Kulturanalytiska perspektiv på vardagslivet under coronapandemin

Blanka Henriksson

Redan i mars i år skickade Kulturvetenskapliga arkivet Cultura ut en frågelista om covid-19 och under några dagar kom det in drygt 350 svar. I slutet av april tog Laboratorium för folk och kultur kontakt och föreslog möjligheten att skapa ett temanummer om corona i samarbete med Åbo Akademi. Inom ämnena kulturanalys, etnologi och folkloristik har vi redan flera gånger samarbetat med Laboratorium och skapat helheter bland annat utgående från fältarbeten under exkursioner. Att nu ta sig an corona, när vi hade en pinfärsk frågelista kändes som en passande utmaning för studenterna. Under hösten har vi så i en kurs för andra årets studerande i kulturanalys läst artiklar om allt från skogsarbetare (Vallström 2010) till bögbegravningar (Svensson 2007) med särskilt fokus på användning av teori och metod. Parallellt med detta har vi dykt ner i frågelistsvaren för att se hur olika teorier och metoder skulle kunna tillämpas på ett etnografiskt material. Kursens slutuppgift var att skriva en artikel med coronatema och resultatet finns att läsa här i Laboratorium.

Trots frågelistans framträdande roll i kursen syns den ändå mycket lite i artiklarna. Den ligger som en kanske ibland omedveten underton, eftersom den följt oss genom hela kursen. Vi har diskuterat genus, berättande, intertextualitet, diskursteori och mycket annat, genom att se på frågelistsvaren. Men studenterna har också getts möjlighet att själva botanisera på nätet, i sin omvärld och på andra ställen där corona gjort sig påmint. De egna intresseområdena har fått leda studenterna i valet av ämnen och därför är det en ganska bred palett av livet under covidpandemin som presenteras här.

Kulturanalysen präglas av ett intresse för det vardagliga, det som vi ofta tar för givet, och målet är att avkoda även det mest triviala, för också där finns mening och betydelse (se t.ex. Marander-Eklund & Nilsson 2018). Genom att se på oss själva och vår egen omvärld kan vi lära oss mycket om värderingar, normer och tankemönster. Gemensamt för alla artiklar är att de tar avstamp i det vardagliga och vänder och vrider på det för att komma inunder ytan och nå nya dimensioner.

Coronan kommer

När frågelistsvaren började komma in, bara några dagar innan undantagstillstånd utlystes i Finland den 16 mars 2020, hade vardagen inte påverkats speciellt mycket för de flesta. Redan veckan senare hade det införts karantän vid resor från utlandet, arbetsgivare uppmanades att låta arbetstagarna distansjobba och så småningom stängdes grundskolor, andra stadiets utbildningar samt högskolor och universitet ner. Men vi är inte där än. I mitten av mars hade en del börjat känna oro, om inte för sig själva så för anhöriga. Men andras handlingar och medias rapportering smög sig in i tankarna också hos dem som kanske inte trodde att det var så allvarligt. När alla andra förbereder sig, borde jag också göra det? frågar sig följande skribent.

Jag kan inte påstå att det har påverkat mitt vardagliga liv. Jag har vänner som är väldigt oroliga och vänner som inte bryr sig det minsta. Corona är kanske det mest omtalade samtalsämnet nu, men utöver det påverkas inte mitt vardagsliv alls. Jag ser nog på denna epidemi på ett annat sätt än en ”vanlig influensa”. Detta eftersom att man varnar personer som tillhör en riskgrupp, vilket jag gör. Dessutom märker jag att andra människors hysteri påverkar mig. Människor bunkrar upp med mat och andra nödvändigheter och jag frågar mig själv om jag också borde?

