Ett levande Sveaborg: Samfundens syn på boplats och världsarv

Pauliina Latvala-Harvilahti

 

Man kan närma sig Sveaborg redan i egenskap av fält för kulturarvsforskning ur många olika utgångspunkter beroende på vad som är forskarens objekt av intresse. Elävä Suomenlinna (Ett levande Sveaborg; https://elavasuomenlinna.wordpress.com/in-english/) forsknings infallsvinkel baserar sig på den etnografiska långtidsundersökningens idé. Intresset för fältarbetet riktar sig mot vilka effekter Unescos världsarv har haft på den lokala befolkningens och samfundens liv. Insamlandet av minneskunskap är av största prioritet då man undersöker de många rösterna av upplevelserna av förändring. Minneskunskapsmaterialet ger ofta information om lokalhistoriens olika områden, om vilka det inte finns uppgifter presenterade på annat håll. Undersökningen är på så vis inte exempelvis fokuserad på byggnadsarvet eller Sveaborgs långa historias olika skeden per se, utan jag är intresserad av hur kulturarvets olika element ges betydelser i olika sammanhang. Eftersom de internationella kulturarvsavtalen betonar samhällenas betydelse för att kulturarvet bevaras, förmedlas och används, är det av intresse att granska hur samfunden ser på sitt eget bostadsområde då det rör sig om ett världsarvsobjekt som nås av den internationella turismen. Kategorierna av officiellt och inofficiellt kulturarv utgör hjälpmedel i min forskning då jag samlar material och producerar samt analyserar det, men jag strävar efter att låta kategorierna vara flytande. Ett av intresseområdena i mina forskningsobjekt är således att utreda på vilket sätt de reagerar på varandra.

 

En stadsdel och ett världsarvsobjekt

Svenska riket lät bygga en sjöfästning på öarna utanför Helsingfors under ledning av officeren August Ehrensvärd vid mitten av 1700-talet. Till Sveaborgs fästnings historia hör även den ryska tiden (1808-1918), varefter Sveaborg döptes om till Suomenlinna på finska då den finska tiden började. I dagens läge är Sveaborg både en stadsdel i Helsingfors, en hembygd för cirka 850 personer, och även ett fort växande internationellt turistmål med en miljon besökare årligen. Liksom Gamla Raumo, lade Unesco till också Sveaborg år 1991 i sin lista på världsarv. [1] Vågen av bredare deltagande nådde Finland i större omfattning så sent som på 2000-talet. Historikern Tanja Vahtikari (2007, 107-108), som undersökt hur Gamla Raumo blev ett världsarvsobjekt, konstaterar att de första finländska förslagen på världskulturarv var tidstypiskt i händerna på en arbetsgrupp inom Museiverket. I dag ställdes invånarna och tjänstemännen på Sveaborg också framför en gemensam fråga: hur skulle man presentera Sveaborg och hur skulle objektet utvecklas i samråd med invånarna?

Med en etnografisk långtidsundersökning avses en fältforskning, där man återkommer till forskningsobjektet planenligt med jämna mellanrum, vanligen varje decennium. Denna typ av forskning lämpar sig ofta då man har som mål att följa följderna av stora förändringar på lokal nivå (Aull Davies 2008). Anna-Leena Siikala (2007) skriver träffande att fältet är där var människorna befinner sig. På ett bredare plan innebär det att fältet avser en helhet som begränsas av forskningens utgångsläge och bildas av platser, men också av situationer och möten (Rastas 2007, 63-64.) I Sveaborg består världsarvsfältet konkret av sju öar, som inbegrips av den europeiska kulturarvspolitiken med sina avtal gällande kulturarv. Dessutom kan man se världsarvsfältet som en diskursiv helhet som består av olika kontexter och omgivningar i de presenterade, officiella och inofficiella texterna, bilderna och ljuden. De bildar alla uppfattningar om Sveaborg som världsarvsobjekt samt beskriver vad som sker i dess kontext.

