TYSKARNA, FINNARNA OCH SKOGEN

Bo Lönnqvist

 

1. Skyddet av naturen och människan – två grenar av samma träd

I december 2017 publicerades i den största finska dagstidningen Helsingin Sanomat ett reportage om ”kampen mellan skogen och gruvan”. Texten gav en detaljerad bild av en grupp aktivister som under fem år försvarat skogen i Hambach vid Düren-Bergheim, i Nordrhein-Westfalen. Det är en ”urgammal” skog som hotas av gruvdrift för brunkol. Kampen är dock förgäves, konstaterar tidningens reporter. Årligen minskar denna lövskog med 70-80 hektar som gruvan ”sväljer”. Förr omfattade skogen flera tusen hektar med många hundra år gamla ekar och bokträd, i dag finns bara en liten remsa kvar. Den avgränsas av industri, motorvägar och täta stadsområden. Om avverkningen fortgår, som energibolaget RWE planerar, är det slut med skogen efter tre år. En paradox är, enligt artikeln, att gruvdriften också går mot sitt slut, till följd av trycket på Tyskland att minska luftföroreningarna. Koldioxidutsläppen är stora, i synnerhet i Hambach. Frågan är politiskt brännbar, gruvbolagen idkar lobbning och man hänvisar till arbetsplatserna.

En liten grupp klimat- och miljöaktivister flyttade till Hambach-skogen för fem år sedan, varefter gruppen utökats till ett tjugotal. Aktivisterna har ockuperat platsen, de bor i ett trettiotal hyddor uppe i träden, med rum för sjuttio sovplatser. Man kan stanna här i flera veckor. Någon kommer bara för kortare tid, andra bor här. Mellan aktivisterna och skogsmaskinerna står polisen och gruvbolagets vakter, polisen har även använt tårgas för att flytta ockupanterna. Reportaget beskriver i detalj hyddornas läge i träden, utrustning såsom kaminer, gasspisar och kök. Journalisten observerar att aktivisternas apparition visar medveten brist på hygien. Primitiviteten uttrycker en alternativ livsstil utan hierarkier. En aktivist är en 27-årig sociologistuderande från Köln, som medför byggnadsmaterial och redskap som ett konstkollektiv donerat. Också mat får man i gåva. Han säger att rörelsen hela tiden blir mera ”borgerlig”, samtidigt som det politiska trycket att stänga gruvan ökar. ”Påståendet att brunkol behövs för att trygga Tysklands energibehov är lögn. Energiförsörjningen i Europa är inte längre nationell. Tyskland exporterar mera än vad man importerar och gruvbolaget säljer där man får högsta pris.” Aktivisterna är pessimistiska, skogen är förlorad, bolaget pumpar bort grundvattnet och träden torkar. I träden bor också fladdermöss och andra smådjur, som miljörörelsen försöker flytta. Men det är bara ”gröntvätt” enligt aktivisterna, det gäller ju inte bara skogen, utan generellt klimatförändringen. När reportaget görs, har en domstol nyss börjat behandla miljöaktivisternas klagomål, varför förbud att hugga utfärdats. Det är tid för en fest [1].

I samma tidning ingår ett annat reportage som också gäller skogen, i detta fall i Finland. Här är det dock inte försvaret av skogen som är det centrala, utan försvaret av människan. I det tätt bebodda sydvästra Finland har under 2000-talet vargar blivit ett akut problem. Ett riksomfattande projekt genom Naturresursinstitutet kartlägger, med hjälp av Finlands jägarförbund och frivilliga, vargens spridning i hela landet och vargarnas rörelser i flock. Man är intresserad av djurens genetik (DNA-prov) och stammens sociala struktur.

Sedan ca tio år återuppstår, när vintern kommer och spår av djur syns i snön, diskussionen om vargens förekomst och stammens storlek. Jägarna har en annan uppfattning än biologerna. Man misstror myndigheterna. Åren 2005-2006 beräknades antalet vargar till 250-300, men 2017 till endast 150-180 [1].

