Väderprat

Lena Marander-Eklund

Inledning

”Hur har sommaren varit?”. Efter semestertider då vi återgår till våra arbeten och skolor och då vi träffar våra vänner aktualiseras emellanåt denna fråga. Vi vill själva berätta men också höra hur våra vänner eller arbetskamrater har haft det under semestern. Frågan föranleder ibland korta kommentarer men också berättelser om bland annat resor, släktträffar, renoveringsprojekt, sovmorgnar, lässtunder, motionspass, men också mödosam tillvaro eller trevliga fester. Alltsomoftast leder frågan också till kommentarer på vädret. På jobbets fikapauser kan vi breda ut oss om hur vackert vädret varit eller tvärtom, hur semestern och kanske sommarstugevistelsen eller resan varit misslyckad just på grund av dåligt väder. Enligt Orvar Löfgren är människorna sommartid nästan besatta av vädret, att noggrant följa med väderprognoser men också att redogöra för hur vädret varit, det vill säga tala om väder (Löfgren 2014, 258).

Kortvariga kontakter med grannar kan tänkas innebära samtal om sådant som har med huset/området att göra och men också ofta om vädret. Besöket hos frisören inleds ofta med prat om väder. Detta gäller också i affären, under taxiresan eller när man väntar på bussen. Det är inte bara med flyktiga bekantskaper vi samtalar om väder, utan vi gör det med familj, vänner och arbetskamrater, samtidigt som vi kortsiktig inte kan påverka vädret. Denna artikel handlar om detta – hur vi talar om väder och framförallt hur vi förhåller oss till detta väderprat. Temat är kulturanalytiskt intressant eftersom prat om väder kan ge kunskaper om vanor och rutiner och om hur vardagslivet upplevs. Det är också en ingrediens i vår alldagliga interaktion med omgivningen (Golinski 2003, 17). Trots att vädret är vad det är gör det något med oss. Det strukturerar våra liv när det gäller våra upplevelser av och relationer till landskapet och naturen, men också gällande våra relationer till andra människor (jfr Löfgren 2014, 259).

Som utgångspunkt för analysen använder jag mig av svaren på frågelistan Vackert väder idag! som jag utformade i samarbete med Svenska litteratursällskapets i Finland (SLS) arkiv vintern 2015–2016. Frågelistan, som presenteras nedan, behandlar människans relation till och upplevelse av väder. Min utgångspunkt är således empirisk och analysen bygger på en närläsning av frågelistsvaren. Jag har inte dokumenterat hur vi talar om väder som en del av en konversation, utan använder mig av skriftligt material där fenomenet väderprat omtalas. I förlängningen ger det kunskap om hur väder upplevs.

Jag undersöker fenomenet väderprat ur finländsk horisont vilket innebär att materialet avspeglar ett förhållningssätt till väder som innebär ett skandinaviskt klimat med fyra årstider. Med klimat avses temperatur, regnmängd och vind som mäts statistiskt över en längre period. Väder däremot innebär förhållanden på en kortare tidsaxel, det vill säga väderförhållandena för dagen, veckan eller månaden (Karttunen et al. 2008, 110). Klimatet varierar på olika platser, men det gemensamma i relation till väder är att människor responderar med yttranden eller prat på det (Strauss & Orlove 2003, 6). Detta väderprat kommer jag att tolka dels ur ett antropologiskt perspektiv, dels ur ett lingvistiskt perspektiv. Det antropologiska perspektivet innebär i detta fall att väderpratet tolkas på basis av människornas relation till väder, vad de känner och vad vädret betyder för dem. Det var detta som jag hade som utgångspunkt då frågelistan Vacker väder idag! utformades. Enligt antropologen Sarah Strauss och klimatforskaren Ben Orlove kännetecknas upplevelserna av väder förutom detta prat, av tidsmässiga faktorer; vi delar in tiden i nutid och dåtid i relation till väder. Här kan föreställningen om barndomens alltid så varma och vackra somrar ges som exempel. Detta är ett uttryck för nostalgi snarare än för hur vädret de facto var. Strauss och Orlove anser att våra reaktioner på väder är kulturellt formade (Ib.).