Som en röd tråd för fältarbetet ses uppfattningar om platsen som levts, upplevts och berättats. Platsens aspekter söks ut föränderliga textuella, visuella och övriga sammanlänkade presentationer. (se Knuuttila 2008, 127–130 och Knuuttila & Rannikko 2008, 9–15). Idag för meningen tanken till både fysiska platser och även den självständiga kulturproduktionens fält på internet och den digitala kulturens sociala miljöer, där privatpersoner skapar innehåll frivilligt (Turtiainen & Östman 2009; se även Hirvi 2012, 40-41.) De sociala mediernas betydelse har vuxit som plattform där man kan lyfta fram samfundens eget kulturarv som fördjupar deras identitet (jfr Graham & Howard 2016 [2008]). Exempelvis YouTube har i allt högsta grad tagits i bruk på Sveaborg. En av de nyaste objekten presenterar Vapaamuija i videofilmer som publicerats i november 2016. Filmerna förevisar Sveaborgs varvs verksamhet och personalens hantverksskicklighet. https://www.youtube.com/channel/UCsDB_vQhpsCtvDcpmYAh4Xg

Forskningsgruppen har 2017 arrangerat öppnat diskussionstillfällen, intervjuat 35 personer, samlat in minneskunskap genom Facebooksidan Minnen från Sveaborg (Muistoja Suomenlinnasta) samt gjort en webbenkät om historiens närvaro och de olika presentationernas betydelse. Med intervjufrågorna strävar vi efter att kartlägga uppfattningar om hur världsarvsstatusen har förändrat objektet både helt konkret och på en världsbildsnivå. De uppfattningarna om förändring på Sveaborg framträdde tydligt. Berättelserna kring förändring var inte alltid förankrade till den stund då objektet fick världsarvsstatus, utan till exempel i början av 1970-talet, då Sveaborg övergick från försvarsmakten till civiladministration, fick man verksamhetsbidrag och Förvaltningsnämnden för Sveaborg grundades. Världsarvet i Sveaborgs landskap blev för första gången synligt i slutet av 1990-talet, då Sveaborgscentret, som presenterar fästningens historia, byggdes under Sveaborgs 250-årsjubileum. Samtidigt placerades Unescos stora skyltar vid stranden där färjan lägger till, vilket ökade synligheten som världsarvsobjekt.

 

Kulturarvet som infallsvinkel

Owe Ronström presenterar sina uppfattningar om drag som beskriver kulturarvet i sin forskning kring Visby som världsarvsobjekt. Det är väsentligt att dra sig till minnes, då det gäller att förstå ett begrepp som strävar efter att skydda och bevara, att det särskilt i fråga om offentligt kulturarv rör sig om en syn på saken. Det är fråga om en process för kulturarvsproduktion, då den tidigare kontexten för betydelsen förändras till något annat så att olika faktorer som saknas förs fram och blir närvarande då andra förblir sekunda. I praktiken är det ändå fråga om att omplacera personliga eller kollektiva, privata eller offentliga, inofficiella eller officiella faktorer. De presenterade objektens historiska, geografiska, samhälleliga och kulturella kontexter binds ihop med nya. Då de förflyttas blir de lämpliga för nya platser, tider och verksamhetsmiljöer (Ronström 2007, 275). Processen som skapar kulturarv (heritagization, Smith 2006; Poria 2010, 218) innebär därmed att det är fråga om bruk av det förflutna som resurs, till exempel inom turismen.

Den syn på saken som Ronström hänvisar till betonas i objekten på olika vis riktade till besökaren. Kulturarvets, och ofta särskilt världsarvets, officiella marker är murar eller portalöppningar som begränsar platsen De här visuella tecknen formas till symboler för objektet och redan då man närmar sig det beskriver de att besökaren anländer till ett begränsat område, en speciell plats. De markerade promenadrutterna i landskapet skiljer ut prioriserade detaljer i landskapet och de övriga delarna, de som finns i bakgrunden och ofta upplevs som mindre intressanta på grund av att de är närmare nutiden. Besökarna leds på visningar till dessa områden av det (restaurerade och berättade) förflutna, men också de självständiga vandrarna som inte deltar i visningarna kan inte gå miste om att det finns vissa besöksobjekt som erbjuds (jfr. Ronström 2007).

I narrationen av ett världsarvsobjekt kan det som inte är kulturarv bli lika betydelsefullt som det som betonas (Ronström 2008, 186). Yaniv Poria (2010, 219) framhåller att man bör han den aktiva uttolkarens infallsvinkel. Besökarens förståelse och tolkning är kopplad till vilken information besökaren ges och hur hon eller han upplever den visuella eller övriga informationen som hon eller han får (se också Johansson 2009). Skapandet av en berättelse kommer naturligt även fram på många andra platser som är öppna för publik och andas historia, bland annat i samband med guidade visningar. Berättelsernas betoningar och de sätt på vilka de framför kan variera under olika tid i enlighet med de respektive kulturpolitiska och ekonomiska influenserna. I dagens läge är det väsentligt att dryfta, vilken roll invånarna spelar då man presenterar världsarvsobjektet? Till exempel utnyttjandet av kulturarvet i ekonomisk bemärkelse kunde väckta frågor såväl på Sveaborg som på andra världsarvsobjekt som är bebodda.