Man ser i frågelistan hur någonting sakta närmar sig, men när jag och studenterna under hösten diskuterar svaren är coronaviruset och sjukdomen covid-19 redan mitt ibland oss. När vi läser skildringarna från mars 2020, är det svårt att minnas hur det kändes, eftersom vår förståelse färgas starkt av det som hunnit hända sedan dess, när det vårdas covidpatienter på sjukhusens intensivvårdsavdelningar, och vi i tidningarna läser intervjuer med dem som redan hunnit tillfriskna. Då hade det ännu inte börjat påverka vårt vardagsliv – något vi kanske glömmer bort nu när vi dagligen nås av nya åtgärder, nya rekommendationer. I mars när frågelistan just skickats ut berättar många svarare hur den nya influensan som nyheterna rapporterade om kändes mycket avlägsen, men småningom kom den geografiskt närmare och blev samtidigt mer reell och skrämmande.

Läste en nyhet om saken i december men tänkte inte på det så mycket då, blev mera aktuellt då det faktiskt började sprida sig i Asien. Sedan då Italien drabbades har jag följt med situationen mer. Har inte själv upplevt en liknande hädelse var länder faktiskt blir i karantän så visst finns det en liten oro hur det hela kommer att utvecklas, men rädd är jag inte. ¹

När sjukdomen kommer närmare börjar coronapandemin också ta sig kroppsliga uttryck. Liksom vid vanliga influensaperioder uppmanar oss hälsomyndigheterna att sköta om handhygienen för att minska smittspridningen. ”Varenda dagstidning frågar: ’Tvättar du händerna rätt?’ och [så] följer det med en video” skriver en frågelistbesvarare. Att tvätta och sprita händerna blir till en rituell tvagning och i nuläget går sökarblicken automatiskt till flaskorna med handdesinfektionsmedel som finns vid ingången till de flesta offentliga platser. När händerna väl är spritade är vi trygga en stund igen. Våra fysiska rörelsemönster förändras när vi uppmärksammas på vårt eget kroppsliga beteende och tvingas omvärdera det (jfr Nilsson & Marander-Eklund in review). Många skribenter beskriver hur deras händer tar andra vägar än tidigare, och på samma sätt har också våra kroppar vant sig vid att hålla längre avstånd från andra.

Jodå, epidemin har påverkat mitt vardagliga liv. Jag undviker onödiga sociala kontakter, jag tvättar händerna mycket mera än tidigare och jag tänker två gånger före jag använder mig av kollektivtrafik. Dessutom undviker jag att röra på allmänna föremål såsom dörrhandtag, kranar o.d. med bara händer. Jag har skaffat både engångshanskar samt desinficeringsmedel. Märker jag att någon i min omgivning inte mår bra, försöker jag hålla tillräckligt med avstånd till den personen. Jag har nära personer i min omgivning med allvarliga hälsoproblem och jag vill inte bidra med någon ökad risk för att deras situation skulle förvärras. Det är inte själva viruset som orsakar så mycket oro för mig personligen, men möjligheten att jag sprider det vidare eller möjlig 2 veckors karantän – det oroar mig. 

Jag slås själv av hur snabbt vi ändrat vårt sociala beteende när jag ser två medelålders kvinnorna mötas på stan en grå novemberdag. De går mot varandra och deras blickar möts, men innan de nått fram stannar de båda på cirka två meters avstånd. Den ena sveper ut med handen i en antydd kram och säger: ”Etähali” (fjärrkram). Hennes väninna gör en liknande gest och svarar entusiastiskt: ”Etähali” och sen sätter de igång att samtala ivrigt. De mest vardagliga mönster har påverkats av coronapandemin, vi hälsar inte längre genom handslag och kramar, men det går också att kommunicera fysisk närhet genom ord och gester. Armbågshälsning (albuehilsen/olbogehelsing) var en bubblare på Norska språkrådets nyordslista 2020, där förövrigt över hälften av orden har coronaanknytning (Språkrådet 2020). Vardagens interaktioner har blivit riskfulla och vårt individuella beteende förvandlats till ”a matter of public health” skriver Gómez Cruz (2020). ”Varje gång nån nyser så besvaras det med ett corona-skämt” berättar en skribent, men samtidigt blir varje nysning till en potentiell risksituation och i förlängningen kanske en fråga om liv och död. Våra kroppar ska isoleras för att ”rädda andras liv” (Dietrich 2020) och vi ombeds visa självbehärskning (Haapio-Kirk 2020); nu är inte tid för intim samvaro och kroppsliga ömhetsbevis. Till och med i reklamfilmer förekommer budskap som ”Me halaamme taas pian” – vi kramas igen snart. Det kommer en tid för fysisk kontakt, men för tillfället är tillvaron distanserad.

