Mötet med Visby. En studie om var kryssningsresenärer kommer i land i Visby

Malin Stengård [1]

---

Artikeln är referentgranskad

---

Den södra delen av Visby hamn har förändrats. En lång smal metallkonstruktion sträcker sig 550 meter ut i östersjön, ibland flankeras den av två stora kryssningsfartyg. Den nya kryssningskajen invigdes under våren 2018 och möjliggjorde att Gotland och Visby nu blev en av aktörerna i den växande kryssningsturismen i Östersjön (Region Gotland 2017).

I denna artikel vill jag försöka få en förståelse för vad som möter en kryssningsresenär som kommer till Visby. Jag har valt att fokusera på en geografiskt sett mycket liten och till synes obetydlig plats. Men, vill jag hävda, en symbolbärande och meningsskapande plats ur ett besökarperspektiv. Jag har valt att fokusera på den plats som är det första som möter en kryssningsresenär när de lämnat kryssningsfartyget och kajområdet. Platsen är början på den 1,3 km långa väg som skall leda resenärerna från kajen in till stadens centrum. Förutom att skildra platsen kommer jag också att fokusera på en detalj som är mer eller mindre obligatorisk på en plats som denna och av stor vikt för den kategori människor som besökare den, informationsskylten. Platsen där informationsskylten står är inte nyanlagd, och så är heller inte vägen som resenärerna skall gå. Men i och med kryssningskajens placering så fick denna plats och väg ett nytt syfte och mening. Från att ha varit en tämligen perifer plats så blev den helt plötsligt det första mötet med Gotland och Visby för hundratalet kryssningsresenärer per år. Utan att den egentligen har omformats eller anpassats speciellt mycket rent fysiskt till sitt nya syfte. Omladdningen av platsen och vägen har skett mer eller mindre helt på en symbolisk nivå när ny betydelse och mening lagts ovanpå redan existerande materiella element. Genom att få en förståelse för vad som möter kryssningsresenärerna vill jag undersöka hur Visby som besöksmål görs på denna plats.

Materialinsamlingen för denna studie skedde under tidig höst 2021, kryssningstrafiken hade börjat återkomma efter pandemin. Men kryssningsbolagen var livrädda för att få in smitta på fartygen så passagerarna fick inte röra sig fritt i Visby med omnejd utan antigen bussades de runt eller fick gå med guide. Förutom att berätta om Visbys historia blev guidens uppgift då också att se till att deltagarna i gruppen inte gick in i några butiker eller interagerade med andra människor utanför guidegruppen. Dessa restriktioner gjorde att jag inte kunde undersöka hur faktiska kryssningsresenärer uppfattade platsen med informationsskylten och själva vägen. Så jag bestämde mig för att använda mig av autoetnografi och själv gå sträckan från kryssningskajen in till staden. Genom autoetnografiska observationer använde jag min kropp för att få sinnliga och fysiska upplevelserna av platsen och vägen (Lindelöf och Woube 2021). Genom att föra anteckningar och fotografera mycket under tiden jag gick kunde jag sedan skriva en tät beskrivning (Geertz 1973) i min fältdagbok. Jag gjorde också autoetnografiska observationer och fotograferade vyerna från fem utsiktsplatser som är markerade på informationsskyltens karta. Det är alla dessa anteckningar, fotografier och upplevelser som ligger till grund för denna studie. Och genom att luta mina observationer mot annan etnologisk och kulturvetenskaplig forskning vill jag ge en rättvis analys av vad som möter en kryssningsresenär vid Visby hamn.

Bakgrund

Turismen har en lång historia på Gotland men började komma i gång ordentligt efter andra världskriget. Under mitten av 50-talet började den första bilfärjan att trafikera ön och under 60- och 70-talen så blev färjorna både fler och större (Sandström 2018, 187). Turismen har fortsatt växa och 2017 hade Gotland ungefär 1 miljon gästnätter och ca 2,2 miljoner människor reste till och från ön (Region Gotland 2019). Med en året-runt-befolkning på ca 60 000 personer så blir tillströmningen av besökare relativt sett mycket stor (Regionfakta). Under kryssningssäsongen 2021 så kom ca 135 000 kryssningsbesökare till Visby (Årets kryssningssäsong, 2021).