Det lingvistiska perspektivet innebär att väderprat tolkas som en form av kommunikation med specifika funktioner. Här använde jag mig av den klassiska lingvisten Roman Jakobsons tankegångar om språkets funktion. Han delar upp den verbala kommunikationen i sex olika grundfunktioner (Jakobson 1974, 144-146). En av dessa funktioner kallar han för fatisk kommunikation. Begreppet användes redan av antropologen Bronislaw Malinowski för att förklara ett frikostigt utbyte av prat som han tolkade som ett ritualiserat sätt att kommunicera. Den fatiska kommunikationen är inriktad på kontakt med andra människor som ett sätt att förlänga dialogen och vidmakthålla kommunikation med hjälp av formelartade utsagor. Talet är sålunda inriktat på den sociala funktionen snarare än att förmedla betydelser på basis av intellektuell reflektion (Malinowski 1949 [1923], 315). Eftersom fokus ligger på att etablera en personlig kommunikation mellan människor, en social funktion som ett sätt att övervinna obekväma situationer, spelar ordens innebörd en mindre roll (Zegarac & Clark 1999). Exempel på fatisk kommunikation är när en kommentar från en person besvaras med  ”för all del”, ”eller hur” och ”jaha” från den som personen talar med. Historikern Jan Golinksi påpekar att väderprat är ett exempel på sådan kommunikation vars främsta betydelse ligger i att förstärka de sociala relationerna mellan dem som samtalar (Golinski 2003, 29). Jag återkommer till frågan om fatisk kommunikation och hur det framträder i det material som jag analyserar.

Frågelistan Vackert väder idag!

Frågelistan utformades av mig i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv. SLS arkiv har goda förutsättningar att nå ut till potentiella svarare dels eftersom de har ett aktivt meddelarnät, dels eftersom den traditionella frågelistan som publiceras i Källan kan kompletteras med en webb-frågelista. Frågelistan bestod av åtta huvudfrågor. Frågorna handlade om (1) väder som samtalsämne, (2) det perfekta vädret, (3) åska, storm och värmebölja, (4) att spå väder, (5) väderprognoser, (6) att samla information om väder, (7) väder som nyhet och (8) klimatförändringen och dess följder. I denna artikel analyseras endast svaren på den första frågan. Uppmaningen att svara på frågorna introducerades med hjälp av följande text:

Många av oss kommenterar vädret dagligen. Vi funderar på om det är varmare eller kallare än förra året eller i går, vi förfasar oss när det snöar eller regnar väldigt mycket men noterar också när det enligt vårt tycke är för varmt eller för kallt. SLS arkiv har samlat in berättelser om detta och annat gällande ditt förhållande till väder. Vädret engagerar och väcker känslor. Vissa människor samlar information om dagens väder eller följer väderprognoserna extra noga. Andra iakttar moln och andra naturfenomen som ska säga något om kommande väder. Man kan också ha upplevt något fint eller något skrämmande i samband med särskilda väderförhållanden. Att vädret kommer att förändras på grund av klimatförändringen är något som vi hör och läser mycket om i dag. (SLS arkiv/frågelista)

Att väder föranleder verbala kommentarer var således en utgångspunkt för frågelistan. Av erfarenhet visste jag att väderprat förekommer. Nu önskade jag undersöka vilken relation till detta prat människor, de som svarade på frågelistan, har. Frågorna kring temat väder som samtalsämne ställdes på följande sätt: ”När, var och med vem samtalar du om vädret? Berätta gärna om någon episod där vädret spelat en roll i samtalet. Finns det människor som du anser talar för mycket om väder?”

Frågelistan publicerades i SLS medlemstidning Källan 2/2015 och på SLS webbplats i december 2015 (SLS arkiv/frågelista). Medlemstidningen innehöll den aktuella frågelistan och nådde de cirka 450 personer till det meddelarnätet som SLS arkiv handhar i januari 2016. Meddelarnätet består av en femtedel är män och resten kvinnor. För att ge frågelistan synlighet sattes länkar till frågelistan på SLS Facebook, och puffar sattes in i finlandssvensk media. Totalt kom det in 75 svar vilket jag anser vara ett relativt gott resultat (SLS 2303). Av dessa var 17 män och 58 kvinnor. De flesta som svarat är från Österbotten och Nyland. Många av svaren är från personer födda mellan åren 1931 och 1955, men svar finns från personer i alla ålderskategorier. Den äldsta är född år 1921 och den yngsta år 1995. Angående svararnas yrken fördelas de över en relativt bred skala. De är bland annat bönder, pensionärer, studerande, klasslärare, byråtjänstemän, företagare, försäkringsexperter och sjuksköterskor. Chefer och högre tjänstemän finns det dock färre av. 49 av svaren sändes in till SLS arkiv i pappersformat eller som textfil. 26 svar sändes in som svar på webb-enkäten. I bägge kategorierna finns både utförliga och kortare svar, men de mest utförliga svaren återfanns bland de skriftliga svaren, bland meddelare som svarar på i stort sett alla frågelistor som arkivet sänder ut och som reflekterar över frågorna som ställs (jfr Hagström & Marander-Eklund 2005, 21). Jag har alltså inte gjort en samtalsanalys av väderpratet. Detta skulle ha krävt samtalsintervjuer eller inspelningar av vardagliga samtal. Min avsikt är inte att fokusera på hur man talar om väder, trots att jag också går in på det, utan snarare att studera väderprat som ett fenomen.

