Recension: Expeditioner i det förflutna

Bo Lönnqvist

 

Karin Gustavsson, Expeditioner i det förflutna. Etnologiska fältarbeten och försvinnande allmogekultur under 1900-talets början. Nordiska Museets Handlingar 140. Nordiska museets förlag. Stockholm 2014. 239 s. ISSN 0346-8585. ISBN 978-91- 7108-570- 2.

 

 

 

I juni 1965 arrangerade den finländska kretsen av den nybildade studentorganisationen NEFA-Norden ett symposium på Vörå folkhögskola i Österbotten. Initiativtagare var ett tiotal unga folklorister och etnologer pådrivna av Juha Pentikäinen, som introducerat Nefa efter Röroskongressen 1963. Temat var fältarbetet, som under två veckor diskuterades i både plenum och under grupparbeten i det svenskspråkiga Vörå och den finskspråkiga grannkommunen Storkyro. År 1968 utgav Finska litteratursällskapet föredragen och diskussionerna i antologin ”Fältarbetet. Synpunkter på etno-folkloristisk fältforskning”. Förutom studerande från de nordiska länderna, som presenterade sina enmans-projekt eller – som de danska deltagarna – en expedition i stadsmiljö, deltog erfarna forskare som Ragna Ahlbäck, Lauri Honko, Nils Storå, Göran Rosander och Mortan Nolsoe. Vöråsymposiet gällde framförallt arbetets metodik: intervjusituationer, kommunikation med informanter, teknikens betydelse. Influenser från socialantropologin var redan uppenbara, inte minst idén om ”deltagande observation”. Detta innebar en vändning i forskningen. Det var inte längre enbart frågan om effektivt arbete och ”bra” material. Frågan gällde inte vad som skulle samlas in. Dokumentationsprocessen måste problematiseras.

 

Man kan i tidsperspektiv finna flera beröringspunkter med den genomlysning av fältarbete som Karin Gustavsson nu gör i sin avhandling. Men till en sådan rannsakande analys som Gustavsson bedriver, nådde entusiasmen i väckelsen för 50 år sedan inte. Den ideologiska och den epistemologiska kontexten ger den nya avhandlingen djup och öppnar ett nytt fält.

 

I Finland hade fältarbete drivits sedan 1870-talet och etablerats som en vedertagen form av insamling och forskningsprofilen i etnografi (etnologi) och folkloristik. Man kan genom 1900-talet rentav följa en kontinuitet från de första insamlarna-stipendiaterna till 1920-talets expeditioner, vidare 1930-talets Atlas-arbeten och frågelistor till 1960- och 70-talens projekt med problematisering och publicering. Flaggskeppen var Svenska litteratursällskapets Etnologiska och folkloristiska studier (1916-1934) och Finska Fornminnesföreningens Kansatieteellinen arkisto (1934-). För flera av de nordiska studenterna tycktes fältarbete i klassisk form dock ha varit rätt obekant, vilket förvånade oss. För den på 1960-talet ännu aktiva, äldre generationen var ”fältet” inte något problem. Man talade om ”goda” och ”dåliga” sagesmän, man mindes upplevelser i fält, man beklagade sig över att så mycket försvann – men någon djupare diskussion och reflexion kring mål, metoder, resultat och analys förekom inte. Kunskap var fakta som togs till vara i fält. Fältet var, som Gustavsson också visar, läromästaren.

 

Med ”expeditioner” avses resor till olika trakter av landet, med deltagare som bildade en grupp av engagerade unga män, utrustade med både uppdrag av en viss typ och teknik av en utprövad exakt beredskap: uppmätning, ritning, fotografering. Till detta kom utfrågning av främst äldre personer. Detta var ”undersökning”. Temat var bebyggelse med blick för gammal tradition och försvinnande, ”hotade” miljöer. Exemplen som författaren valt är främst expeditioner i Skåne 1920 och 1921, Norrbotten 1922 och Blekinge 1924, i regi av Nordiska museet och Helsingborgs museum, men även fältarbeten på 1930-talet har beaktats. Centralgestalten är Sigurd Erixon, följd av Åke Campbell, Gösta Selling, Sven T. Kjellberg, Albert Nilsson, Harry Henschen, Ola Bannbers, Gösta Berg, Manne Hoffrén, arkitekten Nils Berglind och flera medarbetare, ”teknologer”, det vill säga arkitektstuderande och kandidater. Riktlinjer för uppteckning hade givits 1912 av C.W. von Sydow och 1916 av Sune Ambrosiani.

 

Vad Gustavsson förvånats över, när hon konfronterats med det bevarade materialet i arkiven, är bristen på beskrivningar av själva fältarbetspraktiken – inte den tekniska, men väl den idémässiga. Hur hade man tänkt när materialet producerades? Vilken var relationen mellan praktiken i fält och vetenskapligt tänkande? Vilken var den ”vetenskapliga kunskapens” etnologiska kontext under tiden 1910- till 1930-talet? Avhandlingen ses sålunda som ett stycke svensk ämneshistoria i etnologi och museologi.

