Två olika museisyner. Om konflikten på Vörå museum i juli 1966

Bo Lönnqvist

I nummer 4/2018 av tidskriften Hembygden (4/2018), utgiven av Finlands Svenska Hembygdsförbund, ingick en artikel om samlaren och bonden Verner Rasmus ”unika kulturarv” i Vörå. I en annan artikel ges en karakteristik av Rasmus. Man får läsa att denne, vald till ”museiintendent” för Vörå museiförening redan vid grundandet 1934,”med iver samlade föremål till museet — ända framtill 1966, då han tvingades avgå efter att ha anklagats för att ha stulit föremål”.

Vilka fakta artikeln baseras på förblir dock oklart. Vörå museiförening, som var den ena huvudparten i en tragisk konflikt, synes dock inte komma till tals.  Då frågan nu aktualiserats och undertecknad var en av aktörerna vid det möte i juli 1966 när Rasmus avgick, och antagligen den enda nulevande av dem som deltog, skall här ges ett personligt vittnesbörd för eftervärlden och följaktligen även en subjektiv tolkning av skeendet. Sammanhanget är nämligen betydligt mera komplicerat än vad artikeltexten och tydligen även aktörer på lokal nivå kunnat inse. Det kan ur både museologisk och idéhistorisk synvinkel vara av intresse att visa hur olika ideologiskt grundade museisyner resulterar i en lokal konflikt.

Förspelet: det nordiska seminariet på Vörå folkhögskola i juni 1965

Vid det seminarium i fältforskning som den nygrundade studentorganisationen NEFA-Norden och dess finländska sektion, arrangerade på Vörå folkhögskola i juni 1965 fick jag ansvar för en grupp som skulle studera vad som ännu fanns kvar av äldre dräkttradition. Det gällde hemslöjd av kläder före köpvarans tid. Under förberedelserna i maj fick jag, vid besök hos Verner Rasmus, veta att det på Vörå hembygdsmuseum fanns en rik samling dräkter. Följaktligen började vi inventera och fotografera på museet. Nyckeln fanns i Mathilda Westins lanthandel vid Rökiö åbron, museet hölls inte öppet. Uppgiften om det rika dräktförrådet visade sig vara sann, i framstugan stod åtminstone fem stora kistor fulla med tätt lagda folkliga klädesplagg – här hade vi arbete för resten av tiden. Uppgifterna om föremålens härstamning var dock bristfälliga, några hade nummerlappar, mycket var inte märkt. Vad jag minns fanns dock katalogen (som tydligen påbörjats 1934) till hands. Det var uppenbart att här behövdes Verner Rasmus hjälp. Denne infann sig även och tog ur minnet fram var och av vem dräkterna erhållits. I övrigt gjorde museet ett halvfärdigt intryck. Stugan var någorlunda inredd, kammaren och framstugan mest som ett förråd. Uthusen och ett hitflyttat soldattorp såg övergivna ut eller stod oinredda.

Svenska litteratursällskapet i Finland CC by 4.0

Skönanden Verner Rasmus    

Rasmus hade bjudit in oss till sin gård i Lomby där han också visade gamla exemplar av folkliga plagg.  Han hade alltså ett eget museum. Men museet var också hans hem. Det var en märklig skapelse av de mest skilda antikviteter i vitriner han snickrat, målade väggdekorationer, högreståndsstilar och allmogesaker, salongsliknande rum i olika färg och musikinstrument, som han byggt och trakterade. ”Herr Rasmus är en estetiker”, berömde en av de svenska deltagarna. Det var uppenbart att Rasmus var en samlare av vackra saker, inte minst porslin, men även utsökt hantverk. Han bar syn för epitetet ”skönande”, i bästa bemärkelse av en människa som älskar skönhet i tingen. Det var praktpjäsen som enskilt föremål han fascinerades av. Som medlem av samlarföreningen Nordstjärnan brukade han delta i dess möten i Stockholm. Hans ideal var Nordiska museet. Bygdekultur och ortskaraktär spelade inte någon större roll. Kontrasten blev uppenbar när vi också besökte Anders Nybacks hem och Fädernegården i Rejpelt. Här var allting autentiskt, lokalt, praktiskt men ändå i enhetlig stil, både inredning och t.o.m. sakernas plats.