Vädret kan man alltid tala om

Sommarens väder är något som ofta diskuteras. En kommentar på temat är följande frågelistsvar:

På jobbet kommenterar vi vädret nästan varje dag. Speciellt förra sommaren (2015) pratade vi hela juni om hur kallt det var och när det blev varmt i augusti var det ganska många som var ledsna över hur kallt det varit på deras semester tidigt på sommaren (SLS 2303, 67).

Svararen är en relativt ung person som noterar att väder är ett återkommande samtalsämne på hennes arbetsplats och att kollegorna, enligt henne, uttryckte en stor besvikelse över semestervädret. Under sommaren och semestern är förväntningarna på ett vackert väder stora. I detta fall avses oftast sol och uppehåll vilket innebär att den helst inte ska vara varken kallt eller överdrivet regnigt. I materialet framkommer att vi är mer upptagna av vädret på sommaren än annars. Väder har en koppling till tid. Om vädret inte är vackert uppfattas semestern som misslyckad (SLS 2303, 36). En äldre kvinna kommenterar vädret i relation till sommaren så här: ”Men ofta när jag sitter ute med någon bekant pratar vi ofta om vädret, särskilt sommartid, för då är vädret så viktigt” (SLS 2303, 20). Etnologen Orvar Löfgren påpekar det rituella i att tala om väder, speciellt sommartid, då morgonen inleds med en titt på termometern och föranleder en diskussion om dagens väder och solchanser (Löfgren 2014, 257).

Att väder är viktigt och ett frekvent samtalsämne framkom i många svar:

Min bror brukar hämta posten åt mej på mornarna så det första vi talar om är väder. Hur är det idag då, vi som varit inom jordbruket, så var det vädret som bestämde det mesta, och ännu som pensionärer håller man på och odlar allt möjligt, så visst är vädret viktigt. (SLS 2303, 35).

Citatet ovan är från ett frågelistsvar skrivet av en pensionerad jordbrukare född på 1930-talet. Det visar att vädret är det första han talar om, och att vädret är särskilt viktigt för dem som lever av jorden. T.ex. under tider för höbärgning behövs högtryck vilket gör att vädret följs med och diskuteras extra noga (SLS 2303, 54). Ett annat exempel där vädret är föremål för diskussion i relation till jordbruk är de gånger skörden slår fel (SLS 2303, 65). I ett annat svar skrivet av en äldre dam framkommer även vikten av väder och väder som samtalsämne: ”Vädret är viktigt. Alla som jag känner talar jämt om vädret …”(SLS 2303, 27). Hon fortsätter med att berätta hur hennes granne kommer in till henne och svär ”vilket jävla väder”(ibid.). Här används ett emotionsord som ett sätt att förstärka kommunikationen av i detta fall dåligt väder. Att vädret är dåligt ger extra krydda åt väderpratet.

Vädret kan man alltid prata om. Ska du sällskapa med någon, som du inte känner, är vädret alltid neutralt att inleda bekantskapen med. Försiktigt kan man komma med påståenden att det är för varmt eller kallt, för regnigt eller soligt, för lugnt eller för blåsigt. Ett neutralt påstående öppnar för diskussion då man inte vet något om den andra. (SLS 2303, 40).

Väder uppfattas som ett neutralt samtalsämne och ett bra sätt att fylla ut tystnad vilket många påpekar (SLS 2303, 8). Dels är det fråga om ett sätt att inleda ett samtal med människor man inte känner men då man ändå vill säga något: ”[jag pratar om väder] ofta med nya bekanta då vi ännu inte har något gemensamt att tala om … och typ som ’small talk’”. (SLS 2303, 52). Väderprat som inledande fras är också användbara i många yrken. I materialet framkommer att personer som arbetar i serviceyrken, såsom inom färdtjänst, som taxichaufför och som frisör, nyttjar väderprat som ett sätt att testa om kunden önskar samtala eller hellre vara tyst (SLS 2303, 6, 14, 22). Enligt samtalsanalytiker är väderprat, förutom hälsningar och inledande artigheter, ett sätt att inleda ett vardagssamtal. Trots att våra samtalsämnen är olika finns det enligt Carin Norrby slående likheter i dess ämnesstruktur (Norrby 1996, 141). Lars och Martin Melin anser att, det de kallar, småprat om väder men också skvaller, ”tjatter” och hälsningar inte har en informativ funktion utan ska ses som ett sätt att umgås (Melin & Melin 1996, 116). Väderpratet kan då sägas utgå från ett gemensamt kulturellt mönster och är också en del av vår kulturella kompetens.