Mångfalden av sinnesintryck, upplevelserna och interaktionen på kulturarvsobjekten utgör en viktig del av kulturarvsturismen (se Selby 2011). Upplevelsen av Sveaborgs förflutna begränsas inte enbart till fästningen, utan hör även ihop med havsmiljön. Kanonslupen, som eftersträvan en autentisk 1700-tals seglingsupplevelse, är ett exempel på nya scener för upplevelsen av kulturarvet. Även i närheten av fästningen erbjuds evenemang där man uppmuntras till att delta, såsom äventyrsrutter för barn som baserar sig på historiska bakgrundsfakta samt dark heritage-turerna med ficklampor i grottorna. Dessa turer är förbjudna för minderåriga.

Även tryckta broschyrer kan anses både ge information om objektet och påverka de rutter besökarna väljer på Sveaborg. På broschyrernas pärmbild presenteras något som blivit Sveaborgs galjonsbild, den monumentala Kungsporten. Den är en av de fem viktigaste besöksmålen som listats i broschyren. De övriga objekten, av vilka alla företräds av en bild och en kort introduktionstext i broschyren, är i ordningsföljd enligt följande: Sveaborgs kyrka, Den stora borggården, Torrdockan och Gustavssvärd. I presentationstexterna skapas ett narrativ begränsat av rummet genom några meningar i vilka man hänvisar till det förflutna. Då det gäller Kungsporten föds en viktig berättelse ur motivationen för bygget av porten just här: ”Porten är byggde på den plats där fästningens grundare, Sveriges konung Adolf Fredrik, lade till med sitt fartyg då han kom för att bese byggarbetena år 1752.” På Sveaborgs broschyrer nämns, att Sveaborg är en levande stadsdel, men det finns inga bilder på människor och deras vardag. (se också Jenny Ask och Owe Ronströms text i Laboratorium Nov 2017; Ronström 2016.)

 

Minnesplatser för olika identiteter?

I likhet med vad Torbjörn Eng och Ingemar Lindaräng (2013) har presenterat i verket Performing Nordic Heritage, verkar de offentliga minnesfesterna som kanaler för överläggning och bygge av lokala, nationella och nordiska identiteter. Världsarvsobjekten är också minnesplatser (Nora 1989), som genom begreppet kollektivt rum kan väcka frågor kring europeisk historia och identitet. I Sveaborgs fall förekommer sida vid sida de för den stora allmänheten producerade historiepresentationerna och samfundets egen inre minneskultur med sina variationer.

Med offentligt kulturarv avses olika objekt, som till följd av en vald kulturarvsprocess erkänts som kulturarv, ofta på statlig nivå. Objektet kan lika gärna utgöras av ett skyddat hus som av ett världsarvsobjekt på Unescos lista. Också kulturarvsavtalen med sina bifogade texter är exempel på den diskursiva nivån av offentligt kulturarv. Vid sidan av det offentliga kulturarvet existerar ett inofficiellt kulturarv med sina diskurser. Då avses kulturarven som samfunden själv skapat eller valt för att beskriva identiteter. De saknar ofta officiellt erkännande. Deras olika former och betydelser kan skilja sig på ett avgörande vis från det officiella kulturarvets nivåer. (Harrison 2013, 14–15.) Med den centrala aktören inom kulturarvsbranschen på Sveaborg avser jag Förvaltningsnämnden för Sveaborg (1973-), som restaurerar och underhåller, presenterar och förvaltar Sveaborg samt hyr ut lokaler och bostäder. Dessutom är Samfundet Ehrensvärd r.f. (1921-) en viktig aktör, eftersom föreningens uppgift är att öka kännedomen om Sveaborgs historia. Aktörerna på den icke officiella kulturarvsnivån utgörs av föreningar samt av löst byggda nätverk och personer.

