När livet blir text, när texten blir liv. Reflexioner utifrån två kvinnors dagböcker och brev

Birgitta Meurling

 

”Alla berättar om sitt liv på det sätt som passar dem bäst”, så låter Elena Ferrante en av sina huvudpersoner, Lila, säga i den tredje delen i den uppmärksammade romansviten om väninnorna Lila (Lina) och Lenù (Ferrante 2016:236). Med andra ord, varje uttalande vi själva gör om vårt liv är en partsinlaga. Ja, det ligger en hel del i det – även om det inte är en absolut sanning – framförallt om vi tänker på skriftliga dokument som brev och dagböcker, vilket är källkategorier som jag ägnat mig åt en del på senare år. I detta inlägg skall jag ta upp två exempel, två förälskade kvinnor som har lämnat skriftliga spår efter sig i mina privata gömmor. Det första exemplet är min mormor Esthers dagböcker från åren 1918–1920, det andra är en mindre brevsamling bestående av sexton brev, som en gift kvinna, som jag valt att kalla Mimmi, skrev till min far under åren 1953–1954.[1] Breven och dagböckerna berör både vardagsliv och fest, men mycket av innehållet är också av privat och nära nog intim natur, vilket ställer frågor om forskaretik på sin spets. Min mormors dagböcker, två svarta vaxdukshäften, hittade jag redan som tonåring, medan breven till min far återfanns i ett träskrin efter hans död 1997.

 

Material av detta slag har beröringspunkter, men skiljer sig också åt på vissa sätt. En dagbok som sannolikt inte skrevs för att bli läst av andra kan förmodas vara mer introspektiv, öppenhjärtig och känslosam än till exempel ett styrelseprotokoll (Sjöblad 2009). En sådan text kan också ha en terapeutisk funktion. Kärleksbrev författade på 1950-talet är förmodligen enbart riktade till föremålet för den ömma lågan och tänkta att överbrygga ett fysiskt avstånd, the epistolary gap (Hættner Aurelius 2004). Men de kan dessutom ha fungerat terapeutiskt. De har karaktären av samtal och handlar om förälskelse och i detta fall omöjlig kärlek, men också om vardagliga ting. Kärleksbrev har ofta betraktats som en ”kvinnlig” genre (Mäkinen 2016:36), varmed avses att kvinnor skulle vara mer benägna att författa den typen av brev. När det gäller Mimmis och Hans korrespondens är också mitt intryck att Mimmi skriver fler brev än Hans, men då jag inte har Hans brev i min ägo kan jag inte med säkerhet slå fast att det är så. I privata brev och dagböcker målar skribenten upp en bild av sig själv som förefaller uppriktig och ärlig. Samtidigt måste vi påminna oss om att varje självbiografisk text, hur ärlig författaren än försöker vara, är en form av konstruktion och uppvisning, precis som romanens Lila säger, även om den inte är tänkt att visas upp. Att skriva självbiografiska texter – i form av exempelvis dagbok eller brev – är ett sätt att positionera sig och skapa identitet (Edlund 2016:78f).

 

I det följande kommer jag att presentera de båda skribenterna och ta upp några teman som finns i materialet och som jag gärna skulle vilja analysera närmare i framtiden. Men först något om etiska överväganden.

 

Självbiografiskt material och etiska överväganden

Varför är då denna typ av självbiografiskt material intressant? Ja, rent allmänt är naturligtvis både brev och dagböcker intressanta för etnologer, historiker, antropologer och andra som intresserar sig för människors tankar, vardagsliv och livssituation. När det gäller de material jag kortfattat presenterat här handlar det naturligtvis också om ren och skär nyfikenhet på det privata planet. Mormor Esther träffade aldrig något av sina fyra barnbarn; hon dog tre år innan det äldsta föddes. Därför är det för mig ett sätt att lära känna den mormor jag aldrig fick träffa och att få en delvis annan bild av henne än den som förmedlats genom äldre släktingar, den av en tämligen underordnad hustru i borgerlig miljö.