I materialet framkommer att väder omtalas i många situationer, i bussen, butiken, med grannar och med okända speciellt om det gäller extremt väder som innebär ymniga regn eller stora mängder snö, väldigt blåsigt eller mycket kallt eller varmt (SLS 2303, 18). En köldknäpp kan föranleda samtal kring bilar som inte startar och ymnigt snöfall kan resultera i diskussioner kring brister i snöplogningen (SLS 2303, 29). Att väderleken är omväxlande ger i sig ingredienser för ett väderprat. En informant diskuterar detta i sitt svar:

[…] men det finns en fråga i det här sammanhanget, som jag alltid undrat över: Vad talar man om i sådana klimat där vädret nästan aldrig växlar, hur inleder man ett samtal? Det känns dumt att säga: ”Solen skiner idag”, om de gör det vareviga dag, som i Sahara. Och i England är det inte någon nyhet att det regnar, varför då  påpeka en så självklar sak (SLS 2303, 30)

Psykologen Trevor A. Harley framhäver att britter, som nästintill tvångsmässigt talar om väder har en orsak till det eftersom klimatet på de brittiska öarna är varierande som en följd av dess geografiska läge. Harley framför även en annan orsak till britternas rikliga väderprat; det är ett opersonligt ämne som ger en viss distans till den man samtalar med (Harley 2003, 103, jfr Orlove 2010). Ett varierande och mera oförutsägbart väder kan sägas föranleda mera väderprat än ett mindre mångsidigt väder. Finländskt och nordiskt klimat innebär sällan något uttryckligt extremt väder, t.ex. är orkaner ovanliga här. Men vi har en meteorologisk indelning i fyra årstider vilket i sig ger en variation (jfr Karttunen et al. 358).

Väder är också ett samtalsämne mellan personer som känner varandra väl: ”Talar med min sambo om vädret dagligen inför dagens sysslor i samband med att vi lyssnar på väderrapporten på radion” (SLS 2303, 74). Att samtalet om väder sker dagligen innebär att det är fråga om en invand, trygg rutin. Trevor A. Harley påpekar att väderprat uppfattas som ett tryggt samtalsämne eftersom man då kan undvika sensitiva och personliga samtalsämnen (Harley 2003, 103). Samtal om väder kan vara ett sätt att undvika gräl: ”Om vädret kan man tala med sina grannar i höghusets hiss eller på byvägen utan att hamna i gräl. På sin höjd kan man vara av olika åsikt om vad som kan kallas bra eller dåligt väder” (SLS 2303, 30). Lars och Martin Melin delar in samtalsämnen i tillåtna, förbjudna och tillåtna gnabbämnen i situationer då okända människor möts. Tillåtna samtalsämnen är väder, idrott, hälsa, tv-händelser, släkt och vänner samt kulturevenemang. Förbjudna samtalsämnen är politik, pinsamheter, religion, yrkesangelägenheter, döden, lön och förmögenhet. Tillåtna samtalsämnen handlar bland annat om att vara anhängare till olika sportklubbar och olika musikstilar. Orsaken till de förbjudna samtalsämnena är att de är sådana som drar fram åsiktsskillnader, obehag eller skapar avund. De tillåtna är allmänt tillgängliga – alla har tillgång till erfarenhet av väder – men de är också fredliga och oskyldiga (Melin & Melin 1996, 75f). Väder är, sett ur detta perspektiv, ett tillgängligt, neutralt och användbart samtalsämne i situationer då vi förväntas säga något.

I följande frågelistsvar framkommer det kommunikativa i väderprat, att det är bättre att tala om väder än att tiga:

Vädret är alltid ett tacksamt samtalsämne, speciellt om man känner att man borde säga något, men inte riktigt kommer på vad. Man kanske inte känner motparten särskilt bra, men man vill visa sin positiva inställning genom att, i stället för att tiga och verka otillgänglig, säga några ord. (SLS 2303, 57).

