Husbehovsodlingens epistemiska gemenskap – från hobbyodling till självhushållning

Andreas Backa

doktorand i folkloristik, Åbo Akademi

När jag inledde arbetet med min doktorsavhandling i folkloristik valde jag att fokusera på den typ av husbehovsodling som idag allmänt kallas för självhushållning. Redan från början ställdes jag emellertid inför ett problem: hur skulle jag avgränsa avhandlingen? Vem är egentligen en självhushållare? Vad är självhushållning? Inledningsvis utgick jag från ett emiskt självhushållningsbegrepp (jfr Högström 2010, 29). I frågelistan ”Självhushållning” fick sålunda personer som uppfattade sig själva som självhushållare berätta om sin verksamhet (ÖTA 333, svar 1–18). Utgående från svaren i frågelistan valde jag ut några personer som jag även intervjuade (ÖTA 333, ljud 1–7). I en artikel (Backa 2018) försökte jag sedan besvara grundläggande frågor om vad självhushållning är utgående från frågelistan och intervjuerna. Jag analyserade materialet med fokus på ideal och värderingar, och visade att det vanligaste är att man är (eller vill bli) självförsörjande på mat eller vissa livsmedel, exempelvis grönsaker, rotsaker, bär och svamp. Några av intervjupersonerna hade också djur i syfte att få ägg, mjölk och kött (Backa 2018, 117–118). Motiveringarna till att man ville bli självhushållande kretsade kring teman som människans, naturens och djurens välmående, och formade genom självhushållningspraktikerna en holistisk bild av naturen och människans plats däri (Backa 2018, 130). Självhushållningspraktikerna kunde med andra ord kopplas till flera aktuella diskussioner på ett samhälleligt plan om hållbarhet och livsstil (jfr t.ex. Marschall 2016).

Men även om självhushållning ofta uppfattas som ett nutida fenomen, så är det också någonting som man förknippar med ”förr i världen”. Tittar man exempelvis i Nationalencyklopedin så sägs att ”i det gamla bondesamhället rådde en långtgående [självhushållning]”, i SAOB talas det om ”äldre tiders självförsörjande lanthushåll” och begrepp som ”självhushållningens tidevarv” förekommer i en mängd olika sammanhang. Idag finns det även många som sysslar med husbehovsodling utan att för den skull identifiera sig som självhushållare. Till exempel min mormor, som är född på 1930-talet, odlar fortfarande varje år potatis, rödbetor och morötter, även om hon knappast tänker särskilt mycket på om det hon gör är självhushållning eller inte. Snarare uppfattade jag ett visst förakt i rösten när hon vid ett tillfälle berättade om någon självhushållningsbok som hon läst om i tidningen, och konstaterade att ”det går ju bra att hålla på med självhushållning när man har en man som är ingenjör”. Så varför är det då självhushållning för en del att odla morötter, medan det inte är det för andra? Det verkar finnas olika typer av husbehovsodlare, och i den här artikeln vill jag kort försöka analysera några av dessa. Vidare vill jag börja söka ett inledande svar på frågan vad denna till synes ganska disparata grupp av odlingsintresserade människor kan tänkas ha gemensamt, och till hjälp tar jag begreppet epistemisk gemenskap (Lundquist 2018). I begreppet husbehovsodling inkluderar jag inte sådan trädgårdsodling där det huvudsakliga syftet är estetiskt, till exempel odling av sommarblommor eller blomlökar. En husbehovsodling kan också vara gjord för att vara estetiskt tilltalande (jfr Backa 2018, 120), men avsikten är framför allt att producera mat för eget behov (jfr t.ex. Meurling 1943). Materialet som jag utgår från är det insamlade material som jag använder i min doktorsavhandling samt mediematerial och självupplevda händelser.

