I jakten på de gömda – folktroväsen i isländsk turism

Johan Bergman & Alexandra Nyberg

 

I stora delar av Norden finns de gamla folktroväsendena endast kvar i sagoböckerna. Den största chansen att stöta på ett sådant väsen idag är att råka knäppa på tv:n när någon Harry Potter-film visas. På Island däremot är alver, dvärgar och troll betydligt mer närvarande i vardagen.

 

Sagoväsen utan svans

Huldufólket, det gömda folket, också kallade alver (álfar), är ett unikt väsen i den nordiska folktron. I gamla folksägner har de beskrivits som ett folk som lever jämte människorna, och även liknar människor på de flesta sätt utseendemässigt, både kroppsligt och stilmässigt, men också i vardagslivet. De beskrivs även som lite ståtligare och lite bättre än människor. De har inte de typiska avvikande kännetecken i utseendet som andra nordiska folkväsen. Till exempel finns det inga avslöjande detaljer i utseendet som skogsråets ihåliga baksida, eller huldrans svans. Huldufólk sägs vara ett fredligt folk, så länge man respekterar dem och deras ägor. Det är om man på något vis stör dem och deras tillvaro som de kan bli förargade och hämndlystna. De flesta islänningar vill varken bekräfta eller förneka huldufólkets existens, och de flesta islänningar idag känner åtminstone någon som sett huldufólket om de inte själva gjort det.

I Hafnarfjörður, en grannstad till Reykjavik, har folkloristen Bryndis Björgvinsdóttir tillsammans med fotografen Svala Ragnars skapat en utställning om huldufólket och alvstenar. Alvstenar är de stenar där alverna bor. Utställningens fotografier visade upp flera alvstenar från runt om på Island. Bryndis berättar att dessa stenar är ett tydligt tecken på alvernas närvaro i det isländska samhället. På ett av fotografierna i utställningen såg man en stor sten som tydligt inskränkte på vägen som gick förbi den. Stenen tog upp halva vägbredden. Även om stenen skulle vara besvärlig att flytta så är den också en tydlig trafikfara. Ändå har man valt att hålla kvar den. Den fanns flera liknande exempel på hur stenarna tar upp förvånansvärt mycket plats i stadsbilden. På ett foto står en stor sten mitt i en parkeringsplats.

 

Turistböcker och avbrutna samtal

Även om huldufólket är en del av det isländska samhället så är inte alla överens om att det är de gömda som ska paraderas för turisterna. Under exkursionen bodde vi studenter i ett par lägenheter i centrala Reykjavik. Under incheckningen nämnde vi åt värden att vi delvis var på jakt efter det mytomspunna huldufólket. Nästa gång vi kom till lägenheten låg en turistbok om folksägner på bordet.

Universitetsläraren som också deltog i exkursionen hade en nästan motsatt upplevelse. Hon hade inkvarterat sig i ett litet hotell en bit bort. Under första dagen småpratade hon stundvis med receptionisten. När hon nämnde att vi var folklorister som letade huldufólk så avslutade han snabbt konversationen och återgick till sina sysslor. Även om de talades vid flera gånger efter så kom huldufólken inte mer på tal.

 

Var gömmer sig de gömda?

På Islands nationalmuseum finns en utställning som kronologiskt berättar om Islands historia. Från de första bosättarna, via vikingar och fiskare till den nordiska välfärdsstat det är idag. Utställningen påminner på många sätt om andra nationalmuseer. Det är en kurerad och noga avvägd bild av Island man presenterar. Genomgående teman var teknologisk utveckling, den kristna tron och förhållandet till Norge och Danmark som auktoritet. Huldufólket fanns inte att finna, men här och var i utställningen kunde man skönja andra delar av det övernaturliga. Asatron framkom samtidigt som vikingarna, och på sina ställen presenterades magiska föremål och trollformler.

