För ett gemensamt intresse – samarbete inom folkdansfältet i Finland och Norden

Bettina Westerholm

Östnylands Brage i Berlin 2014. Foto: Bettina Westerholm.

 

Maria: För samarbete… det är ju inte organisationer som samarbetar, utan det är personer som samarbetar… olika personer måste så att säga kunna samarbeta. Och det är kanske inte alltid en självklarhet inte. (IF mgt 2015/108: 12)

Vare sig det handlar om samarbete inom eller mellan organisationer är det alltid personer som utför själva samarbetet. För att det ska fungera bör man gå in i dialog med varandra med en positiv inställning till samarbete.

Inom folkdansfältet i Finland och Norden ses samarbete som en självklarhet. Det finns en vilja att kommunicera över språkliga och kulturella gränser, allt för ett gemensamt intresse för folkdans. Trots detta finns det underliggande spänningar, rädslor och konflikter som inte alltid är så lätta att varken lösa eller sätta fingret på.

Som aktiv folkdansare och folkdansinstruktör var jag konfunderad över de ambivalenta inställningarna till samarbete inom folkdansfältet. Hur är det möjligt att människor med ett gemensamt intresse ibland kan ha så svårt att hitta en gemensam linje, och varför kan det väcka så starka känslor? Det var frågor jag grubblade över och därmed kom in på ämnesvalet för pro gradu-avhandlingen ”Det är personer som samarbetar” – Dialog, samarbete och konflikt inom folkdansfältet i Finland och Norden (Westerholm 2016 pro gradu). Avhandlingen handlar om berättande om samarbete med fokus på konflikter som uppkommit i samarbetet inom och mellan folkdansorganisationer i Finland och Norden. För ändamålet utförde jag tre djupintervjuer med personer som varit eller är mycket aktiva inom folkdansfältet i både Finland och Norden, och som därmed har en djupare inblick i samarbetet på flera olika nivåer. Syftet med avhandlingen var att analysera hur samarbetet inom och mellan de olika folkdansorganisationerna framställdes i intervjuerna. Jag frågade mig hurdana typer av konflikt som, enligt informanterna, uppkommit i samarbetet och på vilka sätt informanterna berättade om dessa konflikter.

I den här artikeln presenterar jag avhandlingen och dess resultat. Därtill för jag en diskussion kring resultaten och hoppas på så vis inleda en mer öppen dialog kring ett ämne som gång på gång verkar konfundera organisationsaktiva folkdansintresserade: svårigheterna med att arbeta för ett gemensamt intresse.

 

Intervjuer, dialog, och konflikt

För avhandlingens syfte utförde jag tre djupintervjuer med temat ”samarbete inom folkdansfältet i Finland och Norden”. Samtliga informanter hade varit eller var aktiva inom antingen Suomalaisen Kansantanssin Ystävät (SKY) eller Finlands Svenska Folkdansring (FSF), och alla tre hade varit eller var aktiva inom det som sedan år 2012 heter Förbundet Nordlek. Medan Förbundet Nordlek är en nordisk paraplyorganisation med medlemmar i alla de nordiska länderna, inkluderat Åland, Färöarna och Grönland, är SKY en finsk paraplyorganisation och FSF en finlandssvensk sådan.

Jag valde informanterna, som i avhandlingen kallas Kalle, Lisa och Maria, utgående från det tema jag var intresserad av och ville veta mera om. Tillsammans utgör de kring en timme långa intervjuerna ett digert material att arbeta med, och det är de transkriberade versionerna jag utgått från i analysen av materialet. För att ge berättelserna kontext använde jag även protokoll, verksamhetsberättelser och dylika dokument från SKY, FSF och Förbundet Nordlek. Intervjuerna finns arkiverade på Cultura, Kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi, Folkloristiska samlingarna.

Eftersom jag använt intervju som fältinsamlingsmetod är det insamlade materialet av naturen dialogiskt. Dialog innebär kommunikation mellan två eller flera personer, men omfattar även ontologiska, funktionella, etiska och politiska dimensioner (Koskinen-Koivisto 2014: 31).