Människorna i tätorter är rädda för vargen. Man vill ha mera kunskap som man kan lita på. Vargar nära bebyggelse har skapat oro, även om få människor sett en varg räcker det med spåren. TV och sociala medier sprider snabbt varghistorier. Man vågar inte gå ut på kvällen då man hört att vargar visat sig på gårdsplaner och dödat hundar. Man kör barnen med bil till skolan. Lokala jaktföreningar anser att vargar som rör sig nära bosättning borde skjutas. Endast polisen har rätt att skjuta vargar när de anses vara farliga. I Finland hade vargen börjat utrotas med anställda ryska vargjägare på 1880-talet. Biologer anser att vargen är ett skyggt djur som inte anfaller människan om den inte ofredas. I dag är boendeidealet en urban livsstil, men i ett hus på landet. På en fårfarm, där vargar rivit djuren, frågade ägaren vad ”leva i samverkan med vargen” betyder. Vargen har spritt sig från Ryssland till hela västra Finland. En orsak är att det nuförtiden finns mycket älg och hjort. ”Vi föder ju vargen”, säger en biolog. I stället borde man, genom att skjuta enskilda, närgångna djur, lära vargflocken att människan är farlig.

+++

Liksom i Tyskland är polariseringen mellan två intressegrupper skarp. Det finns dock en avgörande skillnad när det gäller argumenten. I Nordrhein-exemplet vill aktivisterna skydda skogen mot den farliga människan. I Finland är det människan som skall försvaras mot vargen i skogen som har blivit farlig.

Men också i Finland är motsättningen mellan orörd och exploaterad skog skarp. Kritik riktas mot kalhuggning av skog, trots att metoden när ny skog växer upp, befrämjar biodiversiteten. Kalhygge har nämligen samma verkan som bränder och stormar haft i århundraden. Naturresursinstitutets genreserv omfattar en granskog om 500 hektar. Naturvårdare anser att den borde fridlysas helt. Skogen ”klarar själv bäst att bevara genernas mångfald — och naturenlig gammal skog är ett livsvillkor för många arter ”. Men Finland är, hävdar institutet, aktiv deltagare i FN:s avtal om biologisk mångfald. Det förutsätter skogsvård, d.v.s. gallring och plantering. Staten äger stora delar av skogen i Finland, den sköts av Forststyrelsen. För miljöaktivister och ornitologer är staten en fiende, indirekt en partner till cellulosaindustrin. Härvid finns en likhet med Tyskland.
Sveriges landsbygdsminister och Finlands jord- och skogsbruksminister betonar, i en debatt med anledning av 100-årsjubileet för Finlands självständighet 1917, att det gemensamma målet är en ”hållbar skogsskötsel och nya produkter och processer”. Man arbetar tillsammans för en ”progressiv klimatpolitik och för att förmå EU att inte begränsa det nationella självbestämmandet över vår skog”. ”Skogen skall bidra med jobb och hållbar tillväxt — samt till utvecklingen av en växande bioekonomi”. Över tid har skogsbruket i båda länderna blivit ”alltmera ansvarsfullt — och skogen har lyft våra länder ur fattigdom”, skriver politikerna. Här kombineras resursanvändningen med en retorik med nationalromantiska drag. I Finland är det skogsindustrin som från och med 1870-talet förändrat konstellationen natur – människa. I Sverige syftar man på järnindustrin, skapad redan på 1300-talet i skogsbältet i Mellansverige, t.ex. Stora Kopparberget – i dag den globala trädkoncernen Stora-Enso [2].

Kampen om naturen har på argumentationsnivån flyttats från det nationella till det globala. När Finland blivit självständigt förde 1918 biologerna fram naturskyddet som en omfattande samhällsfråga och en ”fosterländsk plikt”. Ett praktiskt naturskyddsarbete borde inledas för att motverka ett hänsynslöst utnyttjande av naturmarkerna. Människan måste skydda naturen mot människan, mot den moderna kulturen som är inriktad på materialism och mekanism. Kameran t.ex. skulle tas i naturskyddets tjänst. ”Kulturens egenart hos ett folk betingas innerst av landets natur”. Den direkta förebilden för detta program var professor Hermann Conwentz och naturskyddet i Tyskland. Här fick man också begreppet ”urskog” [3].