Citatet ovan kan sägas vara ett exempel på väderprat som fatisk kommunikation där syftet är just att förlänga en dialog och visa sin välvilja snarare än att framföra ett meddelande med en specifik funktion (jfr Jakobson 1974, 143ff). Fatisk kommunikation kan också definieras som small talk eller casual conversation det vill säga småprat eller flyktiga samtal (Jaworski 2000, 111). Malinowski konstaterade i sin studie av kulturens funktion på Trobrianderna, att tystnad signalerade fara och förmågan att bryta denna tystnad innebar en etablering av gemenskap (Malinowski 1949 [1923], 314, jfr Ekströmer 2005, 151ff). Betydelsen av small talk i olika kulturella sammanhang är beaktansvärd. Det finns en stereotyp föreställning om finländares dåliga förmåga att småprata med andra människor. Finländare anses tala endast då det finns något att säga och accepterar relativt långa pauser i ett samtal (Sajavaara & Lehtonen 1997, 267ff). Frågan om finländares tystnad och oförmåga att tala till exempel om väder är intressant och kunde vara något som kunde studeras vidare i ett annat sammanhang. Frågelistsvaren ger inte vid handen att finländarna är dåliga på småprat. Här framkommer att människor talar ofta om väder som ett sätt att kommunicera med varandra. De framstår då som kulturellt kompetenta i frågan.

Förmågan att med hjälp av väderprat kunna kommunicera med andra människor uppfattar jag som viktigt och inte som något som kan likställas med kommentarer såsom ”för all del” eller ”jaså”. Väderpratet innebär ofta att man använder sig av formelartade uttryck såsom vackert väder idag, eller usch sådant väder. Detta kan sägas vara ett sätt att förlänga ett samtal, att säga något mer än bara god morgon när vi ser en granne eller en ytlig bekant. Men det kan också uppfattas som ett rituellt sätt att förhålla sig till omgivningen, både den fysiska miljön och människorna i ens näromgivning.

Väderprat har uppfattats som ett neutralt och opolitiskt samtalsämne (Golinski 2003, 29). En man född 1960 skriver så här:

Om vädret kan jag tala om med vem som helst, varsomhelst och närsomhelst. Då menar jag hela jordklotet. Särskilt i varma länder vill folk ofta höra om vädret i Finland. Vädret är en neutral sak att snacka om. Det finns inga kulturella, politiska eller etiska hinder för vädersnack. (SLS 2303, 53).

Samtidigt som citatet visar att väderprat är ett gångbart samtalsämne, åskådliggör det att vädret i Finland kan vara fascinerande för personer som aldrig upplevt kyla. Nordens varierande, och relativt kalla klimat kan ge upphov till väderprat. Antropologen Nicole Peterson och Kenneth Broad framhåller att väderprat som länge uppfattats som politiskt korrekt – om än lite tråkigt – samtalsämne, i dagens läge fått en annan tyngd i och med talet om klimatförändringen (Peterson & Broad 2002, 70–71). Det vädret vi upplever kan då vara/uppfattas som en följd av klimatförändringen vilket gör att väderpratet blir mera ideologiskt laddat. Här blir då speciellt orsakerna till klimatförändringen föremål för diskussion – handlar det om en normal variation, en naturlig eller en antropogen förändring, det vill säga en global uppvärmning som kan härledas ur människans aktivitet (Harley 2003, 106). Det som så ofta uppfattas som oproblematiskt och harmlöst blir då synnerligen politiskt. I frågelistsvaren framkommer inte att klimatförändringen anges som ett samtalsämne människor emellan. Däremot omtalas klimatfrågan som en samhälleligt viktig diskurs, endera med åsikter om att klimatförändringen inte kommer att påverka Norden eller att den kommer att leda till stora humana kriser (SLS 2303, 27, 53). Samtidigt bör betonas att frågan i frågelistan gällde specifikt väder, inte klimatet som samtalsämne. Frågan om hur väderpratet har och kommer att förändras på grund av klimatförändringen finns skäl att återkomma till i ett annat sammanhang.

En del yngre informanter påpekar att väder är sådant som äldre personer talar om, inte de unga. Här anges faran för halka som exempel på ett samtalsämne som äldre gärna uppehåller sig kring (SLS 2303, 19). Här räcker mitt material inte till för att kunna påstå att det är så. För en äldre person som bor ensam kan väderpratet vara ett sätt att överhuvudtaget ha någon att prata med, att kunna växla några ord om väder (SLS 2303, 4). Väderprat är något vi har gemensamma erfarenheter av, något vi delar.

Jag och kollegerna diskuterar vädret åtminstone kort nästan dagligen; om det idag är typiskt för årstiden, hur vädret förändrats sedan föregående dag, vilka praktiska följder dagens väder har och ofta hur den påverkar oss helt känslomässigt. Vädret är också ett bekvämt sätt att visa något slags samhörighet med nästan vem som helst ute på stan. (SLS 2303, 56).