Det förflutna evalueras för upplevelser i en aldrig tidigare skådad takt i Europa i dag. Det är därför viktigt att granska världsarvsobjektens roll i dessa processer samt vilket kulturarv och vems minnen förstärks på dessa platser (jfr Macdonald 2013). För tillfället är det intressant att se, på vilka olika sätt Finlands 100-års jubileum av inbördeskriget (2018) kommer att återuppliva minneskulturen kring händelsen och öka kännedomen om historien kring bruket av bostadshusen på Sveaborg, eftersom de fungerade som fångläger under inbördeskriget (jfr Carr & Reeves eds. 2015). Temat behandlas av forskare och konstnärer: under jubileet öppnas den klingande fotoutställningen ”Den hundraåriga natten”, som frågar hur vår generation förhåller sig till inbördeskriget på Sveaborg (https://www.suomenlinna.fi/sv/tapahtumat/finland-100-utstallningen-den-hundraariga-natten/). En form av minneskultursaktivitet är att de dödsdömda röda fångarnas celler ska öppnas. Samfundet Ehrensvärd organiserar också temaguidningar och början av 1900-talet och inbördeskriget prefereras (se https://suomenlinna.johku.com/sv_SE/categories/8-all-guidade-rundvandringar/products/85-suomenlinna-1918-minnesrets-specialguidning). Intervjuobjektet berättar att det är meningen att beskriva den samhälleliga aktiviteten neutralt och brett:

”Det här delar så mycket. Och därför vill vi på något värdefullt vis, nu då det blir 100 år sedan händelserna, berätta om temat. Numera pågår också en sorts black history trend, men vi vill inte bifoga detta dit. – – rundvandringen slutar på Gustavssvärd. Och det är inte meningen att avsluta vid galgbacken, utan vid Finlands flagga.” (Intervju med arbetare 11.12.2017.)

Inbördeskriget år 1918 är ett av de teman som behandlas också i folkloren, släkthistorier och lokala minnen. Fånglägrens läge i öbornas nuvarande bostadshus samt ett rumsligt historieverk som placerats i landskapet är påminnelser om skeendena för hundra år sedan – åtminstone för dem som sedan tidigare känner till områdets krigshistoria. Enligt en av de intervjuade skulle det vara bra att få information i byggnaderna om hur de användes under fånglägertiden.

Intervjuaren: Hur är det då med minnen och platser från inbördeskriget, dessa har ju inte i någon större mån markerats med några skyltar, att här har funnits ett fångläger…

Den intervjuade: Ja, det har jag många gånger undrat, att kunde det inte finnas en skylt på byggnadens vägg, att här fanns fångläger nummer det och det. Så att människorna verkligen skulle förstå att varje byggnad tjänade i inbördeskriget. Människorna känner inte till detta, inte ens alla öbor vet om det. Och sedan undrar man stort, att varför markeras inte den platsen där minnesmärket finns. Det ligger så långt på sidan om. Man måste föra folk dit helt skilt, att hej, kom hit och titta nu. Nog är det ju mycket oansenligt. (Intervju med invånare 23.9.2016.)

Särskilt de som bott längre på Sveaborg, eller är äldre, känner till platsens förflutna och tidigare faser. Värdet av minnesuppgifter är i subjektiviteten och de många rösterna kring betydelser, vilka berättar om tolkningen och betydelserna av händelserna.

 

Slutord: Kulturarvspolitikens utmaningar

Att forska i samfunden bakom världsarven är aktuellt i Finland, för att Europeiska kommissionens Faros allmänna avtal om kulturarvets samhälleliga betydelse (2005) har ratifierats hösten 2017. Enligt avtalet bör man sträva efter att stabilisera tankesättet kring gemensamt kulturarv. I Faroavtalet betonas begreppet kulturarvskommuniteter (heritage communites). Det avser personer som värdesätter vissa drag av kulturarvet. I definitionen ingår även tanken om att samfunden vill upprätthålla och förmedla dessa drag till kommande generationer inom ramarna för offentlig verksamhet. (se Salmela, et al. 2015, 17.) Det är ändå klart att det finns en mängd olika samfund som också verkar på eget initiativ, utan offentlig verksamhet. Målsättningarna med att låta människor delta i den internationella kulturarvspolitiken är positiva, men det verkar som om en boplats och ett världsarvsobjekt i Sveaborgsnarrativet är skilda arenor, på vilka invånarna med sitt vardagsliv och myndigheterna med sitt världsarvsarbete agerar. I intervjuerna med invånarna förankras förhållandet mellan ”ens eget Sveaborg” på en immateriell nivå av kulturarvet med den officiella kulturarvsnivån, ”ett världsarvsobjekt att skydda och utveckla”. Det finns ett behov att ytterligare undersöka frågor och värderingar kring vem som äger och deltar i världsarvet.