2. Filosofiska aspekter på naturens Janus-ansikte

Motsättningarna i modern tid hänger samman med föreställningen om räddning för naturen och mänskligheten på biologisk väg å ena sidan, farligheten i det vilda å den andra. I båda fallen utgör hotet det centrala, men aktörerna varierar från människan till – som i fallet ovan – djuret vargen.

Filosofen Juhani Pietarinen har definierat fyra allmänna attityder när det gäller människan och skogen: utilism, humanism, mysticism och primitivism. Även om det inte rör sig om ”rena typer” fångar kategoriseringen väsentliga element i relationen människa-natur.

Utilismen har sin början med den moderna vetenskapens nyttofilosofi under 1600-talet. Nu utformas genom den ”possessiva individualismen” tanken att människan har en ”naturlig” och obegränsad rättighet att skapa välfärd (Francis Bacon, Thomas Hobbes). Naturen är den gränslösa resursen som styrs av kausala lagar. Genom utvecklad teknik kan nyttan maximeras och problemen lösas på ett positivt sätt. – Problemen uppstår, enligt filosofen, när det inte är säkert att tekniken resulterar i välfärd, men resurserna ändå förstörs. Kunskapen om de komplicerade sammanhangen kan vara bristfällig, verkningarna, t.ex. miljöföroreningar över en längre tid, omöjliga att förutse. Långsamma beslut förvärrar effekterna, verksamheten blir kontrafinalistisk, katastrof kan ej undvikas. Det finns inte plats för ett traditionellt kulturideal, humanismen förkvävs.

Enligt den humanistiska traditionens ideal bör människan utvecklas mångsidigt. Också naturen lever i ett outvecklat stadium och kan förädlas. Det är människans plikt att ”odla” både själen och naturen (Hegel, ”Bildung”). Ett resultat är ”kulturlandskapet”, i staden och på landet, såsom parker och trädgårdar. ”Urskogarna”, den orörda naturen däremot, är skrämmande, men kan genom människans intellektuella, etiska och estetiska förmåga kultiveras (Fichte). Detta berättigar att väcka naturens oanade möjligheter dock utan förstörelse. Människan kan ju utvecklas kontinuerligt och naturen skall tjäna människan, förädla det etiska och estetiska sinnet så att en andlig jämvikt uppstår.

Pietarinen anser att det nationella uppvaknandet i Finland under 1800-talet, som sker under inflytande av Hegels filosofi, inte skulle ha blivit så genomgripande utan relationen till urskogen. Skogen representerade den mest ädla och ursprungliga finskheten. Nationalkänslan krävde emellertid dock även en användning av skogen för skapandet av välstånd. Denna paradox har genom hela industrialiseringen och urbaniseringen i Finland varit ett ständigt problem. I användningen av skogen har både ”ekonomiskog” och ”naturskydd” betonats som de centrala elementen. Också i Tyskland lyfte t.ex. Wilhelm Riehl fram faran med att skogen under kort tid gjordes möjligast vinstbringande, på bekostnad av dess historiska karaktär och värdet som ideal för den sociala och estetiska fostran. Humanismen skall värna om ”nationens idé”, vilket betyder en bevarad ursprunglighet i ett statiskt tillstånd. – Då det ter sig svårt att offra naturen enbart för människans behov, vilket skulle ha samma följder som utilismen, betonar filosofin en jämvikt som inte hotar humanismens grundläggande mål. Denna nås genom ökad kunskap.

