Sjöresor och rituella platser
Kasper Westerlund
Artikeln är referentgranskad
Bevarade sjömansbrev och dagböcker kan ge oss goda föreställningar om livet ombord och om vad våra sjömän upplevde under sina resor under slutet av 1800-talet. Det gäller till viss del också skönlitteratur även om någon egentlig sjölitteratur paradoxalt nog aldrig utvecklades i Finland trots att segelfartygsepoken i själva verket varade längre hos oss än någon annanstans. Ett förhållande som bland annat uppmärksammats av sjöhistorikern Yrjö Kaukiainen (1998, 20). I brev beskrivs förhållandena ombord ofta som tuffa och det som upplevdes i hamn som främmande och exotiskt. Däremot finns från samma tid ytterst få visuella vittnesmål i form av sjömansbilder som kunde synliggöra sjölivets vardag och inte minst vad som fångade sjömännens intresse – ombord och iland – och hur de själva upplevde vad de såg. Generellt gäller detta förhållande ända fram till att kameran blev en var mans tillhörighet. Det var egentligen först under segelfartygens sista tid som sjömännen själva började uppträda som amatörfotografer och fotograferade ögonblicksbilder från det dagliga livet ombord. I det läget hade emellertid de flesta träsegelfartygen redan huggits upp eller motoriserats och träseglarna hade förlorat sin betydelse inom världssjöfarten.
Lars Törnroth och hans sjömansbilder
Ett lika unikt som sällsynt undantag när det gäller den generella bristen på sjömansbilder utgör en unik samling omfattande drygt 70 teckningar och akvareller som utfördes av den finländske sjömannen Lars Törnroth (1868–1904) i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Samlingen donerades till Åbo Akademis sjöhistoriska museum 1941, långt efter upphovsmannens död, och den har inte tidigare behandlats i vetenskapliga sammanhang.[1]
Lars (Lasse) Törnroth föddes i Jäskis 1868 där hans far var provinsialläkare, och han dog som sjökapten i Helsingfors 1904, endast 36 år gammal. Hans liv var i många avseenden dramatiskt och det kantades av tragedier. På både mödernet och fädernet stammade han från framstående släkter som hade fostrat generationer av utbildade och lärda: läkare, professorer, präster och höga tjänstemän. Sina tidigaste år tillbringade han på enspråkigt finska orter där familjen ingick i en liten skara av svenskspråkiga ståndspersoner. Han blev föräldralös i unga år och togs om hand av släktingar i Åbo som blev hans nya hemort 1876. Skolarbetet fann Lasse mindre inspirerande men han lyckades ändå, med några års fördröjning, avlägga studentexamen vid Svenska klassiska lyceum i Åbo 1889. En bidragande orsak till fördröjningen var att han gick till sjöss för första gången 1886 och från det året varvade skolgång med tjänstgöring i olika fartyg. Då han år 1892 inledde sina studier vid Navigationsskolan i Åbo hade han redan gjort tjänst utom Östersjön i sammanlagt 25 månader. Mellan åren 1886 och 1899 tjänstgjorde Lasse vid sidan av sina studier i finska, svenska, norska och brittiska fartyg i trafik, bokstavligt talat, på de sju haven. Styrmansexamen avlade han 1895 och sjökaptensexamen som klassens primus år 1899.
Med sina bilder som återspeglar såväl generella delar av sjömanskulturen som en personlig sjömanskarriär dokumenterade Lasse fartyg och fartygsmiljöer, folkliv, sysslor och sedvänjor ombord, hamnar, städer och platser han besökte samt personer han såg, träffade och seglade med. Samlingen erbjuder därför en unik chans att gå ombord i ett segelfartyg under slutet av 1800-talet och betrakta världen så som den framträdde och gestaltade sig för en ung sjömans ögon. Som helhet utgör samlingen en lågmäld men viktig röst från skansen. En röst som talar till oss ur ett inifrånperspektiv, från en tid då segelfartygen ännu i stor utsträckning förmedlade det internationella varuutbytet och Finland försåg branschen med billig arbetskraft. Trots att övergången från segel till ånga ute i världen var långt kommen redan då Lasse gick till sjöss 1886 släpade utvecklingen i Finland efter. Medan ångfartygen redan var i klar majoritet inom många andra nationers handelsflottor utgjorde de fortfarande inte mer än knappt 20 procent av hela det finska tonnaget då Lasse gick iland för gott 1903. Trots ångans ökande dominans och trots att Lasse också seglade i flera utländska fartyg valde han av någon orsak att huvudsakligen ägna sig åt segelsjöfart. Att han levde och dokumenterade i en brytningstid gör hans folklivsskildringar extra intressanta.