Att skydda sig själv och andra

I frågelistsvaren är munskydden ovanliga², och förekommer mest i beskrivningar av skämt eller som en hänvisning till coronans fjärran asiatiska ursprung. Munskydd associeras med sjukdom och otrygghet, vi har varit vana vid att munskydden finns på sjukhusen eller i populärkulturens katastroffilmer. Men efter att vi nu i Finland levt med rekommendationer om munskydd redan i flera månader kanske någonting har vänt. Det som förut signalerade otrygghet och kändes skrämmande, är i dag ett tecken på ansvarsfullhet och man kan känna sig trygg i sällskap med andra munskyddsbärare. Detta diskuteras ingående i Annika Mäenpääs artikel där hon genom ett autoetnografiskt perspektiv funderar på hur maskanvändningen präglar vår vardag, med alla val det innebär och hur man kan hitta både motstånd och medföljsamhet i coronamaskerna. 

Mikropraktiker förändras och vi är många som känner efter att det finns ett oanvänt munskydd i jackfickan när vi går ut – det är lite som att kolla att telefonen och nycklarna är med. Förr eller senare går rutten till en plats där munskydd är påbjudet, om det så är jobbet, skolan, mataffären, biblioteket eller bussen. Samtidigt har munskydden laddats med andra betydelser, politik och maktspel. I USA går protestvågorna höga, att tvingas bära munskydd framställs som ett hot mot den egna integriteten, kanske till och med ett brott mot de konstitutionella rättigheterna till självbestämmande över den egna kroppen (Harsin 2020), men i många ostasiatiska länder är munskyddsbärande vid egen sjukdom en sedan länge etablerad praktik (Chan 2020; Adam & Horii 2012). 

Nu har munskydden på allvar etablerat sig utanför sjukhusen, och vi hittar dem till exempel i populära spel, där vi kan klä våra avatarer i munskydd, eller i konsten, som Amanda Öhberg Dias synar närmare i sin artikel. Med utgångspunkt i en konstnärs applicering av munskydd på äldre konstverk funderar hon över ansiktsskyddens semiotiska budskap.

Munskydd handlar i viss mån om solidaritet. Den som är sjuk ska inte smitta andra, och eftersom covid-19 smittar innan man vet om att man har det kan munskydden vara ett sätt att förhindra att andra blir sjuka. I epidemiforskning talar man om ”containment”, det gäller att hålla farsoten instängd, att skydda både sjuka och friska, och ”compassion”, där medkänsla ska hjälpa oss att upprätthålla de åtgärder som behövs för att stävja utbrottet (Aaltola 2012). I frågelistsvaren finns många exempel på hur solidaritetet accentueras i tider som dessa: ”Är inte rädd för mitt eget liv om jag skulle bli smittad, men är rädd att, om jag skulle bli smittad, föra den vidare till någon som tillhör någon riskgrupp.” I trappuppgångarna kom lappar upp där människor erbjöd sig att handla mat och mediciner åt grannar i riskgrupp eller karantän. I en globalt sammanlänkad värld fungerar processerna av ”containment” och ”compassion” tillsammans i en strävan mot att både förena människor och hålla dem isär (Lundgren 2016). 

Även toalettpappershamstringen som vi gjorde oss så roliga över (se Malins Stiernborgs artikel) innehöll förmodligen inte bara själviskhet utan också ett mått av solidaritet. Det handlar inte endast om att själv bli utan när man hamstrar i pandemitider, det handlar också om att kunna hålla sig isolerad, undvika att smitta andra om man själv faktiskt blir sjuk. Detta hamstrande var något som sågs både med förståelse och förakt i frågelistsvaren. Vikten av beredskap lyfts fram, men denna beredskap borde inte ske på andra, svagare individers bekostnad. Man frågar sig var gränser går – hur många konservburkar ärtsoppa är det rimligt att var och en samlar på sig?