Som tredje aspekt analyserar Pietarinen mysticismen. Mystikern söker en upplevelse av enhet med naturen, en panteistisk föreställning om en enda stor helhet. Tid och rum försvinner, människan närmar sig evigheten och det heliga. Den amerikanska transcendentalismen är ett led i denna uppfattning (Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau) liksom ekofilosofin. Naturupplevelsen, människolivets högsta mål, nås genom intuition och inlevelse. Vetenskapen och tekniken våldför sig på naturen och förstör därmed människans möjligheter. Naturens helighet kan ändå inte förintas slutgiltigt. – Mysticismen kan, enligt filosofen Pietarinen, fungera som ett individuellt val och även förhindra en hänsynslös rovdrift. Men mysticismen löser inte konflikten mellan välfärdsmålet och bevarandet av naturen.

Den biologiska kunskapen såg sedan början av nya tiden på 1600-talet, naturen som en enhetlig, kontinuerlig kedja. Varje länk var oersättlig. Genom evolutionismen ifrågasattes människans särställning. Människan är bara en art bland andra. Då hon likväl klarat sig bäst har hon rätt att använda naturen, hävdar t.ex. socialdarwinismen. Ett konsekvent krav på jämställdhet mellan människa och natur leder till den fjärde kategorin i det attitydfält Pietarinen presenterar: primitivismen. Den finske biologen Pentti Linkola har betonat, att naturvännens enda ideal bör vara att erkänna livets rikedom och en möjligast stor variation av arter i ett tillräckligt stort livsrum. Naturen har ett egenvärde, ett rikt och livskraftigt ekosystem, där alla element är likvärda. Människan har bara samma rätt som andra arter. Hon är farlig då hon förstör rikedomen och den spontana vitaliteten. Det enda etiskt hållbara målet är att avstå från teknik, vetenskap, bekvämligheter, nöjen, hög utbildning, jämlikhet och individens frihet. Endast en anspråkslös livsstil, som berövar naturen så litet som möjligt, är acceptabel, alltså en återgång till ett primitivt liv. Biologen Linkola lever sedan lång tid som fiskare vid en insjö. – Människan måste alltså överge sin unika position. Problemet är dock att dagens människa inte frivilligt avstår från välståndet. Hur skall tvånget genomdrivas? Primitivismen kan som etiskt mål vara respektabel men är som livsform fullständigt orealistisk [4].

+++

I vilka filosofiska perspektiv kan det tyska Hambach-fenomenet och det finska varg-exemplet tolkas?

Hambach-aktivisterna protesterar mot utilismen, som de uppfattar som ett hot mot naturens egenart och därmed mot hela mänskligheten. De anser att den mänskliga exploateringen nått en punkt då den föröder sig själv. De söker alternativ. De lever likväl i ett välfärdssamhälle, deras bakgrund är ”borgerlig”. Alternativet har drag av mysticism, ett tillstånd av orördhet, en passiv väntan på något kommande. Man anar dock att detta numera är en utopi. Aktivisternas ideal kan tolkas som en individuell primitivism, en demonstration av ansvarsmedvetenhet, i praktiken dock resultatlös. En symbolisk kamp i ett tillstånd av maktlöshet.

I den finska vargfrågan betonas samspelet mellan människa och natur. Man söker jämvikt, men på människans villkor. Detta kan tolkas som en form av humanism. Problemet skall lösas med fysiska gränser: varg-reviret och mänskoreviret. Denna utpräglade dualism revitaliserar och markerar den gamla uppdelningen i kultur och natur, gränsen mellan det civiliserade och vilda, det trygga och det farliga. Civilisationen har dock övermakten. ”Jämvikten” är teoretisk och ett argument i retoriken. Livet är inte ett statiskt tillstånd.

3. Historiskt kalejdoskop: från utilism till existentialism

Finland
I ett historiskt perspektiv är den dominerande synen på skogen i Finland utilistisk, sedan 1870-talet med romantiska inslag. Skog finns i all oändlighet, ny skog växer upp. Man har bränt skog, huggit skog, skapat odlingar och bebyggelse genom att röja undan skogen, men också flytt undan krig och sökt bot mot sjukdomar i skogen. Skogslandskapet har ”alltid” förändrats, är den dominerande föreställningen.

Skogen är utan tvivel kärnan i finnarnas identifikation med landet och formar ständigt självkategoriseringen. En vanlig skämtsam, kollektiv figur är t.ex. ”skogsfinnen” (fi. metsäsuomalainen). Skogskunskapens och skogsterrängens avgörande betydelse i krigskampen mot Ryssland 1939-40, 1941-44, är ett ledande tema i det kollektiva minnet, som odlas i film och litterär tradition. Skogen blev Finlands och kulturens skydd mot barbariet i öster.

Som nationalegendom betraktas bilderna av skogen i fosterländska sånger och i reklamen för turismen, främst sedan 1920-talet. Moar av tall och lövskog vid insjöns stränder har karaktären av arketyper, som metonymier på finska sedlar och som motiv på frimärken.

Genom urbanismen har skogen dock även kommit att uppfattas som ett hot. En ny relation till träden har uppstått. Gamla träd på kyrkogårdar, i parker eller tätorter blir farliga. Tidigare var de en stolthet, i dag måste de fällas. Ekonomiskt och trafikmässigt dyra snöstormar, då stora delar av landet blir utan elektricitet, har resulterat i uthuggna, 30 meter breda gator för kraftledningar i skogarna.

Då skogen i dag, enligt en socialpolitiker, ger rum för en livsstil utanför det nödvändiga, sker det en förskjutning från det profana vardagslivet till ett ”sakralt” fält. Skogen är centrum för fritidens aktiviteter. Relationen formas genom kulturella och ideologiska sinnebilder. I skönlitteraturen blir skogen ett inre själslandskap i en trygg värld, årstiderna i skogen skapar naturens rytm och en evig cyklisk tid. Grunden för skogsrelationen borde läggas redan under barndomen, t.ex. genom aktivitet i scoutrörelsen. En så djupgående relation, men på samma gång kritiskt reflekterande, som den skogvaktaren Peter Wohlleben ger uttryck åt i ”Trädens hemliga liv” (2016) kan dock inte ännu dokumenteras i Finland.

Den växtliga skogens andel av Finlands yta är 20 miljoner hektar eller 66 % (2006). Det är inte förvånande att skogen uppfattats som en ändlös resurs. Landet ses som ett av världens viktigaste skogsbruksländer. Skogsbruk, skogsbrand, skogsforskning, skogsförbättring, skogslagstiftning och skogsindustri är dagliga begrepp i media, politik och kulturliv. Skogsbrukets utvecklingscentral ”Tapio” (1907) har namn efter skogsguden i Kalevala och skogens centrala roll i eposet avspeglas i språket och alla konstarter, från måleri till musik. I hela mellersta, östra och norra Finland baserades den nomadiserande livsstilen på svedjebruk och tjärbränning. Begreppet ”kulturlandskap” avser främst spår av sådan verksamhet, inte parker eller odlingslandskap. Under nödåren på 1860-talet blev ett effektivare jordbruk målet för befolkningspolitiken. Skogar och kärr blev ett hinder för bebyggelsen, de måste röjas och utdikas. Men genom träindustrins etablering på 1870-talet uppstår motsättningen mellan nationalkänslans skog och exploateringen. På 1960-talet börjar kampen om skogen mellan industrin och naturvården, ”skogskrig” blir en daglig nyhet.

Fortfarande associerar namn på huvudstaden Helsingfors moderna förorter, t.ex. Svedängen – Paloheinä, Ladusveden- Latokaski, till primitiva näringar. Utlänningar fäster sig vid att urbana bostadshus byggs inne i skogen. Arkitekterna definierar en specifik ”skogsarkitektur”. Presidentens privatbostad i skogen utanför Helsingfors heter Talludden -Mäntyniemi. Den skapades 1993 av de mest kända arkitekterna och formgivarna som ett ”Gesamtkunstwerk” med material ur den finska naturen. En ny trend är att bygga höghus av stock också i stadsmiljö, t.ex. i den östfinska centrala staden Joensuu, där ett 50 meter högt hus i 14 våningar byggs av trämaterial från firman Stora Enso [5].