 

Från hobbyodlare till självhushållare

Husbehovsodlare kan definieras i relation till professionella odlare, det vill säga personer som odlar trädgårdsväxter för att sälja dem och göra vinst på sin verksamhet.[1] Inom kategorin husbehovsodlare finns däremot flertalet olika typer av odlingspersonligheter som jag här ska analysera med hjälp av begreppet typfigurer (Strandén 2010; 2011). En typfigur kan förstås som en generalisering, nära besläktad med en stereotyp. Typfigurer har dock inte nödvändigtvis några negativa konnotationer, utan kan snarare ”uttrycka en stark idealisering” (Strandén 2010, 382). Personerna som jag använder mig av nedan i exempelsyfte är med andra ord inte typfigurer själva, utan är med och bygger upp en generaliserad konstruktion av en viss odlartyp.

 

Hobbyodlaren

En av de första personerna som dyker upp i mitt minne när jag tänker på hobbyodling är en kvinnlig anställd på en av bankerna som jag anlitar. Jag kommer särskilt att tänka på ett tillfälle när jag och min hustru hade stämt möte på banken för att underteckna papper i samband med att jag ansökte om ett lån för en jordbruksrelaterad investering. Vi hade en lång, och trevlig diskussion tillsammans med denna bankanställda som visade sig vara mycket intresserad av trädgårdsodling. Vid en första anblick är hon kanske inte den första personen som man skulle tänka sig att har ett brinnande odlingsintresse – alltid oklanderligt klädd, välsminkad och med perfekt manikyrerade naglar. Vi hade emellertid ett långt samtal om odling, mat och livsstil, och hennes reaktion på mitt bankärende var ”Det är klart man måste ha en traktor!”. Det var med andra ord för henne ingenting konstigt med att man vill satsa på odling och djurhållning, även om andra kanske skulle tycka att det är en smula underligt att en högutbildad person med ett skrivjobb intresserar sig för jord- och skogsbruk. Hon berättade bland annat att hon fått tag på frön till ramslök och frågade min hustru om hon har testat bokashi-kompostering. Hon delgav oss att hon brukar gödsla med guldvatten – utspädd urin – och berättade med glimten i ögat att hon har en särskild sprutkanna för detta ändamål som hennes man får använda sig av när han ska kissa.

 

Vår banktjänstekvinna är ett av många exempel som kan hänföras till typfiguren hobbyodlaren. Till skillnad från professionella odlare – och även självhushållare som kan sälja ett eventuellt överskott av en gröda – så säljer hobbyodlaren i allmänhet inte något av sin skörd. Odlingarna är helt enkelt så små att det inte finns något överskott, och skörden räcker nödvändigtvis inte ens till för att täcka familjens behov under året. Typfiguren hobbyodlaren har odlingen som hobby vid sidan av ett vanligt arbete – det är kanske till och med så att odlandet är en motsats till arbetet, och något som förknippas med sommar och semester. Hobbyodlaren har inte ett uttalat mål att bli självförsörjande på något utan odlingspraktikerna fyller andra syften, så som till exempel ett behov av att göra något praktiskt, och som en motvikt till ett stillasittande dagarbete. Omfattningen av hobbyodlarens trädgård kan variera, allt från jordgubbar, lite sockerärter till barnen och morötter i raka rader i några pallkragar, till mera omfattande, inte sällan estetiskt tilltalande husbehovsodlingar med många olika sorter av grödor. För hobbyodlaren är det glädjen i att se något växa som är drivkraften framom produktionen av mat.

 

Downshiftaren

En odlarpersonlighet som är besläktad med hobbyodlaren, men som tar odlandet ett steg längre är downshiftaren. För downshiftaren kan odling i självhushållningssyfte i kombination med andra livsstilsförändringar möjliggöra att man kan dra ner på arbetstiden och tillbringa mera tid med familjen genom att man helt enkelt använder mindre pengar (jfr Pöllänen 2013; Levy 2005). Ett exempel som skulle kunna beskrivas som downshifting är den svenskösterbottniska bloggaren och författaren Maria Österåkers med familj beslut att försöka ”jobba mindre och leva mer”. I en text på sin blogg beskriver hon hur det gick till:

 

År 2009 satte vi oss ner och funderade kring livet. Med tre små barn och två heltidsjobb kändes det som vi inte riktigt hann med. Med livet alltså. Tillsammans drömde vi oss bort till en situation där vi båda jobbade mindre, hade mera tid för varandra, för barnen och för oss själva. En situation där vi kunde välja tid istället för pengar. För vi hade kommit till en punkt när det inte egentligen var mera pengar vi behövde. Det var mera tid. (Österåker 2014)