 

Att minnas och berätta om sina döda anhöriga – även dem man aldrig träffat – är ett sätt att hålla dem vid liv och att föra minnet av dem vidare (Mazzarella 2013:27, 31f; jfr Sandberg 2016). När ingen längre minns oss, då är vi definitivt döda. När det gäller Mimmis brev, så ”avslöjar” de en okänd sida av min fars liv – nära nog romanspännande – som jag inte kände till. Även om hans roll i relationen inte är helt klarlagd – och sannolikt aldrig kommer att bli det – tyder det faktum att han faktiskt sparade breven genom alla år på att de betydde något för honom.

 

De etiska aspekterna av att använda material av denna karaktär är dock viktiga att överväga. När det gäller Esthers dagböcker, så är skribenten död sedan drygt sextio år och hennes närmaste efterlevande är jag och mina tre kusiner. Vi har funnit att det är möjligt att använda materialet på detta sätt, men naturligtvis med respekt. Något mer problematiskt är det måhända med brevmaterialet. Men då jag är min fars enda efterlevande och Mimmi inte hade några barn, så har jag valt att anonymisera henne men inte honom. Det utgör ingen absolut garanti för att inte någon skulle kunna räkna ut vem hon var, även om sannolikheten avtar för varje år. Dock, Mimmi gick bort på 1980-talet och min far dog 1997. Många som tillhörde deras bekantskapskrets är idag inte längre i livet, men efterlevande släktingar finns.

 

Att använda denna typ av källmaterialmaterial innebär emellertid alltid att man måste visa stor respekt och hänsyn oavsett om det handlar om människor som stått oss nära eller ej. I olika tider är också olika frågor och ämnen känsliga. För mig kan t.ex. min mormors antydningar om intimitet och sexualitet te sig närmast rörande, men så uppfattades de inte – särskilt inte utanför äktenskapet – i hennes egen samtid. Tvärtom var det i hennes kretsar inget man talade högt om. Att en gift kvinna som Mimmi skrev kärleksbrev till en ogift prästman var knappast heller socialt accepterat, något som många idag förmodligen finner ganska oskyldigt. På goda grunder varnar oss historiker för anakronistiska felslut.[2]

 

Två förälskade kvinnor

Vilka var de då, dessa två kvinnor? Min mormor, som hette Esther Södergren (1895–1956), var uppväxt i ett industrikapitalistiskt borgerskap i Norrköping. Norrköping kallades vid denna tid för Sveriges Manchester och min mormors far ägde en mindre textilfabrik, som var inkomstbringande fram till början av 1920-talet. Hon var äldst i en barnaskara på fem barn. Hennes skolgång avslutades efter genomgången flickskola eller motsvarande. Strax före första världskriget tillbringade hon några år som kontorsfröken och/eller barnflicka i Berlin, där hon också förlovade sig. Tragiskt nog stupade hennes fästman under första världskriget och hon fick återvända till Norrköping. Hennes yngre syster Thyra beskrev i ett samtal med mig i mitten av 1980-talet hur hon mindes att Esther satt och sprättade upp monogrammen på sitt brudlinne (handdukar, lakan m.m.) – en hjärtskärande beskrivning. Fästmannen hade ju stupat och det skulle aldrig bli något bröllop. (Jfr Verdier 1981, Carlgren 2016.)

 

 

Någon gång efter hemkomsten från Berlin träffade Esther emellertid min blivande morfar, Manne Ulander och de tycks ha blivit mycket förälskade. Det är utifrån sin position som hans fästmö hon skriver i sina dagböcker, en period då hon själv tycks ha arbetat i Stockholm (kanske på kontor), medan Manne studerade juridik i Uppsala. Han var vad vi skulle kalla klassresenär, son till en fattig änka från Ångermanland och med en några år äldre syster, Ruth, som blev änka efter bara något års äktenskap. Maken Erik dog i spanska sjukan, vilket tog Esther hårt.[3] Dagboken är en ung och lyckligt förälskad kvinnas beskrivning av vardagen och en lovsång till den älskade fästmannen. Enligt dagboksanteckningarna hade de unga tu för övrigt tät brevkontakt med varandra och postutdelning även under helgerna var frekvent. Det talas till och med om söndagsbrev.

