Bevara, förhandla, förvalta – om retroentusiasternas fritidshus

Susanna Rolfsdotter Eliasson

---

Artikeln är referentgranskad

---

Ett fritidshus anpassas och renoveras efter sina ägares tycke och smak. Samtidigt kräver hus och byggnader i olika grad anpassning från människor som bor i och använder dem. Drömmar om vad som utgör det perfekta fritidsboendet är självfallet lika många som det finns fritidshusägare. Gemensamt är att verkligheten ofta är långt ifrån perfekt. De flesta husägare tvingas göra kompromisser och många får nöja sig med ett resultat som landar en bit från drömmen. I fokus för den här artikeln står renoveringen av ett småhus byggt 1957. I fältarbetet har jag följt ett par som äger och använder huset som fritidsboende. Texten fokuserar på deras arbete med att bevara, förhandla med och förvalta 1950-talets materiella och immateriella kulturarv.

Artikeln tar utgångspunkt i empiriskt material insamlat mellan 2015 och 2022. En stor del av materialet samlades in i samband med fältarbetet inför min avhandling Längtans och drömmarnas hus – ideal och praktik bland en ny generation fritidshusägare (2020). Avhandlingens syfte var att analysera fritidshusköpares motivationer till och erfarenheter av att förvärva eget fritidshus. Ett ytterligare syfte var att belysa förhandlingar kring livsstilsideal och praktiker i relation till narrativ identitet. I projektet fokuserades generations- och klasstillhörighet bland informanter. En övergripande fråga i avhandlingen gällde hur fritidshuset blev en del av en ny generations, i övrigt urbana, livsstil med permanentboende i centrala delar av Stockholm och Göteborg. I Sverige sträcker sig traditionen av dubbelt boende för medelklassen tillbaka flera generationer (Gunnemark 2016). Var det möjligt att se generationsspecifika ideal och praktiker i relation till fritidsboende i materialet?

Den svenska medelklassens dröm om att förvärva eget småhus blev alltmer kostsamt under 2000-talets två första decennier. Priserna för fritidshus, på rimligt avstånd från storstäderna, ökade i takt med övriga bostadspriser. På landsbygden och i mindre samhällen fanns däremot fortfarande hus till överkomliga priser. Avhandlingen visade bland annat hur småhus byggda kring mitten av 1900-talet blev ett alternativ för en generation svenska 1970- och 80-talister som letade fritidshus. Flertalet informanter berättade att de från början sökt permanentbostad i närheten av Stockholm och Göteborg, men fått ge upp drömmen om ett småhus med pendlingsavstånd till följd av de höga bostadspriserna. Deras husdrömmar hade på så vis riktats mot möjligheten att förvärva ett fritidshus några timmar bort med bil (Rolfsdotter Eliasson 2020). Samtliga av de 12 fritidshus som förekom i avhandlingen uppfördes före mitten av 1970-talet, det yngsta med byggår 1975. En del av förklaringen kan sökas i att nybyggnationen av fritidshus avstannade under 1970-talet efter en boom kring mitten av 1960-talet (Carlsson 2011).

Den traditionella torpstugan framstod som eftersträvansvärd när informanterna beskrev sina drömmar och föreställningar om fritidshus och det framkom att flera hade letat efter ett eget torp initialt. De flesta tvingades efterhand konstatera att torp, inom rimligt avstånd från staden, var populära bland de svenska sommarhusköparna och därför snabbt ökade i pris vid en budgivning (jfr Lagerqvist 2011). Undersökningens barnfamiljer valde dessutom bort torpdrömmen till följd av ett behov av fler moderna faciliteter än vad torpen kunde erbjuda. För dem visade sig tvättmöjligheter viktigare än vedhuggning i slutändan. Endast två av paren i avhandlingen valde att förvärva torp och de hade inga barn. Sammanfattningsvis var hus eller stugor byggda mellan 1950 och 1975 betydligt lättare att hitta till ett pris inom ramarna för informanternas budget. De prioriterades dessutom på grund av att de i högre utsträckning var utrustade med eftersträvansvärda hjälpmedel för hushållet.