Under Golden Circle, turistturen som består av Þingvellir, Gullfoss och Geysir, hade vi stora förhoppningar på att vi skulle stöta på något huldufólk. Vi förväntade oss att vår guide i något skede skulle säga att man kan se en alvsten till höger medan bussen slingrade sig igenom det vulkaniska landskapet. När Island inte blir internationellt uppmärksammat för vulkanutbrott, ekonomisk kollaps eller nyval, så är det ofta en rolig berättelse om hur någon sten inte får flyttas för att det bor alver i den. Istället berättade vår guide om Islands infrastruktur och näringsliv, landets moderna historia och tog bland annat upp den snabbt växande turismen. Han visade inget intresse att vilja prata om det gömda folket.

 

Bland luntor och lemmar

Huldufólket och andra sagoväsen fanns sist och slutligen att finna, både i Nationalmuseet och längs Golden Circle. De låg i butikerna. Nationalmuseet hade ett flertal böcker om troll och sagoväsen, vissa översatta till flera språk. Längs Golden Circle återfann vi samma böcker i besökscentrens butiker. Där kunde man också köpa troll, tomtar och älvor både som mjuka leksaker och som prydnadsfiguriner. Huldufólket var här inte en del av det som visades upp, utan en del av kommersen.

 

Under en av våra dagar på Island besökte vi också det fallologiska museet i Reykjavik. Det var både makabert och humoristiskt. Bland vallemmar i formaldehyd och avgjutningar av det isländska handbollslandslaget fanns ett kabinett med vad som påstods vara exemplar av olika övernaturliga väsens manliga genitalier. Äntligen hade vi hittat ett museum som tog upp huldufólket. Men varför här? Ett museum tillägnat det manliga könsorganet kommer hur man än vänder och vrider på det vara både humoristiskt och något groteskt. Att visa könet offentligt är tabubelagt, så ett museum som sysslar enbart med just det hamnar någonstans i gränslandet för vad som är socialt acceptabelt. Frågan är om det är just i gränslandet som huldufólkets plats finns.

 

Folket från forsen

På södra Island finns den mycket populära sevärdheten Seljalandsfoss, ett 65 meter högt vattenfall som man kan gå runt och bakom. Går man några hundra meter vidare från Seljalandsfoss kommer man till klippan Franskanef, och där bakom gömmer sig det vackra vattenfallet Gljúfrabúi. På infotavlan om Gljúfrabúi, står det att man tidigare trodde att huldufólk bodde här. Det är inte förvånande med tanke på hur det och dess omgivning ser ut. Det är väl undangömt och först på nära håll synligt. Man kan gå ända in till fallet om man inte är rädd för att bli blöt eller få eventuella fallande stenar på sig, man kan klättra upp på Franskanef för att se vattenfallet ovanifrån, gå in bland stenarna och håligheterna som bergsväggarna och klipporna skapar på andra sidan vattenfallet, och så förstås den lilla grottan Ömpuhellir som finns alldeles intill.  Det att huldufólket nämns på en infotavla vid en sevärdhet är något vi inte sett någon annanstans under vår exkursion.

 

Intill hus och hospital

Vi var också på två mindre rundvandringar som tog upp huldufólket. Den första vandringen var en alvrundtur i Hafnarfjörður med Bryndis som guide. Vandringen finns inte på de vanliga turisthemsidorna utan kräver lite mera efterforskning för att hitta. Under turen besökte vi flera stenar där det sägs bo alver. Det första stoppet var bakom ett gammalt men ståtligt sjukhus från 1920-talet. Sjukhuset byggdes av katolska nunnor som köpte tomten av en bondfru. Tomten var till salu, men såldes bara under den förutsättningen att man lovade att inte störa alvfrun som bodde i stenen på tomten.