Samtidigt som bildmaterialet erbjuder forskningen unika möjligheter och intressanta mikrohistoriska ingångar till ett enskilt sjömansliv och till sjömanskulturen i stort måste man också acceptera att det finns stora utmaningar förknippade med tolkningen av bilderna. Lasse efterlämnade nämligen ytterst få egna skriftliga vittnesmål om sitt liv och sina resor även om vi får utgå från att han med sin bakgrund inom de bildade kretsarna måste ha varit en flitig brevskrivare. En ”Dagbok från lifvet på oceanen” som torde ha kompletterat bilderna nämns i hans nekrolog (Hbl 4.1.1905), men verkar tyvärr inte ha bevarats för eftervärlden. Tolkningen av bilderna måste därför utgå från en källpluralistisk metod, en så kallad bricolageteknik (jfr t.ex. Nilsson 2017, 66–68), som bygger på att övriga handlingar i form av traditionsmaterial, samtida arkivkällor, fotografier, tidningsmaterial samt forsknings- och annan litteratur om sjöfart och sjömansliv används för att rekonstruera fragment, kontextualisera berättelsen och fånga vardagslivet i bilderna. Den aktuella texten ingår i ett större sammanhang, ett avhandlingsprojekt, som i sig är metodutvecklande och där jag med hjälp av andra materialkategorier skildrar sjömanslivet så som det kommer till uttryck i Lasses bilder. Ett ovanligt primärmaterial som sjömansbilder i kombination med brist på skriftliga vittnesmål erbjuder, trots utmaningar, också en intressant möjlighet att pröva metodens potential och undersöka vilka värden de övriga källorna har för bildanalysen.
Tolkningen av bilderna får emellertid inte enbart begränsas till innehållet utan den måste också beakta det som konstvetaren Bo Ossian Lindberg definierar som bildens utehåll. Lindberg framhåller att tolkningens resultat, bildens betydelse, inte är liktydig med dess innehåll. Betydelsen av de flesta bilder är, menar Lindberg, oåtkomlig för rent betraktande eftersom den inte innehålls i bilden. Motivet ligger alltid utanför bilden. För att förstå detta förhållande kan man enligt Lindberg använda termen utehåll som motsats till innehåll. Vissa kritiker har, hävdar Lindberg, påpekat att termen är obehövlig då det redan finns termer som bakgrund och kontext. Med utehåll avser Lindberg emellertid inte kontext, ”utan endast den del av kontexten som är nödvändig för att betraktaren skall kunna identifiera motivet.” Nödvändigt i sammanhanget är därför ”att särskilja det som finns i bilden som synligt innehåll, det som finns utanför bilden, i betraktarens medvetande, och det som finns utanför bilden i samhället och i den historiska bakgrunden.” Utehåll är alltså, med Lindbergs ord, ”det som finns i betraktarens medvetande och som är nödvändigt för att identifiera motivet.” (Lindberg 2021, 69–71).