På så sätt kan man säga att väderpratet är ett ritualiserat men samtidigt ett självklart sätt att umgås. Att det är ett naturligt sätt att umgås framgår bland annat i följande svar skrivet av en äldre kvinna: ”Att prata om väder med folk […] och goda vänner är lika naturligt som att fråga efter hur de mår.” (SLS 2303, 34).

Det engagerade väderpratet

Väderprat innebär till synes ett neutralt och kommunikativt sätt att prata om väder. Men allt väderprat är inte oengagerat. I svaren framkommer även att väderprat kan vara mycket engagerat, att väder kommenteras med eftertryck oberoende hurdant vädret är: ”Oj, vad mycket snö, vad det är kallt idag, det är en ryslig blåst idag, eller nog orkar det regna, eller vad fint det är idag, eller det är så varmt, så man inte kan vara ute…” (SLS 2303, 3). Här används emotionsord som ett sätt att förstärka upplevelsen av vädret, ett sätt att reagera och uttrycka sig känslomässigt på. I ett svar framkommer tydligt att väderprat uppfattas som något som engagerar och är viktigt:

Vädret som samtalsämne är inte enbart ytliga artighetskommentarer, utan vädret är för mig ett engagerat samtalsämne hemma, på jobbet och med vänner. Ingen kan undvika att påverkas av vädret, varför det intresserar de flesta. (SLS 2303, 55).

Väder som samtalsämne uppfattas inte enbart som något positiv utan kan vara ett milt sätt att klaga och förfasa sig. På så sätt blir väder en kanal för våra känslor som eventuellt har andra orsaker (jfr Löfgren 2014, 259). En pensionerad bonde skriver om hur han anser att folk i onödan ”jämrar” sig över väder (SLS 2303, 17). I ett svar framkommer att människan aldrig är nöjd gällande väder. ”Ibland är det för regnigt, ibland för kallt, ibland för hett” säger en kvinna född på 1930-talet som anser att folk har kort minne gällande väder, eftersom de enligt henne glömmer det fina vädret och klagar på det dåliga (SLS 2303, 13). Samtal om väder innebär i sådana fall en jämförelse över tid, samtidigt som få exakt kommer ihåg hurdant vädret var veckan eller året innan om det inte kopplas till en specifik händelse eller finns nedtecknat. Samtal om väder kännetecknas av flera lager av tid, nämligen nuet, dåtid och framtid. Vi diskuterar nuet och jämför med hur det var tidigare och undrar hur vädret blir i framtiden (Strauss & Orlove 2003, 3). Att vi inte exakt minns hurdant vädret var kan ge en extra krydda i ett engagerat samtal: ”Glömskan ger förstås upphov till diskussioner och små dispyter om vem som minns rätt.” (SLS 2303, 29). I våra samtal jämför vi över tid men också gällande plats eller region. I frågelistsvaren omtalas detta som ett slags tävling som baserar sig på en jämförelse:

Den som har det kallast på termometern vinner, är en känsla man får när man ser hur vi försöker överträffa varandra med det lägsta gradtalet, antingen på FB eller i våra samtal. Förmodligen blir vi en aning uppiggade av stora ändringar i väderleken. Det händer något i våra liv. (SLS 2303, 29).

Citatet tyder på att väder är betydelsebärande för oss. Samtal kring väder kan också handla om i våra förhållanden extremt väder:

Efter extrema väderförhållanden: storm, snöstorm, regniga somrar, långvarig värmebölja o.dyl. talar man definitivt om vädret och alla berättar om sina erfarenheter om ifrågavarande väder, helst överträffande varandra… (SLS 2303, 58).

Enligt Jan Golinksi framkallar oväntade förändringar i väder samtal om det. Kraftiga stormar, åskväder, märkliga molnformationer och norrsken har fascinerat människorna (Golinski 2003, 25). Även Trevor A. Harley lyfter fram att väderprat är mycket mer än ett lättvindigt samtalsämne. Han menar att det ofta handlar om minnet av extremt väder och händelser i samband med det (Harley 2003, 115). I frågelistmaterialet finns ett stort antal självupplevda åsk- och stormhändelser i berättelsens form. De handlar om situationer som skribenterna upplevt som farliga eller hotade. Det är fråga om stormar som överrumplar mitt under båtfärden, om åska som slår ner i berget bredvid hemmet och blixtrar som lyser upp hela hus. I frågelistan fanns ingen fråga om och i vilken utsträckning dessa berättelser kommunicerats med omgivningen som en del av väderpratet. Berättelserna presenteras ofta som något de minns, eller som de aldrig glömmer trots att det kan ha gått lång tid sedan det hände. Troligt är att dessa berättelser har återberättats åt andra, men detta framkommer inte i svaren på frågan om väder som samtalsämne. Detta kan tyda på att personerna som svarat på frågelistan ställer denna typ av berättelser i en annan, mera emotionell kategori än väderprat som uppfattas som ett mera harmlöst samtalsämne (jfr Marander-Eklund 2016).