Retroentusiaster

Mina informanter i den här artikeln är ett par i 40-årsåldern med permanentboende i hyreslägenhet i centrala Göteborg. De köpte sitt fritidshus år 2015 för cirka 600 000 svenska kronor. Det är beläget i sydvästra Sverige och resan dit från familjens permanentboende tar ungefär två och en halv timma. När paret köpte 1950-talsvillan i det lilla samhället i Skåne län hade det varit i en och samma familjs ägo sedan det var nytt. De förra ägarna hade gjort mycket lite med huset utöver att måla om och tapetsera under 1970-talet. Hustypen, kallad ”folkvillan” är vanligt förekommande i svenska villaområden, särskilt i de mindre samhällen vilka blomstrade under mitten av 1900-talet. Idag är merparten av 1950-talshusen renoverade, om- och utbyggda i stor utsträckning. Mina informanter beskriver att de var exalterade över att finna ett hus från 1957 i så gott som originalskick. Paret är retroentusiaster och har en speciell uppskattning för 1950- och 60-tal. De anser att hantverk, material, möbeldesign, färgskalor och mönsterdesign från tiden kring mitten av 1900-talet bär en särskild känsla av autenticitet och kvalitet. Paret berättade under en intervju att de upplever att föremål och material från tiden har en inneboende, nostalgisk erinran om en annorlunda och på många vis bättre tid (jfr Rolfsdotter Eliasson 2019). Beslutet att renovera tillbaka 1950-talet i huset togs redan innan de erhållit nycklarna och de var eniga om att inreda med möbler och ting från tiden då huset var nybyggt. I sin strävan att inreda med föremål från 1950-talet har paret vänt sig till secondhandmarknaden. Att konsumera möbler och ting i andra hand är ett ideal vilket överensstämmer med parets syn på hållbar livsstil.

Badrummet

Att renovera huset tillbaka till hur det hade kunnat se ut 1957 skulle dock snart visa sig utgöra en utmaning för informanterna. Tidens tand hade satt sina spår i de ursprungliga materialen och inredningen. Materialen hade använts och åldrats i över 50 års tid och överallt fanns spår av slitage. Beslutet att renovera badrummet skulle bli det första exemplet på hur informanternas vision skulle kräva alltmer anpassning och kompromiss. I processen med renovering av utrymmet tydliggjordes materialens oförmåga att åldras med sin ursprungliga funktion i behåll. Rummet var i dåligt skick med vattenskador och svartmögelangrepp på våtrumstapeten i vinyl. Eftersom de har barn i familjen upplevde paret att de skulle bli tvungna att ersätta våtrumstapeten. Min informant beskrev hur det var ett svårt beslut att byta ut den ursprungliga inredningen i badrummet. Utrymmet var en del av det som från början hade lockat dem med huset. Paret började diskutera hur de skulle kunna byta ut toalett och badkar utan att samtidigt behöva göra åverkan på det tidstypiska klinkergolvet. I slutändan totalrenoverades badrummet och inget av den ursprungliga inredningen gick att behålla. Till stor del berodde beslutet på bristen på hantverksskicklighet, menar informanterna. Frågan om hur åldrade material bäst tas om hand, underhålls och renoveras kräver kunskap. Det går att komma långt med idogt arbete och tålamod, men det krävs också ekonomiska medel att genomföra bevarande av äldre materialitet. Paret blev således tvungna att kompromissa en hel del gällande den ursprungliga visionen. Det skulle helt enkelt kosta för mycket att anlita kunniga hantverkare att utföra komplicerade restaureringar av åldrade material som de inte själva kunde genomföra.

Hallen

I egenskap av retroentusiaster finner paret en stolthet i att ha kunskap om 1950-talets materialitet och tidsanda. De har förmåga att identifiera rätt material, upphovsmakare, teknik och design för att upprätthålla känslan av 1950-tal i fritidshuset. Kunskapen om hur det borde vara innebär samtidigt att besvikelsen blir desto större när ideal blir ouppnåeliga och visioner om en specifik materialitet måste anpassas. Informanterna erfar vad de upplever som misslyckande. Under intervjuerna framkom flera tillfällen då förhandlingsprocesser synliggjordes. Ett exempel var då informanterna skulle tapetsera om i hallen i huset. Paret gjorde mödosamma försök att avlägsna ett lager tapet från senare tid och avtäcka den tidstypiskt mönstrade tapeten i hallen. Bitvis var tapeten välbevarad men det blev till slut uppenbart att det inte skulle gå att rädda helheten.  Sökandet efter en ny tapet tog sin början. Retrotapeter finns tillgängliga på marknaden både i form av till exempel originaltapeter till försäljning på auktion och äldre mönster i nytryck hos butik. De kan dock vara relativt kostsamma. Min informant tog beslutet att köpa en nytillverkad tapet med ett diskret blommönster, vilken hon upplevde hade rätt färgställning och dessutom såldes till rabatterat pris. Informanten delgav mig den oro hon delvis kände över att mönstret inte var tillräckligt tidsenligt, men hur hon ändå tog beslutet att sätta upp den. När tapeten väl var uppe var hon inte alls nöjd med resultatet. Besviken konstaterade hon att ”den har inte rätt känsla, den ser för mycket ut som att den skulle sitta i ett torp eller en stuga”.