Parterna för inte bara en dialog sinsemellan, utan går även in i dialog med allting som existerar i själva berättandet, såsom personer, tider och platser. Dialogen har alltså också en intertextuell dimension. Detta kallas dialogisering, och bygger på tanken om att ”there is no utterance without relation to other utterances” (Todorov 1984: 60). Tanken är att all text, i bred bemärkelse, på något vis relaterar till tidigare texter (ibid. x, 48, jfr Kristeva 1980/1977).

I analysen av det dialogiska intervjumaterialet fokuserade jag på hur informanterna berättade om konflikter som uppkommer i samarbetet inom folkdansfältet i Finland och Norden. Konfliktbegreppet har negativa konnotationer, men avser i korthet en ”motsättning som kräver lösning” (Konflikt, NE). Konflikten är inte ett fryst stadium, utan en process i ständig rörelse och därmed föränderlig (Brenneis 1996: 43).

Med dialog som teoretisk utgångspunkt undersökte jag de dialogiska och narrativa aspekterna i intervjumaterialet. I samband med detta framkom fem huvudsakliga konflikttyper som, enligt informanterna, uppkommer i samarbetet inom folkdansfältet i Finland och Norden: organisatoriska faktorer, sociala relationer, språk och kommunikation, tradition, samt intresse. Tillsammans med konfliktteori använde jag dialogisk berättelseanalys för att uppnå avhandlingens syfte. Eftersom fokus låg på konflikterna och hur informanterna berättade om dem var dialogisk berättelseanalys ett praktiskt val av metod, då den beaktar såväl innehåll som effekt jämlikt. Det handlar om att spegla innehåll och effekt mot varandra för att så holistiskt som möjligt kunna analysera berättelserna, vilket uppfyllde syftet väl (Frank 2010: 71–72). Härnäst exemplifierar och presenterar jag de olika konflikttyperna och avhandlingens resultat.

 

Organisation

Organisationens roll i samarbetet inom folkdansfältet i Finland och Norden framhävdes starkt av samtliga informanter. Det gällde såväl samarbete inom som mellan organisationerna. Dels påverkas en organisation av de personer som tillhör den, och dels av utomgruppsliga faktorer som ställer krav på dem.

Kalles berättelse om SKY:s väg till riksomfattande paraplyorganisation för finska folkdanssektioner i Finland får här fungera som exempel. Han började med att berätta att SKY, grundad 1901, innan år 1965 var både en lokal- och riksorganisation. Den hade således åtnjutit understöd från både Helsingfors stad och finska staten. Då staden och staten lade märke till detta hotade de avbryta sina bistånd till föreningen. För SKY skulle avsaknaden av bistånd ha inneburit en katastrof, och den enda utvägen var att fatta beslut om huruvida SKY skulle vara en riksorganisation eller lokalorganisation (IF mgt 2015/106: 3).

I och med hotet om indrag av ekonomiskt understöd måste SKY hantera konflikten som följde. Detta ledde dock till ytterligare en konflikt: SKY:s styrelse hade beslutat att det skulle vara bättre att göra föreningen till en riksomfattande organisation och istället grunda en lokalavdelning i Helsingfors, men då frågan togs upp på organisationens årsmöte fick inte förslaget tillräcklig majoritet.

Kalle: Och då avsade ordförande, att han lägger ner med detsamma, gick ut ur rummet med pang! på dörren… nå där satt vi. /…/ Och mötet avslutades med stor förvirring. (IF mgt 2015/106: 3).

Det måste ske en förändring och de ekonomiska påtryckningarna från staden och staten låg påtagliga i bakgrunden, men de involverade parterna kunde inte komma överens. Föjden blev att ordföranden fick nog och avgick med omedelbar verkan.