Att samtal om väder uppfattas som ett enkelt och neutralt sätt att inleda ett samtal anser några av informanterna att det kan bli för mycket av det goda – det kan uppfattas som andefattigt, som brist på viktigare samtalsämnen (SLS 2303, 21). En kvinna född på 1940-talet skriver om en väninna som talar mycket om vädret ”vilket ibland är litet irriterande” (SLS 2303, 15). Ibland kan det bli för mycket av väderprat: ”Jag tycker absolut att man kan prata om vädret lite grann, men vissa människor spyr galla över alla slags väder och det kan bli tröttsamt att höra på.” (SLS 2303, 57). Väderprat kan ses som ett slags kulturell kompetens och ett sätt att relatera till varandra. Att inte ha förmåga att gå vidare i ett samtal uppfattas som bristande konversationsfärdigheter enligt följande person:

Ibland på tillställningar där de flesta människor inte känner varandra från förut, talas det för mycket om väder och det är ju så tråkigt när man inte har mera än det att tala om och bjuda på sig själv av. Usch! (SLS 2303, 58).

Citaten ovan visar på att man anser att det är andra som talar för mycket om väder. Frågan om väder som samtalsämne har också behandlats i Ribbings etikettskola i Dagens nyheter. Det är fråga om människor som ställer frågor om hyfs och pli till folkvettsexperten Magdalena Ribbing. I frågelådan får Ribbing frågan om väderprat är ett felaktigt samtalsämne. Svaret som Ribbing ger är att väderprat endast är fel samtalsämne om någon berättar om något tragiskt eller om stor sorg. Hon fortsätter:

Det lär knappast finnas något annat tillfälle när det vore ”fel” att prata om vädret. Hur vädret ter sig, har varit eller kommer att bli, hur vackert det är eller besvärligt, hur solen och regnet påverkar skörden, trafiken, eller ens eget humör är självklara enkla sätt att inleda ett samtal med en obekant (Ribbing 2014).

I frågelistsvaren framkommer även uppfattningar om att man själv inte tyr sig till väder som samtalsämne eftersom man inte anser att vädret spelar så stor roll.

Jag tror inte att jag själv pratar om väder så ofta. Det beror på att det för mig inte spelar så stor roll vilket väder vi har. I det här landet har vi tvingats lära oss att acceptera att vädret i allra högsta grad kan variera och jag håller delvis med dem som säger att ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga och olämpliga kläder”. (SLS 2303, 57)

Sammanfattning

I denna artikel analyserar jag ett frågelistmaterial med fokus på väder som samtalsämne. Syftet var att studera hur de som svarat på frågelistan anger att de talar om väder och hur de förhåller sig till detta väderprat. Analysen visar att väder uppfattas som ett neutralt och enkelt men samtidigt aningen andefattigt samtalsämne. Det är ett inledande sätt att kommunicera med vår omvärld, att fylla ut tystnad. Detta kan sägas vara en fatisk kommunikation med syfte att etablera kontakt med andra människor och stärka de sociala relationerna. Detta innebär inte att pratet om väder är oviktigt eller onödigt utan är en del av vår kulturella kompetens, vårt sätt att småprata och umgås med andra människor. Väderpratet skapar en känsla av gemenskap också med flyktiga bekantskaper. Trots att det uppfattas som ett neutralt samtalsämne innebär dagens diskussion om klimatförändring i högsta grad en ideologisk eller politisk ståndpunkt. Det som varit ett tryggt och tillåtet samtalsämne kan i framtiden bli allt känsligare – något som borde undersökas närmare.