Det som hotade var något okänt och sakta smygande, vi hade ingen aning om när och hur coronan skulle slå till. Att då se till att de allra mest basala funktioner kunde upprätthållas blev ett sätt att skapa trygghet och en känsla av kontroll över situationen. Toalettpappret finns mellan oss och kaos – utan toalettpapper löses gränserna mellan rent och smutsigt upp för att använda Mary Douglas (1966) tankar. Men med mat och toalettpapper klarar man sig långt.

En oviss väntan

Coronapandemin har liknats vid ett maratonlopp utan målsnöre, var gång vi närmar oss målet ändras premisserna igen. I våras väntade vi på sommaren, bättre väder och mindre influensa, möjlighet att träffa familj och vänner och umgås på semestern. Sen kom reseförbuden och vi blev bundna till de platser där vi befann oss. Nu väntar vi på att nästa år ska komma, och med det vaccinet. 

Med denna utdragna ovisshet och väntan kommer också oro inför framtiden och misströstan. Att hela tiden tvingas skjuta upp stora och små evenemang skapar olustkänslor och många beklagar sig över allt som de inte kan göra.

Denna vecka har jag annullerat en semesterresa (flyttat till hösten), idag (13.3) kom det annulleringar av trevliga evenemang (kurser, seminarier) som jag privat sku deltagit i de närmaste veckorna, månaderna. Alla jobbresor utomlands inhiberade, också konferenser i Finland; vårens tidtabell blir helt annorlunda än planerat. Detta är helt annorlunda än vanliga influensatider. En del av hobbyn fortsätter, några motionsgrenar inomhus vet jag inte hur det blir (har skippat att gå till gym o.d). Själv försöker jag undvika att få smittan, tvättar händer ofta osv. 

Det är inte bara covid-19 och oro inför denna som skapar ohälsa. Att inte få träffa andra människor, att isoleras och att bli ensam om ansvaret skapar hård press på både vuxna och barn. Det psykiska illamåendet tros ha ökat under coronapandemin och hjälpen kommer inte alltid i tid.

Ja mest för att jag har en son på nepsy spektrat för vilken skolnerstängning etc nu efter bara tre veckor orsakar sån ångest att han pratar om självmord. Mer borde tas ansvar för de som sedan tidigare har psykiskt illamående i vårt land. Är mer rädd för självmordsvåg än för corona. 

Isoleringen från andra gör att hemmets betydelse har förskjutits. Där hemmet tidigare associerats med trygghet och avskildhet är det nu för många något vi har förpassats till, när vi inte längre får gå till arbetet eller umgås fritt med vänner. Pekka Tuominen (2020) menar att Covid-19 har skapat en känsla av mellanrumstid och tvingat in oss i en osäker fångenskap utan en klar berättelse om vart vi är på väg. 

Våra hem började upplevas som hela vår värld ”mitt hem blev mitt kontor, mitt bibliotek, mitt kafé, min restaurang, min bio, mitt gym; min enda plats” (min övers) skriver Edgar Gómez Cruz (2020). Men när distansarbetet tvingar oss att göra allt i hemmet blir gränserna otydliga och känslan av fritid försvinner. Hemmet är inte längre en tillflyktsort utan här sker allt på en gång. Även för den som också tidigare upplevt otrygghet i hemmet bidrar den begränsade rörelsefriheten till att förvärra situationen, vilket en ökning i statistiken för våld i nära relationer visar (Statsrådet 2020). Vi kan inte heller fly genom att ta oss någon annanstans, vilket skapar känslor av instängdhet och begränsning för många:

Det känns som man är instängd i en bubbla. Även om jag inte hade planerat att åka utomlands i år, känns det väldigt hopplöst. Kommer man någonsin att kunna åka utomlands som tidigare? Eller kommer allt nu vara på två meters avstånd? 