Lösningen blev att Kalle, som hade varit medlem i SKY i bara ett och ett halvt år, enhälligt valdes till ny ordförande. Tillsammans med den nya styrelsen utarbetade han ett förslag där SKY skulle bli en riksomfattande organisation och att en lokalavdelning skulle grundas i Helsingfors. Skillnaden var att det i styrelsen nu satt två medlemmar som förespråkade en riksorganisation och två som förespråkade en lokalorganisation, medan Kalle inte associerades med någondera av fraktionerna. Det ledde till att ytterligare ett extraordinarie medlemsmöte enhälligt godkände förslaget. SKY blev en riksomfattande organisation medan en skild lokalorganisation, Helsingin Kansantanssin Ystävät, grundades (IF mgt 2015/106: 3–4, SKY Promemoria 1969: 1, SKY TK 1965: 1, Huuskonen 2001: 45).

Samarbetet inom och mellan organisationerna är inte problemfritt, men samtliga informanter underströk att det fanns och finns en vilja till samarbete. I exemplet ovan kunde man till slut enas bakom ett beslut trots fraktionerna inom föreningen. Viljan till samarbete har flera aspekter, bland dem sociala relationer, kommunikation och det gemensamma intresset för folkdans. Alla dessa aspekter utgjorde också konflikttyper i informanternas berättande.

 

Sociala relationer

Här tänker jag hänvisa till citatet av Maria i början av artikeln: ”Det är ju inte organisationer som samarbetar, utan det är personer som samarbetar.” (IF mgt 2015/108: 12). Om personkemin inte går ihop försvåras samarbetet, och man kanske inte alls vill gå in i det om man har meningsskiljaktigheter med en annan involverad part. En hel organisation kan påverkas av att personer i ledande ställning inte klarar av att samarbeta sinsemellan. Kalle menade exempelvis att SKY tidigare inte klarade av att samarbeta med Suomen Nuorisoseurojen Liitto (i dag Suomen Nuorisoseurat), eftersom två personer i ledande ställning inom respektive förening inte gillade varandra. Han uttryckte det som att SKY hade ”fientliga relationer” till Suomen Nuorisoseurojen Liitto (IF mgt 2015/106: 4–5).

Lisa grubblade över konflikter som kan uppstå mellan dansare och inom folkdanslag på gräsrotsnivå. Hon tog bland annat upp kvinnor som inte går med på att dansa parvis med andra kvinnor trots bristen på kavaljerer, och den konservativa synen på att två män som dansar tillsammans inte ännu är helt accepterat inom pardansfältet. Förutom tanken på att man i pardans är nära varandra är det också vanligare att det finns överskott på kvinnor snarare än på män, vilket ytterligare inverkar på den konservativa, negativa inställningen (IF mgt 2015/107: 5–6, jfr Hanna 1988: 7–8).

I exemplen ovan blir dialogen mellan parterna ytterst viktig, eftersom interpersonella konflikter på såväl organisations- som gräsrotsnivå i längden kan leda till att allt fler slutar då engagera sig då intresset riskerar att svalna. Eftersom samarbete alltid sker på personnivå blir dialogen i en nyckelposition för att samarbetet ska fungera och vara fruktbart.

 

Språk och kommunikation

Innan teknologins enorma framsteg kring millennieskiftet var det nordiska samarbetet inom folkdansfältet trögflytande. Lisa menar att de kommunikativa faktorerna var ett stort problem innan dess. Att hålla regelbunden och tät kontakt var svårt för styrelsemedlemmarna inom Nordlek, då de bodde i Finland, Sverige, Norge, Danmark respektive Island, och ännu svårare för medlemmarna i Nordlekrådet, Förbundet Nordleks högsta beslutande organ. Det största problemet, enligt Lisa, var att man sågs så sällan (IF mgt 2015/107: 12). Mellan möten var det lätt att glömma vad man hade lovat att göra. Då man sedan sågs igen kom man ihåg, men i det skedet var det redan försent och man måste skjuta upp ärendet. Mötena fungerade som ett sätt att kollektivt minnas vad man lovat göra, vilket också ledde till att samarbetet blev smidigare i takt med teknikens utveckling. Ju oftare man ses desto bättre hålls uppgiften man åtagit sig i minnet (jfr Halbwachs 1992: 38–39).