Pauliina Latvala-Harvilahti är docent vid Åbo universitet och Helsingfors universitet. Forskningen finansieras av Jenny och Antti Wihuris stiftelse samt Finska Vetenskapsakademin. Skribenten vill sända ett varmt tack till Åbo universitets institution för historia, kultur och konstforskning samt Eva Ahl-Waris för översättningen.

 

Källor och litteratur

Forskningsmaterial

De intervjuer, som hänvisats till i artikeln, har genomförts 23.9.2016 och 11.12.2017, intervjuare Pauliina Latvala-Harvilahti. Alla intervjuerna kommer att arkiveras i Finska Litteratursällskapets arkiv. Intervjuerna har ursprungligen gjorts på finska.

Citaten i artikeln är översatta av Tmi Eva Ahl.

Litteratur

Aull, Davies Charlotte 2008 [1999]: Reflexive Ethnography. A Guide to Researching Selves and Others. ASA Research Methods. London and New York: Routledge.

Harrison, Rodney 2013: Heritage, Critical Approaches. London and New York: Routledge.

Hirvi, Laura 2012: Multi-Sited Fieldwork amongst Sikhs in Finland and California. Reaching the Offline via the Online. In Where is the Field? The Experience of Migration Viewed through the Prism of Ethnographic Fieldwork, eds. Laura Hirvi and Hanna Snellman 23-43. Helsinki: SKS.

Johansson, Carita 2009: Visby visuellt. Föreställningar om en plats med utgångspunkt i bilder och kulturarv. Linköping Universitet. Instituten för studier av samhällsutveckling och kultur. Klintehamn.

Knuuttila, Seppo & Rannikko, Pertti 2008: Sivakka ja Rasimäki tutkimuksina. In Kylän paikka. Uusia tulkintoja Sivakasta ja Rasimäestä. Eds. Knuuttila et al. 9-22. Helsinki: SKS.

Knuuttila, Seppo, Jukka Oksa & Pertti Rannikko 2016: Viidellä vuosikymmenellä. In Kotona, kylässä, liikkeellä. Sivakka ja Rasimäki arjen ja mielen tiloina. Eds. Pertti Rannikko et al. 243-251. Helsinki: SKS.

MacDonald, Sharon 2013: Memorylands. Heritage and Identity in Europe Today. London and New York: Routledge.

Nora, Pierre 1989: Between Memory and History: Les Lieux de Mémoire. Representations 26 (7-24).

Näin uusit puulaivan kaaripalan: https://www.youtube.com/channel/UCsDB_vQhpsCtvDcpmYAh4Xg [7.12.2017]

Poria, Yaniv 2010: The Story behind the Picture: Preferences for the Visual Display at Heritage Sites. Teoksessa Culture, Heritage and Representation. Perspectives on Visuality and the Past. Eds. Emma Waterlon and Steve Watson. 217-228. Ashgate: Farnham & Burlington.

Ronström, Owe 2016: Öar och Öighet. Introduktion till östudier. Stockholm: Carlssons.

Salmela, Ulla, Hannu Matikka, Pauliina Latvala ja Petja Kauppi (toim.) 2015: Kohti kestävää kulttuuriperintötyötä Taustaselvitys Faron yleissopimuksen voimaansaattamiseksi Suomessa. Helsinki: Museovirasto. http://www.nba.fi/fi/File/2560/kohti-kestavaa-kulttuuriperintotyota.pdf

Smith, Laurajane 2006: The Uses of Heritage. London and New York: Routledge.

Turtiainen, Riikka ja Östman, Sari 2009: Tavistaidetta ja verkkoviihdettä. Omaehtoisten verkkosisältöjen tutkimusetiikka. In Kulttuurituotanto. Kehykset, käytäntö ja prosessit, eds. Maarit Grahn ja Maunu Häyrynen, 336–358. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.

Vahtikari, Tanja: Miten Vanhasta Raumasta tuli maailmanperintökohde? In Kotina suojeltu talo. Arkea, elämää ja rakennussuojelua Suomessa ja Saksassa, eds. Outi Tuomi-Nikula ja Eeva Karhunen, 97–117. Turun yliopisto.

Översättning från finska: Tmi Eva Ahl 2017.