Årsgång eller årsgaanjin. En spådomsritual i Sverige och i Finland och dess andra liv i ett mobilspel

Tommy Kuusela

 

Inledning

För ett par år sedan gick hundratusentals människor årsgång.  Därmed var människor från olika delar av världen delaktiga i en svensk folklig spådomsritual, känd åtminstone sedan 1600-talet. Ritualen har hyllats och blivit omskriven på webbsidor och internetforum i stora delar av världen. Detta är anmärkningsvärt och fascinerande inte minst därför att ritualen faktiskt var – och till stora delar fortfarande är – mer eller mindre okänd, både bland forskare och bland allmänheten. Många som gått årsgång vill lära sig mer, vad är det egentligen för ritual och finns det mer information att hämta? Anledningen till det plötsliga intresset har att göra med det kritikerrosade mobilspelet Year Walk, utvecklat av det Malmöbaserade spelhuset Simogo. Spelet, som är i förstapersonsperspektiv, låter spelarens protagonist gå årsgång, genom en skog till en kyrka och under vägen möter spelaren diverse väsen, kända från svensk folktro.

 

Spelet är en av anledningarna till att jag själv på allvar tog mig till flera folkminnesarkiv för att söka efter mer information om årsgång. Jag blev inte besviken, arkivens skattkammare rymmer tusentals uppteckningar om detta. Till min förvåning fann jag att bara en handfull forskare tidigare skrivit om detta, trots att det fanns rikligt med material i flera arkiv och att traditionen till och med eftersökts specifikt i frågelistor. Ja, en doktorsavhandling var till och med på väg att skrivas om ämnet under första hälften av 1940-talet, men den fullbordades aldrig. Syftet med den här korta artikeln är att kortfattat beskriva årsgångsritualen som ligger till grund för spelet Year Walk och kortfattat säga några ord om själva spelet. Därtill kan nu för första gången en finlandssvensk uppteckning med säkerhet föras till den rika årsgångstraditionen, som fram tills nu bara varit känd i Sverige.

 

Spelet Year Walk

När Year Walk rönte sina största framgångar från det att det lanserades som ett iOS-spel 2013, till Windows och OSA X 2014 till dess att det släpptes på spelkonsolen Nintendo Wii U 2015, fanns varken någon artikel eller fördjupande information att tillgå på engelska eller ens på tyska som redogjorde för ämnet.^[1] Hur hade då spelutvecklarna fått kunskap om den mystiska spådomsritualen? De två spelutvecklarna har i en intervju för Svenska PC Gamer uppgett att startskottet var när en av dem läste en bok om folkliga föreställningar i samband med årstider av Ebbe Schön år 2011 där årsgång omnämns i korthet. Året därpå påbörjades ett kortfilmsmanus om en olycksalig årsgångare. Filmen blev aldrig av, men manuset skulle istället användas till spelet Year Walk och kombineras med en digital encyklopedi som löst beskrev traditionen och några väsen som var bekanta ur svensk folktro.^[2] Eftersom Schön inte ger någon utförlig beskrivning av årsgång fyllde spelutvecklarna kunskapsluckorna med en övergripande fascination för skandinavisk folktro och framförallt med en konstnärlig frihet och skaparkraft.^[3] Spelet blev en framgång för det lilla spelhuset. Bara under 2013 sålde spelet i över 200 000 kopior genom App Store.^[4] Hundratusentals personer har alltså gått en virtuell årsgång och många har naturligtvis blivit nyfikna och intresserade av att lära sig mer om den mystiska ritualen. Problemet är att det inte fanns någon pålitlig information, åtminstone inte lättåtkomlig. Det vanligaste sättet för informationssökning är för många att söka på internet. Men där finns också mycket av tvivelaktig kvalité, som saknar relevanta källor och där förståelse för folkloristiska grundprinciper brister. Faktum är att det helt saknades trovärdiga artiklar om ämnet fram till 2016, till och med i tryck, åtminstone på andra språk än på svenska.^[5] Även de senare är relativt få och har till störst del publicerats i vetenskapliga tidskrifter och årsböcker, speciallitteratur om folklore eller i lokala hembygdsböcker från första hälften av 1900-talet.^[6]

 

Inspirerad av spelet reste jag under våren 2014 till en konferens på Shetlandsöarna och presenterade ett paper om årsgång som byggde på arkivstudier. Därefter utökades presentationen för att ingå i en vetenskaplig antologi, Folk Belief and Traditions of the Supernatural, som publicerades i februari 2016. Artikeln fick stor spridning internationellt, mycket tack vare att den kunde spridas digitalt som open access (i dagsläget nedladdad runt 5000 gånger). Den citeras på bland annat Wikipedia och den har tjänat som underlag för olika bloggar och texter om årsgång på nätforum och texter om traditionen på nätet. Artikeln ledde till att jag blev kontaktad av skribenter som ville veta mer, t.ex. för en artikel på den stora nättidningen Atlas Obscura (med över 1.3 miljoner följare bara på sin Facebook-sida).^[7]

 

Artikeln figurerade i samband med spelet men också i andra kontexter där årsgången sågs som en intressant ritual som kunde införlivas i nyandliga och pagana traditioner.^[8] Flera personer har hört av sig som haft ambitionen att gå årsgång eller som berättat att de gått årsgång. Jag har föreläst om ämnet vid ett flertal tillfällen, bland annat vetenskapliga konferenser som Calendar Customs and Seasonal Events. A Folklore Society Conference (University of Exeter, 26–28 juni 2015); The Ontology of Supernatural Encounters in Old Norse Literature and Scandinavian Folklore (Universitetet i Tartu, 10–12 december 2015); Glitter and Gravedust. Halloween past and present (Museum of Witchcraft and Magic, Boscastle, 15 oktober 2016) och Living in a Magical World: Inner Lives, 1300-1900 (St Anne’s College, Oxford, 17–19 september 2018). Jag har även föreläst populärt om årsgång vid museer och för föreningar, bland annat på Upplandsmuseet 2018 och för Föreningen Brage i Helsingfors 2020.

 

För närvarande arbetar jag på en ny vetenskaplig artikel där jag ämnar göra en komparativ studie av spådomsritualer knutna till nyåret i norra Europa.

 

Ett sammandrag och översikt av traditionen

Julen, nyåret och midsommaren är på grund av sin karaktär av årsväxling, nära anslutning till skördeåret och som årets största helger, föreställda som tillfällen laddade av kraft, omen och där övernaturliga krafter tänktes vara särskilt aktiva. Det är i förbindelse till de magiska årsväxlingarna som en särskild divinationsritual beskrivs, en folklig tradition som benämns årsgång (eller med en dialektal variant). Traditionen finns inte beskriven från hela landet, den förekommer med störst frekvens i de sydsvenska landskapen, med Småland som dess kärnområde, och breder ut sig över Götaland och i viss mån i Svealand så långt norröver som enstaka belägg i Värmland och Uppland. Men den saknas helt i Norrland. Med tanke på att årsgång finns rikligt skildrad i tusentals folkminnesuppteckningar, med en majoritet från Sydsverige, är det anmärkningsvärt att man inte påträffar årsgångstraditionen i Danmark.^[9] I Norge saknas mig veterligen beskrivningar av årsgångstraditionen, men i Finland finns det ett mycket intressant exempel (se nedan). Delar av de beståndsdelar som vanligen ingår i redogörelser för årsgång är möjliga att finna i andra delar av landet eller i andra länder, både inom Norden och i andra delar av Europa, bland annat i England. Det rör sig då om motiv som är av en mer allmän natur och vad vi kan förvänta oss i förbindelse till spådom och omen i samband med årsväxlingar.

