Munskyddsanvändning ur ett autoetnografiskt perspektiv

Annika Mäenpää

När viruset SARS-CoV-2 som orsakar sjukdomen covid-19 kom till Finland vändes många liv upp och ner. Allting inhiberades och vi väntade på regeringens pressmeddelande som skulle ge oss mera information om saker och ting. Länge pågick det en diskussion ifall en officiell rekommendation om munskydd skulle utfärdas eller inte. När det slutligen kom en rekommendation om munskydd, först i lokaltrafiken och senare på allmänna platser, stod vi inför en förändrad verklighet som till och med kunde upplevdas som absurd. I den här artikeln undersöker jag genom ett autoetnografiskt perspektiv hur munskyddet integrerades i samhället. Autoetnografi används inom etnografiska studier där syftet är att beskriva de egna upplevelserna för att sedan analysera hur de samspelar med omgivningen. Man vill alltså förstå olika fenomen i det sociala livet ur jagets synvinkel. Subjektet gör inte bara en deltagande observation, utan är även själv med i det som undersöks (Ehn &Löfgren 2012:95–96).

Frågan om hur munskyddet integreras i samhället genom ett vardagligt användande är mångdimensionell vilket den här artikeln vill visa på. Munskyddet fungerar som säkerhetsåtgärd men kan också bli ett medel för kommunikation och personliga uttryck. 

Mina upplevelser – att bära munskydd eller inte

När rekommendationen om munskydd i lokaltrafiken i Åbo väl kom valde jag att köpa ett tygmunskydd med ett filter i av miljöhänsyn. Den ökade produktionen av engångsmunskydd kan resultera i en ökad nedskräpning och risken finns att djur fastnar i munskyddet och möjligen avlider. Miljökrisen försvinner inte i samband med en pandemi. Även om jag för det mesta använder ett svart tygmunskydd har det hänt att jag blivit tvungen att använda engångsmunskydd ifall jag glömt bort att tvätta tygmunskyddet. Orsaken till att jag överhuvudtaget valt att bära munskydd är att THL, Institutet för hälsa och välfärd, rekommenderar det och jag litar på att de vet vad de gör.

När jag de första gångerna tog bussen till universitetet reagerade jag på att det var mera folk som använde sig av munskydd än vad jag förväntat mig. Jag skulle vilja påstå att en stor del av dem var studerande. Min observation kan möjligen ha blivit påverkad av att jag fann en lättnad i att även andra studerande bar munskydd. Normalt brukar jag inte ägna så mycket uppmärksamhet åt de människor som stiger på och av bussen, men nu kom jag på mig själv med att söka personers blickar om de bar munskydd. Det fanns alltså en viss känsla av gemenskap med munskyddsbärarna, vilket också går att observera på sociala medier där folk lade upp bilder på sig själva med munskydd i hopp om att normalisera användandet. Jag upplever inte att samma gemenskap finns nuförtiden, eftersom rekommendationerna inte är nya och spänningen har släppt när det gäller vem som bär eller inte bär munskydd. Visserligen kan ögonkontakten också berott på att de märkte att ett par nervösa ögon följde dem, och att det endast var jag som upplevde en betryggande gemenskap.

Första dagen på universitetet valde jag att inte bära munskydd, eftersom jag anade att ingen annan studerande skulle göra det i avsaknad av officiell rekommendation. Jag var orolig över att det skulle uppfattas som att jag överdrev. När jag sedan nästan sprang in i två personer med munskydd så skämdes jag så mycket att jag efter det alltid haft på mig ett munskydd när jag vistats på universitetet. Det här gjorde mig till en av de få och första som bar munskydd. I lokaltrafiken kände jag mig duktig som följde rekommendationerna, men på universitetet kände jag mig utpekad. Vid detta tillfälle fanns det ingen uttalad rekommendation att bära munskydd vilket gjorde att jag bröt normen. Under denna period kan jag tänka mig att de andra personerna i rummet var mycket medvetna om mitt munskydd. Jag hörde dock en kommentar i förbifarten av en studerande som kommenterade att man nog borde bära munskydd, vilket gjorde mig lättare till mods.

När rekommendationen om att ha på sig munskydd på allmänna platser utfärdades valde jag återigen att första dagen inte bära munskydd. Än en gång ville jag försäkra mig om att andra bar munskydd, och än en gång sprang jag nästan in en människa med munskydd och skämdes. Dessutom blev jag förvånad över hur många människor som bar munskydd i matbutikerna, även om rekommendationen bara var någon timme gammal. Till skillnad från tidigare vid universitetet, hade jag nu problem med att komma ihåg munskyddet när jag skulle till butiken eller tog bilen till centrum. Orsaken till att jag kom ihåg att ha munskydd under studierna är att jag oftast tog bussen till centrum. Jag förvarade mina munskydd i min ryggsäck och glömde bort dem när jag bytte till en mindre axelväska. Att bära munskydd på allmänna platser hade inte heller blivit en del av min vardag och rutin. Jag löste problemet med att lägga en lapp med påminnelse på ytterdörren.

Nuförtiden rör jag mig sällan i folkmassor och på universitetet, utan befinner mig för det mesta i min lägenhet. Därför har jag inte gjort några särskilda observationer som ovan. Jag kommer alltid ihåg att bära munskydd på offentliga platser, men det kan hända att jag glömmer att ta av mig det när jag ska cykla hem och sedan funderar över varför det är så tungt att andas. 