Rituella till skillnad från ekonomiska platser
De platser Lasse avbildade på sina teckningar och akvareller var i huvudsak av ett slag man kunde beteckna som ekonomiska: hamnar och hamnanläggningar, kajer, redder, stadsvyer och torg. Med andra ord platser som på ett omedelbart sätt kan knytas till handel, sjöfart och fartygets resor i termer av dess ärende: anlöp och avgång, lastning och lossning, bunkring, erhållande av lots eller order och så vidare. I betydligt mindre utsträckning dokumenterade han det man kunde definiera som rituella platser. Det vill säga platser som inte går att knyta till fartygets kommersiella drift, men som för den enskilde sjömannen var av största betydelse när det gällde att forma sig en sjömansidentitet, tillskansa sig kulturell kompetens och bli betraktad som ”befaren”. Den här typen av platser ingick som vi ska se i sjömännens gemensamma tankegods och hade en stark rituell laddning. I det här avseendet skiljer sig två bilder i samlingen från mängden, nämligen en kolorerad teckning av Kullen som Lasse utförde under sin första resa med barkskeppet Neptun från Åbo 1886 och en blyertsteckning föreställande en fyrmastbark vid Kap Horn som han utförde i samband med passage under en betydligt senare resa med den brittiska stålfullriggaren Knight of St. Michael 1890. I det följande kommer jag att analysera Lasses teckning av Kullen i syfte att, och med stöd av ett bricolage av andra primärkällor och existerande vetande, belysa en av de viktigaste rituella platserna och dess betydelse för våra sjöfarare.
Första sjöresan och mötet med Kullen
På sin artonårsdag den 8 juni 1886 tog Lasse mönstring ombord i tremastbarken Neptun från Åbo som låg på Beckholmsredden och lastade.[2] Några dagar senare avgick fartyget med en last som bestod av 10 953 plankor för Barcelona. Lasse var yngst i besättningen på elva man och noterades i fartygets sjömansrulla som ”gosse” med en månadshyra på 18 mark. Resan varade i närmare fem månader och förde honom till Barcelona och Torrevieja i Spanien och åter till Åbo. För Åbofartygen var traden till Medelhavet den vanligaste vid den här tiden och Lasses resa därför en mycket typisk sådan.
I sammanlagt nio bevarade teckningar och akvareller dokumenterade Lasse vad han såg och upplevde under resan. Den första bilden tillkom under utresan i Engelska kanalen och den föreställer Neptun till ankars vid Folkestone. Han dokumenterade också övriga fartyg och båtar han såg under resan, Neptuns ankomst till Barcelona, ett panorama över Torreviejas redd, spanska vin- och fruktförsäljare, sina skeppskamrater i skansen och lotsar av olika nationalitet.
I Barcelona där Neptun var framme i mitten av augusti lossades trälasten och efter ett par veckor gick man vidare i ballast mot Torrevieja där man tog en saltlast för Åbo. Efter knappt två veckor i Torrevieja lättade man ankar den 22 september och inledde hemresan. Den 28 september passerades Gibraltar och den 9 oktober fick man från märsen sikte på St. Cathrine’s Point på Isle of Wight. Torsdag eftermiddag den 14 oktober pejlades Skagens fyrtorn och tre dagar senare, söndagen den 17 oktober på förmiddagen passerade Neptun Kullen. Passagen dokumenterade Lasse i form av en kolorerad förtoning av den mäktiga bergskammen Kullaberg, belägen längst ut på halvön Kullen med sitt fyrtorn på den yttersta höjden mot Kattegatt, kallad Kullanäs. Fyren där är av ett slag som kallas angöringsfyr, byggd för att synas på långt håll, försedd med kraftig ljusstyrka och vanligen målad i färger som dagtid kontrasterar mot omgivningen. Som namnet antyder är dessa fyrar avsedda att underlätta angöring, med andra ord då fartyg från öppna sjön närmar sig land och inlöper i ett trängre farvatten. Denna omständighet understryker också Kullens position som markör och gräns. Enligt en samtida beskrivning av de svenska fyrarna noteras att ”[f]yrtornet är grågult, men ett dermed sammanbygdt hus af sten är hvitrappadt. Boställshusen, som ligga nära intill, äro röda, men synas föga från sjön”. (Beskrifning av de svenska fyrarne… 1872, 135). Fyrvaktarbostäderna saknas därför mycket riktigt på Lasses teckning, men han har däremot ritat in ett antal vita hus till höger om bergstoppen Västra Högkullen vilka rimligtvis bör föreställa byn och fiskeläget Mölle. I förgrunden mellan bergstoppen Västra Högkullen och Mölle ses Neptun och en anonym ångskonert som håller samma kurs. Neptun som går för fulla segel kan identifieras tack vare sin originella konstruktion med ett så kallat hurrikandäck[3] som sträcker sig från kajutans akterskott till utrymmet mellan fock- och stormasten. Sju övriga seglare kan anas vid horisonten till vänster om fyren och till höger om husen vid Mölle.