För att överhuvudtaget kunna samarbeta måste man kunna kommunicera med varandra så att samtliga parter förstår. Man måste hitta ett gemensamt språk och vid behov kunna översätta så att alla hänger med och att ingen utesluts. Inom det nordiska samarbetet har språket varit den ”största stötestenen”, som Lisa uttryckte det, men att man ”alltid försökt hjälpa till” så att alla ska kunna delta i Nordleks rådsmöten (IF mgt 2015/107: 8).

Samtliga informanter framhäver att huvudspråket inom Förbundet Nordlek är svenska, och att det är svenska som talas på rådsmötena. Det här är intressant i relation till förbundets stadgar, där det inte en enda gång nämns att rådsmötena ska hållas på svenska. Det förekommer inte någon paragraf som skulle indikera att en sådan språkregel existerar. Att rådsmötesspråket inom Förbundet Nordlek är svenska verkar vara en självklarhet, en norm som alla känner till och som inte behöver skrivas ner. Det här kan ha en förklaring i att Sverige var det land som först tog initativ till det nordiska samarbetet på 1920-talet (Nordlek stadgar 2012, Biskop 2007: 181).

En intressant skillnad mellan Kalles intervju och de två övriga var att han var den enda som nämnde språkkonflikten mellan de finländska organisationerna. Eftersom han var den äldsta informanten kan det tyda på att det i dagens läge inte längre existerar någon språklig konflikt mellan folkdansorganisationerna i Finland, vilket är en stor framgång. Kalle hade kommit med i samarbetet då efterdyningarna av språkstriderna fortfarande var starka och då det fortfarande fanns spänningar mellan språkgrupperna, och däför kan det ha känts som en naturlig aspekt för honom att ta upp. Lisa och Maria verkade inte ens komma på tanken.

Språkets roll inom folkdansfältet i Norden ligger i en nyckelposition, medan det inom Finland var betydligt starkare tidigare än i dag. Det verkar inte längre medföra påtagliga spänningar i det nationella samarbetet. I Norden är det dock fortfarande en aktuell fråga som kan leda till oavsiktliga komplikationer.

 

Tradition

Traditionens betydelse inom folkdanssamarbetet var omöjlig att förbise i intervjuerna, och det visade sig vara ett känsligt ämne. Henry Glassie menar att tradition är ”the creation of the future out of the past” (Glassie 1995: 395). Det är en process som bygger på överföring av folkloreuttryck från en generation till en annan, och så länge en tradition kan anpassas till tid och rum fortlever den. Samtidigt är det ett konserverande begrepp som indikerar att tradition har en fast form som inte kan eller ska förändras (Blank & Howard 2013: 2–3, 6). Det är motsägelsen mellan konservation och förändring som gör tradition till ett så känsligt ämne.

Det mest talande exemplet i intervjumaterialet är frågan kring huruvida det är okej att koreografera folkdans eller inte. Lisa menade exempelvis att ”det får vara koreografi, men det får inte vara för mycket koreografi”, och att ”det ska inte ändras på karaktären i själva dansen” (IF mgt 2015/107:17). Hon ansåg alltså att om man skapar en koreografi till en traditionell dans så måste något element i den nedtecknade versionen av dansen lämnas kvar för att dansen ska bli igenkänd. Något konservativt element måste bestå för att traditionen ska vara igenkännbar, trots föränderligheten. Tradition innebär inte någonting gammalt, utan kan ses som ett medel genom vilket man kan framställa det förflutna i nuet (McNeill 2013: 176–177).

Den allmänna uppfattningen är att en dans utförs på ”rätt” sätt om den dansas enligt beskrivningen, och på ”fel” sätt om man avviker från den. De beskrivningar som används inom den organiserade folkdansverksamheten är dock bearbetade av folkdansinstruktörer som fyller i detaljer där beskrivningarna blir otydliga. Det är alltså främst folkdansinstruktörerna som ställer upp regler för hur danser ska dansas på ”rätt” sätt (Biskop 1990: 136–137). Instruktörerna får således en auktoritet över traditionsmaterialet, och med auktoriteten följer ett ansvar att hålla sig så nära den ursprungliga dansbeskrivningen som möjligt. Man litar även på att instruktörerna känner till danserna och traditionen så bra att de kan bibehålla dansens karaktär då de skapar koreografier.

Medvetenheten är alltså i en nyckelroll beträffande tradition. De som tar sig an traditionsmaterialet måste vara medvetna och ha kunskap om traditionen, och såväl dansaren som publiken måste vara medveten om vad hen framför, ser och upplever. Tradition bevaras, sprids och anpassas till tid och rum. Ur detta perspektiv är det rentav önskvärt att koreografera ett traditionsmaterial för att göra det mer tilltalande för sin tid och därmed garantera dess fortlevnad i någon form.

 

Intresse

Folkdansrörelsen grundar sig på fritidsverksamhet, och för att den organiserade folkdansverksamheten ska kunna fortgå måste det finnas ett intresse för den. Hela systemet bygger på att det finns personer som är intresserade av folkdans och som tillsammans upprätthåller verksamheten.

Det är dock ett faktum att engagemanget i sociala aktiviteter varit och är en nedåtgående trend. Privatiseringen av fritiden i och med den elektroniska underhållningens framfart började redan då TV-tittandet blev ett allmänt fenomen. Brist på tid och pengar är avgörande faktorer för huruvida man engagerar sig i olika typer av sociala fritidsaktiviteter, och utbredningen av städerna har lett till att att avstånden upplevs som långa. Faktum är också att de generationer som växt upp efter teknologins framsteg har kommit in i ett helt annat samhälle på helt andra premisser än tidigare generationer (Putnam 2000: 289–299). Maria resonerade i dessa banor kring industri- och teknologisamhällets inverkan på intresset för folkdans som hobbyverksamhet:

Maria: Det var ju ett sådant där uppsving på 70-talet /…/ Men sedan kom ju vårt… industri- och teknologisamhälle… och med 90-talets liksom mobiltelefoner och… IT och datorer och… de här andra starka… mera tävlingsinriktade hobbyna. Så de tog ju över, och tog ungdomarna bort från folkdansen på 90-talet… [Det var] en starkt nedåtgående trend, och man kan säga att den här nedåtgående trenden har hållit i sig sedan dess. (IF mgt 2015/108: 14–15)

Om man ser på medlemsantalet inom exempelvis FSF sedan det nådde sin kulmen år 1983 med 3677 medlemmar, märker man att det sedan dess pågått en stadig nedgång. I jämförelse hade organisationen 1155 medlemmar år 2003, och år 2015 låg siffran på 728 medlemmar (FSF VB 1983: 17, FSF VB 2003: 32, FSF VB 2015: 34).

I takt med att medlemsantalet sjunker minskar också deltagandet i dansfester, tidigare kallade stämmor. För att råda bot på det låga deltagarantalet beslöt SKY och FSF att under Folkdansens Jubelår 2016 ordna dansfesten GraniFolk tillsammans, och senare kom även Karjalainen Nuorisoliitto med i samarbetet av samma orsak. Faktum är dock att förbunden egentligen närmat sig varandra på grund av det sjunkande intresset för folkdans och föreningsaktivitet i allmänhet. Medlemsantalet fungerar som en intresseindikator, och för att hålla kvar de medlemmar som finns och rekrytera nya sådana krävs det samarbete mellan organisationer som arbetar för ett gemensamt intresse.

Samtliga informanter var överens om att initiativet till en gemensam dansfest var gott och att det är något som behövs. Maria menade exempelvis att initiativet var ”jättebra”, och att det är ett tecken på att ”man har vissa svårigheter att överleva själv, och att man behöver varandra”, samt att det visar på att det finns ”en vilja till samarbete” (IF mgt 2015/108: 12).