Verner Rasmus kom flera gånger under seminariet till museigården. När jag konstaterade att det var trångt, beklagade han bristen på tid och pengar, men skisserade upp hur museet skulle utvecklas. Man skulle såga ut de stora lårarna i båda våningarna i spannmålsmagasinet, bygga glasvitriner och där ha utställning. Såga, lårar? Vörå hembygdsmuseum består av en klunga hus, flyttade från olika byar till ett område bakom prästgården, nedanför Myrberget. Här står på ursprunglig plats socknens lånemagasin, ett av de första i Österbotten, byggt 1753. Det är en ståtlig timmerbyggnad, bevarad intakt. Interiören skulle alltså sågas sönder för Rasmus museidröm. Visserligen maroderades vid samma tid flera sockenmagasin, t.ex. ett från 1822 vid Helsinge kyrka, för ett hembygdsmuseum 1963. Husen i sig hade intet värde, de dög som ramverk. Hembygdsentusiasterna ville göra utställningar som på de stora museerna. Jag började få intrycket att de hopade samlingarna blivit Rasmus övermäktiga. Hans plan skulle aldrig bli verklighet. Han var redan ca 65 år, hade sitt jordbruk och – framförallt – sitt eget museum.

Dräktsamlingen i Vörå var dock så omfattande och välbevarad, liksom även den minnestradition som ännu kunde dokumenteras, att jag beslöt att komma tillbaka samma sommar 1965 och inleda fältarbete för en avhandling. I juli började jag med intervjuer i byarna. Huvudmaterialet fanns dock på museet, det var där jag höll till, då och då på besök för uppgifter av Rasmus.  Så mycket av dräkttradition var han ej intresserad av, men gav upplysningar om folk och gårdar som kunde äga något. Han berättade livfullt om sitt Kanada-liv på 20-talet, instrumenten av klavikordmodell han lärt sig bygga och som han spelade på, visade gärna upp de olika rummen i gården – sist även ”Fru Rasmus rum”, en rosa skapelse som ett dockskåp – men här bodde ingen.  Nordstjärnan var hans livsrum, där träffade han betydelsefullt folk och bytte dyrbarheter han förvärvat i konkurrens med andra samlare och även museerna.

Inventeringen och uppordnandet av museet i juli 1966

Vid mitt fortsatta arbete på museet och i fält uppträdde redan 1965 en ny person på arenan, minst lika originell som Rasmus: Mathilda Westin, med titeln ”köpman”, jämte brodern innehavare av Firma John Westin, lanthandeln i Rökiö. Jag hade upplevt henne bara en dag i maj 1965, då seminariet förbereddes och hon visat Sven-Erik Krooks och mig sin ståtliga gård Abrams i Andkil, som hon skulle inreda som ”en äkta ståtlig Vörågård utan like”.   Hon hade varit bortrest varvid jag förvägrats nyckeln. Nu fick man inte besöka hembygdsmuseet utan Westins medverkan. Hon uppenbarade sig och delgav mig genast misstanken om att allt inte stod rätt till. ”Jag är köpman och när jag kommer in i butiken på morgonen far mina blickar över alla hyllor och jag ser genast om något är borta”, slog hon med bestämdhet fast. Westin hade intrycket att föremål som hon mindes väl inte gick att hitta. Varför och vart hade de försvunnit? Hon misstänkte helt sonika Verner Rasmus, den ende som på egen hand besökt museet. Han använde tydligen museet som ett slags depå för eget samlande och handel med ting. Folk ville ju inte donera något när ovissheten var allmän. Det gällde också, att under det nyskifte av byarna som pågick, brådskande rädda saker ur rivningshus, undan uppköparnas klor. Så resonerade alltså Westin.

Vi blev ense om att, om saken verkligen förhöll sig så, kunde läget inte fortgå. Westin frågade, som medlem av museiföreningens styrelse, om jag som ”fackman” kunde tänka mig att komma tillbaka följande sommar ”med en tropp”, inventera och ställa upp museets samlingar och interiörer. Föreningen skulle betala mig ersättning. Någon stab hade jag dock inte, jag var ju bara blivande arkivarie på Folkkultursarkivet (SLS). Men jag kunde åtaga mig att leda inventeringen, katalogiseringen och färdigställandet bara hon skaffade arbetsfolk. Dessa behövdes för rengöring, numrering, placering i lager och uthus. Jag hade gjort sådant tidigare, bl.a. på Hertonäs gård och i Helsinge.