Enligt antropologer responderar vi på väder genom prat. Dessutom kännetecknas upplevelserna av väder av en tidsmässig faktor. Vi jämför nu med då och kan se framtiden som oroväckande. Framförallt förorsakar sommaren och semestern ett väderprat. Ju mer omväxlande eller extremt vädret är desto mer har vi att berätta om det. Men här finns även en rumslig faktor eftersom vi relaterar till plats när vi talar om väder. Att tala om väder innebär ibland ett viss mått av klagande eller ojande över det väder som är eller det väder som varit. Att kivas över hurdant vädret varit förut innebär ett gräl inom trygga ramar. Väderpratet är således både neutralt, tryggt och engagerat. Det säger något om hur människorna upplever sin omvärld, naturen och sin vardag. Att kommentera väder innebär ett element av upprepning. Vi kommenterar vädret ofta dagligen som en del av vårt vardagliga beteende, ett slags vana eller rutin. På så sätt kan väderpratet ses som ett rituellt beteende som strukturerar vår tillvaro. Det visar också på att väder är vikt för oss människor. Utan att vi kanske alla gånger tänker på det är klimatet fundamentalt viktigt för människors existens. Väderpratet en del av vårt sätt att kommunicera och nå ut till andra människor. Vi har alla tillgång till väder som ofta är oförutsägbart – det är vad det är och vi reagerar på det genom just detta prat i tid och otid.

Källor och litteratur

Opublicerade källor

Helsingfors, Svenska litteratursällskapet i Finland, SLS Arkiv, SLS 2303:1–75. Vackert väder idag!

Publicerade källor

Ekströmer, Melcher 2005. Bronislaw Malinowski (1884–1942). En dandy I djungeln: några reflektioner kring Malinowskis dagbok. I: Nya antropologiska porträtt. Red. Christer Lindberg. Lund: Dept. of sociology.

Golinksi, Jan 2010. British weather and the climate of enlightment. Chicago: University of Chicago Press.

Golinski, Jan 2003. The weather in Eighteenth-century Britain. I: Weather, climate, culture. Ed. by Sarah Strauss & Benjamin S. Orlove. Oxford & New York: Berg.

Hagström, Charlotte & Lena Marander-Eklund 2005. Att arbeta med frågelistor. En introduktion. I: Frågelistan som källa och material. Red. Charlotte Hagström & Lena Marander-Eklund. Lund: Studentlitteratur.

Harley, Trevor A. 2003. Nice weather for the time of year. The British obsession with the weather. I: Weather, climate, culture. Ed. by Sarah Strauss & Benjamin Orlove. Oxford, New York: Berg.

Jakobson, Roman 1974. Poetik och lingvistik. Stockholm: PAN/Norstedt.

Jaworski, Jan 2000. Silence and small talk. I: Small talk. Ed. by Justine Coupland. London: Pearsons education.

Karttunen, Hannu et al. 2008. Ilmakehä, sää ja ilmasto. Helsinki: Tähtitieteelinen yhdistys Ursa.

Källan 2/2015. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.

Löfgren, Orvar 2014. Väderbitna landskap. I: Naturen för mig. Nutida röster och kulturella perspektiv. Red. Lina Midholm & Katarina Saltzman. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen.

Malinowski, Bronislaw 1949 [1923]. The problem of meaning in primitive languages. I: The meaning of meaning. A study of influence of language upon thought and of the science of symbolism. By C.K. Ogden & I.A. Richards. 10^th edition. London: Routledge & Kegan Paul.

Marander-Eklund, Lena 2016 [2017]”Jag glömmer aldrig åskvädret 1960 tror jag det var” – ovädersberättelser. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv.

Melin, Lars & Martin Melin 1996. Dösnack och kallprat. Stockholm: Nordstedt.

Norrby, Catrin 1996. Samtalsanalys. Så gör vi när vi pratar med varandra. Lund: Studentlitteratur.

Peterson, Nicole & Kenneth Broad 2004. Climate and Weather Discourse in Anthropology: From Determinism to Uncertain Futures. I: Anthropology and Climate Change: From Encounters to Actions. Ed. by Susan A. Crate & Marc Nuttall. London & New York: Routledge.

Ribbing, Magdalena 2014. Väderprat? I: DN.se, Frågor om hyfs och pli. 27.5.2014. http://blogg.dn.se/etikettfragan/2014/05/27/vaderprat/?nrdr=true (hämtat och läst 11.10.2016)

Sajavaara, Kari & Jaakko Lehtonen 1997. The Finnish silence revisited. I: Silence. Interdisciplinary perspectives. Ed. by Adam Jaworski. Berlin & New York: Mouton de Gryter.

SLS arkiv, frågelista. http://www.sls.fi/sv/projekt/fragelista-vackert-vader-i-dag (hämtad och läst 4.8.2016)

Strauss, Sarah & Benjamin Orlove 2003. Up in the air. The anthropology of weather and climate. I: Weather, climate, culture. Ed. by Sarah Strauss & Benjamin Orlove. Oxford & New York: Berg.

Žegarac, Vlad & Billy Clark 1999. Phatic interpretations and phatic communication www.vladimirzegarac.info/1999_PhaticCommunication.pdf (hämtat och läst 6.10.2016)