Tyskland
I de kulturhistoriska-etnologiska analyserna ses skogen som ett kollektivt fenomen. Albrecht Lehmann har 1999 i ett större arbete ”Die Deutschen und ihr Wald” analyserat ”Menschen und Bäume”, ett tema som han behandlat också i en studie i det fransk-tyska mentalitetshistoriska verket ”Deutsche Erinnerungsorte” (2001). Lehmanns utgångspunkt är skogen som kollektiv symbol, en kontrast till den teknokratiska, industriella världen. Arbetet bygger på ett stort enkätmaterial, författaren pekar på beröringspunkter med Wilhelm Mannhardt och bröderna Grimm. Under åtta teman, i ett historiskt perspektiv med början i tidigt 1800-tal, diskuterar och exemplifierar Lehmann fenomen som: den romantiska skogskänslan, den nationalistiska skogsideologin, eken som symbolträd, skogen som den eviga karaktärsdanaren – inte minst som uppfostringsprogram för nationalsocialismen, vidare skogen som överlevnadsresurs i kristid, samt dagens skogsmedvetenhet. På en annan nivå är skogen ett element i föreställningarna om skönhet, skogen bildar ett ”Gesamtkunstwerk”.

Skogen lever sålunda som ett mångtydigt exempel på symbolförvandling – en politiskt förlorad, men estetiskt bevarad kulturell resurs i tyskt liv. Ur mentalitetshistorisk aspekt utgör skogen ett kalejdoskop av nationalstatens gemenskapsetos och självmedvetenhet, stereotypier av människan och trädet samt segt levande traditionsmönster, såsom minnen och önskningar, kunskap och erfarenheter, berättelser och föreställningar. Skogen erbjuder allt vad man kan önska, uppleva och utnyttja. Skogen är en nisch för identifikation och en metafor för naturen överhuvud, liksom för barndomsvärldar och livsträdssymbolik, för sagoberättelse och tidshistoria, nutid och forntid, modernt och förgånget, ekologi och politik.[6]

Likheterna med Finland är uppenbara, även om vissa drag i den tyska mentaliteten förefaller mer explicita. I det följande ytterligare ett försök till fördjupad tolkning av sinnebilden skog.

4. Nya maktrelationer i ett imaginärt landskap

Civilisationshistorikern Simon Schama har, med bakgrund i den kända urskogen i Bialowieza i nordöstra Polen och Litauen, beskrivit skogen som ”ett sätt att se, att återuppväcka” något som ägs, men som inte kan urskiljas. Skog är ”landskap och minne” (1995), en idé att utforska vad man ännu kan finna. ”Det är — att lyfta fram” den bredd, ålder och komplexitet som finns i landskapstraditionen, t.ex. myter, minnen, urskog. Schama relativiserar den kontrast mellan kultur och natur som han ser i den västerländska världen. ”Landskap är kultur innan de blir natur; mentala föreställningar projiceras på skog, vatten och berg”, är huvudtesen. Landskap som metafor symboliserar det varaktiga och blir därför ett centralt element i nationell identitet och nationella institutioner.

Skogen framstår i detta perspektiv som kärnan i hela naturen och därmed som en existentiell del av civilisationen. Träden är heroiska gestalter. Skogen är ett heligt rum, den erbjuder tröst och skydd, ett livsrum för sinnen, uttryckt t.ex. i arkitekturens och konstens språk. Men skogen är även en plats där det ursprungliga, det obändiga, det oförutsedda, rövare och de fredlösa finns. I skogen går gränsen för allt levandes existens. Den kunskapsarkeologiska metod som Schama använder lyfter fram ögonblicket av igenkännande som essensen i ”genius loci” [7].