När arbetet inleddes i juli 1966 stod städerskor, tvätterskor, numrerare och skrivare på parad, Westin med mat och kaffe. Två yngre män, Petter Ingo och Lars-Erik Förars skötte den krävande identifieringen och den nya katalogiseringen. Nu hade dock den originala katalogen hunnit bortföras av Rasmus. Westin åker då med taxi tidigt en morgon till Rasmus gård, går in i huset och tar katalogen från bordet. När Rasmus, på väg från mjölkningen, möter henne får han höra att inventering enligt styrelsens beslut är på gång och katalogerna beslagtagna. Chauffören tas som vittne. Samma eftermiddag utfärdas genom länsmannen en stämning för hemfridsbrott från Rasmus på Westin.

När Ingo börjar överföra uppgifterna från den gamla katalogen och sakerna numreras parallellt med identifieringen, öppnar sig en avgrund.  Det saknas föremål och numren –  i den mån de gamla lapparna med snören finns kvar – stämmer inte. Många saker, i högar och staplar, tycks över huvud inte vara katalogiserade. Varför?

I alla fall fortlöpte arbetet snabbt under närmare två veckor, i synnerhet Förars sakkunskap var nödvändig. Mera material kom in, bl.a. också genom mitt fältarbete. Stugan och kammaren inreddes, fotografen Erik Hägglunds interiörer från gårdarna sedan sekelskiftet 1900 var ovärderliga. Framstugan blev exempel på bohaget i en välbeställd gård. Allt var städat, skurat och rendoftande.  Mathilda, ”Westinskun” som hon kallades, var upprymd. Hon hade försummat sin affär, men nu bjöd hon på limonad och grisar (syltmunkar).

Jag bad att få avlägga rapport för styrelsen, det var redan i början av augusti, mitt fältarbete led mot slutet för denna gång.

Det dramatiska mötet

Mötet leddes av ordföranden för museiföreningen, Paul Richard Fredriksson, teolog och föreståndare för Vörå folkhögskola sedan 1921, nu pensionerad. Sekreterare var kyrkoherden Håkan Bäck. Närvarande var, förutom Rasmus och Westin, åtminstone ledamöterna Elvi Grans, handarbetslärare, Johannes Ollus, forsttekniker och Johan Erik Enges, bonde i grannskapet.  I mitt andragande, som följde på en vandring genom manbyggnaden, riktade jag skarp kritik beträffande både tidigare katalogisering och vård av samlingarna, påtalade oförklarliga luckor samt framförallt halvfärdigheten i hela museigården, som dock gjorde anspråk på hembygdsmuseum. Uppenbart var att tid och krafter inte räckt till. Mitt förslag var därför: a) att Verner Rasmus skulle befrias från uppdraget som föreståndare men kvarstå som sakkunnig rådgivare, b) att Lars- Erik Förars, som under arbetet visat både kunskap och gediget intresse, skulle utses till ny föreståndare. Beslutet skulle fattas på detta möte. Min ”ersättning” bestod av detta ultimata krav, jag behövde också ett fungerande museum för min forskning.

Rasmus vägrade hårdnackat att ge uppdraget ifrån sig, än mindre dela det med någon annan. Han hade, i sin ungdom, givits uppgiften av Jacob Tegengren[i]. Han hade samlat, kompletterat, utökat museet med många värdefulla ting. Detta i en tid och omgivning av föga förståelse för värdet av arbetet. Tidsbrist och knapphet hade stått i vägen. Han talade ännu om utställning ”i framtiden”, på två plan i magasinet, med Nordiska museet som förebild. På frågan om hur försvunna föremål skulle förklaras blev det förbluffande svaret: ”Kuka sen tietää![ii]

Nu skulle han alltså då, som gammal, ”kastas på sophögen”. Var det rätt? Vad hade han gjort fel?