Autenticitet återkommer som ett viktigt mål att uppnå i inredningen av fritidshuset i samtalen med retroentusiasterna. Med hjälp av den franske sociologen Pierre Bourdieus teori om symboliskt kapital kan förmågan identifiera autenticitet i relation till stil förstås som ett viktigt kulturellt kapital (1984). Min informant gör en distinktion mellan vad som fungerar i 1950-talshuset och vad som, enligt henne, förmedlar en annan känsla. Förmågan att bedöma graden av autenticitet i material och design, men även den känsla som förmedlas, kan förstås som härstammande ur vad Bourdieu benämner habitus. Om habitus är ett förkroppsligande av klassbetingelser, torde medelklassens habitus vara förknippat med en tillfredsställande förmåga att bedöma smak och stil hos sig själv och andra (ibid 1986:251). Samtidigt påverkas den egna upplevelsen av misslyckande och gör det svårare att acceptera de gånger resultatet hamnar för långt ifrån den ursprungliga idén eller visionen. Den nya tapeten, berättar informanten vidare, måste tas ner.

Köket

Upplevelsen av att ha tagit fel beslut gällande tapeten i hallen har i sin tur saktat ned renoveringsplanerna för resten av huset. Informanterna är måna om att inte ta några fler förhastade beslut och därigenom undvika att upprepa misstaget med tapeten i hallen. Husets kök är efter sju år i parets ägo fortfarande orört. De tidstypiska detaljerna fångade parets intresse när de såg köket på bilderna via mäklarfirmans hemsida. Det är utrustat med arbetsbänk i rostfritt stål och över diskbänk och spis sitter två rader rektangulära kakelplattor. I övrigt är luckor och lådfronter grönmålade och den ursprungliga fondtapeten tapetserades över på 1970-talet med beige vävtapet. De skjutbara skåpsluckorna är tidstypiska för 1950-talet liksom de remsor som dekorerar hyllkanterna innanför. Paret ger uttryck för att de uppskattar utrymmet som det är, samtidigt var köket det som skulle bli deras nästa renoveringsprojekt. Liksom de flesta husköpare vill de sätta sin egen prägel på fritidshuset. Färgskalor och eventuella tapeter har diskuterats flitigt sedan övertagandet, berättar de. Paret har avlägsnat en del av den senare tapeten från 1970-talet och exponerat en liten bit av den ursprungliga tapeten i köket. Den kommer inte gå att rädda, men kanske kan den fungera för att guida dem i valet av färger och mönster till rummet. De måste dock fortfarande ta beslut om hur de ska gå vidare med renovering av rummet.

Förhandlingar

Genom att följa mina informanters process blir det tydligt att deras förhandlingar med åldrande materialitet innebär en hel del besvikelse. Tålmodigt arbete har utförts i huset och glädjen var stor när den första biten av välbevarad tapet skymtade under senare lager. Insikten om att den ursprungliga visionen kommer att behöva anpassas efter verkligheten och att val behöver tänkas om och ändras kan vara svår. Ideal och föreställningar om det förflutnas materialitet kommer oundvikligen att behöva anpassning när de möter realiteten. Tapetklistret från senare tapetseringar som inte går att få bort eller vattenskadan på vinyltapeten, materialet som tagits ur produktion eller standardmått på nyproducerat som inte stämmer med dåtidens utformning. En del problem går att lösa, beständigheten i kakel som material är större än i vinyl, vilket betyder att kökets tidstypiska rektangulära kakelplattor kan bevaras. I färghandeln går att återskapa exakt den kulör som fanns på väggen i huset oavsett när den ursprungligen målades. Andra förhandlingar med dåtidens materialitet är dömda att förloras. I materialiteten bor möjligheter, men där finns även begränsningar som dikterar vad som kan åstadkommas i boendet (jfr Law 1994). Materialiteten härbärgerar sina egna krav och förhållanden vilka inte alltid överensstämmer med retroentusiasternas idéer och föreställningar om bevarande och varsam renovering.