 

Hur det gick för familjen Österåker kan man läsa om på bloggen ”Lev mer på mindre” och i boken med samma namn (Österåker 2014; Österåker, Rodas & Båtmästar 2012). I den mera praktiskt inriktade Självhushållning i praktiken berättas bland annat om hur man kan ”använda skogen och odla jorden, skaffa och sköta djur, anlägga en frukt- och bärträdgård samt på bästa sätt ta tillvara skörden och det som djuren ger” (Österåker 2015, baksidestexten).

 

Det finns många typer och grader av downshifting, men generellt kan man säga att det handlar om att man vill ta ett steg tillbaka och tillbringa mera tid hemma och med familjen (homing). Downshiftaren föredrar ofta landsbygden, naturen och ett enklare liv framom stadens och karriärslivets hektiska tillvaro (Ulver 2012, 14). Det kan vara något man gör tillfälligt, eller också mera permanent, till exempel skaffa sig ett hus på landet eller ett nytt, mera ”jordnära” yrke. Nära förknippat med downshifting och homing är också självutveckling, att sätta upp och förverkliga mål och drömmar i livet. Maten och den småskaliga odlingen utgör ofta en viktig del av livsstilsförändringen, och fokus ligger vid det hemmagjorda, hantverksmässigt kunnande, matlagning från grunden och rena råvaror (jfr Ulver 2012, 14–15).

 

Omställaren

Liksom för downshiftaren är det en förändrad livsstil som tilltalar omställaren. Fokus ligger emellertid mera vid klimatet – vi måste förändra vårt sätt att leva på för miljöns skull. Omställaren kämpar också för social rättvisa, och odlandet blir närmast ett politiskt ställningstagande mot konsumtionssamhället, miljöförstöring, ojämlikhet och samhälleliga missförhållanden. Begreppet omställaren är en hänsyftning till den globala omställningsrörelsen (till exempel Omställningsrörelsen u.d., Forsberg 2012). Användningen av termen i det här sammanhanget avser emellertid inte nödvändigtvis en person som är medlem av denna rörelse, utan mera allmänt på en typfigur som arbetar för liknande ideal – mot klimatförändring, artutrotning, ökande samhällsklyftor och orättvisor.

 

Saga, en av mina intervjupersoner för avhandlingen, berättade att hon via en kurs i hållbar utveckling under studietiden kom in på problematiken med överkonsumtion och miljöförstöring. Efter den gjorde hon gradvis olika livsstilsförändringar, bland annat renoverade hon ett gammalt hus tillsammans med sin man och började odla mera själv. När jag intervjuade Saga hade hon en omfattande odling av grönsaker och rotsaker både på friland och i växthus, och hon berättade att hon strävade efter att odla så stor andel som möjligt av familjens årliga behov (ÖTA 333 ljud 1; Backa 2018, 119, 126–127).

 

För Saga är odlandet – och också att ta tillvara sådant som växer vilt i naturen – en viktig del av hennes engagemang för en omställning mot ett mera hållbart samhälle. För henne handlar omställningen dels om att få bukt med miljörelaterade problem orsakade av överkonsumtion och en industriell matproduktion, dels om att få folk att må bättre, såväl fysiskt som psykiskt. När man odlar sin egen mat vet man vad man får, och att maten är odlad på ett rättvist sätt och utan gifter. Men odlandet i sig kan också vara en väg till ökat välmående och bättre hälsa, något som i sin tur påverkar människor i ens omgivning positivt:

 

Jag tror folk inte har förstått hur bra man mår av att odla sin egen mat [skratt], och hur mycket energi det ger, och allt sånt, alla förmåner som det ger. Skulle de förstå det, att man faktiskt odlar sin själ och man odlar sin hälsa och allt på en och samma gång, så tror jag flera skulle odla. (ÖTA 333 ljud 1)

 

Att göra något konkret för att uppnå en förändring kan enligt Saga mota en oro inför framtiden. Det gör att man själv mår bättre, och ger kanske i sin tur ”ringar på vattnet, som folk ser att, jamen, kan hon kan väl jag!” (ÖTA 333 ljud 1). Förändring tycker sig Saga också ha märkt under sin tid som odlare. När hon började var det inte lika många som odlade, och det fanns ingen Sara Bäckmo eller andra ”kändissjälvhushållare” som förde ut odlingskunskaper till allmänheten via webben och sociala medier, men numera märks det även i byn där Saga bor att allt fler börjar intressera sig för odling (ibid.).