Resandet lyfts fram i många av frågelistsvaren, både som något man självklart avstår från och som något man saknar. Frågorna är många: kan man resa, bör man resa, vart ska man inte resa, när kan vi resa igen? Även om möjligheterna att resa fortfarande diskuteras nu i december har många ställt in sig på att resandet tar en paus – julen firas hemma, semesterresor sker inom landet, eller skjuts på framtiden. Det dagliga pendlandet har avtagit för dem som i hög grad distansarbetar, samtidigt som det finns grupper i samhället som inte kan dra ner på resandet av praktiska eller ekonomiska skäl. Vi lever trots detta i en mindre mobil tidsperiod – året då vi stannade hemma mer.

Vårt vanligen så ivriga resande över längre distanser dämpas, vilket också kan vara någonting positivt, i en värld hårt påverkad av människans handlingar. Om pandemitiden faktiskt kommer att förändra vårt beteende i grunden kan det komma någonting gott ur en dålig situation, påpekar många skribenter.

Virusets spridning har verkligen visat hur globaliserat samhället är idag, hur situationen i ett land snabbt kan påverka andra länder. Jag har annars också varit av den åsikten om att folk reser för mycket i dagens läge med tanke på den globala uppvärmningen, och ifall detta kan leda till att folk och företag omvärderar sina behov till att resa kan det på sikt vara en positiv effekt. 

Jakob Snellman visar i sin artikel hur en alldeles specifik yrkeskategori påverkats av omständigheterna och hur musikerna, som det handlar om, anpassar sig eller skapar alternativa ekonomiska inkomstkällor när konserter och live-uppträdanden ställs in på löpande band. Samma förhållanden gäller andra inom kulturbranschen, men också turismnäring och restauranger har drabbats av stora ekonomiska problem när människor uppmanas att hålla sig hemma. Tiden under corona blir en osäker och oviss tid, där det kanske finns en ljusning, men där det också är möjligt att arbetet försvinner under permitteringen.

Idag, 8. april. Jag har varit permitterad från mitt jobb i snart två veckor. Krögaren söker skuldsanering, vi öppnar tidigast till hösten OM vi öppnar. Jag kan alltså bli arbetslös. Jag och många andra i min bransch. Det innebär att det är svårt att hitta jobb. Jag är 45 år, ännu anställs jag i min bransch, men när 50 kommer emot så är jag för gammal. Branschen är även fysiskt tung och det vore kanske bra att ta chansen och utbilda mig till något annat som jag kan göra fram till pension…

Avslutning

Tider som dessa belyser det vi inte lagt märke till, strukturer och funktioner som vi bara förutsätter bör fungera. Hur mycket toalettpapper behöver vi och vad händer om det inte räcker till? Kan vi fira årets nya studenter och får vi träffa farmor till julen? 

I krissituationer raseras grundläggande kulturella strukturer och vi känner oss lämnade vind för våg i vardagspusslet. Men det handlar också om brist på vårdplatser och skyddsutrustning, om åldringar i ensamhet, om utsatta grupper där ekonomisk ojämlikhet bidrar till större risk att insjukna, och att sprida sjukdomen vidare. Vardagen rymmer alla dessa aspekter, och genom att studera vardagen får vi en större förståelse för vad som sker i samhället och vilket konsekvenser det kan få.

Under pandemitiden får både begravningar och bröllop ske i stillhet, barnens skolavslutningar blir virtuella, och traditioner som vi tagit för givna vänds på ända, ställs in eller organiseras i alternativa versioner. Men på nätet hittar jag en tomtemask med inbyggt munskydd, och den lokala scoutkåren som brukar hyra ut julklappsutdelare till julafton erbjuder nu istället en förinspelad, men personlig hälsning från julgubben till den som önskar. Människans förmåga att anpassa sig och göra det bästa av situationen gör att vi kanske trots allt kan se med tillförsikt på framtiden. Tids nog får vi kramas igen, men under tiden tar vi hand om varandra.

Fotnoter

1. Alla citat i denna text är hämtade ur frågelistan Coronaviruset i vardagen (2020).
2. I Finland är den rekommenderade benämningen munskydd för de enkla versionerna av ansiktsskydd utan filter, men i vardagligt tal är ansiktsmask, eller bara mask också vanligt. Ett andningsskydd i sin tur sluter tätt och har ett extra filter (Mediespråk 2020). I denna artikel, och andra artiklar i detta nummer av Laboratorium används även de mer vardagliga benämningarna.