Förvaltande

Det stora intresset för retro och secondhand kan uppfattas som enbart uttryck för livsstilsideal i form av smak och stil. Ofta grundar sig dock investeringar i boendet, liksom intresset för det förgångna lika mycket i en önskan om förankring. Exemplet i artikeln visar att det kan vara betydelsefullt för människor att bevara äldre materialitet så långt det går för upplevelsen att vara förvaltare av ett kulturarv. Samtidigt är det viktigt för entusiaster av det förflutnas materialitet att åstadkomma en balans mellan gammalt och nytt i de fall där det gamla inte längre är möjligt att bevara. Nya material i äldre design, tillsammans med äldre ting, kan fungera i viss utsträckning för att uppnå en känsla eller atmosfär. Äldre tiders materialitet, eller en atmosfär av det förgångna, upplevs som länkar till den egna historien och kan resultera i en känsla av tillhörighet och förankring (Jfr Gunnemark 2004, Gustafson 2011). Samtidigt vill informanterna sätta sin prägel på fritidshuset och finner glädje i att planera, renovera och arbeta med det egna huset. Liksom varje ny generation fritidshusägare före dem vill informanterna skapa band till platsen och huset och förankra sig genom arbetet med förverkligandet av den egna visionen (jfr Aronsson 2004, Lagerqvist 2016).

I fritidshuset finns möjlighet att skapa ett annorlunda rum, en slags heterotopi med kompensatorisk funktion gentemot stadsboendet (jfr Foucault 1984, Rolfsdotter Eliasson 2019). I egenskap av andrabostad erbjuder det egna fritidshuset möjlighet att utforska och pröva sig fram när det gäller renovering och inredning. Permanentbostaden har ofta tydligare regler att förhålla sig till medan det i fritidshuset upplevs finnas en större frihet (jfr Rolfsdotter Eliasson 2020).  Alla drömmar går dock inte att realisera. I vissa fall måste retroentusiasten och nostalgikern hålla till godo med en bit av den ursprungliga 1950-talstapeten bakom glas och ram på väggen. Tavlan med tapetbiten blir ett minne. Som en hyllning till viljan att återskapa och en påminnelse om att uppriktiga försök gjordes att bevara och förvalta det förflutnas materialitet i fritidshuset.

Referenser

Aronsson, Lars 2004: ”Place Attachment of Vacation Residents: Between Tourists and Permanent Residents”. In: Hall, Michael C & Müller, Dieter K (eds): Tourism, Mobility and Second Homes. Between Elite Landscapes and Common Ground. Buffalo, NY: Channel View Publications.

Bourdieu, Pierre 1984/2010: Distinction. A social critique of the judgement of taste. London: Routledge.

Bourdieu, Pierre 1986/1993: Kultursociologiska texter; I urval av Donald Broady och Mikael Palme. Stockholm: Salamander.

Carlsson, Carina 2011: Fritidshuset. Kulturarv och välfärdssymbol. Nossebro: Västarvet, Västra Götalandsregionen.

Foucault, Michel 1967/1984: “Of other spaces: Utopias and Heterotopias”. Architechture/Mouvement/Continuité, web.mit.edu/allanmc/foucaultpdf 2016

Gunnemark, Kerstin 2004: Minnenas galleri. Om minnesskåp och kulturarv. Stockholm: Carlssons.

Gunnemark, Kerstin (red) 2016: Sommarliv. Minnen, drömmar och materialitet. Göteborg: Makadam.

Gustafson, Susanna 2011: Ljust och lantligt. Om historiebruk och kulturarv i lantlig heminredning. Mastersexamensarbete i etnologi. Göteborgs universitet.

Lagerqvist, Maja 2011: Torpets transformationer. Materialitet, representation och praktik från år 1850 till 2010. Stockholm universitet, kulturgeografiska institutionen.

Lagerqvist, Maja 2016: ”Ännu en sommar på torpet – om arv och platstillhörighet” I: Gunnemark, Kerstin (red) Sommarliv. Minnen, drömmar och materialitet. Göteborg: Makadam.

Law, John 1994: Organizing modernity. Oxford: Blackwell.

Rolfsdotter Eliasson, Susanna 2019: ”Folkhemsstugan. Återbruk och kulturarv i fritidshuset”. I: Petersson McIntyre, Magdalena, Johansson, Barbro & Sörum, Niklas (red) Konsumtionskultur. Innebörder och praktiker – en vänbok till Helene Brembeck. Göteborg: Makadam.

Rolfsdotter Eliasson, Susanna 2020: Längtans och drömmarnas hus. Ideal och praktik bland en ny generation stugägare. Göteborg: Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet.