Att sälja sina rötter – Kulturarv och kulturarvsturism på Island

Sandra Rönnberg

 

Kulturarv är uttryck som samhället vill bevara för att dessa anses ha stor betydelse för samtiden. Det kan vara fråga om både materiella och icke-materiella uttryck som till exempel föremål, byggnader, berättelser, musik, traditioner, kunskaper och språk. Det är ett aktivt urval av minnen ur det förflutna som man tagit över från tidigare generationer och som man lever med i dag och sedan för vidare. Kulturarv skapas också i samtiden. Redan nu avgörs vad av det runt omkring oss som skall sparas till kommande generationer. Kulturarv hjälper oss att förstå både dåtid, nutid och framtid.

En del av kulturarvet är kulturmiljön. Detta är en miljö som människor har påverkat genom mänsklig verksamhet och aktivitet. Det kan vara fråga om fysiska landskap, bygder, regioner och anläggningar men också ortnamn och sägner som är kopplade till platsen. En organisation som arbetar med bevarande av kulturarv är UNESCO. Denna organisation samarbetar inom utbildning, vetenskap och kultur för Förenta Nationerna. UNESCO har instiftat bland annat konventioner om skydd för världens kultur- och naturarv (1972) och det immateriella kulturarvet (2003). Länder kan underteckna dessa konventioner och lovar då att skydda sitt arv. Dessa länder kan nominera sina kultur- och naturarv att bli världsarv. På UNESCO:s världsarvslista finns det 1073 världsarv, två av dessa tillhör Island.

 

Dåtiden i nutiden för framtiden

Island är ett ungt och modernt land med gamla traditioner och mycket rik kultur. På Island kan man se kulturarv på många ställen. Det som har format den isländska kulturen är landets isolering och naturen. Islänningar värnar om naturen, familjen och traditionerna. Språket är en viktig hörnsten för kulturen och det har bland annat format den litterära traditionen som kan spåras till de forntida isländska sagorna.

 

Ett isolerat sagoland

Under flera århundraden har det isländska språket förblivit nästan det samma, vilket gör det lättare för islänningar att ta del av den äldre litteraturen. Bland annat de isländska sagorna och Eddan är skrivna på fornnordiska som talades i hela Norden för 1000 år sedan. Att isländskan inte har förändrats speciellt mycket beror bland annat på att landet är en ö och därmed ganska isolerat. Språket har därför inte heller blivit påverkat av andra språk. En annan orsak är isländskans komplicerade böjningssystem som gör språket mindre mottagligt för lånord. Islands tidigare president Vigdís Finnbogadóttir har uppmärksamma hur viktigt det är att bevara det isländska språket. Därför har hon skapat ett internationellt institut: Institute of Foreign Languages, som lades under UNESCO:s regi år 2013.

I det forna Norden hade man en stark berättartradition. Under långa vintrar satt man hemma och berättade sagor för varandra. Detta upprätthöll den litterära traditionen och kunskapen om historien. Under flera århundraden har Island utvecklat en berättelsetradition utan like och islänningarna är mycket stolta över sitt litterära arv. De isländska sagorna är landets mest kända bidrag till världens litteratur. De isländska sagorna fördes vidare muntligt under flera hundra år före de sedan skrevs ned under 1100–1200-talet. Dessa sagor utspelar sig under tiden 800–1000 och är fulla av romantik, våld, intriger och visdomar. Sagorna handlar bland annat om naturen, krigare med övermänskliga krafter, slag med jättar, resor till Indien och fantasiländer. De är baserade på riktiga människor och händelser, men i något förbättrade versioner. Det finns olika genrer bland de isländska sagorna och den största genren är ättesagorna. I dessa är huvudtemat släktfejder, de handlar om konflikter mellan familjer och om deras ära. Exempel på ättesagor är Erik den Rödes Saga (Eiríks saga rauða), Njáls Saga (Brennu-Njáls saga) och Laxdalens Saga (Laxdæla saga).

Erik den Rödes Saga utspelar sig kring år 1000 och är nedskriven på 1200-talet. Sagan berättar om flera olika historiska händelser, bland annat upptäckten av Vinland. Njáls Saga är den längsta och kändaste av de isländska sagorna. Den är skriven i slutet av 1200-talet och utspelar sig under 1000-talet. Den är baserad på verkliga händelser och handlar om Gunnar och Njáls vänskap, när kristendomen kom till Island och blodsfejder. Övernaturliga element spelar också en stor roll i handlingen. En av de viktigaste ättesagorna är Laxdalens Saga. Den är skriven på 1200-talet och är en tragisk berättelse om en isländsk släkt och flera generationers öden under 900-talet och framåt.