Förtoningen av Kullen utförde Lasse under förmiddagen (”Ritad Söndagen den 17 Okt. 1886 f.m.”), med andra ord mer eller mindre i realtid. Lasse bör då rimligtvis ha haft frivakt. Att förtoningen tillkom utan fördröjning mellan observation och dokumentation gör att man får anta att detaljer som gäller det föränderliga, i det här fallet framför allt de övriga fartygen och deras positioner, verkligen torde motsvara den scen som utspelade sig framför hans ögon där han stod på Neptuns däck med skissblocket i sin hand. I fartygets skeppsdagbok noterade man stark sydlig ström i trakten av Kullen. Vädret var vid passagen under förmiddagen mulet med regnbyar vilket nödvändigtvis inte framgår av Lasses förtoning. Det blåste en ”frisk bramsegelskultje” (nivå 4 på en skala från 0 till 12, där 0 motsvarade stiltje och 12 orkan) från ost och det var 12 grader varmt i luften.
Att Lasse som första resans gosse avbildade Kullen, visserligen först i samband med sin andra passage, den under hemresan, var naturligtvis ingen tillfällighet. Platsen var i högsta grad sägenomspunnen inom sjömanskretsar och inom det kognitiva och det rituella landskapet vid havet intog Kullen en central plats. Kullens massiva och karaktäristiska topografiska formation är synlig på långt avstånd och har i alla tider utgjort en viktig hållpunkt för navigationen. Redan på 1500-talet uppfördes en fyr på Kullen som med sitt läge vid den viktiga segelleden som utgör inloppet till Öresund passeras av praktiskt taget alla fartyg på väg till och ut ur Östersjön. Kullens silhuett fanns etsad på alla sjöfarares näthinnor och platsen utgjorde tidigt en av många distinkta platser längs de europeiska kusterna där olika slag av initiationsriter och dopceremonier ägde rum. I nordiska vatten är Kullen den mest kända av dessa platser. Folkloristen Henning Henningsen framhåller i sin klassiska studie Crossing the Equator att Kullen i över 300 år utgjort en plats där sjömän som inte tidigare hade passerat detta viktiga och iögonfallande landmärke döptes. Det äldsta skriftliga belägget för ett sjömansdop vid Kullen, kallad The Peasant (Bonden), gäller enligt Henningsen en fransman ombord i ett danskt fartyg år 1612. Uttrycket ”att hönsa för Kullen” (”hønse for Kullen”) nämns enligt honom för första gången i danska källor 1757. Henningsen framhåller vidare att det finns goda skäl att anta att traditionen trots allt är betydligt äldre än det första skriftliga belägget och att Kullen tack vare sitt centrala läge, som passerades av fartyg och folk från ett stort antal olika nationer, sannolikt var en av de viktigaste hönseplatserna i Europa. Det faktum att dop vid Kullen förbjöds enligt Skeppsmannabalken i 1667 års sjölag tyder på att traditionen var väl etablerad ombord i svenska fartyg redan i mitten av 1600-talet. (Henningsen 1961, 164). Det svenska förbudet var enligt Henningsen (1961, 204–207) sannolikt inspirerat av de förbud mot sjömansdop som det holländska ostindiska kompaniet började utfärda redan under 1610-talet. Holländarna ansåg nämligen att ritualerna hade en negativ inverkan på disciplinen ombord och att de utgjorde en fara för navigationen. Istället skulle extra vinransoner utdelas på rederiets bekostnad. Någon större inverkan verkar det svenska förbudet, som också innehöll en anvisning om kompensation i form av ersättande vinransoner, emellertid inte ha haft eftersom doptraditionen fortsatte in i modern tid.