Startpunkten

För att ge en bild av hur platsen kan upplevas och hur den ser ut följer nedan ett utdrag ur min fältdagbok. Som kryssningsresenär är det meningen att du skall gå över en tillfällig gångbro för att ta dig från kajområdet och påbörja promenaden in mot staden. Gångbron börjar inne på kajområdet och går sedan över färjeleden, en hårt trafikerad väg som löper längs med hamnområdet. Eftersom jag inte är en kryssningspassagerare har jag inte tillträde in till kajområdet och kan inte gå över bron. I stället tar min observation sin början på andra sidan vägen där man går ner från bron om man kommit från kajen.

Bron är byggd i metall och påminner lite om en byggnadsställning. Den är ganska hög för att lastbilar skall kunna passera under den. Jag tycker också att den ser rätt skranglig ut. Även om jag hade möjlighet att passera över den skulle jag nog tveka lite, allra helst en ganska blåsig dag som denna. De kryssningsbesökare som har svårt för att röra sig eller gå har nog inte en chans att använda sig av bron. Så liksom dem får jag springa över den hårt trafikerade färjeleden. Det finns inget övergångsställe för tanken är väl att alla kryssningsbesökare skall använda sig av bron. Jag tänker att det inte är något jättebra välkomnande om man kommer hit som besökare. Om jag inte kände till platsen skulle jag nog känna mig lite vilsen. På andra sidan vägen möts man av trappan till gångbron till höger, till vänster en liten återvinningsgård omgärdad av Gunnebostängsel där bilar svänger in på en kort vägslinga för att kasta källsortering i stora containers och rakt fram ser jag Preems stora oljecisterner, också det området omgärdat av Gunnebostängsel. Det känns helt enkelt som att man kommit in i någon form av industriområde. Jag får lite samma känsla som när jag och min kille sprang runt i Neapels hamn och letade efter färjeterminalen till färjan till Capri, att man är på ett ställe man egentligen inte skall vara på, att området är till för de människor som jobbar där. Det som påminner mig om att jag får vara här är en smal grön skylt där det står ”Visby old town 1.3 km” och som pekar framåt längs den väg jag står på. Lite längre fram i en liten korsning står en större skylt som det står ”Tourist Information” på. Framför skylten svänger en väg in till en enplans byggnad som det står en del företagsloggor på och utanför står bilar med företagsloggor på. På informationsskylten finns text på engelska och svenska och en stor karta över Visby.

Platsen och skylten

Som det framgår av min fältdagbok så inger platsen som kryssningsresenärerna möter när de stiger ner från gångbron en känsla av att man hamnat lite avsides. Det ting som genom sin rubrik ”Tourist Information” berättigar dem att vara på platsen genom att vända sig direkt till kryssningsresenärerna är den större informationsskylten. Skylten upptas framför allt av en stor karta över delar av Visby. Vid sidan av kartan finns en text som välkomnar besökaren till hansestaden Visby och som berättar att staden sedan 1995 är ett världsarv. Vidare ger texten en kort beskrivning av ringmuren, murens portar och de grönområden som omger muren. Vidare omnämns domkyrkan, den botaniska trädgården, medeltida packhus och att det finns ruiner. De sista av de fyra textstyckena beskriver hur det i Visby förutom kultur också finns shopping, gallerier, barer, restauranger, nattklubbar och caféer. På skylten finns också en textruta som anger att Visby varit världsarv sen 1995, stadens yta, antal invånare, antal invånare innanför murarna, ringmurens längd, hur lång tid det tar att gå runt muren, avstånd till svenska fastlandet och hur många ruiner det finns i innerstaden. Nere i högra hörnet avslöjas vem som är avsändaren av informationen, där sitter Region Gotlands (f.d Gotlands kommun) röda logga med gutefåret. Skylten ger helt enkelt en kortfattad beskrivning om vad Visby har att erbjuda och vad kryssningsresenärerna har att förvänta sig.

