Immateriellt kulturarv och implementeringen av Unesco-konventionen i Finland

Johanna Björkholm

”Kulturarv” har blivit ett fenomen som ständigt finns med i vår omgivning. Ofta används det som ett ”tungt ord”, så att man omtalar någonting som kulturarv för att förmedla att det har en specialstatus och bör bevaras. Att omtala något som kulturarv innebär då att man framställer ett kulturarv som självklart betydelsefullt.

Dagens intresse för kulturarv kan spåras till Unescos arbete inom området. Framför allt den så kallade världsarvskonventionen från 1972 har fått ett väldigt genomslag. Världsarv utgörs något förenklat av utvalda platser och (samlingar av) byggnader, som Sveaborg, Gamla Raumo eller Kvarkens skärgård. Det finns dock även en annan Unesco-konvention för kulturarv, som just nu håller på att implementeras i Finland. Konventionen för tryggande av det immateriella kulturarvet blev färdig 2003 och Finland undertecknade den 2013. Kultur- och utbildningsministeriet ansvarar för konventionen, och det praktiska arbetet genomförs inom Museiverket.

Till skillnad från världsarvskonventionen inriktas denna konvention på olika typer av traditionell kunskap – både praktisk kunskap och kännedom om tankemönster eller utövande är omfattas. I den här artikeln diskuterar jag immateriellt kulturarv och tryggande från en kulturvetenskaplig utgångspunkt, samt det arbete som just nu pågår inom detta område i Finland.

 

Att trygga immateriellt kulturarv

Jag ser traditionell kunskap som utgångspunkten för immateriellt kulturarv. Bland all den traditionella kunskap som människor utövar eller iscensätter finns vissa kulturuttryck som upplevs särskilt betydelsefulla. Dessa kan lyftas fram och tillskrivas specialstatus, så att de framstår som immateriella kulturarv. Ett sätt att förstå hur den här processen är att utgå från att de sätt som vi talar om och agerar kring kulturuttryck får konsekvenser. Med andra ord, då tillräckligt många och inflytelserika människor agerar som om ett visst kulturuttryck skulle vara särskilt värdefullt så kommer den här uppfattningen att få genomslag i samhället. Det här kallas performativitet inom forskningen och Unescos konventioner utgör tunga argument i sådana processer.

Mitt sätt att förstå kulturarv innebär att det egentligen handlar om status. Vissa utvalda kulturuttryck tillskrivs specialstatus eftersom de upplevs betydelsefulla och vi vill att de ska finnas kvar också i framtiden. Det innebär att jag ser kulturarv, både immateriella och materiella sådana, som större fenomen än verksamheten som bedrivs inom ramarna för Unescos konventioner. Konventionerna utgör dock effektiva verktyg för att etablera kulturarvsstatus.

För att förstå immateriellt kulturarv är ett processinriktat kulturbegrepp en förutsättning. Människor och deras traditionella kunskap står i fokus, samtidigt som kulturens dynamik poängteras. Då ett kulturuttryck får kulturarvsstatus följer inbyggda förväntningar på att det ska bevaras och finnas kvar i framtiden. Framför allt vid tryggande av traditionell kunskap och immateriellt kulturarv leder ett produktinriktat kulturbegrepp till problem. I vår del av världen har bevarande länge inneburit att föremål – och byggnader – har plockats ut ur människors vanliga livslopp och satts åt sidan för att bevaras i befintligt skick. I den mån traditionell kunskap har bevarats har uppteckningar, fotografier och inspelningar infogats i arkivens samlingar. Konventionens avsikt med tryggande är däremot upprätthållen traditionell kunskap och fortsatt utövande.

Det här är en påtaglig skillnad mellan materiell och immateriell kultur – materiell kultur kan konserveras och visas upp för eftervärlden om konserveringen görs väl. Det fungerar helt inte med traditionell kunskap och immateriella kulturarv. Även om de kan dokumenteras leder detta inte till att den traditionella kunskap som de bygger på bibehålls. I stället borde fokus för tryggande ligga på överföring av traditionell kunskap och utövande.

 

Konventionen för tryggande av immateriellt kulturarv

Inom Unescos konvention för tryggande av immateriellt kulturarv är målsättningen att traditionell kunskap som utövas och uppskattas här och nu ska finnas kvar också i framtiden. Konventionen inriktas på att trygga iscensättande av traditionell kunskap – det är alltså inte de fysiska resultateten som ska bevaras, utan i stället ligger fokus på överföring och upprätthållen traditionell kunskap. Konventionen omfattar sex domäner, nämligen muntlig kultur, scenkonst, festligheter och seder, kunskap om naturen och världsarvet samt hantverksfärdigheter.