Detta var förvisso en djävulsk komplott, driven av Westinskan med Lönnqvist som hantlangare! En häftig ordväxling, som inte tålde dagens ljus, följde mellan Rasmus och Westin. Hot, beskyllningar, invektiv, tillochmed personliga insinuationer haglade. Gammalt agg sedan år tillbaka steg till ytan – de samlade ju vardera också för eget museum, var konkurrenter på samma auktioner. När häftigheten närmade sig handgriplighet avbröt Ollus. Kritiken, konstaterade han, var berättigad, styrelsen hade varit försumlig, museet lämnats därhän. Man hade nu att se sig själv i spegeln. En uppryckning var av nöden, det gällde inte minst museets anseende i bygden. Det måste bli en omedelbar förändring. Han föreslog att Lönnqvists förslag skulle accepteras, Lars-Erik Förars väljas till ny föreståndare. Beslutet klubbades av, det var enhälligt. Ord som ”stöld” eller ”avsked” förekom inte i diskussionen.

Man skingrades i en stämning av betryckthet, sorg och vanmakt. Det led mot midnatt. Ovan dimman lyste Vörå kyrkas vita spira. Ett utropstecken över sanningen.

De två ideologierna  – Den etiska frågan

Vad hade gått fel? Rasmus fråga under stormen hade ingen av de närvarande kunnat besvara.

När jag något senare berättade om händelsen för min mentor på Litteratursällskapet, dr Ragna Ahlbäck, blev ett sammanhang av ytterst avgörande betydelse klart för mig. Så länge hon mindes hade det rått en tvist mellan Nationalmuseum å ena sidan och regionmuseer, t.ex. Österbottens museum, å den andra. Det gällde vikten av föremålens proveniens. Nationalmuseum , bl.a. statsarkeologen Nils Cleve, ansåg att om ett föremål en gång  införts i museets katalog var detta en ovillkorlig åtgärd. Tinget blev ett dokument. Det gick inte att senare, om exemplar eller varianter dök upp som kunde anses bättre, göra ett byte. Inte heller kunde kopior godkännas, vare sig som surrogat eller ”växelmynt”. På regionmuseer hade en annan princip följts: man kunde idka ett slags handel genom byte eller beställda kopior. Jag kom själv att, till min stora häpnad, något senare få belägg för denna metod när jag undersökte hur den ena brudkronan från Vörå hamnat på Österbottens museum. Storsamlaren Karl Hedman, har 1906 i sin katalog antecknat:

”nr 252 Krona från Vörå, messing, försilfrad. Har egts af brudkläderskan Johanna Tunis i Wörå, Tukkor by. — Jag låter göra åt henne en ny likadan och får jag således den gamla äckta. I mellangift gaf jag 30 mark. Den har länge begagnats vid bröllop i Wörå.”

Senare fann jag, att denna kopia i årtionden i Vörå gällt som äkta, tillochmed förvarats i bankvalv.  Lokalt kände ju ingen till bytesaffären. En sådan  bytesprocess förekom ännu på 1960-talet på Österbottens museum med kopierade föremål som intendenten Arne Appelgren visade för mig. Hedmans metod var känd. I historiken ”Ymnighetens hus” som utgavs till hundraårsjubileet 1995, anför journalisten Pelle Kevin flera belägg för Hedmans olika metoder. Förutom studenter och stipendiater på insamlingsresor anlitades uppköpare med direktiv att finkamma bygder. Hedman köpte på auktioner, dyrare ting betalade han själv och behöll, medan billigare köptes med museimedel. Förr eller senare skulle hans privatsamling uppgå i museet. ”Han bytte friskt nummer – i praktiken bytte han med sig själv – när samlingarna jämkades samman.” Proveniensen hade inte avgörande betydelse. Det var denna metod som synbarligen även Rasmus uppfattat som den gångbara, han spårade ju också upp föremål för museet i Vasa. Ibland var hans egen, ibland hembygdsmuseets samling, ”depå” för transaktionerna. Han hade också, som Hedman, tänkt sig att hans eget museum en gång skulle uppgå i Vörå hembygdsmuseum.

För en forskare på 1960-talet, med skolning i historisk källkritik, tedde sig metoden förkastlig. Hur skulle katalogiseringen göras? Ändå givarna, som donerat tingen i tron att de skulle förbli på bygdemuseet, och som kanske ville återse dem? Saken hade i hög grad en moralisk dimension. Men också en vetenskaplig funktion. Bygdemuseerna hade sin förlaga i Skansen som Artur Hazelius grundat 1891. Dess ledstjärna var ortskaraktären. Skansen hade blivit förebild för det lokala kulturarvets bevarande i hela Europa. Privata samlare av konst och antikviteter hade rätt att hantera sina samlingar enligt smak, plånbok och varierande intressen. Ett lokalt museum däremot, drivet av en förening, var en institution av allmännyttig karaktär. Vörå hembygdsmuseum hörde till sistnämnda kategori.