Vid platsen som omger skylten krockar dock de förväntningar som förmedlas via informationsskylten om att flanera genom små pittoreska gator och beundra medeltida byggnader med hur verkligheten ser ut. Etnologen Elisabeth Högdahl skriver i sin avhandling om hur förväntningar om vissa aktiviteter finns inbyggda i platser och att gator och torg måste inredas med sådant som skapar upplevelsen och ger en vägledning till hur en plats skall användas (Högdahl 2003, 145). Den fysiska utformning av platsen runt informationsskylten och de materiella element som möter besökaren i form av Gunnebostängsel, återvinningsgård och höga oljecisterner ger ingen tydlig vägledning till hur platsen förväntas användas av en turist. Vilket gör att man som besökare känner sig vilsen och felplacerad. Informationsskylten och skylten som pekar ut riktningen är de två element som omvandlar denna plats från periefer semi-industriell plats till en plats för turism. Skyltarnas existens förutsätter en besökare till vilken de kan förmedla sin information.

Folkloristen Susanne Österlund-Pötzsch använder sig av begreppet tourist gait, eller turistisk gångart, för att sätta fokus på en typ av gående som är maximalt engagerat i omgivningen. Det är en gångart inom vilken upplevelsen är central och omfattar inte endast det vi ser utan också kroppen och alla sinnen (Österlund-Pötzsch 2018, 129). Jag vill hävda att en del av den turistiska gångarten också handlar om att en blir mer uppmärksam kring skyltning. Som turist eller besökare på en främmande plats är det vanligt att vara lite vilse och inte hitta överallt men också, som Österlund-Pötzsch skriver, att upplevelsen är central.  På en turistdestination är många informationsskyltar av olika slag utformade för att tala rakt till en besökare och är specifikt utformade för att fylla det förmodade informationsbehov en besökare kan tänkas ha för att maximera sin upplevelse. Informationsskylten nedanför gångbron talar tydligt till en specifik målgrupp med sin rubrik ”Tourist Information”. Genom att anse sig tillhöra målgruppen och ta del av skyltens information så gör sig en betraktare av den till turist och följer inlärda och invanda praktiker om hur man då bör bete sig. Österlund-Pötzsch skriver att ”Walking is one of the ways in which we learn to practice and perform tourism” (Österlund-Pötzsch 2010, 25). Och jag vill hävda att en del av den turistiska praktiken också är att börja intressera sig för samt hålla utkik efter informationsskyltar, för att man vet att de kan innehålla viktig information ämnad för just mig som är turist. Om man tar en promenad i sin hemstad så ägnar man oftast denna typ av skyltar inga större tankar då den information de förmedlar inte är så viktigt för en i en vardaglig situation.

Genom informationsskylten görs kryssningsresenären till turist och skyltens avsändare vill på olika sätt påverkar hur besökarna uppmanas att förstå, uppleva och röra sig på den plats som de är på väg till och som ligger i slutet av den 1,3 km långa vägen. Etnologen Lars Kaijser skriver om skyltar att de speglar den tid och de sammanhang i vilka de brukas. De materialiserar de förväntningar och normer som utmärker en plats (Kaijser 2019, 65). Och etnologen Owe Ronström kallar skyltar för ”offentlighetens ansikte” (Ronström 2001, 61). Turistinformationsskylten ikläds här rollen som offentlighetens ansikte och representant för Region Gotland. Bilden som målas upp av en pittoresk turiststad med ett stort utbud av olika kulturella och mer kommersiellt präglade nöjen och besöksmål är den bild Region Gotland vill förmedla. Den ger uttryck för förväntningar som Region Gotland vill skall prägla turisternas upplevelse av staden när de väl kommit dit.