En anonymiserande mask

Även om munskyddet har integrerats i vår vardag så är det ännu så pass nytt att det finns frågor om vad som är rätt och fel. Vi får motstridig information och folk säger olika. Skyddar munskyddet eller inte? Skyddar flergångsmunskyddet eller inte? Vem är det egentligen som skyddas med användningen av munskydd? Det enda vi kan göra som enskilda individer är att kritiskt granska den information vi får och göra det som känns mest rätt. Munskydd i sig är också något osmidigt och vi vet inte alltid hur vi ska bete oss med munskyddet, exempelvis vid kommunikation och ställen där man bör kunna identifieras.

I och med att munskyddet täcker halva vårt ansikte har det också blivit svårare att identifiera våra känslouttryck. Vi måste vara medvetna om vår blick och hur den kan tolkas. Vi kan inte längre göra ett snabbt leende som hälsning, utan vi måste genom rösten, ögonen, ögonbrynen och kroppsspråket visa att vi hälsar tillbaka. Annars går det att tolka som att man bara stirrat tillbaka istället för att hälsa. Det ordnas till och med kurser i hur man kommunicerar med ansiktet och kroppsspråket när man har ett munskydd. Jag har läst att döva människor eller de med nedsatt hörsel har haft svårigheter med att kunna kommunicera, eftersom en väsentlig del av deras kommunikation täcks. Problemet har lösts genom användning av visir och genomskinliga munskydd.

Munskydden försvårar också identifieringen av oss. Det här var inget jag reagerade på förrän damen vid lokaltrafikens servicekontor bad mig att ta av mig mitt munskydd så att hon kunde se att det verkligen var jag på mitt ID. När jag tog upp saken med andra studerande berättade de att samma hänt dem när de besökt banken och Alko. Däremot fick jag ta ut ett paket från posten och köpa alkohol från en matbutik trots att jag såg ut såhär:

Kassören kunde omöjligt säga om det verkligen var jag på kortet eller inte. Visserligen kunde kassören vara relativt säker på att det var jag eller någon i min närhet eftersom jag visade den rätta försändelsekoden och ID. Fast jag vet ju inte hur kassören hade reagerat ifall en storvuxen man hade kommit med koden och mitt ID. Det faktum att jag fick köpa alkohol fastän det inte går att identifiera mig känns inte okej. Först efter den här incidenten insåg jag innebörden av munskyddet och min attityd till det förändrades. Förr bar jag munskydd för att skydda andra, men nu gör jag det också för att gömma mitt ansikte. Alla har vi väl sådana dagar ibland?

Personlig variation med munskydd

Munskydd både kan anonymisera och användas som ett anonymiseringsverktyg, men för vissa har det blivit ett nytt sätt att uttrycka sin identitet på och urskilja sig från andra. Även valet att inte bära munskydd säger något. Det kan göras av protest, för att man är nervös för att sticka ut ur mängden eller kanske för att man helt enkelt glömt munskyddet där hemma. Precis som med klädesplagg och attribut uttrycker vi vem vi är åt våra medmänniskor. Munskyddet har alltså blivit till ett klädesplagg som både skyddar oss och uttrycker personlighet. Vi började med blåa engångsmunskydd som påminner om sterila sjukhusmiljöer och nu finns det engångsmunskydd i flera färger som också passar bättre med resten av ens kläder ifall man värdesätter det. Folk syr sina egna munskydd i diverse tyger och gör dem därmed personliga, samtidigt som man visar att man värnar om miljön. Det handlar om att sätta guldkant på den annars mörka tillvaron. Ifall man inte kan sy finns det tygmasker att köpa i olika mönster av varumärken som Finlayson, Adidas och Burberry. Man kan också uttrycka sin musiksmak genom att bära bandets logo på munskyddet eller bära ett munskydd med sin politiska åsikt.

Munskydden har också inkluderats i våra spel och sociala medier. Visserligen kan munskydd ha funnits före pandemin, men då har de symboliserat munskydd för kirurger och tandläkare. Det digitala munskyddet förebygger inte pandemin, men normaliserar och uppmuntrar ett användande av munskydd. Tillsvidare har jag sett munskydd i spelet Animal Crossing, i fotodelnings- och multimediaappen Snapchat i form av filter och munskydd för ens avatar, och som filter i videochatten Zoom.

I och med att munskydden har integrerats i vårt samhälle har våra etikettsregler börjat gälla dem också. Under självständighetsdagen kunde vi under kransnedsättningen se hur alla bar svarta munskydd, vilket både är sorgens färg och en formell färg. Under självständighetsfesten fick tittarna se på professionella par som dansade och där bar männen helsvarta munskydd medan damerna hade vita munskydd med tryck på.

Sammanfattning

Det går att konstatera att jag nog lyssnade till THLs rekommendationer, men värderade andra människors åsikter om mig lite väl högt. Skammen över att gå emot THLs rekommendationer vann alltid till slut mot oron om att vara den som överdriver. Vi får hela tiden ny information som strider mot tidigare rön och man kan aldrig vara riktigt säker på att det man gör är det rätta. Det är svårt att följa alla rekommendationer kring coronaviruset och att samtidigt leva ett smidigt liv.

I sig ändras inte livet så mycket av rekommendationen att bära ett munskydd utan förändringen ligger i vad som följer med användandet av ett munskydd. Här inbegrips allt från igenimmade glasögon till svårigheter att identifiera sig. Förändringarna som rekommendationerna förde med sig kändes vid tillfället som något absurt, och nu känns det absurt att Sverige inte har samma rekommendation om munskydd. Användningen av munskyddet har normaliserats och blivit en del av min vardag, även om det ibland känns irriterande och osmidigt.

Litteratur

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar 2012. Kulturanalytiska verktyg. Gleerups: Malmö.