Nordiska trästadsseminariet ”Den Nordiske Trebyen” i Trondheim 21-24.9.2016

Sanna Lillbroända-Annala

 

I september 2016 samlades ca 220 människor från Norge, Danmark, Sverige och Finland i Trondheim för att diskutera nordiska trästäder och trähus. Jag var en av de inbjudna gästföreläsarna på denna konferens och såg med intresse framemot livliga och innovativa diskussioner som skulle behandla såväl trähusarkitektur och trähusboende som byggnadsskyddsbestämmelser och stadsplanering. Programmet lovade mycket och gav på alla sätt en riklig och mångfasetterad bild av det nordiska läget för gammal trähusarkitektur och dess roll och betydelse idag.

Konferensen inleddes med stadsrundvandringar i Trondheim kvällen innan själva programmet och presentationerna kom igång. Under denna rundvandring fick vi höra fascinerande historier om staden, dess invånare och byggnadspolitik. Trondheim har en rätt typisk nordisk prägel med fragmentariskt byggnadsbestånd bestående av både gamla och moderna byggnader. Men Trondheim ger avkall på att vara en trästad i många hänseenden. De gamla trähuskvarteren i Bakklandet, sjöbodarna vid Nidälven och de mera fragmentariskt återkommande trähusbyggnaderna överallt i staden skapar tillsammans en uppfattning om Trondheim som en trästad. Därför var just staden Trondheim en ypperlig plats för de livliga diskussionerna om trästäder och trähus som försiggick under de kommande tre dagarna.

Även om konferensen i sig inte direkt byggde på den ursprungliga trähuskonferensen som hölls i Sandefjord 1972, hade denna konferens ändå många beröringspunkter till den ursprungliga. I Sandefjord lyftes de nordiska trähusmiljöerna första gången fram som bevarandeobjekt vilket var enastående i den modernistiska stadsplaneringsandan och tiden. Då ville man nämligen nästan enbart riva gamla byggnader för att bereda plats för den moderna staden. Det intressanta med konferensen i Sandefjord och nu i Trondheim är att vi dels, fortsättningsvis, talar om samma hot, del om andra hot men om hot ändå. Då ställer man frågan: Vad har vi egentligen lärt oss under dessa drygt 40 åren som gått? Ingenting, någonting eller mycket?

Min uppfattning är att vi har lärt oss en hel del, åtminstone när det gäller att diskutera trähus och trähusmiljöer. Diskussionerna har alltid inte lyckats eftersom gamla byggnader har rivits utan att de har kunnat försvaras eller debatteras i god tid. Därför ligger högsta värdet med liknande konferenser som den i Trondheim i just dessa debatter och utbyten av erfarenheter. Det finns inte ett enda rätt sätt att värna om gammal arkitektur, om miljöer och kulturarv – därför är erfarenheterna och synpunkterna viktiga för att konkretisera och synliggöra vilka utmaningar och möjliga problem husen står inför och hur vi kunde tänka oss att tackla med dessa. När jämförelserna dessutom görs i ett nordiskt perspektiv är diskussionen ännu mer givande och lärorik.

Såsom konferensens första talare Erik Nordin, f.d. länsantikvarie från Gävleborg och Pekka Kärki, f.d. avdelningschef vid Museiverket påpekade, var det viktigt att samlas till Trondheim för att fortsätta där trästadskonferensen i Sandefjord slutade och initiera nya diskussioner om trähus och trähusmiljöer. De minskar trots skyddsbestämmelserna för varje år som går och därför är det viktigt att förstå vår tidsanda och ha en uppfattning om den kommande tidsandan för att kunna jobba proaktivt för trähusen och trähusmiljöernas fortlevnad. Det behövs också en samnordisk ”brainstorming” kring trähus för att deras fortsatta existens kan försäkras. Eftersom de i många städer utgör den gamla stadskärnan som även numera utgör städernas centrum, finns det konstant ett hot av exploatering inför marknadskrafterna, precis som under 1970-talet. Det hotet kommer vi aldrig ifrån och därför behövs gemensamma krafter och idéer till hur tackla utmaningarna.

Dag Kitting, verksam som professor på NTNU och som stod följande i tur med sin presentation om värdstaden Trondheim, visade hur staden hade förändrats genom moderniseringen och hur både små och större förändringar och rivningar så småningom förstörde den enhetliga trähusstaden till en mer splittrad stad där olika arkitekturstilar och trender genomsyrar det befintliga byggnadsbeståndet. Bilderna som Kitting visade vittnade om dessa förändringar och visade på en oförmåga att relatera till gamla byggnader som en del av den moderna staden. I den frågan har vi kommit längre men trots allt måste gamla byggnader nu och framöver nästan alltid försvaras. Det berättar att trots att de numera uppskattas för många olika värden, ses de som bromsar för utvecklingen som är livsviktig för en stad som lever med i tiden. Det som Kitting förde fram var att detaljerna i trähusarkitektur och också en mer detaljerad planering av deras integrering i det moderna ger ofta bättre resultat. Även trähus behöver sin röst och den ska bli hörd.

Att ge en röst för historiska trähusmiljöer var även temat för mitt föredrag. Jag talade om min doktorsavhandling och om den efterkrigstida stadsutvecklingen i Finland och med fokus på de trähusmiljöer jag undersökt, dvs. Gamla stan i Ekenäs och Neristan i Karleby. Det som jag senare fick både frågor om och beröm för var alla de begrepp som jag diskutera i mitt föredrag. Begreppet gentrifiering eller kulturarv som process var inte bekanta för alla och visar hur viktigt det är att samlas för att diskutera de olika perspektiven på trähus och trähusmiljöer som tas inom olika discipliner men även i det konkreta arbetet med själva objekten. Att förena det teoretiska tänkandet med det praktiska är likaså viktigt för oss alla som jobbar med trähus.

Denna koppling var lika synlig i det sista föredraget som behandlade kulturminnen som strategi för stadsutveckling i Vårdö. Vi behöver ha kunskap om hur förvalta gamla byggnader och praktisk kunskap om hur restaurera på rätt sätt. Vi behöver också engagera lokalbefolkningen i restaureringsprojekt så att de upplever att deras röst blir hörd och att de får en chans att delta. Kulturarv är trots allt ofta väldigt lokalt förankrat och emotionellt laddat, och då kan inte myndigheterna bara komma in och säga hur man ska göra. Det krävs sensitivitet både när det gäller material och människor.

Att göra lokalbefolkningen i städerna delaktiga i omhändertagandet och värnandet av trähus och trähusmiljöer var ett viktigt budskap denna konferens hade. Vi behöver också en aktiv och öppen diskussion om trähus och om deras nutid och framtid. Vi behöver ha kunskap om det historiska och en kännedom om hur vi ska förvalta detta nordiska kulturarv. Allt detta och mycket mer togs upp i de många föredragen som hölls under konferensen. Jag hade endast chansen att lyssna på en bråkdel av dem, men i många av dem dök frågan upp om delaktighet och samordning. Det fick vi även höra om på exkursionen till världsarvsstaden Röros där de lokala hantverkarna aktivt jobbar tillsammans med museimänniskor. I museets egen verkstad kan vem som helst pröva på att restaurera gamla fönster eller att koka rödmyllefärg. Genom engagemang och att lära från varandra gör att Röros känns och uppfattas som ett gemensamt kulturarv som alla tillsammans vill värna om.