 

Mimmi, som alltså är ett fingerat namn, var (precis som min far) född 1918 i en borgerlig miljö. Hennes far var militär och hon hade åtminstone två yngre syskon. Hon utbildade sig i humanistiska ämnen och avlade en fil.kand.-examen. Att hon var en intellektuell och bildad kvinna, inte minst vad språk och litteratur beträffar, framgår tydligt i breven. Där finns gott om citat, latinska uttryck och litterära anspelningar. Någon gång i mitten av 1940-talet gifte hon sig med en man av adlig börd, vi kan kalla honom Anders. Riktigt vad han sysselsatte sig med rent professionellt vet jag inte, men han kan ha varit affärsman av något slag. Kanske var han också förmögen i sig själv och uppenbarligen hade herrskapet ganska gott om pengar. Därtill fanns det gods och gårdar i släkten.

 

Mimmis brev till Hans utgör en förälskad kvinnas försök att komma i kontakt med den älskade. Men till skillnad från i Esthers fall så är relationerna mer komplicerade. ”Jag ska försöka hålla på spelreglerna som din lekkamrat”, skriver Mimmi (1953-09-12) och antyder därmed att hennes och Hans relation kräver ett visst mått av förställningskonst. Hon var ju gift och maken Anders och Hans beskrivs som goda vänner. Hur det förhöll sig med den saken är naturligtvis svårt att veta, men uppenbarligen umgicks Hans med Mimmi, Anders och deras släktingar. Dessutom tycks upptakten till förälskelsen ha varit att hon uppsökte Hans i hans egenskap av själasörjare, vilket tyder på att hon hade bekymmer som hon ville dryfta med en präst. Att bli förälskad i själasörjaren, psykologen eller terapeuten är för övrigt inte helt ovanligt. Inte minst (manliga) präster har haft dragningskraft på kvinnor (Lundgren 1989, Meurling 1993). Hur Hans uppfattade situationen är svårt att veta, men jag tycker mig ana att han inte var oemottaglig för Mimmis uppvaktning och vid några tillfällen nämns brev som han skrivit till henne.

 

Esthers dagböcker och Mimmis brev

Såväl dagböckerna som breven ger uttryck för förälskade människors speciella retorik, ”kärleksjoller” som i längden blir lite tröttsamt för den utomstående läsaren. I synnerhet Esther uttrycker sig emellanåt på ett svärmiskt sätt, som möjligen också är en smula tidstypiskt (Ulvros 2016). Det finns liknande drag i Mimmis brev, men hon är en mer driven skribent – cynisk, självironisk och distanserad. Hon är också tio år äldre än Esther när hon skriver sina brev. Medan Esthers dagboksanteckningar andas såväl ”ungflicksskriverier” som ungflickssvärmerier – även om hon också ibland kan ge exempel på självironi – ger Mimmis brev uttryck för större livserfarenhet och mognad.

 

I sin dagbok[4] vänder sig Esther ibland till den med direkt tilltal, ett grepp som inte är ovanligt i dagbokssammanhang. Dagboken framstår då som skribentens förtrogna, som här: ”Du kära dagbok, vad jag är ledsen ikväll! Det känns i alla fall skönt att få tala ut vid någons hjärta, och då jag är så långt ifrån den, som jag alltid längtar efter och som bäst förstår mig måste jag anförtro mig åt dig” (1919-02-24).  Några sidor längre fram skriver hon: ”Nu, lilla dagbok, kommer jag till dig igen efter att alldeles ha struntat i dig en tid” (sid. 65).