Schamas analys föranleder, mot bakgrunden av de exempel som denna studie inleds med, frågorna: Är den moderna människan på väg att söka en förlorad skog? Är det i fallen Hambach och den finska vargen frågan om en odefinierbar känsla av förlust av hela den mänskliga existensen?

Utgår vi från Schamas landskapsmetafor som en symbol för det varaktiga, står skogen som ett bärande element i en existentialistisk syn. I anslutning till temat ”Kulturen der Sinne” har Silke Göttsch analyserat lantligheten, längtan till naturen (Ländlichkeit), också med utgångspunkt i Thoreau. Bron mellan historiska narrativ och aktuella erfarenheter av land och natur, kommuniceras genom sinnena som språk och delas därmed socialt. ”Es geht bei Ländlichkeit, so wie das in meinen Überlegungen verstanden werden soll, nicht um konkrete Räume, die auf dem Land im Gegensatz zur Stadt zu finden sind, sondern vielmehr um Zuschreibungen, die Räume erst erstehen lassen, also um Vorstellungen und Deutungen, die stets sozialen Aushandlungsprozessen und historischen Transformationen unterliegen.“

Den rumsliga gränsen mellan stad och land är bl.a. genom nya medier och intensiv mobilitet och kommunikation inte längre entydig. Ej heller är lantliga regioner längre överskådliga. Gränsdragningar görs utgående från skilda rumskoncept och nyttjandeaspekter. Dessa förhandlas moraliskt, etiskt och socialt [8].

Lantlighet betyder i den meningen en imagination, en atmosfär som förlänas ett rum. Imaginationen är resultatet av historiskt situerade och kulturellt förmedlade förhandlingsprocesser av rummets inneboende erfarenhetshorisonter. Till imaginationen hör som komplement ett motrum. Är detta ett rum tomt på liv?
Men om skogen alltmera får karaktären av ett imaginärt landskap öppnas ett fält för ambivalens och därmed osäkerhet. Det är en sådan osäkerhet som både fallet Hambach och vargen i Finland exponerar. När människan genom den moderna tekniken uppfattar sin situation som både oantastlig men samtidigt hotad och försöker eliminera alla risker, uppstår frågan om vem som egentligen har makten över naturen. På ett konkret plan gäller det den fromma idén om jämvikt mellan ekologiska och ekonomiska behov lika väl som multinationellt ägarskap över gränser. Sistnämnda motsvarar ju inte den politiska retoriken om ”nationell självbestämmanderätt”. Imaginationen är ett fält för konflikter av bådeinstitutionellt och individuellt slag. Vem har banden och nyckeln till naturen?

Naturen och skogen som ett rörligt illusionsrum, aktualiserar slutligen också frågan om makt och vanmakt. När makt, enligt socialantropologen Abner Cohen och kulturfilosofen Michel Foucault, definieras som en rörlig sockel av styrkeförhållanden, och vidare av ojämna och ojämlika relationer som oupphörligen skapar nya tillstånd av makt, både lokala och instabila, blir naturen en bricka i det spel som styrkeförhållanden och strategier driver. Härtill kommer att symbolerna är ambivalenta, mångtydiga och sålunda manipulerbara. Mot denna bakgrund uppstår nya frågor: Vems skog talar man om? Vem för skogens talan? Vem har makten att tolka relationen människa – skog? [9]

Inför julen 2017 gjorde ett varuhus i Helsingfors i sitt bildmagasin reklam för modekläder som julklappar. Medan modet för kvinnor associerade till sammet och kashmir, var plaggen för mannen valda med tanke på huggandet av julgranen i skogen! Så ordnas det vilda, herrelösa i skogen in under det föreställda, en frihet genom disciplin. Idealet om urmänniskan och urskogen skapar en jämvikt mellan naturens herre och naturen som herre.

Noter och kommentar

[1] ”Metsän ja kaivoksen taistelu”, Anna-Liina Kauhanen. Helsingin Sanomat 3.12. 2017. – ”Sudet kartoitetaan dna:n avulla”. Ibidem.