En annan viktig del av den isländska litteraturen är Eddan. Edda är namnet på två isländska böcker: den Poetiska Eddan som även kallas den äldre Eddan, och Prosaiska Eddan, även kallad Snorres Edda eller den yngre Eddan. Den äldre Eddan är en samling av fornnordiska dikter och verser om gudar och hjältar från 800–1000-talet. Dessa fördes troligtvis vidare muntligt före de skrevs ned, och man vet inte vem den ursprungliga författaren är. Den yngre Eddan är skriven av Snorre Sturlasson år 1220 och är det mest berömda enskilda prosaverket från Norden. Det är en lärobok i skaldekonst och nordisk mytologi.

 

Bland huldufólk och asagudar

De isländska sägnerna handlar ofta om trolldom, svartkonst, häxor, jättar och troll. Dessa berättelser om det övernaturliga och händelser som inte kan förklaras, har alltid varit en stark del av livet på Island. När man talar om Island är det ofta man nämner något väsen som till exempel alver (huldufólk). Det övernaturliga finns med i det dagliga livet och många islänningar anser att det är naturligt. Det är viktigt att inte störa alverna, reta upp dem eller förstöra deras boplatser för då kan det hända någonting ont. Det händer att myndigheterna ändrar sina planer för till exempel byggen eller vägar för att inte påverka alvernas områden.

Asatro (ásatrú) grundar sig på naturreligion. Denna tro eller sed, är inte ett trossystem utan är fokuserad på traditioner, värderingar och balans med naturen. Det är ett sätt på vilket man lever och handlar. Asatro kom till Island under vikingatiden och var den dominerande tron före kristendomen. Under de senaste decennierna har asatron åter blivit livaktig och är den snabbast växande religionen på Island med över 3000 medlemmar. Av de mest kända gudarna eller asarna, kan man nämna åskguden Tor (Þór), den mäktigaste guden Oden (Óðinn) som härskar över de andra gudarna, Frej (Freyr) fruktbarhetens gud och Freja (Freyja) fruktbarhetens gudinna. Vikingarna ansåg att människorna levde i Midgård och asarna i Asgård. Asarna beskyddade människorna från jättarna som bodde i Utgård. Tor var människornas främsta beskyddare och slogs mot jättarna med sin magiska hammare, Mjölner. Man kan se spår av asagudarna även i vår vardag, några av våra veckodagar är uppkallade efter asarna. Till exempel tisdag är Tyrs dag (Tyr är Odens son), onsdag är Odens dag, torsdag är Tors dag och fredag är uppkallad efter Freja. I dagens populärkultur kan man också se inslag från den nordiska mytologin. Alver, jättar och dvärgar spelar en stor roll i till exempel författaren J.R.R. Tolkiens litteratur.

Snöns son och julkatten

Thorrablót (Þorrablót) är en midvinterfest på Island som har sina rötter i forntiden men ursprunget är inte helt klarlagt. I dag är detta en mycket särisländsk tradition som firas varje februari, när man hedrar vinterns beskyddare Thorri (Þorri), Snöns son. Under Thorrablót samlas man med sina vänner, äter mat, skålar för Thorri, berättar traditionella sagor, sjunger gamla visor och dansar. Man bjuder på så kallad thorrimat som består av traditionella rätter som surhaj, baggtestiklar, rökt lammkött, fårhuvud och stoppad leverkorv i fårmagsäck. Maten sköljs ned med brännvin som kallas för ”Svarta Döden”.

En annan speciell högtid för islänningarna är julen. Den isländska julen är fylld med olika traditioner som härstammar både från religion och folklore. Till exempel har inte islänningarna bara en jultomte utan 13. Dessa tomtar härstammar från troll som man förr använde för att skrämma upp barn med. Tomtarna bor uppe i bergen med sin trollmor Grýla och trollfar Leppalúði, och deras skräckinjagande katt, julkatten (jólakötturinn). Enligt isländsk folklore äter julkatten upp barn som inte får nya kläder till julen. I dag är dock dessa tomtar mycket snällare och varje tomte kommer ner en efter en från bergen före julen för att hämta små gåvor åt barnen.