Ett annat stopp var en stor kulle med ett par stenar på krönet. Kullen tog upp ett helt kvarter mitt i ett trevligt bostadsområde. Här hade ett slag mellan engelska handelsmän och Hansan ägt rum för länge sedan. Enligt Bryndis kan det i specialfall vara så att människor blir huldufólk, till exempel soldater från ett slag för flera hundra år sedan. Hafnarfjörður har ett par gånger försökt bygga på tomten, men det har alltid stoppats. Senast var det en biskop som med hjälp av grannarna som stoppat bygget.

På många ställen vi besökte under turen var naturen helt orörd. Till skillnad från parker och andra grönområden i en stad så fick naturen här växa fritt. Soldatkrönet hade högvuxet gräs och endast en liten stig som ledde upp till stenarna. Det fanns inte några parkbänkar man kunde sätta sig på för att beskåda den vackra utsikten. Tydligen låter man alverna ha sina boningar ifred.

Den sista stenen vi tittade på låg bredvid en kyrka. Det var en dvärgsten. Om den kallades så för att den var liten eller för att det bodde dvärgar i den var oklart. Hur som så hade församlingen bestämt sig för att bygga kyrkan intill stenen. Varken ovanpå eller en bit ifrån. De hade också planterat lite björkar bredvid, som om de ville skapa en trevligare plats åt stenen.

 

Vid gravar och grannskap

Vi deltog även i en “Haunted walk”, en spökvandring, i Reykjavik. Guiden Ólí tog oss på en rundtur till fots i staden, under tiden som han berättade historier relaterade till platserna. Vår första anhalt blev en alvsten, belägen mycket centralt i staden. Det berättas att stenen har flyttats dit från en förort på 1980-talet, eftersom den var i vägen för ett nybygge. Enligt ett tillfrågat medium som kunde tala med alver, gick alverna i stenen med på att flytta undan för bygget, men bara om de fick en veckas förberedelsetid samt fick flytta med stenen till centrum av Reykjavik. Man följde mediets råd, och stenen blev flyttad till den tomt i centrum där den nu finns. Misstankarna som finns om att mediet tog tillfället i akt för att få en bebodd alvsten till tomten, och därmed få tomten skyddad från bebyggelse, är inte helt långsökta.

Ólí pratade en del om vilka olika problem man tidigare trott huldufólket legat bakom, såsom att svårhanterade barn är bortbytingar, att orsaken till varför något går fel i ens liv beror på att man är oense med alverna, och att ”oförklarliga” graviditeter förklarats genom intensiva alvbesök i drömmar. Under vår promenad genom staden berättade han också om brutala mord, hemsökta ställen och platser där människor låg begravda.

Promenadens sista anhalt var begravningsplatsen Hólavallagarður där Ólí pratade lite om olika personer som sägs spöka där. Enligt isländsk folktro blir den som först begravs på en ny begravningsplats Ljusbäraren, och den personens eviga jobb efter jordelivet blir att beskydda platsen och vägleda de som blir begravda där. Det är inget eftertraktat jobb, eftersom de flesta har en önskan om att få vila efter sin död. På just Hólavallagarður har ljusbäraren fått sin post efter att hennes exman rekommenderat henne.

 

Citytroll i centrum

Också när man går på Reykjaviks gator har man chans att se både troll och alver. I ett flertal skyltfönster står det något gullifierat troll med sina knappnålsögon och välkomnar dig in i butiken. Längs gatan upp till Hallgrímskyrkan så står det två troll och håller om varandra på gatan. De är i människostorlek och inte särskilt skrämmande. Istället är de komiska och glada. De verkar finnas där mest på grund av turisternas förväntningar, eftersom det enda de har gemensamt med andra troll vi sett är kommersen. De passar in för att de är trevliga i den trevliga staden Reykjavik. De är inte de nordiska troll som byter ut ditt barn mot sitt eget eller genom trollskott gör dig sjuk, utan ett par glada figurer att ta en selfie med.