 

Det är en inspirerande bild Gustavsson tecknar. För att begreppsmässigt kunna hantera materialet har hon i en rätt vidlyftig inledning (45s.) refererat ett tiotal studier i kunskaps-och vetenskapsteori, från sociologen på modet – hennes huvudteoretiker – Bruno Latour, vidare Ludwik Fleck (tankekollektiv), Thomas Kuhn, Clifford Geertz (närläsning), Roland Barthes och så vidare till de senaste decenniernas etnologi, där bland andra Jonas Frykman, Agneta Lilja, Tine Damsholt, Bo G. Nilsson och Fredrik Skott varit givande, Karl-Olov Arnstbergs Erixon-profil inte att förglömma, jämte flera idéhistoriska studier. Detta fylls på med en bild av den ”samhälleliga och vetenskapliga kontext”, en ämneshistoria, en förberedelse, säkert av betydelse för författaren, men som ter sig ganska perifer för analysen. Denna exposé av beläsenhet är väl ett krav vid doktorandutbildning och rimmar med avhandlingens idé kring kunskapsproduktion. Man kunde framöver också önska att skillnaden mellan varandet och vetandet skulle få synligare plats på schemat, till exempel med referens till italienaren Maurizio Ferraris ”manifest för en ny realism”, en vidräkning med konstruktivismen som lätt förvandlar begrepp till aktörer.

 

Gustavsson är dock en nykter forskare och visar på moderniteten som drivkraft för räddningsarbetet, både idémässigt och – paradoxalt nog – även metodologiskt. Avgörande ekonomiskt var det politiska dokument som resulterade i betänkandet med förslag till ”ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen” 1924. Måhända kom de av akademiker drivna byundersökningarna också att markera en gräns mot den romantiska syn på folkkulturen som hembygdsforskarna länge representerat. När det gäller påverkan av samtida forskning i t.ex. Finland (s. 54), bör främst Gabriel Nikander nämnas, som 1909 inlett inventering av byar i Helsingforstrakten och vars 1916 utgivna bok prisades av Erixon för det sociala helhetsperspektivet samt kombinationen av fältforskningarna med historiskt material. Detta tog Erixon i beaktande när han 1912 inledde undersökningen av Kila by.

 

Det bärande och nyskapande i avhandlingen är den ”sinnenas antropologi” som Gustavsson presenterar i de fyra kapitlen: ”Blick för det förflutna”, ”Rörelse i rummet”, ”Fältarbetets föremål” och ”Uppmätning och ritande”. Det gäller frågor kring vad som sågs och ansågs som värdefullt, kontinuiteten genom årtusenden, den kanoniserade ålderdomligheten förkroppsligad i bonden och den svenska gården, autenticiteten och systemtänkandet, där Gustavsson fördjupar analysen med referens till både Latour och Fleck. Men när författaren poängterar det manliga kollektivets erfarenhetsgemenskap och något förvånad konstaterar att de kompetenta Gerda Cederblom och Louise Hagberg inte var med (s. 60) bör man minnas, att forskningen tematiskt var klart uppdelad på ”kvinnliga” och ”manliga” fält, präglad av en psykologisk föreställning om ”karaktärer”, och även en spegel av samhällets klass och kön. Huruvida detta skall tolkas i maktperspektiv är ifrågasatt. Dokumentationen gällde inte bara byggnader och samfund som för Erixon & co, utan även mathushållning, klädedräkt, barnavård etc. För Cederblom var linnedamast, leksaker och spånadsredskap teman vid denna tid, för Hagberg påskäggens hedniska ursprung likaväl som dödsritualerna och folktron. Ännu 1930, när Gerda Boetius kämpade om professuren i konstvetenskap, ansågs att hennes studier i tegelkyrkor och timmerhus inte var några ”damämnen”.

 

Paradoxen i konstellationen försvinnande tid och den moderna teknikens segertåg är ett exempel på rörelsens kultur på flera mentala nivåer, som exempelrikt lyfts fram. Också fotografiets välsignelse och ”inskriptionen” (Latour) som sanningsvittne bildar kunskap både som ting och visualitet. Relationen mellan foto, ritning, text och dokument belyses genom det rika illustrationsmaterialet i boken, föredömligt med bildtexter som delar av argumentationen. Att rekonstruera det förgångna krävde att alla sinnen togs i bruk, även om det kanske inte skedde så medvetet som Gustavsson nu ser det.

 

När kunskapen från fältet transformeras till text väljer författaren att tala om ”materialitet” och ”densitet” i rörelsen och ett ordningens hierarkiska postulat i arkiveringen. Denna närläsning avslutar hennes bok och dess centrala teman: tankestil, blick, selektioner, materialitet och ordningsskapande. Hon knyter här an till de tidigare kapitlen och ser en skillnad mellan hur forskningen påverkades teoretiskt och resultatmässigt, däri att frågeställningarna förblev tämligen konstanta medan mängden av material genererade ny kunskap. I sammanfattningen bekräftas nyckelbegreppens användbarhet.

 

Ett skiftesrikt panorama av svensk etnologi mellan upptäckarglädje och skrivbordskonstruktioner i det förflutna växer fram. En uppfordran till nya laboratorieprov i det samtida.

(Publicerad i tryckt form i Svenska landsmål och svenskt folkliv 2016, utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Uppsala)