En dopceremoni kunde exempelvis innebära att noviserna målades med tjära eller sot – vilket har gett upphov till uttrycket ”att sota för” – för att sedan rakas med detta som lödder. Som novis kunde man köpa sig fri från obehaget genom att bjuda de mera befarna skeppskamraterna på brännvin. Det var med andra ord fråga om en initiationsrit som innebar att novisen köpte sig in i sällskapet av befarna. Handlingen kallades att hønse, hönsa[4] eller sota. Dopet kunde ske antingen vid en speciell plats eller vid en breddgrad som Ekvatorn eller Kräftans vändkrets, som man följaktligen sotade eller hönsade för. Maritimarkeologen Christer Westerdahl framhåller att de fall där ceremonin ägde rum med land i sikte, med andra ord vid kända dopplatser, med säkerhet är ursprungligare än Ekvatordopet. Det finns, hävdar han, nämligen klara samband mellan magiska förhållningssätt i relation till kända punkter på land. Platsernas namn har varit tabu och fick inte nämnas. Istället har man ersatt dem med så kallade noanamn. (Westerdahl 2014, 246–247).
Westerdahl framhåller vidare att hönse- eller dopplatserna till sjöss delvis kan anses vara en maritim version av de så kallade territoriella övergångsriterna (rite de passage) som introducerades av den franske folkloristen Arnold van Gennep. Passagen av en viktig gräns i tid och rum markeras med någon form av rit. Vid Kullen markerades framkomsten till Öresund och Öresundstullen i Helsingör och där öppnades en vik av Atlanten för sjöfolk från Östersjön. Enligt Westerdahl sammanfaller dopplatsernas läge påfallande ofta med gränser och övergångar mellan hav och vattenområden och det finns enligt honom ett samband mellan tabuerade platser och initiationsceremonier till sjöss. Grunden är, hävdar han, primärt en motsättning mellan hav och land. Det normala namnet på platsen fick aldrig användas till sjöss eftersom det var tabu. Istället måste det ersättas med ett noanamn. Den mest kända är Kullen som redan på 1500-talet fick heta Bonden. Benämningen Bonden kan därmed uppfattas som en inkarnation för gränsen mellan hav och land, det som Westerdahl kallar det liminala tillståndet. Mot den bakgrunden är den så kallade ”Kullamannen” en personifikation av Bonden eller Kullabonden, en nordisk metafor för inlandet eller det landbundna, i motsats till havet. Han föreställdes bo på platsen och under dopceremonin steg han upp ur havet på samma sätt som Neptunus vid Ekvatorn. Den som skulle intagas i gemenskapen av befarna bjöd, som framkommit, de andra på alkohol som offer. Men bakgrunden var, hävdar Westerdahl, att novisen hade lurats att uttala det förbjudna namnet eller göra något som var tabu, och han måste därmed sona eller sota för sitt brott, det vill säga hönsa för det. (Westerdahl 2014, 250, 252–253, 255–257, 260).
Från 1894, åtta år efter Lasses passage, blev det möjligt för sjöfarare att också på ett rent konkret plan ställa sig i förbindelse med Kullen. Från det året mottog nämligen fyren där signaler från förbipasserande fartyg och ombesörjde meddelanden till dem. (Börjeson 1950, 461).
Vi vet inte med säkerhet om Lasse som första resans gosse, eventuellt också övriga ombord, utsattes för hönsning eller andra former av initiationsriter i samband med att Neptun passerade Kullen under den aktuella resan. Det förtäljer inte fartygets skeppsdagbok, men det är högst sannolikt. Att hönsning, även i mildare varianter, fortfarande förekom i finska fartyg vid den här tiden är nämligen bekant. För det finner vi stöd och exempel i empiriskt material i form av ögonvittnesskildringar i tidningspress och i samtida fotografier. Ett vittnesmål i Ekenäs Notisblad,lämnat av signaturen ”Egild.” som två år efter Lasses resa passerade Kullen sommaren 1888 i den finländska skonerten Cleopatra[5], ger en bild av att traditionen fortfarande var stark men att den vid den här tiden synbarligen tog sig mildare uttryck än tidigare, att dess underton huvudsakligen uppfattades som skämtsam och att tidpunkten för passagen kunde ha betydelse för hur ceremonin utformades:
Den beryktade ”Kullen” på Swenska kusten passerades kl. 2 på natten och gjorde mig således ej något hufwudbry. Annars hör det till regel för hwar och en som första gången passerar detta ställe, att ställa till bjudning ombord, eljest utsätter han sig för sjömännens skämtsamma straff, som kan hända ej alltid wore så trefligt att få röna. Bjudningen deremot må wara hur enkel som helst, det är blott seden, den gamla seden, som här måste uppfyllas och gerna uppfylls. Men passerades Kullen på natten så war det sommarsol wid Skagen och då war bjudningen färdig. Och så hurrades det naturligtvis och det hördes till en Norsk brigg, som låg om styrbord och derifrån swarade man med hurra och flagghelsning.