 

Preppern

I relation till omställaren är preppern ofta mera pessimistisk i sin samhällssyn – något slags kris hotar, och det gäller att vara förberedd. Vad man förbereder sig för kan variera, allt från mindre oförutsedda händelser i vardagen till en mera omfattande samhällskollaps. Clara Lidström – som står bakom den populära livsstilsbloggen ”Underbara Clara”[2] – beskriver i ett inlägg sig själv som ”en prepper”.

 

Jag är nog lite av en prepper. Eller egentligen är det väl sunt förnuft det borde heta? Jag är som mormor och morfar som hade jordkällaren och frysen full med mat. Och huset liksom säkrat mot strömavbrott och elände. När man bor på landet så är man en prepper vare sig man vill eller inte. Men vi preppar inte för apokalypsen utan för vintern. (Lidström 2018)

 

Prepping är med andra ord ett nytt begrepp för ett gammalt fenomen, och utgående från Claras bloggtext kan man utläsa att folk ute på landet – särskilt förr i världen – tenderar att vara bättre förberedda. Det handlar om att se till att man har mat så att man klarar sig, något slags reservsystem ifall strömmen går och en plan för hur man ska göra om man blir utan vatten. Hos Clara har de ”tre frysboxar med ’egen fångst’. En med kött, en med fisk, bär och grönsaker och en med sånt som dumpstrats[3] som ost, bröd etc” (Lidström 2018).

 

Men det finns också preppers som förbereder sig för större katastrofer. Till exempel i facebook-gruppen ”Preppers Sverige” diskuteras – förutom mera vardagliga saker – också vad man kan göra vid större samhällsstörningar så som stormar, långvarig brist på mat, ekonomisk kollaps och till och med krig. Preppern kan intressera sig för odling, men måste inte nödvändigtvis göra det. Här fokuserar jag dock på odlartypen preppern, som ser självförsörjning som ett sätt att klara en längre kris. Liksom i andra självhushållningssammanhang handlar det dels om att kunna odla sin egen mat, dels om småskalig djurhållning (jfr Backa 2018). För en prepper är det dock särskilt viktigt att tänka på sådant som hur man får vatten till sina odlingar om den kommunala vattenförsörjningen skulle upphöra och hur man bygger jordkällare för att kunna förvara mat utan att vara beroende av elektricitet. Prepperodlaren bor inte nödvändigtvis ute på landet, utan kan lika gärna hålla på med stadsodling eller akvaponik[4] i sin lägenhet eller i källaren. Preppern är med andra ord ett slags självhushållare, men fokus ligger framför allt vid krisberedskap.

 

Småbrukaren

Småbrukaren är en gammaldags bondetyp som tankarna ofta går till när man hör ordet självhushållning. Småbrukaren delar många drag med de andra odlartyperna, men värnar särskilt traditionell kunskap och landsbygdens livsstil. Han intresserar sig för småskalig odling och djurhållning, lantraser, gamla kultursorter och hantverk. Flera av ”kändissjälvhushållarna” som blivit populära genom TV-serier kan hänföras till typfiguren småbrukaren, så som till exempel Frank i ”Hundra procent bonde” och delvis också ”Mandelmanns”.