Folkdans utövas av människor i alla åldrar och många generationer, vilket leder till att det förekommer intressen och viljor av alla de slag som man på något sätt ska försöka ta hänsyn till. Lisa menade dock att det trots allt detta finns ett gemensamt intresse, det vill säga folkdans, och ett gemensamt mål: att öka medvetenheten om och intresset för folkkulturen (IF mgt 2015/107: 11).

 

Slutsatser

Folkdansfältet i Finland och Norden är uppbyggt på samarbete mellan människor med ett gemensamt intresse för folkdans. Det är många pusselbitar som måste gå ihop för att samarbetet på alla nivåer ska fungera, allt från gemenskapen mellan de enskilda dansarna på gräsrotsnivå till kommunikationen mellan organisationer på ett internationellt plan. Trots att konflikter har uppkommit i samarbetet så har de i det långa loppet inte hindrat de aktiva inom folkdansverksamheten att arbeta tillsammans för ett gemensamt intresse. Den viktigaste aspekten på samarbete som kom fram i intervjuerna, men som egentligen bara Maria sade rakt ut, var att det är någonting personbundet. Samarbete sker alltid mellan personer.

Kort sagt handlar konflikterna i samarbetet om gränser och rädslor. Personer som inte kunnat komma överens sinsemellan har kunnat dra med sig hela grupper in i konflikter, och eftersom det finns många viljor och prioriteringsskillnader kan det uppstå konflikter trots det gemensamma intresset. Konflikterna kan också vara känslomässiga, som i fallet med tradition, och då handlar det om att någon överskrider någon annans gränser. Samarbete visar på en lyckad dialog, medan konflikt tyder på motsatsen.

Inom folkdansfältet i Finland och Norden finns såväl påtagliga konflikter, såsom de organisatoriska, och konflikter som är svårare att sätta fingret på, såsom traditionsrelaterade faktorer. Medan de påtagliga konflikterna är lättare att se och därmed i teorin lättare att åtgärda, är de mer osynliga konflikterna svårare att hantera eftersom de är mer känslo- och värdeladdade.

En av huvudpoängerna med att intervjua personer som varit eller är aktiva inom folkdanssamarbetet i Finland och Norden var att komma åt tystnaden i organisationernas dokumentation. Verksamhetsberättelser och protokoll kan ge en bild av hur samarbetet sett ut, men dylika texter är ofta avskalade och referatlika. Det som i ett protokoll beskrivs som en ”diskussion” kanske en närvarande upplevde som ett häftigt gräl, och en kort notering om att en organisation ordnat en nordisk stämma ”tillsammans med andra nationella förbund” berättar inte om huruvida de involverade personerna var ivriga och engagerade eller inte. De känslomässiga laddningarna kring exempelvis tradition och huruvida två personer gillat varandra eller inte är inte heller synliga i protokoll och verksamhetsberättelser, men framkommer i det muntliga berättandet. Intervjuerna gav därmed en bredare och djupare uppfattning om samarbetet. Jag önskar dock poängtera att det informanterna framfört inte är några universella sanningar, utan framställningar av företeelser och situationer som de upplevt och som för dem är verklighet.

Samtliga informanter uppfattade samarbetet inom folkdansfältet i Finland och Norden som positivt. Det gemensamma intresset för folkdans överväger enskilda konflikter som medförs av underliggande spänningar. För att nå dessa spänningar och undvika konflikter så långt som möjligt behövs en öppen dialog mellan de parter, de personer, som försöker och förväntas samarbeta. Parterna bör i sin tur gå in i dialogen med öppet sinne och en positiv inställning till samarbete.

Med folkdansen som gemensamt intresse har man överkommit en mängd olikheter och upplevda gränser. Det här har lett till att samarbetet inom folkdansfältet i Finland och Norden, som pågått sedan början av 1900-talet, pågår än i dag. Man har alltid kunnat och kan ännu komma överens, vilket i Kalles ord är ”enastående och underbart” (IF mgt 2015/106: 9).

