrankor kom, som sagt, att införlivas i museisamlingar. Men hur introducerades spegeltillverkning av hästrankor i medborgarinstitutens kursbeskrivningar? Med den frågan i åtanke gjorde jag en biblioteksbeställning på kurskataloger från 1980-talet från ett medborgarinstitut på landsbygden.

 

Kurskatalogernas tidsbilder

När lagstiftningen om statsbidrag ändrades 1963, blev det möjligt att grunda medborgarinstitut också i landsortskommuner och under åren 1960-1974 grundades hela 150 nya medborgarinstitut, de flesta på just landsbygden. Den nya lagen reglerade inte heller, som tidigare varit fallet, vilka folkbildande ämnen det skulle undervisas i. Det blev möjligt för medborgarinstituten att ordna kurser enligt lokala bildningsbehov (kansalaisopistot).

Att läsa äldre kurskataloger är som att färdas i tiden, och som ett fönster till de vardagens rum där människor konfronteras och arbetar med tidens utmaningar och möjligheter, hittar på och tränar sätt att integrera nyheter i vardagen, eller tar tillvara och omvärderar något gammalt, halvt eller helt bortglömt. Det kan vara att lära sig använda och dra nytta av ny teknologi (datorn, frysboxen), eller att teknologisera och professionalisera etablerade praktiker (som i en kurs om städningens teori och metod). Stora konjunkturer och förändringar behandlas i föreläsningar, men också i kurser som är praktiska och lokala. 1970-talets oljekriser syns t ex  i kurser om ”Ekonomisk oljeeldning”, som gav intyg efter avslutad kurs.

I en katalog från 1980 fanns kursen ”Restaurering av gamla bruksföremål” (Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1980a), utan ytterligare beskrivning. Själva tystnaden, det som är underförstått i sammanhanget, är här kulturanalytiskt intressant. Det behövde inte preciseras eller skrivas ut vad som avsågs med ett bruksföremål, eller hur restaureringen skulle genomföras och för vilket ändamål. Det som är utskrivet är ordet gammal.

I hantverkskurser från samma tid figurerar ”gammal” i många kursnamn och -beskrivningar. Det kan röra sig om kurser i träslöjd där moraklockor av lokal typ ska tillverkas i gammal traditionell stil (Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1983, 2) eller vävning av vepor enligt gamla, lokala mönster (Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1982, 22). Hantverk, det lokala, det traditionella och gamla knyts här ihop genom specifika föremål och förlagor. Gammal, lokal och traditionell kan tillsammans också sägas utgöra ”allmogeslöjd”, vilket det hölls kurser i 1980-1981 som handlade om ”att tillverka olika föremål i allmogestil i syfte att bevara gamla hantverkstraditioner” (Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1980b, 19). Termerna hantverk, tradition och det lokala som förenas i ”allmoge” eller ”det gamla”, blir så starkt sammanknutna att de verkar sinsemellan utbytbara – det ena hör ihop med och leder till det andra. Det kan antas att en restaurering av gamla bruksföremål, genom signalen ”gammal” kombinerat med restaurering, intuitivt aktiverade detta.

Hur kopplingar mellan hantverk, tradition, estetik, förflutenhet och det lokala formats, har en kulturpolitisk och ideologisk historia som anknyter till och utvecklats inom hemslöjdsrörelsernas arbete, interaktion med- och insatser i samhället. Charlotte Hyltén-Cavallius (2007) har undersökt hur hantverksestetik formats och omformats inom hemslöjdsrörelsen i Sverige, och Eliza Kraatari (2016) har undersökt hemslöjd i Finland ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Kraatari menar att hemslöjd speciellt just efter andra världskriget kulturpolitiskt uppfattades som ett sätt att skapa en känsla av kulturell kontinuitet i en tid av förlust och kris. Tillverkning av hästrankor handlar inte direkt om hemslöjd, men nog om en viss hemslöjdsrelaterad estetik som kanske också gav en känsla av kontinuitet. Estetiken togs också fram genom restaurering, en arvs- och värdeproducerande transformation, och genom förflyttning till ett nytt sammanhang, hemmet. Samtidigt som arv framkallas, så framkallas också förändring: det blir tydligt att tiden där man använde hästrankor som seldon är förbi. Rankspegeln visar förändringen, och kan bli en nostalgisk påminnelse om det förflutna och gamla. Men nostalgi är inte den enda kraft som är involverad i speglarnas tillblivelse.

 

Det lokala och gamla

Att tillverka speglar av hästrankor blev vid en viss tid med sina vissa omständigheter en spridd restaureringsaktivitet på landsbygden och föremålet kom i olika variationer att pryda hemmen. Om det vittnar inte minst de många speglar av hästrankor som idag finns till salu på olika köp- och sälj-sidor på internet.

Kanske var det i en kurs som ”Restaurering av gamla bruksföremål” man lärde sig se nya möjligheter och potential i ett gammalt bruksföremål som hästrankorna, och hur man kunde gå till väga för att göra om dem till något användbart och vackert. Kanske bar man redan på idén, efter att ha sett den förverkligad hemma hos någon, och tänkte sig en sådan spegel åt sig själv eller som present åt någon. Kanske skulle man tillverka en, kanske till och med sju och under flera år. Möjligen gick man på jakt i sina uthus efter ett lämpligt restaureringsobjekt, eller frågade runt bland släkt och vänner.