 

Småbrukaren tar åter till heders gamla metoder och redskap som användes inom jordbruket förr, men som har försvunnit som ett resultat av mekanisering och effektivering. Han bygger gärdesgårdar, sår för hand och plöjer med häst – eller möjligtvis med en gammal grålle. Äldre personer och platser där det förflutna har dröjt sig kvar längre än på andra ställen kan fungera som inspirationskälla för småbrukaren, och framför allt som en källa till kunskap eftersom den typ av (ofta tyst) kunskap som behövs för hantverk och manuellt arbete med jorden och skogen håller på att falla i glömska i det moderna samhället. Paradoxalt nog har det ändå skett ett visst uppsving för den traditionella kunskapen tack vare internet, genom vilket det har blivit möjligt att komma i kontakt med likasinnade över hela världen, och information och kunskap kan spridas genom webbsidor, sociala medier, e-böcker, videor och podcasts.[5] Småbrukaren är därför inte nödvändigtvis en primitivist, utan kan använda sig av modern teknik för att bevara traditionell kunskap. Självhushållning är för småbrukaren framför allt en livsstil, även om han också kan dela till exempel omställarens omsorg om naturen och gemenskapen, och hobbyodlarens glädje över att se något växa och att få dela upplevelsen med sina barn.

Epistemisk gemenskap

Jag har ovan kort beskrivit och analyserat fem olika typer av odlare: hobbyodlaren, downshiftaren, omställaren, preppern och småbrukaren. Analysen har visat på en del liknade drag hos dem alla, men också på många olikheter bland annat gällande deras drivkrafter, eller orsakerna till att man odlar. Vad förenar då dessa olika typer av husbehovsodlare? Jag nämnde inledningsvis att jag betraktar husbehovsodling som något som skiljer sig från professionell odling, även om själva odlingspraktikerna naturligtvis på många sätt liknar varandra. Gränserna är ändå inte så skarpa som man skulle kunna tänka sig vid en första anblick. Detta blir tydligt exempelvis när man betraktar hur man förhåller sig till frön. För odlartyperna som är inriktade mot självhushållning – alltså mot att producera mat för matens skull – kan idealet sägas vara att odla och ta tillvara egna frön. Det nästbästa skulle kunna vara att få frön av någon annan eller att byta frön. Detta var något som gjordes exempelvis när Sara Bäckmo besökte Jakobstad (”Vinterodling med Sara Bäckmo” 14/11 2018) för att föreläsa och träffa följare och odlingsintresserade. I andra hand köper man frön, och då prioriteras frön av gamla sorter, eller åtminstone ekologiska frön. Motsatsen till detta är kanske högavkastande hybridsorter som är framtagna för att ge maximal skörd åt professionella odlare. Men även hobbyodlaren kan tänkas använda den här typen av förädlade frön eftersom det ofta är det som finns tillgängligt i vanliga butiker. Dessutom kan även självhushållaren samtidigt vara en professionell odlare, som var fallet exempelvis med min intervjuperson Saga, vars familj också var jordbrukare och odlade bland annat rotsaker till försäljning (Backa 2018). Hennes miljöengagemang märks emellertid också där genom bland annat ekologisk odling och direktförsäljning via REKO-ringar.

Men det finns också odlare som inte enkelt låter sig inordnas i kategorier likt de ovannämnda. Jag tänker återigen på min mormor – eller svärfar, för den delen, som år ut och år in odlar sina tomater och ger bort en stor del av sin skörd till oss. Ingen av dem passar särskilt bra in i något av de fack som jag tidigare i den här texten försökt skapa. Snarare verkar de vara som ett slags rester av ett äldre sätt att förhålla sig till odlande och mat. De odlar för matens skull, på samma sätt som tidigare generationer gjorde, och de kallar det inte för något särskilt. Slår man upp termen ”självhushållning” i SAOB så ser man att samtliga exempelmeningar är av nyare datum. Kanske är det så att man ser och kan benämna det gamla först när något nytt håller på att börja ersätta det. ”Självhushållning” uppstår, med andra ord, när det som termen pekar på inte längre är det naturliga och självklara. I dagens värld är det för de flesta inte längre det normala att man odlar sin egen mat och förvarar den jordkällaren; det kräver ett aktivt val.