 

Men Esther för också emellanåt en dialog med sig själv, mellan sitt bättre och sitt sämre jag. Den förståndiga Esther försöker då få den mer obetänksamma och lustprincipsbejakande ”Ettan” (ett av Esthers smeknamn) att ta sitt förnuft tillfånga. Det gäller till exempel att inte ge efter för några dumheter såsom ”chokladhunger” eller att i tid och otid åka och hälsa på Manne i Uppsala. ”Nu har den förståndiga Esther pratat, får nu höra vad Ettan har att säga. Ettan vill gränslöst hemskt förfärligt gärna resa. Jag längtar så efter min egen Lillunge [Esther kallar Manne för ”Lillungen” eller ”Lill”; min anm.] och tycker inte alls, att det är för snart” (sid. 48). Ibland vänder sig Esther till Manne med direkt tilltal, ofta när hon skall gå till sängs, som här:

Men Lill, du måste alltid tala om allting för din Ettan hör du det! Jag måste veta allt vad min Lill tänker, allt tillhör mig t.o.m. alla dina tankar. Du hör, att jag är en despot, men du är min och jag släpper dig ej. Godnatt älskade, jag kysser bort alla tunga tankar och stannar hos dig, tills du somnat, känner du din Ettan hos dig nu? Tänker du nu på henne? (Sid. 64.)

Vid några få tillfällen utspelar sig faktiskt ett slags dialog mellan Esther och Manne. Det sker när han här och var har skrivit några rader direkt i dagboken. Tydligen tar Esther inte illa upp av att Manne läser vad hon har skrivit och själv kommenterar det i skrift.

 

Vad Mimmis brev beträffar är det uppenbart att de riktar sig till Hans och ingen annan. Ibland blandar sig dock maken Anders i brevskrivningen genom att hälsa till Hans eller prata om honom med Mimmi: ”Anders hälsar [så] mycket. Jag har försökt få honom att skriva till dig, men han är för lat o. säger att det kan jag göra. Men oräkneliga gånger om dagen säger han: nu skulle Hans vara här – eller – det här skulle Hans gilla” (1953-10-05).

 

Ibland (fast inte så ofta som önskat) får Mimmi, som nämnts, också svar från Hans, som t.ex. poste restante i München: ”Jag rodnade som en backfish [sic!] av glädje när jag fick ditt brev i handen och den baltiske flykting – tjatigt va![5] – som följt mig till luckan såg minst sagt förvånad ut. Först nu, när man för första gången på 10 år ha anledning att vilja vara ensam, märker man hur sällan man får vara det” (1953-09-19). En dryg månad senare skriver Mimmi: ”Fastän tydligen snön smält,[6] vore vi båda glada över ett livstecken. Vi är så egoistiskt rädda om och tacksamma över de få mänskliga kontakter livet ger, att vi vore ledsna om den pastorliga vore bruten. Vi vill inte tro det o. är därför – hur otidsenligt känslosamt det än låter – nästan oroliga över tystnaden från fädernas kyrka” (1953-11-01). ”Fädernas kyrka” är en ironisk anspelning på en känd psalm i den dåvarande svenska psalmboken.

 

I det följande kommer jag kortfattat att beröra några teman, som finns i brev- och dagboksmaterialet. Dessa är ångest, dåligt samvete, drömmar och förhållandet till religionen.

 

Våndan, drömmarna och Gud

Som nämnts har materialen både likheter och skillnader; det gäller både utformning och tematik. En uppenbar skillnad är att Esthers dagsböcker tecknar konturerna av en ung kvinna, som även om hon drabbats av sorger och bekymmer (såsom sjukdom och dödsfall) ändå i stort sett verkar tillfreds med tillvaron, medan brevmaterialet har en mörk grundton. Mimmi är förälskad i fel man och trivs inte med tillvaron, även om hon konstaterar att hon lever i högönsklig välmåga rent materiellt. Ångesten och våndan uttrycks bland annat så här: ”Vi är inte födda fördömda men fördrömda. Och dröm kan övergå i mara” (odaterat brev poststämplat 1954-03-16). Och när Mimmi och Anders i sportbil beger sig ut på Europa-semester i september 1953 skriver hon: ”Det känns som det här vore de yttersta skären innan vi ger oss ut på livshavet. Och jag är så rädd! Det sitter en klump o. värker skräck o. längtan o. helst vände jag hem till [ortnamn]” (1953-09-12).