 

A land of ice and fire and lopapeysa

Lokala specialiteter när det kommer till isländskt hantverk är ullvaror som vantar, mössor, filtar och den traditionella islandströjan (lopapeysa). Förr i tiden var det mest fiskare och bönder som använde dessa handstickade tröjor för att de är mycket varma och mjuka. I dag är det ett populärt plagg på Island och en viktig symbol för den isländska kulturen. Tröjorna är gjorda av ett speciellt ullgarn som kallas för lopi. Lopi är inte som vanlig ull för att de isländska fåren har varit isolerade och levt i ett speciellt klimat. Detta har gjort att ullen har utvecklats på ett annat sätt än andra fårs. Fåren är en viktig näring på Island, det finns mer får än människor bosatta på ön.

Naturen är väldigt viktig för islänningarna. Förutom kulturen är naturen en huvudpelare när det gäller den isländska turistindustrin. Landets natur är väldigt växlande och dramatisk med vulkaner, lavafält, glaciärer, fjordar, gejsrar, varma källor och vattenfall men det finns också gröna ängar, träd och fält av blommor. Ett av de mest kända landområdena och ett isländskt kulturarv är Thingvellir (Þingvellir) som också är med på UNESCO:s världsarvslista som ett kulturlandskap. Denna plats har en historisk betydelse, här grundades Islands riksdag Alltinget, år 930. Island betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva demokrati. För att beskydda den unika naturen och de geologiska särdragen i området har Thingvellir utsetts till nationalpark. Island har också ett naturarv; Surtsey som togs med på världsarvslistan 2008. Denna ö uppkom vid ett vulkanutbrott 1963 och är världens yngsta ö.

Islands dramatiska natur framträder också i den populära tv-serien ”Game of Thrones” där många scener är inspelade runt omkring på Island. Seriens popularitet har gjort att antalet turister har ökat på Island sedan det isbelagda landskapet första gången framträdde i serien. ”Game of Thrones” är baserad på romanserien ”A Song of Ice and Fire” av George R.R. Martin och han har bland annat tagit inspiration från de isländska sagorna till dessa böcker. Den isländska skådespelaren ”Islands starkaste man” Hafþór Júlíus Björnsson har också en roll i serien.

 

Kulturarv till salu

Turismen är en av de största industrierna i världen och kulturarv utnyttjas allt mer som en resurs inom turistbranschen. Kulturturism har funnits i flera hundra år men det är först under de senaste decennierna som det blivit allt vanligare att uppleva kulturarv och konsumera det. Detta har gjort att kulturarvssektorn blivit mer intresserad av att samarbeta med turismnäringen för att kunna skapa upplevelser, nya berättelser och göra miljöer levande för besökare. Man börjar se på kulturarv ur mer ekonomiska och kommersiella perspektiv. Kulturarv måste fungera som turismobjekt och som en kommersiell produkt.

Det positiva med att använda kulturarv inom turistbranschen är att kulturarven blir då mer attraktiva och uppmärksammas. Allt fler länder och städer har dragit nytta av kulturarv som produkt för att kunna marknadsföra sig och konkurrera med varandra. Museer har också fått en allt större betydelse gällande kulturarvsturismen. Museer har redan länge gjort sina miljöer levande med hjälp av det immateriella, men nu har man också börjat fokusera på att besökarna själv skall kunna medverka. Till exempel på Island ordnas medeltidsdagar och vikingafestivaler varje sommar. Man försöker också locka besökare med bland annat strider och händelser ur de isländska sagorna. Man kombinerar kulturarvet med underhållning i form av olika uppträdanden som dans och evenemang för att ge besökaren en upplevelse för alla sinnen. På detta vis ger man också en bild av lokalbefolkningens kultur och traditioner. Det finns många möjligheter med kommersialisering av kulturarv, men det väcker också oro.

När man använder kulturarv inom turism måste två väldigt olika institutioner samarbeta, nämligen kulturarvssektorn och turistnäringen. Detta är inte alltid lätt och det uppstår konflikter på grund av institutionernas olika värderingar och mål. Kulturarvssektorn vill skydda och bevara kulturarvet medan turistindustrin är mer fokuserad på kommersialisering och vinst. Vid denna situation måste kulturarvet omformas till en produkt och anpassas till turistindustrin, och turistindustrin måste på ett rättvist sätt förhålla sig till kulturarvet.

En stor svårighet inom kulturarvsturismen är valet av vad som skall representera vårt förflutna. Man gör ett val kring vilka kulturarv som skall uppmärksammas och utvecklas till turistmål. Detta betyder också att man väljer att sätta en del åt sidan, vanligtvis de delar av historien som man inte vill tala om. Detta kan ge en mycket förvrängd bild av kulturen och historien. Till exempel valfiske syns inte nämnvärt på varken nationalmuseet eller kulturhuset på Island, fastän det är en gammal tradition. Detta kan bero på den starka kritiken Island fått för fortsatt valfiske trots det internationella förbudet att fånga val.