 

Alver och andlighet

Något som framkom tydligt under vår vistelse är hur starkt sammanflätat huldufólket är med den kristna tron på Island. Biskopar räddar huldufólkboenden och kyrkor byggs bredvid istället för över dvärgstenar. Eftersom huldufólkets kultur är en spegling av den isländska så har även de kyrkor, präster och högmässor. Det finns en isländsk sägen som beskriver hur huldufólket kommer till. Den är också en berättelse som förklarar varför huldufólket passar in i den kristna tron på Island. I sägnen kommer Gud på besök till paradiset. Eva ställer upp sina barn till beskådan, men några av dem har hon inte hunnit tvätta så dem gömmer hon för Gud. Han säger då att det som är dolt för honom ska vara dolt för människor. De barnen blev sen osynliga och flyttade in i kullar, klippblock och grottor och blev huldufólket.

Island har inte varit ett modernt civiliserat samhälle så länge som man kanske vill tro vid första ögonkastet. Under 1800-talet var folket fattigt och flera vulkanutbrott gjorde att stor svält och misär utbredde sig. Det var också först 1944 som Island förklarades självständigt från Danmark. Det är alltså bara de senaste 50 åren som Island har haft en chans att agera som en egen stat och som ett eget folk.

Island kristnades omkring år 1000. Det hände till stor del på grund att många hövdingar var trötta på all blodsutgjutelse. Den gamla isländska lagen krävde blodshämnd för väldigt många oförrätter, vilket ledde till långa fejder mellan de olika klanerna. Kristendomen och budet om förlåtelse gav hövdingarna en orsak att sluta föra krig mot varandra och lägga energi på annat.

Kristendomen har blivit ett mått på civilisation på Island. Det är därför den får så mycket plats i nationalmuseet, och därför är det ofta den som tas upp i guidningar. Huldufólket är en del av kristendom, men inte officiellt. De är också en del av ens personliga tro. Det kan vara därför som de förvisas från mer officiella turistattraktioner. Tron på huldufólket är inte en offentlig del av den kristna tron, utan en personlig och mer privat angelägenhet.

 

Framtiden för huldufólket

Så även om turismen exploderat på Island har inte alverna tagit ett ordentligt steg in i turismen. Turistnäringen har inte ännu helt insett potentialen med huldufólket. När Bryndis försökte få med sin rundvandring hos en turistbyrå frågade de skeptiskt ”Vad är det man ska titta på? Ser man några alver?”, och de tappade snabbt intresset när svaret blev nej.

Samtidigt har man för några år sedan startat en rundtur som handlar om den populära fantasy-tv-serien Game of Thrones, där vissa scener spelats in på Island. Det är inte mycket man får se där heller, utöver den isländska naturen. Ändå flockas turisterna till den rundturen.

En annan orsak till varför huldufólket kanske inte nått sin fulla turistpotential är att de är kvinnliga. Huldufólket är känslovarelser, en farlig del av naturen. De passar inte in i den manliga civiliserade och rationella värld vi lever i. Det är enklare att tala om något konkret, hur många får det finns på Island och hur vägnätet måste byggas ut på grund av den ökade turismen, än det är att prata om tron på något som är svårt att se med det rationella ögat.

 

Källor

Arkivmaterial
Åbo, Åbo Akademi
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna
IF 2017/006:2, IF 2017/006:3 – Fältrapporter från exkursion till Island

Tryckta källor
Icelandic tourist board: Tourism in Iceland in figures. (2009 & 2017)

Sagor och sägner från Island 2007. Reykjavik: Allmenna.

Litteratur
Hafstein, Valdimar 2000: ”The Elves Point of View – Cultural Identity in Contemporary Icelandic Elf-Tradition”. Fabula, Volume 41 (1-2) – Jan 1.

Klintberg, Bengt af 1986: Svenska folksägner. Stockholm: Nordstedts.

Oslund, Karen 2011: Iceland Imagined – nature, culture, and storytelling in the North Atlantic. Seattle: University of Washington Press.