 

Jag tänker mig att man kan börja närma sig ett svar på frågan om vad de olika odlartyperna – nya som gamla – har gemensamt genom att betrakta husbehovsodlingen som en epistemisk gemenskap där man producerar och upprätthåller kunskap om odling för husbehov i olika syften. Ibland står denna gemenskap i opposition till professionell odling, ibland samverkar de båda. Elin Lundquist har använt begreppet epistemisk gemenskap (Lundquist 2018; se vidare Haas 1992) för att studera fågelskådning, alltså en fritidssysselsättning. I fallet med husbehovsodlingen är det en fritidssysselsättning för vissa, medan odlandet för andra närmast blir något som luckrar upp modernitetens kontrast mellan arbete och fritid.

 

En epistemisk gemenskap avser enligt Lundquist en grupp av människor som har liknande, normativa uppfattningar om ”framställande av kunskap”. Dessa uppfattningar påverkar i sin tur deras sätt att handla, och handlingarna vidhåller och producerar i sin tur kunskap. En epistemisk gemenskap utgör inte nödvändigtvis ett socialt sammanhang, utan dess medlemmar kan ”kommunicera med varandra och dela mål och värden” trots att de inte känner varandra, eller aldrig har träffats tidigare (Lundquist 2018, 10). Kunskapen som produceras kan uttryckas antingen explicit i tal eller skrift, eller implicit som tyst kunskap (Lundquist 2018, 10–11). Utövarna av de epistemiska praktikerna är i det här fallet husbehovsodlarna och objektet för kunskapen är det som man odlar (jfr Lundquist 2018, 35).

 

Lundquist undersöker vidare inte fågelskådning enbart som en gemenskap som strävar efter att skapa kunskap, utan också som en affektiv gemenskap som uttrycker eftersträvansvärda sätt att uppleva fåglar på (Lundquist 2018, 15). Detta förhållningssätt är i hög grad applicerbart även på husbehovsodling, där innebörden av upplevelsen av att odla kan skilja sig från exempelvis en jordbrukares eller en professionell växthusodlares. För omställaren eller downshiftaren är det eftersträvansvärt att odla sin egen mat utan gifter. Han eller hon odlar gärna tillsammans i en gemenskap, med familjen eller med andra som delar liknande värderingar, till exempel i en tillsammansodling.

 

Husbehovsodling kan betraktas som en inlärningsprocess där lärandet sker på flera olika sätt: genom själva odlingspraktikerna, men också genom samtal odlare emellan, utbyte av frön och plantor, genom föredrag och exkursioner, böcker, TV-program och bloggar (jfr Lundquist 2018, 9–10). Kändissjälvhushållarna har en särskild roll som influencers som kan få folk att förändra sin livsstil och börja odla – och på så vis kunna få en viss typ av upplevelser och erfarenheter – samtidigt som de själva får möjlighet att utvecklas och förverkliga sina drömmar. Bloggande, föredrag och bokskrivande kan även generera inkomster som möjliggör deras verksamhet.

 

Men framför allt är husbehovsodlingen en kroppslig praktik (Backa 2018, 132–133; jfr Lundquist 2018, 97). Upplevelsen av kontakt med jorden och naturen är central, liksom känslan av att utföra ett arbete med kroppen och se det konkreta resultatet av ens arbete. Det är med andra ord den kroppsliga erfarenheten som är grunden för kunskapen i husbehovsodlingens epistemiska gemenskap, i vilken subjektet inte förblir opåverkat av omvärlden, utan befinner sig i en ständig växelverkan med den. Kroppen påverkar jorden, och arbetet påverkar kroppen.

 

Källor

Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv
Traditions- och lokalhistoriska samlingen i Österbotten, ÖTA 333
Intervjuer: ljud 1–7
”Frågelista om självhushållning 2017”: svar 1–18

Vinterodling med Sara Bäckmo, kurs i Jakobstads Arbis regi 14/11 2018. Fältanteckningar i författarens ägo.