Källor

Åbo, Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Åbo Akademi

                      Frågelista: Coronaviruset i vardagen, 2020, KIVÅ M6236:1–229, KIVÅ FM7442:1–126

Webbsidor

Mediespråk 2020. Munskydd, andningsskydd. Publicerat 19.5.2020. https://www.mediesprak.fi/munskydd,-andningsskydd [13.12.2020]

Språkrådet 2020. Årets ord 2020 (faktaark). https://www.sprakradet.no/Vi-og-vart/Prisar_og_karingar/Arets-ord/arets-ord-2020-faktaark/ [13.12.2020]

Statsrådet 2020. Bekämpning av våld mot kvinnor temat för EU:s jämställdhetsministrars videokonferens. Publicerat 20.11.2020. https://valtioneuvosto.fi/sv/-/1271139/bekampning-av-vald-mot-kvinnor-temat-for-eu-s-jamstalldhetsministrars-videokonferens [14.12.2020]

Litteratur

Aaltola, Mika 2012.  Understanding the politics of pandemic scares. An introduction to global politosomatics. London and New York: Routledge. 

Burgess, Adam & Horii, Mitsutoshi 2012. Risk, ritual and health responsibilisation: Japan’s ‘safety blanket’ of surgical facemask wearing. Sociology of Health & Illness. 34(8):1184–1198. DOI:10.1111/j.1467-9566.201 2.01466.x 

Chan, Brian TY 2020. Addressing conflicting views on wearing of facemask by the public to combat COVID-19: experiences from the East Asia region. Journal of Global Health Reports. 4:e2020049. DOI: 10.29392/001c.13066

Dietrich, Martha-Celia 2020. Doing time – visual notes on waiting without quite knowing for what exactly, entanglements, 3(2):79–85 https://entanglementsjournal.files.wordpress.com/2020/12/doing-time_dietrich.pdf

Douglas, Mary 1966. Purity and danger. An Analysis of Concepts of Pollution and Taboo. London: Routledge & K Paul.

Gómez Cruz, Edgar 2020. At home After Ethnos: A visual essay, entanglements, 3(2):60–68 https://entanglementsjournal.files.wordpress.com/2020/12/at-home-after-ethnos_gomezcruz.pdf

Haapio-Kirk, Laura 2020. Staying connected: Coronavirus in Japan, entanglements, 3(2):69–78 https://entanglementsjournal.files.wordpress.com/2020/12/staying-connected_haapio-kirk.pdf

Harsin, Jayson 2020. Toxic White masculinity, post-truth politics and the COVID-19 infodemic. European Journal of Cultural Studies. Vol 23, Issue 6. DOI: 10.1177/1367549420944934

Lundgren, Britta 2016. Solidarity at the Needle Point – the Intersection of Compassion and Containment during the A(H1N1) Pandemic in Sweden 2009. Sociology and Anthropology 4(12):1108–1116. DOI: 10.13189/sa.2016.041210

Marander-Eklund, Lena & Nilsson, Fredrik (red.) 2018. Under ytan. Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala. Budkavlen.

Nilsson, Fredrik & Marander-Eklund, Lena [in review]. ”Vad håller folk på med?” En studie av coronaviruset och vardagens kulturella praktiker. Tidskrift for kulturforskning.

Svensson, Ingeborg 2007. Liket i garderoben. En studie av sexualitet, livsstil och begravningar. Stockholm: Normal.

Tuominen, Pekka 2020. Unreachable: the poverty of virtual ethnography, entanglements, 3(2):86–91 https://entanglementsjournal.files.wordpress.com/2020/12/unreachable_tuominen.pdf

Vallström, Maria 2010. Att göra skillnad. Om migration, arbete och kön i skogsarbetarbyar 1950–1975. Scandia 76:1, 73–99. https://journals.lub.lu.se/scandia/article/view/4730