Domänen muntlig kultur innebär olika former av berättande, språkliga uttrycksformer och även dialekter. Scenkonst är egentligen en dålig översättning av engelskans ”performing arts”. I denna domän ingår alla slags traditionell kunskap som bygger på framträdanden, så som musik, dans, teater och så vidare – oberoende om de framförs på en scen för publik eller om man utövar för sig själv. Till domänen festligheter och seder hör firande av årets och livets fester, olika umgängesformer, lekar och spel med mera. Kunskap om naturen och världsarvet innefattar bland annat om jakt, fiske samt hur man kan utnyttja naturresurser och -material. Domänen hantverksfärdigheter ska förstås i vid bemärkelse, så även matlagning, husbygge med mera passar in här.

Det finns också övergripande kriterier för vad som kan uppfattas som immateriellt kulturarv inom konventionen. Kulturuttrycken måste respektera mänskliga rättigheter, stöda ömsesidig respekt mellan grupper av mänskor och vara förenliga med hållbar utveckling. Det här innebär att till exempel förolämpande vitsar och former av jakt som hotar djurbeståndet inte är aktuella. Kulturuttrycken måste också överensstämma med Finlands lagstiftning, så bland annat att koka hembränt kan inte heller omfattas.

Däremot finns inga krav på att kulturuttrycken ska vara ”äkta”, unika eller ålderdomliga. Det är till exempel inget problem att man har spunnit i hela världen. Om vi i här och nu tycker att den kunskapen är betydelsefull och borde finnas kvar framöver hos oss kan den omfattas som immateriellt kulturarv. I konventionstexten är den enda definitionen som handlar om ålder att immateriellt kulturarv ”överförs mellan generationer”. Det här antyder att kulturuttrycken ska ha existerat åtminstone någon tid för att komma i fråga – men inga krav på att de utövas på samma geografiska plats. Man kan också diskutera vad en generation innebär. En tolkning är till exempel att en generation lågstadieelever omfattar 6 år – sedan är det nya barn som går i lågstadiet. Ytterligare en viktig aspekt är att konventionen omfattar den immateriella kultur som i dag utövas inom en nations gränser. Också minoritets-, invandrar- och delkulturer ingår i det immateriella kulturarvet utan några krav på att representera något slags ”finländskhet”.

 

Förteckningar över immateriellt kulturarv

Konventionen för immateriellt kulturarv utgår tydligt från att det är ”vanligt folk” som ska avgöra vad som är betydelsefullt nog för att anses vara immateriellt kulturarv och engagera sig i arbetet för tryggande. Det är inte myndigheter eller administratörer som ska göra ett urval, utan det är de som själva utövar eller känner till kulturuttrycken och deras åsikter som gäller. Därför har man i Finland gått in för att skapa en wiki-förteckning över immateriellt kulturarv, där envar kan skapa en profil och mata in uppgifter om kulturuttryck som man tycker är betydelsefulla. Man har valt att kalla detta en förteckning över ”levande kulturarv”, för att använda ett mindre högtidligt ord. Adressen till wiki-förteckningen finns i käll- och litteraturförteckningen.

Finlands wiki-förteckning över immateriellt kulturarv finns också i svenskspråkig version. Bland se svenskspråkiga förslag som har kommit in hittills återfinns menuettdans och -spel, konsten att tillverka en korsnäströja, hembygdsdagar och sommarteater. Texterna som kommer in översätts inte automatiskt, utan det är upp till den som matar in texten att välja vilka språk man använder. Även afrikansk musik och dans i Finland med på listan, liksom samiskt hantverk och romernas sångtradition i Finland – och vissa av texterna finns också på andra språk än svenska och finska. Det är alltså en mycket inkluderande förteckning, där fokus ligger på traditionell kunskap som utövas i dag och som vi vill ska finnas kvar i framtiden, men den står och faller med att engagerade individer eller organisationer åtar sig arbetet att lägga till uppgifter i systemet.