Kartan

Kartan som upptar en stor del av skyltens yta framträder tydligt mot betraktaren. En karta är en avbildning av verkligheten men linjerna på pappret ger i allra högsta grad verkningar ute i verkligheten. Etnologen Markus Idvall skriver att kartans projektioner har makten att förvandla somliga platser till centrum och andra till periferi. Genom kartan ramas vissa ytor och verkligheter in medan andra skyls över och hamnar utanför (Idvall 2000, 99f). Vad är det då som finns med på informationstavlans karta över Visby? Kartan är på svenska och med symboler är det utmärkt var man kan hitta turistinformationen, toaletter, utsiktsplatser, ruiner/gammal byggnad, taxistopp, busstopp samt så är områden med vatten, bebyggd mark och öppen mark markerade i olika färger. Platsen där kryssningspassagerarna kommer iland och hela kryssningskajen är en av de ytor som inte ramats in av kartans verklighet utan hamnat utanför, liksom en större del av det Visby som ligger utanför ringmuren. Budskapet blir tydligt, att den delen av staden är inte så viktig ur en turistisk synvinkel och att det är innerstaden som ”är Visby”. Det område som avbildas på kartan är det som utgör världsarvet. Informationsskyltens text som ackompanjerar kartan beskriver ett rikt uteliv med gallerier, restauranger, caféer och nattklubbar. Men det är inget som återges i själva kartbilden, där endast ruinerna och ringmuren är tydligt utmärkta med ljusbruna streck. Allt det mer kommersiellt inriktade ryms inte i kartbildens verklighet utan har fått stå tillbaka till förmån för kulturarvet. Att avsändarna till kartan vill framhålla just ruinerna märks också genom att antalet ruiner, 10 st, står utskrivet i faktarutan om staden.

Visby har sedan slutet av 1800-talet kopplats ihop med sina kyrkoruiner och ringmur (Scholz 2018) så att just de hamnar i centrum även här är väl kanske inte så konstigt. Det är ju också delvis tack vare dessa som staden är ett världsarv. Men att ruinerna framhålls så tydligt speglar också synen gällande att vad som är värt att visa upp i Visby inte har förändrats nämnvärt under de senaste ca 150 åren. Kartan reproducerar en stelnad bild av Visby som ruinernas stad. Att det inte framgår av kartan varken var du befinner dig i förhållande till staden när du står vid informationstavlan, hur du kommer att gå om du följer den gröna skylten eller vilken del av staden du kommer till tyder på att karta inte i första hand sitter där för att vägleda kryssningsturisterna genom praktisk information. Utan att den egentligen är där för att förmedla föreställningar om vad staden har att erbjuda som besöksmål. Att kartan är mer generiskt framställd blir också tydligt när en exakt likadan informationsskylt med likadan karta sitter precis utanför Söderport när man gått den skyltade vägen och kommit fram till innerstaden.