 

Även om grundtonen hos skribenterna skiljer sig åt finns exempel på skuldbeläggande och dåligt samvete hos dem båda. I Esthers fall handlar det om att hon tror sig vara den som bidrar till att Manne tappat lusten för studierna. ”Ibland tror jag det vore bättre, om jag inte vore så nära Lill, det är som jag har dragit hans tankar från arbetet, men det kanske bara är inbillning” (sid. 60f). Hon vill inte bidra till att försinka hans studier, då det bland annat skulle innebära att det hägrande bröllopet skulle skjutas på framtiden – och är det något hon drömmer om, så är det ett gemensamt hem; det skriver hon ofta. Hon är alltså rädd för att distrahera Manne i hans studier. Ändå tänker hon besöka honom för att skingra hans tankar och få honom att glömma det som känns tungt. ”Nu har inte ens ’lagboka’ makt över honom och det är högst betänkligt”, konstaterar hon (sid. 62). Hon befarar också att det är hon som lockat in honom på erotikens förbjudna stigar. Likt en förförerska har hon vilselett honom och oron för en oplanerad graviditet lägger hon i hans mun, inte i sin egen (Meurling 2011).[7]

 

Mimmis dåliga samvete tar sin utgångspunkt i det faktum att hon är gift, men förälskad i en annan man. Det ger skuldkänslor i förhållande till maken, Hans och Gud Fader själv. Att Hans är präst förvärrar situationen. En Herrens tjänare inleder inte en relation med en gift kvinna. Brevskrivandet är ett sätt att upprätthålla kontakten med Hans, men sannolikt också en form av bearbetning av de personliga problemen. Ena stunden framstår hon som sårbar, ledsen, till och med förtvivlad, för att i nästa stund ta ett steg tillbaka och se på sig själv och sin livssituation med ironi. Härigenom skapar hon en (måhända medveten och skyddande) distans. På luciadagen 1953 skriver hon:

 

Under tre månaders kringflackande nådde mig ett brev från dig jag skrev ett otal, varav ett fåtal avsändes. Med min självkritik reducerade jag mig då till den minsta bland tillfälliga fjädrar i din hatt, redan bortblåst av en småländsk höststorm, och skämdes över mig själv. Inte över min känsla – den var o. är jag lika glad o. tacksam för – men över mitt barnsliga sätt att påtruga dig den. När vi så träffades i [ortnamn], mobiliserade jag vad du kallar min balans, en ganska misslyckad blandning av ytlig självbehärskning o. inre förlamning. /…/ Som du ser o. redan vet är jag jubelegoist. Bara jag o. min o. jag o. min. Men det är också en ropande [kvinna] o. inte en lyckoprinsessa – fast jag sitter upp till halsen av välmåga och all önskvärd jordisk lycka. (1953-12-13)

 

I ett annat brev skriver Mimmi: ”Jag passar inte in i något sammanhang längre, inte ens mitt eget. Det är synd att du inte har en brukbar skrivhand och lite snö[8] – jag längtar efter en dosis förgylld verklighetsflykt” (1953-04-21). Att hon inte trivs med sin livssituation är ett återkommande drag i breven. Hennes roll i det sociala livet bland Anders släkt och vänner beskrivs på ett sätt som ger associationer till förställning och scenkonst. ”Nu ska jag gå upp i stora huset och i familjens sköte sticka till min lagvigde make. Så sött o. så dött” (odaterat brev poststämplat 1953-08-20). Hon talar också uttryckligen om att hon inte vill bära mask inför Hans och att han har börjat krossa den: ”Men du har börjat slå sönder masken o. ingenting skrämmer mig nu så mycket som jag själv. Kyrkan har gjort mig fri säger Anders. Men jag vet inte hur jag ska handskas med den friheten, den första i mitt liv” (odaterat brev poststämplat 1954-03-16).