 

Webbmaterial
Facebook, grupperna:
Allkorn: Kultursorter (gamla -) av Spannmål och Lantbruksväxter, https://www.facebook.com/groups/264588063750071/

Frivillig enkelhet – mer eller mindre, https://www.facebook.com/groups/280402018813546/

Gamla verktyg & hantverk, https://www.facebook.com/groups/gamlaverktyg/

Preppers Sverige – Krisberedskap – Överlevnad – Förberedelse – Säkerhet”, https://www.facebook.com/groups/prepperssverige/

Lidström, Clara 2018. Jag är en prepper. https://underbaraclaras.se/2018/08/20/jag-ar-en-prepper/ [10/11 2019]

Omställningsrörelsen u.d.: ”Varför omställning?” http://omställning.net/om/varfor-omstallning/ [10/11 2019]

 

Övrigt
Hundra procent bonde (SVT)

Mandelmanns gård (TV4)

Meurling Mårten 1943: ICA:s grönsaksbok. Modern handbok i husbehovsodling av grönsaker, rotfrukter, potatis. ICA.

Österåker, Maria 2015. Självhushållning i praktiken. Stockholm: Norstedt.

Österåker, Maria 2014: Lev mer på mindre. http://levmerpamindre.blogspot.com/p/projekt-sjalvforsorjning.html [10/11 2019]

Österåker, Maria, Patricia Rodas, Malin Båtmästar 2012: Lev mer på mindre. Österåker & Österåker.

 

Litteratur
Backa, Andreas 2018: Den gröna drömmen. Självhushållning, mening, motstånd. Budkavlen 2018. Åbo: Institutet för folklivsforskning vid Åbo Akademi.

Collins English Dictionary, http://www.collinsdictionary.com/dictionary/english/

Forsberg, Björn 2012: Omställningens tid. Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid. Stockholm: Karneval.

Haas, Peter M. 1992: Introduction: epistemic communities and international policy coordination. International Organization vol 46, No 1, 1–35.

Högström, Karin 2010: Orientalisk dans i Stockholm. Femininiteter, möjligheter och begränsningar. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.

Levy, Neil 2005: Downshifting and meaning in life. Ratio XVIII s. 176–189.

Marschall, Matilda 2016: Hållbarhet till middag. Höör: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Nationalencyklopedin, www.ne.se

Olausson, Inger 2014: En blomstrande marknad Handelsträdgårdar i Sverige 1900–1950 med fyra fallstudier i Stockholms län. https://pub.epsilon.slu.se/11136/2/olausson_i_140422.pdf [10/11 2019]

Pöllänen, Sinikka 2013: Homing and downshifting through crafts. Ulla Härkönen (ed.) Reorientation of teacher education towards sustainability through theory and practice. Proceedings of the 10th international JTEFS/BBCC conference Sustainable development. Culture. Education. Reports and Studies in Education, Humanities, and Theology No 7. Joensuu: University of Eastern Finland.

SAOB: Svenska Akademiens Ordbok, http://www.saob.se [11/11 2019]

Strandén, Sofie 2011: Typfigurer i det mytologiska berättandet om kriget i Finland. Lectio praecursoria vid Åbo Akademi 3.12.2010. Elore vol. 18/1. http://www.elore.fi/arkisto/1_11/ajank_stranden.pdf [11/11 2019]

Strandén, Sofie 2010: ”I eld, i blod, i frost, i svält”. Möten med veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande om krig. Åbo: [Sofie Strandén] 2010.

Ulver, Sofia 2012: Den nygröna människan. En översikt av landsbygdens status i förändring. Jordbruksverket.

 

Noter

[1] Se till exempel Inger Olaussons avhandling handelsträdgårdar i Sverige 1900–1950 (Olausson 2014).

[2] Underbara Clara är en av Sveriges mest populära bloggar och inläggen handlar om allt från odling och självförsörjning till inredning, matlagning och entreprenörskap: http://underbaraclaras.se/ [10/11 2019].

[3] Dumpstring innebär ett (ofta ideologiskt färgat) tillvaratagande av sådant som andra har slängt, framför allt mat (Nationalencyklopedin, uppslagsord ”dumpstring” [10/11 2019]).

[4] Akvaponik (en. aquaponics) avser ett system där man kombinerar fisk- och växtodling i syfte att skapa en hållbar matproduktion (Collins English Dictionary, uppslagsord ”aquaponics” [10/11 2019]).

[5] Se till exempel facebook-grupperna ”Gamla verktyg & hantverk”, ”Frivillig enkelhet – mer eller mindre” och ”Allkorn: Kultursorter (gamla -) av Spannmål och Lantbruksväxter”.