På kartan är fem stycken ”utsiktspunkt/ panoramic view” utmärkta. Antropologen Katrin Lund skriver om hur det kring förra sekelskiftet skrevs guide-/handböcker riktade till överklassen som beskrev hur man skall skulle gå till väga för att bestiga de skotska bergen sedan det blivit ett populärt nöje hos de välbärgade. Via illustrerade panoramor över bergstopparna angavs vad man skulle se och vart man skulle stå för att se det. Lund vill hävda att dessa illustrationer konstruerade de skotska bergen som ett spektakulärt landskap där utsikten är i fokus (Lund 2005, 29ff). En liknande process har skett i Visby vilket till stor del fortfarande påverkar bilden av staden. Etnologen Carina Johansson använder i sin avhandling om bilden av Visby begreppet ”vyfinnare” för att beskriva de personer som genom topografiska verk, litografier och planschböcker, under framför allt 1800-talet, ramade in och skapade vyer över Visby. Hon skriver också att genom konstruerandet av dessa vyer så konstrueras också ett bortseende, vilket är viktigt för att vyerna skall fungera (Johansson 2009, 162f). I verk som till exempel Gotland och Wisby i taflor, som utkom på mitten av 1800-talet, publicerades litografier föreställande vyer över delar av ringmuren eller en ruin (Säve och Bergman 1858). Det konstruerade bortseendet har vi redan sett exempel på i vad som ryms och inte ryms inom informationstavlans kartbild. Och med de fem utmärkta utsiktsplatserna vill jag också visa att de vyer som dessa 1800-talets vyfinnare ramade in i sina verk fortfarande är de som reproduceras i turistiska sammanhang. Inte bara i bildform utan de får även verkningar i verkligheten. Genom att märka ut de fem utsiktspunkterna på informationsskyltens karta så styrs både kryssningsturisternas steg och blick, de får utpekat för sig var de skall stå och på så sätt också vad de skall se i Visby. Utifrån hur symbolerna för utsiktsplatserna är utformade så går det också att få en aning om vilka vyer en betraktare kan se vid de olika punkterna och vad dessa vyer erbjuder. Utifrån kartbilden är det lätt att se att det som hamnar i fokus vid dessa punkter är en eller flera av stadens ruiner samt ringmuren. Precis som Idevall (2000, 99f) skriver att en kartbild skapar ett fokus och ett bortseende så vill jag hävda att det också görs genom de utmärkta utsiktsplatserna. Genom att märka ut just dessa platser har ett val gjorts om vad som är viktigt respektive inte viktigt att se i Visby. Och valet blev att låta vyfinnarnas vyer reproduceras och styra blickarna hos 2000-talets kryssningsturister. Medan andra vyer och/eller byggnader som representerar andra tidsperioder hamnar i periferin eller helt utanför. När så få platser och olika faciliteter är utmärkta på informationsskylten kartan så framstår Visby som en relativt tom stad. Genom att betrakta kartan får besökaren ingen känsla för det myllrande gatuliv med caféer, gallerier, shopping med mera som skyltens text beskriver. Intrycket är snarare att det är ett museum man stiger in i där kyrkoruinerna och ringmuren är de utställda objekten.

Avslutning

I början av denna artikel påstod jag att in i mellan Gunnebostängsel, oljecisterner och återvinningscontainers skapades mening ur ett turistiskt perspektiv. Det jag försökt förstå och visa med denna artikel är att en till synes ganska oansenlig plats med en turistinformationsskylt kan inneha flera meningsskapande lager och hur dessa direkt och indirekt kan påverka hur en turist kan förstå och uppleva en plats och en stad. I det här fallet med Visby blir det via kartan tydligt vilka delar av staden som kartans avsändare vill förmedla som viktiga gentemot en turist och vilka av stadens byggnader som bör besökas och betraktas. Platsen där kryssningspassagerarna går i land anses inte tillräckligt viktig och central för att komma med på kartan. Områdets känsla av att vara perifert och avsides förstärks ytterligare på grund av bristen på tydlig möblering och vägledning av hur utrymmet skall användas och passa den aktivitet som pågår där, att välkomna kryssningsresenärer. Sammantaget talar området och skylten om för kryssningsresenärerna att det inte är här, på platsen de står, som det riktiga Visby ligger utan det kan hittas först innanför murarna 1,3 km bort. Genom det aktiva bortseendet av allt utanför ringmuren så kapas stora delar av Visbys historia bort, delar som kryssningsresenärerna egentligen kanske skulle vara intresserade av. De får inte välja vad de vill uppleva utan blir endast serverade det som någon annan valt ut som passande. Att kryssningspassagerarna, Gunnebostaketen, containers och oljecisterner de facto står mer eller mindre rakt ovanpå ett gravfält där ca 300 gravar från 900-talet påträffats är inget som anses intressant att informera om (Thunmark-Nylén 2004, 288). Utan föreställningarna om Visby som den medeltida staden reproduceras åter igen.