 

Diskussioner om Gud och gudstron finns med som en klangbotten i både brev och dagböcker. Kanske är det för Esthers del aningen tidstypiskt, inte minst för svärmiska unga kvinnor som hon (jfr Ulvros 2016). För Mimmis del är omnämnandet av den vacklande gudstron kanske vad man kan förvänta sig, eftersom hon ursprungligen uppsökte Hans i hans egenskap av själavårdare. I Esthers fall tycks det vara en självklarhet att Gud styr och ställer med våra liv, medan Mimmi är mer ifrågasättande och kritisk.

 

Ytterligare ett drag i breven och dagböckerna är dag- och framtidsdrömmar. Framförallt Mimmis brev ger uttryck för dagdrömmar och eskapism. Hon drömmer om att vandra med Hans på Djurgården och att flyga med honom till Venedig över en helg eller mer fantasifullt om att bo och arbeta tillsammans med honom i södra Frankrike. Även Esther drömmer sig ibland bort, men då fantiserar hon vanligen om ett framtida hem tillsammans med Manne. Det är en mer vardagsnära eskapism och just drömmen om det gemensamma hemmet kom att realiseras. I trettiotre år varade deras äktenskap.

 

När texten blir liv, när livet blir text – avslutande reflexioner

Tack vare sin sociala tillhörighet och ekonomiska möjligheter var både Esther och Mimmi privilegierade. De tillhörde ett burget skikt och umgicks till stor del i sådana kretsar. Som hustrur till välbeställda män exponerade de också i viss mån makens position och status genom sin klädsel och framtoning (Esther sannolikt mer än Mimmi). De var i besittning av ekonomiskt, socialt och ett visst mått av kulturellt kapital och deras respektive bakgrund formade naturligtvis deras habitus och kvinnoroll.

 

Esther har i efterhand beskrivits som en kvinna som intog den traditionella hustrurollen i skuggan av sin man, klassresenären som blev jurist och rådman och kom sig upp i den lokala societeten. I dagboken framstår hon helt klart som den beundrande fästmön, men det är också en annan bild som framtonar. Vi möter en ung kvinna med ett förflutet i storstaden Berlin. Berlintiden berörs visserligen inte uttryckligen, men man kan anta att den hade gett henne erfarenheter som många av hennes jämnåriga saknade. Den omtalade förlovningen kan också ha gett henne sexuella erfarenheter, även om det inte finns belägg för det i dagboksanteckningarna. Däremot vittnar dagboken om att hon och fästman nummer två, Manne, hade en intim relation och i detta sammanhang beskriver hon sig själv som aktör och initiativtagare.  Hon är således inte den vilseförda utan snarare förförerskan, som lockar Manne från den smala vägen och som fruktar att hon därmed distraherar honom i hans studier.

 

Mimmi framstår som en intellektuell kvinna som på många sätt var sin makes jämlike med en rejäl dos kulturellt kapital i form av humanistisk bildning, universitetsexamen, yrkesarbete och kulturella intressen. Hon var den borgerliga kvinnan som gift in sig i en adlig familj. En något underordnad position i förhållande inte så mycket till Anders som till hans familj, men även hennes egen, framskymtar i breven. Släktens och familjens ställning i adelskretsar och borgerliga miljöer var vid den här tiden fortfarande stark och Mimmi var sannolikt insocialiserad i ett sådant mönster. Att inrätta sig i ledet var en habituell benägenhet (Bourdieu 1996). Här skilde hon sig inte så mycket från Esther, som också visar stor uppskattning och lojalitet vad familjen (även Mannes) beträffar. Men medan Mimmi ”gifte upp” sig kan Esther sägas ha ”gift ned” sig, enligt tidens sätt att se.