Föreningen Brage i Helsingfors folkdanslag på Folklandia 2015. Foto: Bettina Westerholm.

Källor och litteratur

Åbo, Åbo Akademi
FHTP/Nordisk folkloristik
Westerholm, Bettina 2016: ”Det är personer som samarbetar” – Dialog, samarbete och konflikt inom folkdansfältet i Finland och Norden. Avhandling pro gradu.

Åbo, Åbo Akademi
Cultura, Kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi, Folkloristiska samlingarna
IF mgt 2015/106
IF mgt 2015/107
IF mgt 2015/108

Finlands Svenska Folkdansring r.f.
FSF VB 1983: Verksamhetsberättelse 1983
FSF VB 2003: Verksamhetsberättelse 2003
FSF VB 2015: Verksamhetsberättelse 2015

Suomalaisen Kansantanssin Ystävät ry
SKY Promemoria 29.4.1969: Översikt av verksamheten under åren 1965–1969
SKY TK 1965: Toimintakertomus vuodelta 1965

Biskop, Gunnel 1990: Folkdans inom folkdansrörelsen – folklig dans? En folkloristisk studie över hur folkdansen i Svenskfinland idag förhåller sig till folklig dans. Helsingfors.

Biskop, Gunnel 2007: Dans i Lag. Den organiserade folkdansens framväxt samt bruk och liv inom Finlands Svenska Folkdansring r.f. under 75 år. Helsingfors.

Blank, Trevor J. & Robert Glenn Howard 2013: Introduction – Living Traditions in a Modern World. I: Tradition in the Twenty-First Century. Locating the Role of the Past in the Present, Trevor J. Blank & Robert Glenn Howard (red.). Logan: Utah State University Press.

Brenneis, Donald 1996: Telling Troubles: Narrative, Conflict, and Experience. I: Disorderly Discourse: Narrative, Conflict, and Inequality, Charles L. Briggs (red.). Oxford University Press, Oxford, p. 41–52.

Frank, Arthur W. 2010: Letting Stories Breathe: A Socio-Narratology. Chicago.

Glassie, Henry 1995: Tradition. Journal of American Folklore 108 (430) (395–412).

Halbwachs, Maurice 1992: On Collective Memory. Chicago.

Hanna, Judith Lynne 1988: Dance, Sex and Gender: Signs of Identity, Dominance, Defiance and Desire. Chicago.

Huuskonen, Anna-Mari 2001: Kansantanssi aatteena ja ajanvietteenä. Suomalaisen Kansantanssin Ystävät 1901–2001. Helsingfors.

Koskinen-Koivisto, Eerika 2014: Her Own Worth. Negotiations of Subjectivity in the Life Narrative of a Female Labourer. Studia Fennica Ethnologica. Helsingfors.

Kristeva, Julia 1980/1977: Word, Dialogue, and Novel. I: Desire in Language: A Semiotic Approach to Literature and Art, Leon S. Roudiez (red.). New York: Columbia University Press.

McNeill, Lynne S. 2013: And the Greatest of These Is Tradition. The Folklorist’s Toolbox in the Twenty-First Century. I: Tradition in the Twenty-First Century. Locating the Role of the Past in the Present, Trevor J. Blank & Robert Glenn Howard (red.). Logan: Utah State University Press.

Putnam, Robert D. 2000: Den ensamme bowlaren. Den amerikanska medborgarandans upplösning och förnyelse. Stockholm.

Todorov, Tzvetan 1984: Mikhail Bakhtin: The Dialogical Principle. Theory and History of Literature, Volume 13. Manchester.

Nationalencyklopedin, Konflikt: http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/konflikt/ [18.1.2016].

Nordlek, Stadgar: http://nordlek.org/wp/om-nordlek/avtaleteksten/ [16.1.2016].

Fotografier:

Östnylands Brage i Berlin 2014. Foto: Bettina Westerholm.

Föreningen Brage i Helsingfors folkdanslag på Folklandia 2015. Foto: Bettina Westerholm.