[2] Tidningsartiklar och reportagen i författarens ägo. ”Skogen ett av de starkaste gemensamma intressena”. Hufvudstadsbladet Helsingfors 27.10.2017). – Simo Hannelius: ”Metsät vihreiden trollien hampaissa”.Tieteessä tapahtuu 2/2018.

[3] Rolf Palmgren: Naturskydd och kultur I. Helsingfors 1920.

[4] Juhani Pietarinen: Man and the forest: four basic attitudes. Summary. -Original: Ihminen ja metsä:neljä perusasennetta.- The forest as a Finnish cultural entity, Ed. Aarne Reunala & Pekka Virtanen. Original: Metsä suomalaisten elämässä. Monitieteellinen seminaari 18-19.12. 1986. Silva Fennica 1987, Vol. 21 N:o 4. The Society of Forestry in Finland. – Citat och hänvisningar till filosoferna enl. Pietarinen .

[5] The Forest as a Finnish cultural entity (not 4), Texter på finska med engelsk resumé: Matti Leikola: “Leading ideas in Finnish silviculture”; Jussi Raumolin: Under the shelter of forests; Eero Julkunen & Altti Kuusamo: Images of Forests in patriotic songs and forest advertisements; Martti Linkola: The forest as a cultural landscape; Pirkkoliisa Ahponen: The forest in way of life studies; Pirkko Siltala: The security of the forest; Pekka Suhonen: Forest and literature; Aimo Reitala: Forest in finnish art; Juhani Pallasmaa: The architecture of the forest; Pekka Virtanen: The forest in finnish folklore; Årsboken Vuosilusto 11, utgiven av Metsähistorian seura och „Lusto“ Suomen Metsämuseo. Thema „Metsä tekee hyvää!.” Tampere 2016. Artiklar av historikerna Heikki Roiko-Jokela och Ilkka Nummela; Sampsa Oinaala: „Metsäkansa oppi pelkäämään puita“. Helsingin Sanomat 31.12. 2017. – „Pohja metsäsuhteelle rakennetaan jo lapsuudessa“. Helsingin Sanomat 17.6.2017; Peter Wohlleben: Das geheime Leben der Bäume. Was sie fühlen, wie sie kommunizieren – die Entdeckung einer verborgenen Welt. Ludwig Verlag 2015.

Sv. övers. Trädens hemliga liv. Norstedts 2016, Falun 2017; Ur litteraturvetenskaplig och litterär synvinkel, se Jahrbuch für finnisch-deutsche Literaturbeziehungen. Nr.49 2017 Deutsches Bibliothek Helsinki Helsingfors.

[6] Albrecht Lehmann: Von Menschen und Bäume. Die Deutschen und ihr Wald. Rohwolt 1999. – idem: Der deutsche Wald. Deutsche Erinnerungsorte III, herausgeg. von Etienne Francois und Hagen Schulze. Verlag C.H. Beck München 2001, s.187-200.

[7] Simon Schama, Landskap och minne. En civilisationshistoria. Sv. översättning Gunilla Lundborg Gedins Förlag 1997. – Original Landscape and Memory (I) Wood. 1995.

[8] Silke Göttsch-Elten: Ländlichkeit als sinnliche Erfahrung – zu einem Wahrnehmungsparadigma der Moderne. In: Karl Braun, Claus-Marco Dieterich, Thomas Hengartner, Bernhard Tschofen (Hg.): Kulturen der Sinne. Zugänge zur Sensualitet der sozialen Welt. Köningshausen & Neumann, Würzburg 2017, S. 62-65, 70-71.

[9] Abner Cohen: Two-Dimensional Man. An Essay on the anthropology of power and symbolism in complex society. Routledge & Kegan London 1974. Kapitel 5; Michel Foucault: Sexualitetens historia. I. Viljan att veta. Gidlunds förlag 1980 (1976). S. 117-125.