(EN 18.9.1888)
Att det under 1880-talet fortfarande var kutym i finska fartyg att utföra regelrätta dop vid passage av Kullen bekräftas också av ett samtida fotografi i Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademis arkiv som togs ombord i barkskeppet Mainio från Lovisa någon gång under 1880-talet (GN 406, SHIÅA). På bilden som illustrerar hur själva riten gick till står ”Kullabisin” (bisi = gammal man, typiskt för dialekterna i södra Finland) svartmålad i ansiktet, med ett skägg tillverkat av drev och klädd i en dräkt gjord av säckväv som dekorerats med sjögräs. I sin vänster hand håller han en tjärpyts som innehåller löddret, i den högra en rakhyvel av trä. Bredvid honom står hans assistent klädd i ett avigt fårskinn och en vidbrättad hatt. Beskrivningen av fotografiet, vilken också bekräftar terminologin, lyder: ”Hönsning vid Kullen på barksk Mainio av Lovisa”.
Henning Henningsen framhåller att man i finska fartyg fortfarande uppmärksammade passagen av Kullen så sent som kring sekelskiftet 1900. Det egentliga hönsandet hade då reducerats till att den som genomgick ritualen skulle bjuda den övriga besättningen på en sup. (Henningsen 1961, 169, 171). I en artikel om initiationsriter hos finska sjömän och med stöd i en frågelista om sjömansminnen som utfördes vid Åbo universitet 1963 framhåller kulturhistorikern Leena Rossi att det förefaller som om ”Kullagubben” inte längre kom ombord i finska fartyg efter övergången till 1900-talet, men att man ännu under 1910-talet spelade dragspel och dansade på däcket utanför Kullen. Enligt Rossi måste finska sjömän ännu under 1920- och 1930-talen bjuda sina skeppskamrater på tjärsupen (tervaviinat eller tervausviinat) för att undvika tjärning av könsorganen. Om nykomlingen hade en flaska med sig dracks supen ombord, i annat fall i nästa hamn. (Rossi 1993, 117).
Att traditionen inte enbart har varierat över tid utan även från fartyg till fartyg är förstås givet. Det är också uppenbart att föreställningarna om Kullen som en magisk och rituell plats fortfarande var djupt förankrade i sjömanskulturen vid tiden för Lasses resa och att de ingick i det nordiska sjöfolkets gemensamma tankegods långt in i modern tid. Ett uttryck för denna starka traditionsbundenhet är att föreställningar om platsen som markör och gräns traderades vidare inom sjömankretsar också långt efter att det som utspelade sig ombord vid Kullen hade förlorat sin egentliga betydelse och var på stark tillbakagång. Det framträder också i intervjumaterial om sjömansliv som gjorts av våra traditionsarkiv. I en intervju för Sjöhistoriska museet vid Åbo Akademi 1970 framhöll sjökapten Einar Palmqvist, född 1902, att dop vid Kullen inte förekom ombord i skonertskeppet Sigyn av Vårdö då han förde henne 1929–1930. Palmqvist hade gått till sjöss omkring år 1916 och kunde för egen del inte heller påminna sig ha råkat ut för ett dop vid Kullen, men han var väl förtrogen med traditionen och att det hade förekommit i äldre tider hade han hört berättas. Det hade då ”varit fråga om något som dom kallade för en Kullensup”, vilken markerade ”att man hade kommit ut ifrån Östersjön”. Det talades enligt Palmqvist om att första resans gossar skulle ”bestå för gula ben”. Då man passerat Kullen ”hade färgen gått av benen och då skulle det bestås [på en sup]”. Inom Östersjön skulle man hälsa på fyrtornet Långe Jan längst ner på Ölands södra udde. Riten gick ut på att någon skulle narras till att ”lyfta på mössan” för Långe Jan. Palmqvist framhöll att ”alltid kom det någon och sa att hördu, titta vad du har fått för nånting på mössan”, varpå novisen tog av sig sin mössa. (SHM E 11, SHIÅA).