Eller så kan hästrankorna ha varit inköpta på någon lokal auktion. I ett nummer av Österbottniska posten från 1974, rapporterades det om en välbesökt sommarfest arrangerad av en ungdomsförening i Nykarlebynejden. Festen, som inkluderade bland annat diktläsning, musik och gamla folkmelodier, volleybollmatch, kaffe, hästskokastning och blåsorkester, avslutades med en auktion:

”Det fanns allt möjligt att köpa. Handarbeten, blommor, lampor och lyktor, prydnadssaker, leksaker, tomater, kärrhjul, hästrankor, en liten kista, smycken och ett armbandsur osv. Allt gick åt. Tredje ringen tackar alla som gett bidrag till auktionen.” (”Musik och auktion…” 1977, 10)

Listan av saker som donerats och auktionerats är intressant som ett slags tvärsnitt av saker som vid den här tiden cirkulerade lokalt på landsbygden: som både fanns lokalt och som det fanns en lokal åtgång på. Något för alla, och värde beräknat på den lokala auktionens nivå, både med tanke på vad någon kan tänka sig att donera, och att allt helst ska ropas in – det ska gå åt. Uppenbarligen föll hästrankorna innanför de här parametrarna. För att återgå till citatet som jag inledde med, så verkar hästrankorna av många ha betraktats som ”skräp”, men av vissa som något av värde och med potential.

Hästrankornas rundade form inbjuder i sig till användning som inramning. Som Webb Keane har påmint om, är föremål inte statiska och oföränderliga. Människor kan bli uppmärksamma på dimensioner av föremål som alltid funnits där, men som blir aktualiserade på nya sätt när sammanhanget ändras (Keane 2004). Allmogestil som en estetisk som omfattar och förbinder det gamla, det traditionella och det lokala, blir som tidigare nämnts något som kan frambringas genom olika kreativa tekniker och praktiker, modeller, material och föremål. Genom sådana processer blir inte bara estetiken synlig och tydlig, utan människor börjar se möjligheter i sin omgivning på ett nytt sätt: det här skulle passa bra till en spegel.

I den lantliga och nostalgiska inredningsstilen ”Shabby Chic”, som blev populär på 2000-talet, odlas en ”slitenhetens estetik” med bland annat vit färg och sandpapper (Fredriksson 2013), men i 1970-1980-talens transformeringar av hästrankor till speglar verkar slitenhet snarare ha varit något att motarbeta, med täckande lager färg och upprustande attityd, för att arbeta fram en prydnad till hemmet. Kanske var det vad som krävdes för att förflyttningen skulle lyckas och oönskade spår av det förflutna avlägsnas. Gammal, traditionell och lokal på ett sätt som pryder (och inte skräpar) är det restaurerade – omvårdade, välskötta. Det bildar kontrasten till och transformationen av ”gammalt skräp”, dvs. de materiella spår av det gamla jordbruket som genom modernisering och nedläggning blev ”ur bruks-föremål”. Samtidigt var säkert detta vilostadium i marginalen och ett visst avstånd en förutsättning för återupptäckande och restaurering.

Speglar av hästrankor nämns inte i andra svar på frågelistan ”Gör-det-själv – livet med hemgjort, hantverk och handens arbete”, men som föremål kan de på ett påtagligt sätt sägas spegla just vad som ofta är i fokus i frågelistsvarens skildringar av det egentillverkade: individen och hemmet.  Att tillverka saker av något som andra klassat som ”skräp”, ger också möjlighet att framvisa kreativt kapital, via om- och uppvärderingsarbete, som Cecilia Fredriksson påpekat (2013, 9). Spänningsfältet mellan skräp och föremål av värde bildar ett underlag för tillverkning och transformation som liknar magi: något av inget.

Men klassificeringen ”skräp” är kontextbunden och instabil. En ny generation som bedriver småskaligt jordbruk med arbetshästar kan förfasa sig över den ofta irreversibla materiella transformation som hästrankor genomgått när de gjorts om till speglar. Restaureringen verkar helt förfelad och värdförstörande, snarare än värdehöjande.[1]

 

Arv och förflyttningar

Många av speglarna gjorda på 1970-1980-talen har vid det här laget redan hunnit bli gamla och samla en egen biografi som hemföremål och medskapare av hem, person- och familjehistoria. Men de kan naturligvit också ses som hopplöst förlegade och omoderna tidsspeglar av närhistorien, svåra att flytta utan att för mycket följer med. I övertagande och arv av hästrankspeglarna verkar sådana dimensioner blandas. I en Instagrampost med en svartmålad spegel upphängd på en omålad stockhusvägg intill en fotogenlykta står det:

”Nog måste det ju också i [ortsnamn] finnas en hästranksspegel. Den här fanns redan på 70-talet på väggen i mitt barndomshem. Nu fick den en plats i omklädningsrummet i bastun på stugan. På samma gång skruvade jag också fast en krok vid dörren till en lykta, så man ser att spegla sig. #rankor #hästrankor #spegel” [min översättning från finska] (https://www.instagram.com/p/B1i1p5tH2l-/)

Här har spegeln igen förflyttats och en sammansättning skapas som också tar fram det förflutna. En gammaldags fotogenlykta och sommarstugebastun med sin stockvägg gör sitt i kompositionen av arv och minnen. I förflyttningen blir kontinuitet och förändring två sidor av samma mynt. Andra foton på Instagram av hästrankor i hemmiljö (med eller utan speglar) är ackompanjerade av liknande berättelser, förflyttningar och sammansättningar:

”Do what makes your soul shine [hjärtsymbol] Jag rengjorde de hästrankor som hängt på väggen i mitt barndomshem och pysslade nya snören och en patinerad ljuslykta som tilläggsdekoration. Det blev ett trevligt tillägg till arbetshörnans vägg. Hemmet är snart som ett museum, men hellre äkta saker än plast och onödigt skräp. Jag vill att mina saker har en historia och de är på sätt och vis också en del av min historia. #tidenspatina #hästrankor #inredning” [min översättning från finska] (https://www.instagram.com/p/BzbNYcjgSSD/)

I de båda inlägg jag citerat här, är det samma element som används i de nya kompositionerna: belysning. Kanske bidrar det också till att se det förflutna i ett nytt ljus. I varje fall tycks förflyttningar mellan olika domäner bidra till sådana skiften. Förflyttning är centralt i varje arvsprocess där något förs vidare. Men en lyckad förflyttning kan kräva ytterligare arbete, som hantering av oönskad smuts och framtagande av önskvärd patina, estetik eller associationer. Det här är på en gång materiella och diskursiva processer. De sätt som föremål i vissa omständigheter (tider, platser och miljöer) ses som äkta eller oäkta, värdefulla eller värdelösa, och det utrymme som finns för förhandling av värde, har mycket att berätta om förändringar i samhället och om människors möjligheter och begränsningar i samma omständigheter. Här bildas spänningsfält för bland annat arvshantering, där arv värderas, sorteras och transformeras.

 

Käll- och litteraturförteckning

Källor
FSF: Finlands svenska folkdiktning VII. Folktro och trolldom. 5 Magisk folkmedicin 1927. V. W. Forsblom. Helsingfors: SLS.

Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1980a. Malax-Korsnäs medborgarinstitut. Gruppkorsband till alla hem i Malax och Korsnäs.

Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1980b. Studieprogram för läsåret 1980-1981. Gruppkorsband till alla hem i Malax och Korsnäs.

Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1981. Studieprogram för läråret 1981-1982. Gruppkorsband till alla hem i Malax och Korsnäs.

Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1982. Studieprogram för läsåret 1982-1983. Gruppkorsband till alla hem i Malax och Korsnäs.

Malax-Korsnäs medborgarinstitut 1983. Studieprogram för läsåret 1983-1984. Gruppkorsband till alla hem i Malax och Korsnäs.

”Musik och auktion vid Grisselö-fest” 1974. Österbottniska posten, Nr. 33, 15.8.1974, 8, 10.

Svenska litteratursällskapet i Finland, 2013. SLS 2264 Gör det själv – livet med hemgjort, hantverk och handens arbete. Helsingfors.

 

Litteratur
Fredriksson, Cecilia 2013: Shabby Chic och slitenhetens estetik. Nätverket kulturforskning i Uppsala 18:36 (36-42).

Gustavsson, Karin 2014: Expeditioner i det förflutna: etnologiska fältarbeten och försvinnande allmogekultur under 1900-talets början. Nordiska museets förlag.

Hyltén-Cavallius, Charlotte 2007: Traditionens estetik. Spelet mellan inhemsk och internationell hemslöjd. Stockholm: Carlssons bokförlag.

Kansalaisopistot u å: Kansalaisopistotoiminnan historia 1899-2017. Tillgängligt på https://kansalaisopistot.fi/kansalaisopistojen-historia/ [17.11 2019]

Kataja, Raila 2017: Lokor – månadens föremål oktober 2017. Tillgängligt på https://www.kansallismuseo.fi/sv/manadens-foremal/2017/langet [17.11 2019]

Keane, Webb 2004: Signs are not the garb of meaning: on the social analysis of material things. I: Materiality. Daniel Miller (red.) Durham, NC: Duke University Press.

Kraatari, Eliza 2016: Domestic Dexterity and Cultural Policy. The Idea of Cottage Industry and Historical Experience in Finland from the Great Famine to the Reconstruction Period. Jyväskylä Studies in Education, Psychology and Social Research 544. Jyväskylä.

Storå, Nils 1990: Fem etnologier. Etnologin i Finland i finlandssvenskt perspektiv. Åbo: Etnologiska institutionen vid Åbo Akademi.

[1] Tack till Andreas Backa, som skriver om självhushållning i detta nummer av Laboratorium, för denna kommentar om ett nutida perspektiv på speglar av hästrankor.