 

Vad är egentligen årsgång? En kortfattad beskrivning är att det avser en särskild form av spådomsritual som benämns årsgång och kan utföras av en man eller en kvinna, oftast under jul- eller nyårsnatten. Den som företager sig att praktisera ritualen får inte berätta om det för någon och får från dagen innan inte se in i en eld, inte tala med eller ens svara någon, och ska helt avstå från mat och dryck. Under natten för ritualen lämnar personen, som helst bör vara ensam, sitt mörker och sin isolation med målet att till fots nå och runda en eller flera sockenkyrkor. Personen bör gå runt kyrkan motsols ett antal gånger, oftast tre till nio. När detta är gjort blir personen mottaglig för det supranormala, vilket ger sig till känna genom syner och ljud. Genom synliga och ljudande omina avslöjas det kommande året, inte bara för personen som går årsgång, utan för hela bygden. Supranormala krafter försöker på olika sätt förhindra årsgångaren, från skrämmande eller humoristiska syner till direkta angrepp. Ett vanligt motiv är att en spöksugga som kallas för gloson angriper årsgångaren. I en del fall bär gloson något i sin mun, en svartkonstbok eller en runkavle, som årsgångaren bör erövra för att lära sig magiska konster och bli klok. I en del fall omtalas en osynlighetsmössa som årsgångaren måste bemästra sig. Inget av det som upplevs under årsgången får röjas för några andra i bygden. I många beskrivningar berättas att ritualen måste upprepas varje år, i annat fall riskerade årsgångaren döden. Årsgångaren var ofta betraktad med viss rädsla och oro av övriga i lokalsamhället.

Spådom och tydor i samband med årsväxlingar

Folklig spådom är ett på många sätt underforskat område. Förhållandet är detsamma även i internationell forskning. Det finns en del intressanta studier, bland annat av antropologer, och det finns ett par äldre artiklar om ämnet som berör svenska traditioner, men med tanke på det omfattande materialet av folktraditioner i arkiven är det anmärkningsvärt lite forskarmöda som lagts på området. Alla omina (dvs. förebud, varsel, yttringar av tro på supranormala teckensamband) kan ses som utslag av folkliga trosföreställningar. Grunden för all spådomskonst är på sätt och vis den spridda, fatalistiska föreställningen, att det som skall ske, det sker. Denna typ av föreställning kan spåras i många kulturer runt om i världen och har en mycket hög ålder. I västvärlden återspeglas den i antiken och uppfattningen om ödesgudinnor och ett oundvikligt öde. I fornnordisk religion finns liknande föreställningar om det oundvikliga ödet. Mot denna bakgrund har fantasien och ingivelsen ingjutits vilket resulterat i olika typer av spådomstekniker och omina som varierat i grad av övertygelse, från skämt till allvarligt grundade trosföreställningar, alltså från ytligt grundade och lekfulla yttringar till sådant som gjorde en djup inverkan på människans levnadssätt och världsuppfattning.

 

Under tidigt 1900-tal reflekterade Åke Campbell över folklig spådomskonst och hur olika tydor och omina bäst kan förstås och tolkas av forskningen. Först behandlade han ämnet i sin licentiatavhandling från 1917, vars huvudsakliga innehåll senare publicerades i ett par artiklar (1918; 1922).^[10] Hans uppdelning i en aktivt iakttagande och en passivt iakttagande typ av omen och tydor skulle bli viktig och fortsätta att användas som ett verktyg för att förstå och dela upp de folkliga spådomarna. I den första kategorin krävs att människan aktivt måste utföra något för att  det fördolda skall uppenbaras. I det andra fallet behöver hon inte göra något själv, utan iakttar endast omgivningen. Det senare kräver i vilket fall att det som iakttas – om det så är en katt som klöser på soffan eller första mötet under året – måste tolkas för att ett orakel ska kunna utläsas av det hela. Därför är kanske inte Campbells uppdelning helt optimal. Den upptogs även i en något förändrad form även av Albert Eskeröd (1947), men han ändrar på terminologin och vill kalla den första gruppen för handlingsomen och den senare för händelseomen. Carl-Herman Tillhagen (1961) tycks även han vara inspirerad av den uppdelning av passiva och aktiva spådomsmetoder som Campbell gjort, men vill dela in det i slumporakel, naturorakel, orakel baserade på drömsyner och orakel grundade på vakensyner. K. Rob V. Wikman (1922) har gett sin syn på olika spådomsbegrepp och hur terminologin bäst kan förstås i olika kategorier och begrepp. Trots olika försök att fastställa en spådomsterminologi är ingen modell allmänt accepterad.^[11]

 

Årsgång är som nämndes ovan knuten till vissa supranormala tider, till årsväxlingarna, i synnerhet till jul och nyår. Tiden och arbetsåret och till kalendern knutna traditioner och seder har alltid spelat en stor roll för människan. I bondesamhället var människan helt beroende av näringsårets perioder, bland annat av brukandet av jorden, skörden och sådden, fångsten av djur och fiskar eller husdjurens foderanskaffning. Av särskild betydelse är att dessa perioder årligen upprepas på ett gynnsamt sätt. I realiteten gör de inte det och utfallet kan skifta avsevärt från år till år, från år med god avkastning till katastrofår. En fråga som därför är central är lyckodriften och hur den anknytes till årets rytmiska perioder. Ofta är det till näringsårets början och slut som olika supranormala traditioner grupperar sig. Även andra ting är av intresse för lokalsamhället och det har att göra med bland annat äktenskaps- och dödstydor, men också med vetskapen om det kommer att bli mycket sjukdom i bygden eller om den hotas av krig. Det är egentligen just dessa förutsättningar som är grunden och syftet med årsgångsritualen, att försöka utröna och få en inblick i det kommande året.

De äldsta beskrivningarna

Vanligtvis är vi hänvisade till att bygga en undersökning av äldre tiders trosföreställningar på i förhållandevis sen tid upptecknade texter, inte minst av den anledningen att de historiska källorna är fåtaliga och bristfälliga. Men de som finns har likväl sitt givna värde, inte minst för det historiska perspektivet. Gällande årsgång finns det ett par äldre texter som gör att vi kan tidfästa föreställningen åtminstone till andra hälften av 1600-talet. Den äldsta texten om årsgång skrevs av regementskvartersmästare Petter Rudbeck i handskriften Småländska Antiqviteter som är från 1697–1700 (idag på Kungliga Biblioteket i Stockholm). Rudbeck menar att årsgång är en gammal plägsed i Småland som företogs för att ta ”at lära see föruth alt hvadh om året passera skall, hurudan ähring skal blifva, hvem i gården skal döö eller intet, om någon stoor döde skal komma, om någon utrikes farande skal hemventas, om krigh och öhrligh är at frukta, om Eld eller Vatten nödh skal något hüüs eller stadh öfrgå, om något argt Trållerij skal dhet året yppas, om gode Fiskelekar skola blifva och Skytterijer ventas, medh mycket mehra (som) jag hvarken alt veet eller kan nempna.” Första delen av hans beskrivning av ritualen är värd att citera eftersom den till stora delar överensstämmer med vad som skildras i svenska folkminnesuppteckningar från 1800- och 1900-talet:

Femb nehter om åhret äro för andra eenkannerligen utsedde, at gå åhrsgång på, som ähr: 1 Tåmmes Messe Natt 2 Juhle Natt 3 Staffans Messe-Natt 4 Nyåhrs Natt och 5 Tretton dagz Natt.^[12] Och dhe som dhenne åhrsgång gå, fasta merendhels dhen dagen serdheles effter Middagen, och uppenbara dhet för ingen menniska, ingen seja til, at dhe gå ut, och ingen eld måste dhe see förut, uthan så voro, at dhe någon eld inne hade set om dagen, så slå dhe eld af ståhl och flinta för sig ute, hvilken eld dhe mena hafva dempt dhet hinder dhe af dhen andre Elden kunnat hafft; ingen helsa dhe på uthe, som dhem möter, och om någon helsar svara dhe intet; intet få flere fölias åt, än två, och intet ordh må dhe tala sedan dhe gå ur stugan, eller see sig tilbaka; intet få dhe lee, om aldrig så mycket roligt och selsampt komme dhem före, eij heller förskreckas, utan gå så alfvarsampt stilla och tiga. Först gå dhe till Kyrkiogården, om dhe kunna hinna dijt och hemb igen om natten, och dher see dhe mycket selsamma saker, serdheles om stoor döde skal dhet tilstundande året komma, så gräfves dher up grafvar heele natten af fast mycket fålk, som synes; om gode äring skal blifva, så see dhe på åkrarna små karar (karlar) bära stora sädeskiärfvar, och tyckes dhem, at skiäror och liar knapra i stenarna, och synes ljke som små möss drogo stora sädeslass, stora öhltunnor kiöras. När dhe komma till någon gårdh och dhe sackta kneppa på veggen och seja: ”skal någon döö här inne”, så svarar dhen, som skal döö, ja, eller om någon dör af dhem som inne ähr, så svaras neij, och skier detta svaret hastigt, antingen dhe äro såfvande, eller vaakande; om krigh blifr, så hugges dhet grufvelig i skogen, ljka som han all skulle till storm stegar, fassiner och krigzverke nedfellas, och många utrustade karar rida af och an på vägarna, och feltpipor höres; blifr oäring om året, så synes få fålk på åkrarna och små kierfvar sammanbäras, och at fålket sitter på stenrören suckar och sörier; Eld och Vattuflod synes från de gårdhar, dhet skal tima om året, och alla tråll och spökerijer äro då ute, och oendelijga selsamma syner ses, dhem altför långt voro, at uprepetera; och som mycket äfventyrligit och ganska roligit sejes förehafvas dhe netter, så är dhet dem, som gå åhrsgång, strengeligit förbudit, at lee dher åth, ty dhet berettas, at så mycket dhe då vrida munnen til löje, och dhet utbrister i skrat, som höres, så mycket blir munden sned alla dagar dher effter.^[13]

 

Rudbeck berättar vidare om hur årsgångaren bör upprepa ritualen årligen och om möten med övernaturliga väsen under det sjunde och nionde året. Först en ryttare som bär en runkavle i sin mun. Lyckas årsgångaren erövra kavlen med vighet eller styrka blir han ”ganska klook, så at han kan veet(a) alt hvad man frågar honom effter, ja han skal see 9 alnar ner i jorden, med mera.” När årsgångaren kommer till kyrkogården det nionde året finns där små gossar som kallas ”Varfvar”, alla med hatt på huvudet. De försöker med olika medel göra så att årsgångaren skrattar eller vänder sig om. Gör årsgångaren det måste han börja om från början och kommer inte åter innan han gått nio år igen. Håller sig årsgångaren för skratt och har han mod att stå kvar blir det en fysisk kamp där årsgångaren med våld måste tilltvinga sig en av hattarna. Lyckas han har han både kavlen och en hatt: ”Dhenne karl, således medh kaflen och hvarfshatten försedd, hålles sedan för een stoor Profet, och veet svara till alla fördolde Ting och spådommar, utan at mehra gå åhrsgångh.” Målet var alltså att bli klok och profetisk.

 

En annan text, drygt en generation yngre än Rudbeck, är Petrus Gaslander Beskrifning, om swenska allmogens sinnelag... (1774).^[14] I den beskrivs mycket kortfattat ritualen: den inleds med att årsgångaren innan dagningen under julafton går till skogs på tom mage, utan att tala, se in i en eld eller se sig om. När han under julnatten går ut på kyrkvägar ser han likprocessioner, hur årsväxten blir, om det blir eldsvådor eller annat. Det kallas att gå årsgång.

 

Ytterligare två texter är intressanta i sammanhanget. Den ena är Samling af widskeppelser som sammanställdes under femtio års tid under andra hälften av 1700-talet av Johan Johannis Törner. I den beskrivs årsgång som en förkristen tradition och tas upp vid två tillfällen, ett vid midsommar och ett vid jul, med ett liknande handlingsmönster som i de tidigare. Den tredje och sista av de äldre texterna är en resedagbok, Reise durch Schweden im Jahr 1804, som gavs ut av Ernst Moritz Arndt i fyra delar och täcker hans resa genom olika landskap från 3 november 1803 fram till 6 september 1804. Även Arndt beskriver årsgång som en särskild tradition som en del svenskar utövade under julen, men att den betraktades som vidskepelse och var betydligt vanligare för bara ett par generationer sedan.^[15]

 

Det skulle dröja till andra hälften av 1800-talet innan intresset för och insamlingen av folkliga traditioner vaknade till liv och på allvar började ta fart och gjorde att kunskapen om och beskrivningar av folkliga seder, bruk och tro ökade betydligt. En viktig faktor i detta är Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne: ett försök i Svensk Ethnologi  (1863–1868), ett verk som överlag varit betydelsefullt, även för andra författares och insamlares förståelse och beskrivningar av folkliga sedvänjor och trosföreställningar. I detta verk ges en ganska utförlig beskrivning av att gå årsgång i tredje kapitlet som handlar om hednisk tro, det vill säga sådant han tyckte sig finna förkristna paralleller till och som skulle ha rötter i förkristen småländsk, eller snarare värendsk tradition (§75 och §100).^[16] Hyltén-Cavallius citerar ovan nämnda stycken ur Rudbeck och Gaslander, men tillför också en del nya uppgifter, bland annat ges en god beskrivning av gloson i samband med årsgången.

 

Folkminnesmaterialet

Ett mer systematiskt insamlande av folkminnen kom till stånd under andra hälften av 1800-talet och fortsätter fram tills idag, men om årsgång insamlades primärt material fram till mitten av 1900-talet. Helst skulle svaren inhämtas från landsbygden, långt bort från stadsmiljöer och helst av så gamla människor som möjligt. När årsgång beskrivs i arkivmaterialet har ryttaren och de små figurerna till stor del ersatts av gloson, ett spöksvin som särskilt förknippas med årsgången.^[17] Hon var det värsta hindret årsgångaren kunde möta. Hennes rygg beskrivs som sylvass och formad som en såg eller klinga. I ett stort antal uppteckningar berättas om hur gloson rusade mot årsgångaren i syftet att komma mellan dennes ben och att hon ville sprätta upp eller klyva honom i två delar, alternativt ta honom på sin rygg och rusa i en vansinnesfärd till en avlägsen ort som i värsta fall dödade eller gjorde årsgångaren galen. I arkiven möter vi som väntat av ett stort material, olika beskrivningar. Flera motiv är återkommande och kan kopplas samman i samband med berättelser om årsgång, vilket gör att vi kan tala om att det rör sig om en särskild tradition eller ritual med vissa inslag. En kort beskrivning ges till exempel i följande berättelse av N. J. Pettersson (f. 1873) från Skatelöv i Småland, vilken får ses som ganska typisk:

Ville man ha reda på vad som skulle hända under det kommande året, så skulle man gå årsgång på julnatten. Då skulle man ingenting säga till någon på hela julafton, och man fick inte ens svara, om någon frågade efter något. Sedan skulle man ge sig av på kvällen och först gå förbi tre kyrkor. Gick man sedan och tittade i fönstren på stugorna, så kunde man se vad som skulle hända under det kommande året i de olika hemmen. Man måste emellertid gå försiktigt, ty man kunde möta gloson, och sprang hon mellan benen på en, så tog hon en med sig bort. Därför måste man gå med benen tätt isär (LUF 10783, s. 5)

 

Gloson beskrivs som sagt utförligt av Hyltén-Cavallius.^[18] Förmodligen är det genom honom som detta sydsvenska spöksvin kom att bli ett vanligt inslag i årsgångstraditioner och som gjorde att hon sökt sig in i berättartraditioner i andra, mer nordligt belägna landskap. Men även andra väsen förekommer i kombination med årsgång. Det kan vara allt från sådana vi möter i skattsägner, dvs. halta hönor eller råttor som på olika sätt försöker få årsgångaren eller skattjägaren att skratta. Om personen ler eller brister ut i skratt är allt förgäves och det finns till och med en risk att han blir harmynt. I den del fall förekommer pysslingar eller vättar som har en liknande funktion; de försöker förvirra årsgångaren eller få honom att se bakåt eller på annat sätt göra så att ritualens regler inte följs och allt blir förgäves. Ryttaren är i en del varianter av berättelser om årsgång förknippad med Odens jakt och då är ryttaren själv Oden eller djävulen. Ibland åtföljs ryttaren av ilskna och vilda hundar och ibland ingår motivet att årsgångaren måste rycka till sig något från ryttaren, en hatt, en bok eller en stav, vilket närmast är omöjligt och i regel kräver en del konster som årsgångaren bemästrar sig först efter att ha upprepat årsgången under flera år. Slutligen kunde han få sin belöning: ”Julnatten, när han kom ned från kyrkogården, mötte han icke glosoen utan en ryttare (Oden), vars hatt eller något annat klädesplagg han skulle försöka rycka till sig. Lyckades detta, kunde ingenting döljas för en dylik årsgångare” (LUF 2887, s. 142).

 

Årsgången ledde ofta till sockenkyrkan eller till ett kluster av kyrkor. I en del fall beskrivs istället korsvägar som målet för vandringen och då påminner förfarandet om liknande spådomsmetoder från stora delar av Norden, men där uttrycket ”årsgång” (eller en känd variant av ordet) inte förekommer. Solhem Holsby (f. 1899) från Målilla i Småland berättar att ”när man gick årsgång fick man ej säga något tills solen gick upp dagen därpå. Man skulle gå under tystnad till en korsväg. En person vid namn Strid såg både likfärder och mycket annat vid skilda tider på året. Min mor gick årsgång, men hon såg inget övernaturligt.”(LUF 9369, s. 16). Den sista kommentaren är intresseväckande. Var det en misslyckad årsgång, eller syftade det på något annat? I en uppteckning berättar Inga Andersson (f. 1885) från Gällaryd i Småland att man under julnatten skulle gå till en korsväg där fyra vägar möts och korsar varandra. Vid midnatt skulle man få se en hel del märkliga ting, tydor som visade likprocessioner och bröllopsföljen. Meddelaren berättar om sin far: ”Han såg sin egen likfärd julaftonen innan han dog. Jag låg sjuk, så han trodde det var jag, men han förstod snart, att det gällde honom” (LUF 2837, s. 19).

 

Det var inte alltid som personer sades gå ensamma, även om det är mest frekvent i materialet. I en del fall sägs att ett par personer, eller till och med en grupp av personer, gick årsgång, som i en uppteckning från Vissefjärda i Småland från 1933: ”Årsgång gick de en hop nyfikna drängar och bönder julakvällen. De gick och såg i fönsterna hos deras grannar, och de som skulle dö, satt där inne huvudlösa. Och annat vad som skulle ske, kunde de också se, sa de” (LUF 4707, s. 5). En viktig princip var att de inte fick samtala med varandra, oavsett vad som hände under gången.

 

Årsgång var inte förbehållet män, det berättas även om kvinnor och unga flickor som gick årsgång. Detta är intressant, särskilt eftersom årsgång inte enbart berörde kärleks- och äktenskapsomen, vilket annars är den typ av omina och spådomskonster som särskilt förknippas med unga, ogifta kvinnor vid årsväxlingar som midsommar, jul och nyår. Emelia Gustavsson (f. 1880) från Markaryd, Småland berättar:

Två käcka flickor gingo en julafton årsgång och fördenskull hade de bestämt sig för att icke säga ett ord varken med varandra eller med någon annan (sådana var nämligen reglerna) ty då vart det hela misslyckat om man icke kunde hålla sig tyst. Denna tystnad skulle gälla ända från skymningen på julafton tills man hunnit hem. Flickorna gingo emellertid från hemmet någon gång på kvällen och hade icke hunnit längre än till närmaste granne där fingo de höra och även se, en man som spikade ihop en likkista. I samma hus skedde ett dödsfall på året. En annan syn de fingo se, var en ung kvinna med ett litet nyfött barn. Denna händelse skedde också det kommande året. Alla trodde naturligtvis på flickornas berättelse (LUF 11598, s. 1–2).

 

Fast på frågan om det fortfarande förekom att några gick årsgång i socknen, sades bestämt ”Att sådana färder förekomma nu är naturligtvis alldeles uteslutet från denna trakt”. För Emelia var det helt uteslutet att hon eller någon i bygden skulle förknippas med hedniska sedvänjor.

 

Dominerande intressen

Vad årsgångaren fick se skiljde sig som sagt åt från omina om giftermål, krig och elände till sådant som direkt hade en bäring och till viss del styrdes av traditionsbärarnas näringsgrupp och där dominerande intresse. För en bonde var det av särskilt intresse att gå årsgång runt den egna gården, sina ägor eller till kyrkan för under gången kunna utröna nästa års händelser. Däribland var naturligtvis grödan och skördens avkastning centrala näringsintressen. För en fiskare kunde det förhålla sig annorlunda, då kanske årsgången gick runt stranden, till skepp och kring uppdragna båtar; det primära syftet var då att söka tecken på nästa års fiskelycka.^[19] Vi kan därför se hur olika typer av intressen lyfts fram i uppteckningarna. I en anteckningsbok från Öland har C. W. von Sydow nedtecknat litet om årsgång, han noterar att man gick årsgång under jul eller midsommar och det till: ”3 kyrkor runt om o ner till sjön var gång sen de varit i kyrkan. Då skulle de se hurdan skörd, fiske, hur många som dog. Kl. 12 står alla gravar öppna. De får inte titta sig tillbaka. De får inte tala” (LUF 12576, s. 14). Von Sydow har även upptecknat följande från Öland, efter Nils Olsson: ”Gå årsgång gjorde somlia julanatten för att se om det blev fiskår o.d.” (LUF 1175, s. 18). Fisket var alltså särskilt intressant för meddelaren, vilket framgår av den knapphändige uppteckningen. En mer utförlig beskrivning ges av Åke Svensson (f. 1858) från Hällaryd i Blekinge:

Fiskaren Jöns Grönkvist gick årsgång var julafton. Vrakekorna drogos om jularna upp på Hallö nabb och lågo med kölen i vädret. Grönkvist sa’ åt mig att jag skulle få se, vilken eka, som fiskade mest nästa år. Men jag såg ingenting. Grönkvist däremot såg fullt av små tomtar med röda luvor. Grönkvist sa’ att han skulle bli öster om Ternö. Detta såg han året innan, när han gick årsgång. Han såg även där, att han skulle komma i sjön vid Simrishamn. Och också detta slog in (LUF 4224, s. 6).

 

Redan hos Rudbeck berättas om hur olika sinnesintryck spelade en stor roll och att hörseln var minst lika viktig som synen. Utefter vägarna kunde årsgångaren se små figurer som satt med magra kärvar och höra hur liar slog mot sten, vilket var ett säkert tecken på ett svältår, men han kunde också uppleva motsatsen. Även Gaslander talar om att det på ängar och åkrar syns hur årsväxten ska bli det kommande året. Drygt hundra år senare finner vi liknande berättelser. I en längre beskrivning av årsgång skildrar Emil Jönsson (f. 1861) från Väsby i Skåne en årsgångare som kallades för Jens Brumling. Jönsson berättar om årsgångarens liv och om andra årsgångare i trakten för att sedan beskriva ritualens olika steg. Här är det särskilt intressant att citera det avsnitt som handlar om vad som skulle ske under det kommande året:

Om denne, som ginge årsgången, gjorde sig besvär med att titta in genom fönstren i hus eller gårdarne så kunde han få se vilka personer som komme att dö under kommande året. De som sutto vid julabordet och komme att dö, under året, voro huvudlösa till synes […] Den som gick årsgång skulle ock giva nogsamt akt på det han komme att få höra, ty derav skulle han just få reda på det kommande årets gestaltning. Så, om han hörde hur liarne susade genom säden och gräset, så var det ett säkert tecken till god årsväxt. Men om han hörde hur liarne knackade och skramlade emot stenarne så var det också ett säkert varsel om dålig skörd, missväxt och foderbrist. Vidare kunde då höras ugglor, hundskall och kreatur-råm, vilket betydde sjukdomar på folk och kreatur. Även menade man att det kunde höras ”gasta-skrik” och då blev säkert pest och hungersnöd (LUF 6588, s. 5–6).

 

Det är inte för inte som det ofta framhävs att en årsgångare inte får vara räddhågsen eftersom det kunde vara nog så skrämmande intryck som gjorde sig tillkänna under årsgången.

 

Kyrkportens nyckelhål

I en uppteckning från 1930 berättar lantbrukaren Johan Nilsson från V. Torsås, Småland: ”Enligt Petter Jonsson skulle årsgångaren först gå omkring en kyrka 3 gånger, blåsa i nyckelhålet samt säga sig ifrån den Helige ande för att få makt att se in i det fördolda” (LUF 2890, s. 9). Detaljen är intressant. Tanken om att blåsa i nyckelhålet skall nog tolkas mot bakgrunden av att detta var ett sätt att (tillfälligt) avsvära sig sin kristendom. Personen blåste sin ande in i kyrkan men befann sig själv kvar utanför. Målet tycks ha varit att bli mer mottaglig för det supranormala och få kontakt med de övernaturliga makterna. Detta kunde förstärkas på olika sätt, antingen genom att fästa psalmböcker under fötterna och gå baklänges, läsa en trollformel, försvära sig till djävulen eller genom att läsa Fader Vår baklänges.

 

Justus Karlsson (f.1884) från Slätthög i Småland berättar följande: ”Vid årsgång skulle man gå runt kyrkan baklänges och läsa Fader Vår baklänges och varje gång skulle man blåsa i nyckelhålet. Tredje gången öppnades dörren och man fick se in i framtiden” (LUF 13923, s. 1). Den sista detaljen är ovanlig och känns malplacerad. I vanliga fall vill årsgångaren inte gå in i kyrkan, särskilt inte när det kunde överlappa med de dödas julotta.^[20] Oftast var det på tillbakavägen, när årsgångaren gick från kyrkan, eller på kyrkogården, som saker började hända. Från samma uppteckning berättar Justus om att hans morfar gått årsgång en julafton, men att han inte hann längre än till närmaste gård innan han mötte sig själv. Våren året därpå dog hans morfar.

 

Skyddsmedel att rusta sig med

Att gå årsgång var förenat med fara. Därför omnämns skyddsmedel i en del fall, t.ex. att årsgångaren borde rusta sig med ”svavel, stål, dyvelsträck, vitlök, rönnkvistar” och ”hade man därtill ett döingaben med sig (=ett ben från ett på kyrkogården uppgrävt lik) med sig på färden, så kunde man vara säker på att de eventuellt uppdykande andra makterna inte kunde göra en någon skada eller förhindra årsgången” (Värnamo, Småland. LUF 6620, s. 4). Vilka skyddsmedel som ansågs bäst lämpade skiljde sig åt. Exempelvis omnämner Arvid Holmström (f. 1832) från Algutsboda i Småland att våreldskol och vänderot är de bästa skyddsmedlen för årsgångaren (LUF 7072, s. 3).

 

I en annan uppteckning, från Kävlinge i Skåne, berättar en man född 1860, att årsgångaren behövde en käpp av flygrönn för att kunna skydda sig mot gloson (LUF 7975, s. 2). Det finns fler exempel där merparten handlar om hur årsgångaren ska kunna skydda sig och vilka hjälpmedel som är bäst i händelse av ett möte med gloson. Det kunde vara ett visst antal nötter som skulle kastas ut för att distrahera henne, trollformler som skulle läsas, ett nät som skulle kastas över henne, psalmböcker etcetera.

 

En del svar är minst sagt fantasifulla och så pass avvikande att Folklivsarkivet i Lund haft anledning att i uppteckningen stämpla ”Mindre tillförlitlig”.^[21] Ett sådant svar inlämnades 1930 av P. G. Pettersson från Torsås i Småland. Hans informant är Johannes Yxa, f. 1804, som uppenbarligen borde varit en bra bit över 100 år gammal, beroende på när han träffade P.G. Pettersson. Han redogör för att man vid årsgång skulle gå iklädd bockskinnsdräkt, och bära med sig en käpp med doppsko av kyrksilver och en grävlingsväska innehållandes brännvin, mat och magiska skyddsmedel såsom brännvin, en bit bröd av sista julbaket, en bit av julosten, vänstra bakfoten efter julgrisen, vågastål och vitlök (LUF 3177, s. 1–10). Var för sig är det alltså inga märkliga skyddsmedel som räknas upp, eftersom alla dessa föremål verkligen betraktades som laddade med magisk kraft. Det egendomliga är väl kombinationen med de sällsamma kläderna som jag inte funnit andra exempel på i det ändå ganska omfattande materialet.

Olika syften med årsgången

Kända personer tillskrivs i vissa fall sin kunskap på grund av att de gått årsgång. Det är vanligt i förhållande till kloka gubbar och kloka gummor som därmed ges en förklaring till sina förmågor. En sådan förklaring skymtar redan i de äldsta berättelserna om årsgång. Men i en del fall berättas det även om helt andra, på många sätt helt vanliga personer som inte var kända för att syssla med trolldom eller mottagliga för möten med övernaturliga väsen. Petter Jonsson från V. Torsås i Småland har följande att berätta i en uppteckning från 1930:

Den som en gång börjat med att gå årsgång, kunde ej upphöra därmed. Elin Rolig, riksberyktad för sin tillverkning av klockor i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet […] gick årsgång. När hon omkring 1850 på grund av hög ålder ej längre orkade gå, måste hon bäras ut ett slag för att få se och erfara, vad som kom att ske under året (LUF 2890, s. 7).

Här rör det sig om en känd klockmakare vars begåvning sätts in i en supranormal förklaringsmodell.

 

Stundtals beskrivs säregna syften med årsgången. En sådan är den om hur årsgång företas av den som vill bli kvitt varulvsförvandling. Den berättas av Anna Fågelberg (f. 1858) från Kristianopel i Blekinge:

De som äro varulvar skall för att bli fria sitt onda gå och titta in i tre kyrkor genom nyckelhålet i kyrkporten. Här i trakten blir det då Jämjö, Ramdala och Nobelen /Krisianopel/.  Då sågo de också allt som skulle hända under året, vilka i socknen som skulle dö o.s.v. Under vandringen mellan kyrkorna fingo de varken tala eller skratta utan måste gå tysta och allvarliga, annars blevo de icke hjälpta.  Denna kyrkvandring, som skulle äga rum vid årsskiftet, kallades att gå årsgång. (LUF 5903, s. 17).

 

Bortsett från att det tydligen fanns anledning till att bota och frigöra flera personer från att vara varulvar innehåller uppteckningen liknande mönster som en majoritet av uppteckningarna annars pekar på, dvs. där det är det kommande årets händelser för bygden som är i fokus.

 

Andra typer av ”årsgång”

I en uppteckning från Västergötland noterar insamlaren Axel Johansson att årsgång numera (under 1950- och 60-talet) inte längre har något med spådom att göra. Istället användes ordet om olika tilldragelser. Bland annat när familjer en gång per år, i regel kring jul och ibland efter kvällningen, besökte varandra. Då kallades det för att de gick årsgång mellan stugorna. Johansson berättar vidare om ett uttryck som används om en person som vid jul besökt vänner och druckit sprit och sedan kom hem berusad, han sades ha ”gått årsgång”. Ett tredje alternativ för hur benämningen användes hörde ihop med djurens utsläpp på gemensamt skogsbete innan julen. Då samlades man först i lag och gick ut i skogen där djuren skulle släppas och slog i träden, ropade och hojtade för att skrämma rovdjur. Detta kallades för att gå årsgång, menar Johansson (LUF 15627, s. 1–5). I en uppteckning från Skåne berättas om tiggare som inhyses på gårdar under vintern. När sommaren kom begav de sig av och gick från gård till gård med nyheter, uträttade ärenden och handlade något, vilket kallades för att ”gå årsgång” (LUF 6622, s. 1–5). I dessa exempel är årsgång något som sker vid ett tillfälle per år och omfattar då en rörelse av personer från en plats till en annan, dvs. en årlig gång som varken hade något med årsväxling eller med spådom att göra.

 

En annan form av gång som uppvisar många likheter med årsgång är kringgång, men den är av ett enklare slag som vanligen inte tar utövaren längre än gården. I ett brev till Eric Elgqvist från 1932 medföljer ett antal sägner, sagor och andra typer av berättelser från Småland. En av meddelarna är änkefru Johanna Johansson (Rehn.) som berättar ”att det var en ung bondhustru, som på julafton oförmärkt tog en duk från bordet där familjen ätit kvällsvard. Kl. 12 på julnatten steg hon tyst upp, höljde sig med duken, gick ut och gick 3 gånger motsols kring gårdsbrunnen. Då fick hon se, att hon skulle dö till sommaren det kommande året. Hennes piga, en duktig och gudfruktig kvinna, skulle bliva gift med hennes man; så skedde även (LUF 9772, s. 12).

 

Gick man årsgång i Finland?

Olika typer av spådomsritualer och omina har sedan forntiden förknippats med årsväxlingar och är vanligt förekommande i stora delar av Europa (och världen). Önskan om att lyfta på framtidens slöja och få en glimt av vad som ska ske är allmänmänsklig. Självklart har det funnits stora mängder av divinationsformer i den folkliga traditionen i Finland, både av typen aktivt iakttagande som av typen passivt iakttagande. Många av de beståndsdelar som vi ovan sett i samband med årsgång finner vi också i Finlands svenska folktradition, men att det skulle kallas årsgång är däremot ytterst ovanligt. Men det finns åtminstone ett exempel från Närpes i Sydösterbotten som uttryckligen omtalar årsgaanjin (”årsgång”), vilken är värd att citera:

En annan mycket gammal sedvänja under nyårsnatten berättade Alfred Lassfolk, Yttermark om. Några grannar kom överens om att gå ”årsgaanjin”. Den av dem som bodde längst bort från den överenskomna mötesplatsen: en korsväg, begav sig hemifrån till den närmaste grannen i laget. Inte ett ord fick yttras varken av den ena eller den andra. Båda begav sig under tystnad till den tredje och så till den fjärde. Under alltfort iakttagen tystnad skred man fram till korsvägen. Där stannade alla – ibland var de tre, ibland fyra – och spanade åt alla håll och lyssnade till varje ljud. Allt iakttogs som kunde med mänskliga sinnen uppfattas. Under tystnad noterade var och en, vad han trodde sig kunna utläsa för det kommande året. Det gällde äringen, farsoter, krig och fred m.m. (SLS 824, s. 169–170).^[22]

 

Svaret inkom som ett av 56 svar på en frågelista från 1965, SLS 824: Hur firades julen förr? Jag känner inte till någon annan uppgift om att årsgång varit känt i Finland, men exemplet är intressant och tyder på att det kan finnas andra. Årsgången sätts här inte i samband med kyrkor, men det är, som vi sett tidigare, inte ett krav. Korsvägen är ett fullgott alternativ som färdmål och betraktades allmänt som en kraftladdad plats där det vid särskilda tider gick att ta del av och utläsa olika omina. För övrigt är just korsvägar en vanlig plats för spådom och varsel i norrländsk folktradition (där det i regel inte heller talas om årsgång).

 

Det är uppenbart att det i den citerade uppteckningen inte bara gäller omen för en individ eller en familj, utan sådant som berör en hel bygd, precis som i årsgångsberättelser i Sverige. Slutligen sägs det att årsgången företogs av en grupp personer som under tystnad vandrade till avtalad mötesplats. Även här finns paralleller i det svenska materialet. Tigandet är allmänt ansett som ett viktigt inslag för att kunna utläsa och tolka omen och tycks i synnerhet framhållas när det rör sig om fler än en person (som av naturliga skäl är en större prövning). Flera av de komponenter som ingår i berättelser om årsgång finns även i Finlands svenska folktradition. En del av dessa element finner motsvarigheter i svenskbygderna i Finland, bland annat varsel under jul- och nyårsnatten eller i samband med den rika berättartradition som finns om skattsägner. I Finlands svenska folkdiktning finns många avskrivna uppteckningar om spådom och varsel som av naturliga skäl är jämförliga med liknande berättelser i Sverige. Nedan återges tre berättelser, från Snappertuna, Dragsfjärd och Vårdö, där likheter (åtminstone på motivnivå) med vad som ovan sagts i förhållande till årsgång och varsel kring jul och nyår bör vara tydliga:

Somliga säga, att det är på nyårsafton, andra åter på om julafton, som man om kvällen vid matbordet skulle stiga upp därifrån samt gå ut för att se på fönstret. Då skulle man få se en likkista med någon av dem uti, som sutto vid bordet. Man skulle icke få tala på hela dagen, om man önskade se detta. Det berättas om en, som hade gått ut för att se. Han hade då sett en likkista, i vilken han själv legat. Han blev då så förskräckt, att han svimmade. De innevarande måste hjälpa honom åter i huset.^[23]

En pojke gick om julaftonen förbi en bondstuga och såg genom fönstret, hur alla sutto omkring bordet och åto. Men framför bondens tallrik såg han en likkista. Efter ett par veckor var bonden död.^[24]

Då en gubbe från Listerby en afton kom hem från sina skötar, mötte han sig själv. Efter halvannan vecka låg han lik.^[25]

 

Några slutsatser

Årsgångsritualen vittnar om en komplex magisk tankegång som traditionsbärarna i en del fall själva säkert aldrig gjort sig mödan att närmare fundera över. Den har istället anknutits till en större och mer diffus föreställning om årsgångstraditioner, divinationsseder i samband med årsväxlingarna och en verklig önskan om att få en glimt av det kommande året och till det knutna giftermålsomen, dödsomen, skördeomen, jakt- och fiskeomen och i en del fall till och med krigsomen. Dess samband med nästkommande års skörd är ofta återkommande, inte bara för en person eller en familj, utan för hela bygden, vilket gör att årsgången skiljer sig åt från andra former av divinationsformer som i regel är på individnivå. Just vid årsväxlingar, särdeles vid midsommar eller kring jul och nyår, tänktes det finnas dolda krafter att beakta som gör sig kännbara och är möjliga att utläsa för den som vet att röja dess hemligheter. Att tankegångar som kretsar kring det kommande årets tilldragelser och lycka eller olycka därvid förete en komplex karaktär är naturligt nog. I en del fall är det tydligt att meddelare röjt en påtaglig egen fabuleringslust. Ibland är en del beskrivningar av en karaktär som röjer utpräglade litterära sätt att uttrycka sedens innehåll och i en del fall är det tydligt att stoff tycks hämtats direkt ur tryckta böcker eller dagstidningar. Överlag finns det gott om beskrivningar och underlag som redogör för att gå årsgång.

 

Men vad har då allt detta med spelet och digital humaniora att göra? Artikeln inleddes ju med att beskriva spelet Year Walk och de framgångar som det rönt. Går det att på något sätt placera spelet i en folkloristisk tolkningsram som också omfattar årsgångsritualen? Ja, det tycker jag. Lauri Honko har argumenterat för att folklore förändras över tid i enlighet med ett antal faktorer och olika teoretiska verktyg. Ett steg i denna förändringsprocess är vad han kallade för folklorens andra liv (”the second life of folklore”). Det är fascinerande att reflektera över hur folkliga föreställningar förändras och anpassas till nya miljöer i en helt ny tid, särskilt om de varit bortglömda en längre tid. När det gäller årsgång skulle vi kunna utgå från vad Honko kallat återvinnandet av folklore (”the recycling of folklore”), dvs. att äldre material dyker upp igen i en miljö som är annorlunda och helt väsensskild från dess ursprungliga kulturella kontext. Den influerar och genererar sedan intresse hos en helt ny publik. Därmed får alltså nya grupper kontakt med det ”återvunna” folkliga stoffet som lever ett nytt, andra liv, fast i en ny och annorlunda kontext. ^[26] Det är vad som hände med årsgång när två spelutvecklare plockade upp det för att ompaketera det i en ny form som kunde spridas till hundratusentals spelare. Dessa spelare tog del av årsgångsritualens andra, eller till och med tredje liv (om vi räknar med att det i samband med att insamlare skrev om det redan hade förändrats och inlett ett andra liv). En del av dessa spelare som gick en virtuell årsgång, som undertecknad, nöjde sig inte med det, utan valde att söka efter den folkliga traditionens tidigare livscykel.

 

Källor och litteratur

Opublicerade källor

Helsingfors, Svenska litteratursällskapet i Finland, SLS Arkiv, SLS 824. Hur firades julen förr?
LUF, Lunds universitets folkminnesarkiv (idag: Folklivsarkivet i Lund)

Publicerade källor

Finlands svenska folkdiktning 2. Sägner. 3. Mytiska sägner. 2. Sägner till typförteckningen. 1931. Red, V. E. V. Wessman. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Nätsidor

https://www.atlasobscura.com/articles/sweden-year-walk-arsgang
https://folklorethursday.com/folktales/gloson-the-swedish-ghost-pig-that-will-cleave-you-in-half/
https://www.isof.se/om-oss/vara-bloggar/folkminnesarkiven-berattar/arkivberattelser/2019-12-16-gloson-det-fruktade-spoksvinet.html
https://www.youtube.com/watch?v=FyM5iJkHc0I&t=6s
http://simogo.com/

Litteratur

Bergstrand, Carl-Martin. 1939. Årsgången i Västergötland. I: Folkminnen och folktankar, 14–28.

Bringéus, Nils-Arvid. 2008. Åke Campbell som etnolog. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien.

Campbell, Åke. 1918. Om tydor, varsel och spådom. I: Folkminnen och folktankar, 161–168.

Campbell, Åke. 1921. Omen och tabu. I: Etnologiska studier tillägnade Nils Edvard Hammarstedt 19 3/3 21. Red. Sune Ambrosiani. Stockholm: Svenska teknologföreningens förlag, 88–100.

Dybeck, Richard. 1843. Runa. En skrift för fäderneslandets fornvänner. Fjärde häftet. Stockholm.

Eskeröd, Albert. 1947. Årets äring: etnologiska studier i skördens och julens tro och sed (Nordiska museets handlingar, 26). Avhandling. Stockholm: Nordiska museet.

Gaslander, Petrus. 1982 [1774]. Beskrifning om svenska allmogens sinnelag och seder, Västbo härad, Småland (Suecica rediviva, 97) Stockholm: Rediviva.

Honko, Lauri. 2013. The folklore process. I: Theoretical Milestones. Selected Writings of Lauri Honko. Red. Pekka Hakamies & Anneli Honko (FFC, 304) Turku: Soumalainen tiedeakatemia, s. 29–54

Hultkrantz, Åke, 1976. Divinationsformer – en klassifikation. I: Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok, 49–70.