Uttrycket ”gula ben” användes också bland svenska sjömän. Torbjörn Dalnäs framhåller att det utöver den omilda behandling (hönsning) som unga pojkar utsattes för vid passage av Kullen i syfte att inviga dem i sjömansyrket, också gavs en möjlighet att ”kamma in sig” eller ”betala för gula ben”, det vill säga köpa sig fri genom att bjuda på ”flytande förtäring”. Dalnäs drar paralleller till och ser ett släktskap med seden att ge sjömannen ett ofrivilligt dopp i havet under hans första passage genom Gibraltarsund. I det fallet gavs en möjlighet att köpa sig fri genom att betala så kallad ducking money eller ”doppengar”. (Dalnäs 2014, 111). Enligt Henning Henningsen kunde en svensk sjöman som passerat Godahoppsudden för första gången kallas ”gulbening” och han var i samband med passagen tvungen att bjuda sina skeppskamrater på en sup. (Henningsen 1961, 192).
Av orsaker vi inte känner till vände Lasse blicken mot land och avbildade den geografiska platsen Kullen. Att han kanske avsiktligt valde att inte dokumentera vad som kan ha utspelat sig ombord i Neptun vid Kullen (jfr fotografiet från Mainio) kan inte uteslutas och skulle i så fall kunna ses som ett uttryck för att riten inte enbart hade varit en positiv upplevelse, eller för att tala med Henning Henningsen: ”Seamen were not very communicative about the custom, there may even have been some sort of taboo about it” (Henningsen 1961, 201). När man betraktar Lasses samling som helhet kan man också i övrigt konstatera att den innehåller olika slag av tomrum och att han av obekanta orsaker uppenbart blundade för det obekväma. Sjömännen på hans bilder skildras nästan uteslutande som dugliga och skötsamma, ett förhållande som kan uppfattas stå i bjärt kontrast mot de allmänt rotade föreställningarna om sjömanslivet med återkommande inslag av slagsmål, fylleri och nya kvinnor i varje hamn. Av prydhet, får man anta, lät han också bli att skildra sanitära förhållanden och de hygieniska faciliteterna ombord. Alla slag av skabrösa och stötande motiv lyser också med sin frånvaro. Möjligen utgör dessa tomrum uttryck för en aktiv eller medveten glömska vars orsaker vi inte känner till.
Bricolagemetoden behöver, som Fredrik Nilsson framhåller, ”inte vara länkad till en ambition att utreda vad som faktiskt hände”, utan kan också användas för att undersöka föreställningsvärldar. Användandet av ”olika källor, olika röster”, kan enligt Nilsson, ”därmed också utgöra en viktig del i själva kulturanalysen”. (Nilsson 2017, 67). Huruvida en ritual av något slag verkligen genomfördes ombord i Neptun då hon passerade Kullen eller om platsen passerades obemärkt har inte gått att utröna och det kanske inte heller är centralt i sammanhanget. Genom att väva ihop olika källor och lägga ett pussel där Lasses bild av Kullen utgör en av bitarna kan man emellertid lyfta fram vad som förefaller vara sannolikt, beskriva vilka uttryck detta kunde ha tagit och blottlägga andra intressanta uttryck för sjömanstraditioner knutna till rituella platser.
Sedd i sitt sammanhang, som utförd under Lasses första resa, och även om bildens fokus är riktat mot land, ska förtoningen av Kullen utan tvekan ses som en bildlig manifestation av den månghundraåriga tradition, som innebar att vissa rituella och för sjöfarten strategiska platser gavs en speciell laddning med inslag av olika föreställningar och initiationsriter och ingick i ett större narrativ om innanförskap och sjömanidentitet. Traditionen var, som vi sett, fortfarande i högsta grad levande vid tidpunkten för Lasses resa. Tolkningen av bilder som den av Kullen förutsätter emellertid användning av en mängd kompletterande källor och, inte minst, att bildens utehåll också tas i beaktande. Med utgångspunkt i bilden och med stöd av de ledtrådar bricolaget ger kan man således argumentera för att Kullen som plats hade en rituell laddning som var så stark att den blev en del av upplevelsen för en ung sjöman, vare sig han själv hade upplevt dopritualer eller hönsning där eller ej.