 

Att Mimmis positionering tycks mer ambivalent än Esthers, kanske inte är så märkligt. Hon var gift men förälskad i en annan man och inte nog med det, föremålet för den ömma lågan var den man som hon först kontaktat i hans egenskap av själasörjare, vilket förmodligen gjorde situationen dubbelt problematiskt. Esther kanske också förälskade sig i fel man, enligt släktens sätt att se på saken, men både hon och Manne var unga och inte uppbundna. Visserligen hade Esther haft en annan fästman men han dog innan hon träffade Manne, så där förelåg inga hinder av moralisk eller juridisk karaktär.

 

Dessa kvinnor med borgerlig bakgrund konstruerar sig själva och sin identitet bland annat genom sitt skrivande, men naturligtvis även genom sin livsstil, sin framtoning, sin omgivande sociala och materiella miljö (jfr Carlgren 2016, Edlund 2016). Civilstånd, utbildning och i förekommande fall yrke har också avgörande betydelse. Här finns många teman att borra djupare i och diskutera med hjälp av begrepp som exempelvis genus, habitus och identitet. I denna artikel har jag endast gjort en första jämförelse av de båda materialen. Den kan fördjupas avsevärt.

 

Avslutningsvis kan vi konstatera att när Esther och Mimmi skrev om sitt liv, sina erfarenheter och sina känslor lät de livet bli text. När jag läser deras alster sker det omvända: texten blir liv inför mina ögon. Och, för att återvända till Lila i Ferrantes roman, så kan vi instämma i att alla berättar om sitt liv på det sätt som passar dem bäst – åtminstone för det mesta. Det är det som gör brev- och dagboksmaterial så lockande för läsaren – och till en utmaning för forskaren att analysera.

____________________________________________________________________________

[1] Bakgrunden till denna artikel är att jag fått i uppgift att presentera min forskning. I sammandrag kan en sådan presentation se ut som följer: Kvinnors liv och konstruktionen av kön har gått som en röd tråd genom en stor del av min forskning. Bland annat har jag intresserat mig för ogifta kvinnors liv, prästfruar, kvinnliga präster, prästkläder, kvinnors karriärvägar inom akademin, högreståndskvinnor, unga kvinnors självbilder och kroppsideal, kvinnors föreningsliv samt hur genus tar form i museiutställningar och insamlingspraktik. Källmässigt har jag arbetat med intervjuer, frågelistmaterial, brev, dagböcker, självbiografier och i någon mån bilder och ting. Jag har arbetat med samlingar på arkiv och museer, men även med material som finns i privat ägo. På senare tid har jag särskilt intresserat mig för hur kvinnor genom sitt skrivande (i dagböcker, brev m.m.) har skapat identitet och därigenom på olika sätt positionerat sig. Det är om detta – utifrån några valda exempel – föreliggande artikel handlar.

[2] För en mer utförlig diskussion av självbiografiskt material och etiska aspekter, se Meurling 2016.

[3] Den 30/12 1918 fick Esther telegram från Manne med beskedet: ”Erik dog idag.”

[4] I det följande talar jag om de två dagböckerna i singularis. Det är visserligen två vaxdukshäften det är fråga om, men såsom självbiografiska dokument betraktade är de inte uppdelade i två, utan utgör en sammanhållen källa, d.v.s. en dagbok.

[5] Mimmi och Anders har besökt baltiska flyktingar på andra ställen i Västtyskland och denna kommentar syftar förmodligen på att ännu en baltisk flykting dyker upp i sammanhanget.

[6] ”Snö” finns som en återkommande metafor i Mimmis brev. Möjligen syftar den på preparatet Fenedrin.

[7] Detta tema berörs i en kort artikel i Kulturella perspektiv (Meurling 2011). Oron för en graviditet kan för Mannes del bl.a. vara grundad i att han som ung student, ännu utan examen och arbete, inte hade råd att försörja hustru och barn. Det var så att säga inte ”bara” att gifta sig, om Esther skulle visa sig vara gravid.