Hyltén-Cavallius, Gunnar-Olof. 1972 [1863–64]. Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi, del I-II, Tredje upplagan med efterskrift och register av Nils-Arvid Bringéus. Lund: Gleerup.

Johansson, Kerstin Louise. 1991. De dödas julotta: en sägenundersökning. Avhandling. Bergen : Folkekultur.

Klintberg, Bengt af. 2010. The Types of the Swedish Folk Legend (FFC 300). Helsinki: Suomalainen Tiedeakatemia.

Kuusela, Tommy. 2016. He met his own funeral procession: The year walk tradition in Swedish folk tradition” I: Folk Belief and Traditions of the Supernatural. Red. Tommy Kuusela & Guiseppe Maiello. Köpenhamn: Beewolf, 58–91.

Kuusela, Tommy. 2020. Spöksvin i svensk folktradition. I: Arr. Idéhistorisk tidskrift 2/2020.

Martinsson, Johan. 2014. Vandringssägner. I: Svenska PC Gamer, nr 215, juli 2014, 34–37.

Schön, Ebbe. 1989. Folktrons år: gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet. Stockholm: Raben & Sjögren.

Svenska PC Gamer – se Martinsson 2014.

Tillhagen Carl-Herman. 1961. Folklig spådomskonst. Stockholm: Fabel.

Wallin, Curt. 1941. Årsgång och årsgångare i blekinsk folktro och folksed. I: Blekingeboken. Årsbok, 101–136.

Wikman Rob. K. 1952. Om folklig spådomskonst. (Meddelanden från institutet för Nordisk etnologi vid Åbo akademi, 22). Åbo.

 

Noter

^[1] http://simogo.com/

^[2] Den bok spelutvecklarna utgick från är Ebbe Schöns Folktrons år: gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet (1989). Den encyklopedi som medföljer spelet visar på att egentlig kunskap om årsgång saknas eftersom de väsen som beskrivs inte har något med årsgång att göra: bäckahästen, mylingen, skogsrået och kyrkogrimen. Den som kommer ”närmast” är kyrkogrimen, som ju hör samman med kyrkogården, men är inte vanlig i berättelser om årsgång. Enligt arkivuppteckningarna är det andra väsen som förknippas med årsgång: gloson, gengångare, gårdstomtar, vättar och pysslingar, eller Oden/djävulen, i vissa fall varulvar, men ingen av dem nämns i den digitala encyklopedin som medföljer spelet.

^[3] Svenska PC Gamer nr 215, juli 2014, s. 34–37.

^[4] http://simogo.com/2014/01/06/2014/

^[5] Det finns naturligtvis undantag och det tydligaste är Bengt af Klintberg. The Types of the Swedish Folk Legend. (2010) där årsgång översätts med ”annual walk” och ingår i sägner under följande signum: A40, A41, A42, A43, C201, och U47.

^[6] Se exempelvis Carl-Martin Bergstrand 1939; Curt Wallin 1941.

^[7] https://www.atlasobscura.com/articles/sweden-year-walk-arsgang

^[8] https://www.youtube.com/watch?v=FyM5iJkHc0I&t=6s

^[9] Jag har besökt och inventerat arkivmaterial om årsgång från följande folkminnesarkiv: Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, Nordiska Museet i Stockholm och Folklivsarkivet i Lund. Till den här artikeln har jag använt mig av material från Folklivsarkivet i Lund. Jag vill rikta ett hjärtligt tack till Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur för det postdoktorala resestipendium som möjliggjorde att jag kunde samla material vid Folklivsarkivet i Lund och Dansk Folkemindesamling i Köpenhamn under ett par dagar i februari 2019.

^[10] Nils-Arvid Bringéus. Åke Campbell som etnolog (2008), s. 27.

^[11] För min egen del har jag tidigare använt mig av religionshistorikern Åke Hultkrantz (1976) terminologi och klassifikation för olika typer av divinationsformer.

^[12] I marginalen: ”N. B. Luce Natt den förnembsta”.

^[13] Citerad efter avskrift i Richard Dybeck. Runa (1843), s. 82–83.

^[14] Den fullständiga titeln är något invecklad: Beskrifning, om swenska allmogens sinnelag, seder wid de årliga högtider, frierier, bröllop, barndop, begrafningar, widskeppelser, lefnadssätt i mat och dryck, klädedrägt, sjukdomar och läkemedel, orternas läge och beskaffenhet m.m. (1774).

^[15] Om Rudebeck, Gaslander, Törner, Arndt, se Tommy Kuusela. ”He met his own funeral procession: The year walk tradition in Swedish folk tradition” I: Folk Belief and Traditions of the Supernatural (2016), s. 60–62.

^[16] Hyltén-Cavallius menar att midsommargången är mindre vanligt men att det blott är en annan form av årsgång. Det exempel han sedan ger tycks dock vara av en mer allmän karaktär av äktenskapsomen då han skriver att den som ska gå midsommargång skall bära en krans av nio midsommarblommor, plockade efter solakvällningen. Är det flera som går tillsammans bärs kransen av den som går i mitten. Han menar också att bruket av att lägga blomster under kudden midsommarnatten är en förändring av den äldre seden. I de yngre folkminnesuppteckningarna förekommer dock midsommargång och påminner då mer om vad som annars sägs om årsgångsritualen under jul eller nyår än om den form av kärleksorakel som Hyltén-Cavallius beskriver.

^[17] Om spöksvin, se min artikel ”Spöksvin i svensk folktradition” i Arr. Idéhistorisk tidskrift (2): 2020. Se även min artikel om gloson för Folklore Thursday: https://folklorethursday.com/folktales/gloson-the-swedish-ghost-pig-that-will-cleave-you-in-half/ och min text om gloson för Isofs Folkminnesarkiven berättar: https://www.isof.se/om-oss/vara-bloggar/folkminnesarkiven-berattar/arkivberattelser/2019-12-16-gloson-det-fruktade-spoksvinet.html

^[18] Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi, del I (1972), s. 240–243.

^[19] Detta är vad Albert Eskeröd benämnt för intressedominans i sin doktorsavhandling, Årets äring. Etnologiska studier i skördens och julens tro och sed (1947), s. 65–87. Trots att studien berör omen och ominal magi i samband med julen undersöks inte årsgång, utan han nämner det endast på ett par ställen i förbifarten.

^[20] Om de dödas julotta, se Kerstin Louise Johansson. De dödas julotta: en sägenundersökning (1991).

^[21] Liknande förfaranden var inte ovanliga i arkiven. I Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala har många uppteckningar korrigerats av arkivets medarbetare, oftast rör det sig om dialektala uttryck och ord, men i en del fall har också innehållet i meddelarnas berättelser ifrågasatts.

^[22] Ett hjärtligt tack till Carola Åkerlund, lexikograf och dialektolog vid Ordbok över Finlands svenska folkmål, som hjälpte mig att finna detta exempel

^[23] Finlands svenska folkdiktning 2:3:2 (1931), s. 558.

^[24] Finlands svenska folkdiktning 2:3:2 (1931), s. 558.

^[25] Finlands svenska folkdiktning 2:3:2 (1931), s. 563.

^[26] Lauri Honko “The folklore process” I: Theoretical Milestones (2013), s. 29–54