Källförteckning
Källmaterial
Åbo. Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi (SHIÅA)
Fotografisamlingen. Hönsning vid Kullen på barksk Mainio av Lovisa, GN 406.
Lars Törnroths samling, A 366c. Kullen, LT 54.
Ljudband. Intervju med sjökapten Einar Palmqvist 3.11.1970, SHM E 11.
Skeppsdagböcker (segelfartyg) Skeppsdagbok förd i barkskeppet Neptun 11.9.1885–26.9.1887.
Litteratur
Beskrifning öfver svenska fyrarne, med kort underrättelse om fyrväsendets uppkomst och utveckling. Enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut utgifven. Stockholm: P. A. Norstedt & söner 1872.
Börjeson, Hjalmar 1950: Skånes handelsflotta 1658–1914. Bidrag till dess historia. I: Studier över skånska sjöfartens historia från den tid Skåne blev svenskt intill första världskriget, Eirik Hornborg & Georg Hafström (red.). Malmö: Sjöförsäkringsaktiebolaget Öresund.
Dalnäs, Torbjörn 2014: Havets ord. Göteborg: Breakwater Publishing.
Henningsen, Henning 1961: Crossing the Equator. Sailor´s Baptism and Other Initiation Rites. Copenhagen: Munksgaard.
Kaukiainen, Yrjö 1998: Laiva Toivo, Oulu. Kansanelämän kuvauksia 46. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Lindberg, Bo Ossian 2021: Om innehåll och utehåll i bilder. Iconographisk post. Nordisk tidskrift för bildtolkning 2021:2 (67–85).
Nilsson, Fredrik 2017: Snedvridningar – kulturanalytiska ledtrådar. I: Kulturhistoria. En etnologisk metodbok, Lars-Eric Jönsson & Fredrik Nilsson (red.). Lund Studies in Arts and Cultural Sciences 13 (59–72).
Ordbok över svenska språket (SAOB). Tolfte bandet, Hyde–Instruktör. Lund: Svenska Akademien 1933.
Rossi, Leena 1993: Initiationsriter hos finska sjömän under ett hundra år. I: Bottnisk kontakt VI, Ingemar Svensson et al. (red.). Gävle: Länsmuseet i Gävleborgs län (114–119).
Westerdahl, Christer 2014: Norrlandsleden III. Norrlandskusten under medeltiden. Det maritima kulturlandskapet. Skärhamn: Båtdokgruppen.
Dagstidningar
Ekenäs Notisblad (EN) 18.9.1888.
Hufvudstadsbladet (Hbl) 4.1.1905.
[1] Artikelförfattaren är intendent för Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi och doktorand i nordisk etnologi. Han skriver på en avhandling om Lars Törnroth och hans unika samling: Dragen af en okuflig håg till sjömansyrket. En etnologisk studie av ett sjömansliv speglat i bilder.
[2] Uppgifterna om den aktuella resans rutt och förlopp enligt fartygets skeppsdagbok som finns i Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademis arkiv.
[3] Syftet med detta lätta överdäck var att ge folket ombord skydd för överbrytande sjöar. Nackdelen var emellertid att själva hurrikandäcket utgjorde en för överbrytande sjö oskyddat plats att vistas på eftersom det saknade brädgångar.
[4] Etymologiskt hade det svenska ordet hönsa, liksom den äldre danska formen hænse och danska hønse, av medelnedertyskans hensen och nedertyskans hänsen, ursprungligenbetydelsen: ”betala avgift för att bli upptagen i ett sällskap, senare: upptaga någon i ett sällskap under ceremonier eller upptåg”. Belägg finns för att uttrycket hönsa inte enbart använts som sjöterm: ”Den som första gången besöker marknaden, kallas hönsunge och måste, som det heter, hönsa, det är bestå någon tractering en afton.” (SAOB, band 12, 1933, spalt H 2364).
[5] Fartygsnamnet förefaller vara fingerat i syfte att anonymisera fartygets och skribentens riktiga identiteter.