[8] Temat ”snö” och alkoholhaltiga drycker finns i Mimmis brev. I Uppsala tycks man, enligt Esther och precis som i sångsamlingen Gluntarne (Wennerberg 1949), dricka en hel del punsch.

 

Källor och litteratur

Otryckta källor

Informant

Thyra Staake (f. Södergren), samtal i Norrköping, våren 1986.

Brev

Sexton brev författade av Mimmi till Hans. Privat ägo.

Dagböcker

Dagböcker författade av Esther Södergren 1918–1920. Privat ägo.

 

Litteratur

Bourdieu, Pierre 1996 (1984): Homo Academicus. Stockholm/Stehag: Symposion.

Carlgren, Maria, 2016. Birgittaskolorna. Modeateljéer och sömnadsskolor mellan tradition och förnyelse. Göteborg/Stockholm: Makadam. (Diss.)

Edlund, Ann-Catrine, 2016. The Songbook and the Peasant Diary. As Participants in the Construction of the Modern Self. I: Edlund, A-C, Ashplant, T.G. & Kuismin, A. (red.), Reading and Writing from Below. Exploring the Margins of Modernity. Northern Studies Monographs 4/Vardagligt skriftbruk 4. Umeå: Umeå University & Royal Skyttean Society.

Ferrante, Elena, 2016. Den som stannar, den som går. Stockholm: Norstedts.

Hættner Aurelius, Eva 2004. Brev som liv och konst. Brevväxlingen mellan Lilli Jahn och hennes barn. I: Jonsson, Bibbi, Nykvist, Karin & Sjöberg, Birthe (red.): Från Eden till Damavdelningen. Studier om kvinnan i litteraturen. En vänbok till Christina Sjöblad. Lund: Absalon.

Lundgren, Eva 1989. Samspel, maktkamp och sexualisering – om 42 präster i norska kyrkan. I: Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2, s. 49–62.

Mazzarella, Merete, 2013. Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Stockholm: Forum.

Meurling, Birgitta, 1993. Drömmen om den förstående mannen. Två prästfruars syn på prästers själavård av kvinnor. I: Nord Nytt 50, s. 19–29.

Meurling, Birgitta, 2011. Kär och galen. Ur mormors dagbok 1918–1920. I: Kulturella perspektiv nr 3–4, s. 59–61.

Meurling, Birgitta, 2015. Det gamla släkthuset. Minnen, miljöer och autoetnografi. I: Kulturella perspektiv nr 3–4, s. 25–33.

Meurling, Birgitta, 2016. Med sportbil genom Europa. En förälskad kvinnas resebrev från 1950-talet. I: Rig nr 3, s.129–156.

Mäkinen, Ilkka, 2016. ”The world will be turned upside down, when even the maids are taught to write”. Prejudices Against Teaching All People to Write in the Nineteenth Century Finland. I: Edlund, A-C, Ashplant, T.G. & Kuismin, A. (red.), Reading and Writing from Below. Exploring the Margins of Modernity. Northern Studies Monographs 4/Vardagligt skriftbruk 4. Umeå: Umeå University & Royal Skyttean Society.

Sandberg, Christina, 2016. Med döden som protagonist. En diskursteoretisk studie om dödens makt. Åbo: Åbo Akademi.

Sjöblad, Christina, 2009. Bläck, äntligen! kan jag skriva. En studie i kvinnors dagböcker från 1800-talet. Stockholm: Carlsson.

Ulvros, Eva Helen, 2016. Kvinnors röster. Livsöden från det moderna Sveriges framväxt. Lund: Historiska media.

Verdier, Yvonne, 1981. Tvätterskan, sömmerskan, kokerskan. Livet i en fransk by genom tre kvinnoyrken. Stockholm: Atlantis.

Wennerberg, Gunnar, 1949 (1849). Gluntarne. Stockholm: Gehrman.