Referenser

Elektroniska källor

Frågor och svar – Region Gotland, www.gotland.se/kryssning/faq 30.8.2022.

Regionfakta Gotlands Län www.regionfakta.com 30.8.2022.

”Årets kryssningssäsong bästa någonsin för Visby” intervju med Henrik Ahlqvist 211102 Sveriges Radio Gotland. https://sverigesradio.se/artikel/arets-kryssningssasong-basta-nagonsin-for-visby 30.8.2022.

Tryckta källor

Geertz, Clifford. 1973. ”Thick Description Toward an Interpretive Theory of Culture”. I The interpretation of cultures : selected essays, 1–30. New York: Basic Books.

Högdahl, Elisabeth. 2003. Göra gata : om gränser och kryphål på Möllevången och i Kapstaden. Hedemora: Gidlund.

Idvall, Markus. 2000. Kartors kraft : regionen som samhällsvision i Öresundsbrons tid. Lund: Nordic Academic Press.

Johansson, Carina. 2009. Visby visuellt : föreställningar om en plats med utgångspunkt i bilder och kulturarv. Linköping : Tema kultur och samhälle, Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, Linköpings universitet.

Kaijser, Lars. 2019. ”Skyltar”. I Sånt vi bara gör, redigerad av Jenny Nilsson, Susanne Nylund Skog, och Fredrik Skott, 64–67. Stockholm: Carlssons i samarbete med Institutet för språk och folkminnen.

Lindelöf, Karin S., och Annie Woube. 2021. ”Sida vid sida i Tjejmilen – analytisk autoetnografi av motionslopp för kvinnor”. Kulturella Perspektiv – Svensk etnologisk tidskrift 30 (augusti). https://publicera.kb.se/kp/article/view/1342.

Lund, Katrín. 2005. ”Seeing in Motion and the Touching Eye: Walking over Scotland’s Mountains”. Etnofoor 18 (1): 27–42.

Region Gotland. 2019. ”Regional besöksnäringsstrategi för Gotland”. Visby.

Ronström, Owe. 2001. ”Kulturarvspolitik : vad skyltar kan berätta”. I Kritisk etnologi / Barbro Blehr (red.) ; Maria Bäckman … s. 60-108. Kritisk etnologi / Barbro Blehr (red.) ; Maria Bäckman … Stockholm : Prisma, 2001.

Sandström, Erika. 2018. ”Gotländsk offentlighet om turism och turister 1960-1972”. I Turismhistoria i Norden, redigerad av Wiebke Kolbe och Anders Gustavsson, 187–96. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur.

Scholz, Michael F. 2018. ”Regional identitet som politisk fråga – Gotlandsturism och varumärkesutveckling fram till andra världskriget”. I Turismhistoria i Norden, redigerad av Wiebke Kolbe och Anders Gustavsson, 143–56. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur.

Säve, Per Arvid, och Carl Johan Bergman. 1858. Gotland och Wisby i taflor. Stockholm: Bonnier.

Thunmark-Nylén, Lena. 2004. ”Visby – ett pussel med gamla och nya pusselbitar”. I Fornvännen, 99/2004:285–97. 4.

Österlund-Pötzsch, Susanne. 2010. ”Pedestrian Art”. Ethnologia Europaea 40 (2). https://doi.org/10.16995/ee.1066.

Österlund-Pötzsch, Susanne. 2018. Gångarter och gångstilar : rum, rytm och rörelse till fots. Göteborg: Makadam förlag.

---

[1] Denna pilotstudie är början på mitt avhandlingsprojekt där jag skall fördjupa mig vidare i hur kulturarvsdiskurser träder fram i ett turistiskt sammanhang; dvs. hur kulturarvet kommer till uttryck, formas, förhandlas och görs. Som fallstudier kommer jag använda mig av just Gotland men även Åland.