Skillnaden mellan en ”rörlig” samling efter fritt tycke, och ett museum byggt på systematisk inventering, speglade två ideologier i det europeiska museets utveckling. Den var avgörande för bedömningen av hur museiarbetet i Vörå skulle fortsätta. Föreståndaren kunde inte spela två roller.

Epilog. Det unika?

Rasmus karaktär som en utpräglad, för att inte säga manisk samlare, kan ses mot denna ideologiska bakgrund. Han var en sista skugga av en typ ”kännare” som fötts med den moderna, jagcentrerade människan och hennes självbild på 1500-talet.  I sin mest typiska form som renässansfursten med Kunst- och Wunderkammer, en maktgestalt som manifesterade sin status i museet, hela världen, natur och kultur, utsökt eller oäkta, behärskad i ett rum. Samlaren fortlevde ännu på 1600-talet, men sopades bort av förnuft och exakt vetenskap under 1700-talet.

Verner Rasmus var, tolkad mot denna fond, en anakronism. Det är inte genom sin samling kaffekoppar, som ofta framhålls, som han är ”unik”, de hör till de vanligaste objekten. Rasmus är unik som samlarmänniskan som – besatt av de rara tingen – komponerar och regisserar sin egen värld.

År 1986, till hembygdsmuseets 20-årsjubileum, inreddes framstugan med utställningen ”Status och välstånd i Vörå på 1770-talet”. Gästgivarvärdinnan Beata Hansdotter Murkais bouppteckning exponerades med daterade föremål, till två tredjedelar ur museet. Detta var resultatet av ett systematiskt samlande baserat på fältarbete, levande tradition med det ortstypiska som ledstjärna.

Av en händelse möts Rasmus och jag då i snabbköpet i Vörå City. Han känner omedelbart igen mig, ser mig stint i ögonen och säger med hög röst så alla kringstående hör: ”Det var inte särskilt snällt av Lönnqvist att kasta en trotjänare på sophögen”. Nej, det var inte snällt – det var grymt. I dåvarande situation bedömde jag det som enda utvägen. När sanningen, svaret på Rasmus fråga, senare stod klar var det redan för sent. Också tingen kan besitta en förödande makt. Ideologier kan, om de kräver en omutlig princip, vara ödesdigra – även i den oskyldiga museivärlden.

Källor

Artiklarna i Hembygden, Organ för finlandssvenskt hembygdsarbete, utgiven av Finlands Svenska Hembygdsförbund  Nr 4/2018:

  • ”Från Rasmusbacken till Rasmusbacken: Ulrika Rasmus visar och vårdar Verner Rasmus unika kulturarv” s.4-7
  • Verner Rasmus var ett bygdeoriginal och en samlare” s.9 -9.

För artiklarnas text, liksom även de formuleringar som här citerats, står antagligen redaktören Tom Sandström, även verksamhetsledare för nämnda förbund.

Bo Lönnqvist, Dräkt och mode i ett landsbygdssamhälle 1870- 1920. Helsingfors 1972. Finska fornminnesföreningen. S. 237.

Bo Lönnqvist, Dräktforskning i Vörå på 1960-talet. Folkdräkten i kalejdoskop. Nordiskt dräktseminarium 6-10.8.2012 Vörå. Brages Årsskrift 2012-2013,s.19-24 (med sammandrag på finska).

Runsauden talo Ymnighetens hus. Österbottens museum 100 år. Vasa 1995, s. 36, 39, 57, 71. Text Pelle Kevin. Foto Gunnar Bäckman.

Muntligt meddelande av Lars-Erik Förars 7.11.2018.

Professor Ann-Mari Häggman, min forna kollega, tackar jag för värdefulla kommentarer beträffande textens innehåll och språk.

21 o. 30. 11. 2018 reviderad version av text från 28.10. 2018, refuserad av tidningen Hembygden 20.11.2018.

[i] Österbottnisk författare med stort intresse för bl.a. ornitologi och arkeologi.

[ii] ”vem vet”