Turismen påverkar och ändrar kulturen och kulturarvet, vilket kan påverka äktheten. För att ett kulturarv skall kunna konsumeras av besökarna måste man utveckla platsen till ett passande mål. Detta handlar om införande av faciliteter, servering, souvenirer och uppträdanden. Vid olika attraktioner på Island (bland annat vid Thingvellir och vattenfallet Gullfoss) har man under de senaste åren varit tvungen att bygga bredare gångstigar, fler toaletter och utvidga caféer och souvenirbutiker. Detta på grund av att antalet turister har ökat explosionsartat på Island under de senaste tio åren, från 400 000 till 2 miljoner turister per år. Det här kan vara ett problem för kulturarvet i sig och dess framställning. Upplevelser marknadsförs som äkta men de är kommersialiserade och iscensätta för att kunna konsumeras, vilket är motstridigt.

Modifieringen av kulturarvet ger inte en riktig bild av det förflutna. Detta kan också inverka negativt på den lokala kulturen och de kulturella produkterna, som till exempel hantverk. Kommersialiseringen gör att produkterna anpassas till turisterna och då försvinner äktheten när man bara fokuserar på att göra produkten attraktiv med en passande form och storlek. Till exempel i folktron beskrivs troll som vackra och människoliknande men de flesta troll som säljs som souvenirer är mer inspirerade av folksagan: de är fula och dumma.

Kulturarvsturismen medför också problem som överexploatering av platser. Om platser utnyttjas för mycket kan de drabbas av fysisk förstörelse. Turismen är det största miljöhotet på Island. Naturen lider av för många besökare, marken förstörs, växter utrotas, det uppstår slitage, förekommer nedskräpning, vandalisering o.s.v. I juni (2017) rapporterades i media att turister vandaliserat en uråldrig bergsluttning med att rista in orden ”send nudes” i mossen och det kan ta 70 år för mossan att växa tillbaka. Den isländska turistförvaltningen har bland annat lanserat ett program för att utbilda besökare i hur man respekterar och bevarar landets natur, och det finns lagar som skall skydda naturen (det är bland annat förbjudet att köra i terrängen). Man har också funderat på att begränsa turismen genom att avgränsa och införa besöksavgift för de populäraste naturområdena. Med besöksavgifter skulle man få in pengar för att beskydda dessa områden. Det blir allt viktigare med hållbar turism för att både trygga destinationen samt turismens framtid. Hållbar turism består av en ekonomisk, en social och en miljömässig aspekt. Kärnan i detta är att stöda lokal ekonomi, stöda lokal kultur, bevara miljön men samtidigt beakta turisternas behov.

 

Källförteckning

Arkivmaterial
Åbo, Åbo Akademi
Kulturvetenskapliga arkivet Cultura, Folkloristiska samlingarna
IF 2017/006:1, IF 2017/006:3, IF 2017/006:3  – Fältrapporter från exkursion till Island
IF 2017/008:2 Fältrapport från fältarbete på Internet

Litteratur
Björnsson, Árni 1995: High Days and Holiday – Mál og Menning. Reykjavik.

Braunerhielm, Lotta 2006: Plats för kulturarv och turism: Grythyttan – en fallstudie av upplevelser, värderingar och intressen. Karlstad.

Grundberg, Jonas 2002: Kulturarv, turism och regional utveckling. Östersund.

Hilmarsson-Dunn, Amanda & Kristinsson, Ari 2009: Iceland’s language technology: policy versus practice. Current Issues in Language Planning 10:4, (361 – 376).

Iceland: http://www.iceland.is/ [09.10.2017].

Iceland Monitor: http://icelandmonitor.mbl.is/ [2.11.2017]

Inspired by Iceland: http://www.inspiredbyiceland.com/ [09.10.2017].

International Fund for Animal Welfare http://www.ifaw.org/international [31.10.2017]

Lillbroända-Annala, Sanna 2014: ”Kulturarv som process och värdemarkör” i Muuttuva kulttuuriperintö: Det föränderliga kulturarvet. Helsingfors.

Oslund, Karen 2011: Iceland imagined – Nature, culture and storytelling in the North Atlantic. Seattle & London.

Riksantikvarieämbetet: https://www.raa.se/kulturarvet/ [09.10.2017].

UNESCO: http://whc.unesco.org/en/ [09.10.2017].