Då ett land undertecknar konventionen medföljer vissa krav och allmänna linjer för kulturarbete. Till kraven hör att man ska ha en lagstiftning som gör det möjligt att trygga immateriellt kulturarv, att synliggöra immateriellt kulturarv och att skapa en eller flera förteckningar över det immateriella kulturarvet inom landets gränser. Dessutom upprätthåller Unesco internationella listor över immateriellt kulturarv. På internationell nivå finns en representativ lista, en lista för hotade immateriella kulturarv och ett register över god praxis för tryggande. Inga nordiska kulturuttryck finns med i de internationella listorna, men i den representativa listan ingår bland annat sångfesterna i Baltikum och den traditionella kulturen på estniska ön Kihnu (Kynö).

Det som händer nu är att man i Finland har bestämt att arbetet med förteckningar görs på två plan: man öppnar först wiki-förteckningen, som är öppen för alla. År 2017 ska sedan en nationell lista skapas utgående från den. Exakt hur det steget ska genomföras vet vi ännu inte, men det finns en smalare nationell lista önskas från Kultur- och undervisningsministeriets sida. Tanken är att Finland senare kan ansöka om att enstaka kulturuttryck som ingår i den nationella listan tas med i Unescos internationella listor. Den nationella listan riskerar att medföra ett steg bort från gräsrotstanken och en demokratisk syn på kulturuttrycks lika värde. Forskning om konventionen har bland annat kritiserat att Unescos internationella listor riskerar att bli ett slags kontextlös kulturolympiad, där kulturuttrycken främst jämförs med varandra. Detta är något väl värt att hålla i tankarna under det fortsatta arbetet.

Jag tycker själv att idén med wiki-förteckningen är bra. Man ska svara på några få frågor om hur kulturuttrycket utövas i dag, vem som känner till det, uppgifter om dess historia, hur det vidareförs och hur dess framtid verkar. Med andra ord ligger fokus på utövande, överföring och tryggande. Museiverket modererar wiki-förteckningen och arbetar tillsammans med aktörerna bakom texterna då det behövs.

Ett problem med wiki-förteckningen är att texterna som lämnas in tenderar att behandla objekt och evenemang i stället för traditionell kunskap. Ett exempel på detta är att wiki-förteckningen just nu innehåller posten ”Klinkbyggda träbåtar”. Faktum är dock att det inte är träbåtarna som utgör det immateriella kulturarvet, utan kunskapen bakom tillverkningen. Wiki-förteckningens formuleringar har noga övervägts så att fokus läggs på traditionell kunskap och utövande. Vi tycks dock vara vana vid att tänka på kultur och bevarande ur ett objekt- och resultatinriktat perspektiv. Det gör att relevant information kring utövande eller iscensättande utelämnas och att kulturuttrycken beskrivs som statiska företeelser.

Det verkar också vara så att sådant som upplevs betydelsefullt pressas in på wiki-förteckningen även då det egentligen inte passar in. Till exempel lades en post om genealogiska databaser in under domänen ”Muntlig kultur”. Den har dock efter rådgivning omarbetats och flyttats bort därifrån. Det är möjligt att detta är ett exempel på att kulturarvsstatus upplevs som något eftersträvansvärt, så att engagerade individer lägger till texter utan att försöka sätta sig in i hur det hela är tänkt att fungera.

Ett annat potentiellt problem med förteckningar över immateriellt kulturarv, som forskningen har uppmärksammat, är att detaljerade beskrivningar riskerar att leda till frysning av kulturuttrycken. Då ses dokumentationen som ett facit, vilket ställer till med problem kring vem som får bestämma vad som är rätt och fel, vikten av variation och anpassning och så vidare. I wiki-förteckningen har man försökt undvika detta genom att enbart fråga efter hur kulturuttrycket utövas och att särskilt uppmuntra till att berätta om olika variationer.

Ytterligare en aspekt som man ska hålla i minnet är att alla typer av kulturarvsproduktion samtidigt också handlar om minnespolitik – vissa kulturuttryck lyfts fram och presenteras in i strategiska sammanhang, medan andra skyls över eller ignoreras. Kulturarv är varken ofarligt eller odelat positivt. En öppen process där så många röster som möjligt får höras är en bra utgångspunkt, men det är ändå viktigt kritiskt granska arbetet med förteckningar och listor.

Förteckningen innehåller också exempel på god praxis, det vill säga hur man kan arbeta för att den traditionella kunskap som man är intresserad av ska upprätthållas i fortsättningen. Bland de exempel som nu finns på förteckningen finns tidsresor för att låta barn leva sig in i hur det var förr i världen och träffar för utövare av berättarkonst. På sätt och vis är det den här kategorin som ligger närmast konventionens kärna – här är det verkligen tryggande som står i fokus. Det är också väldigt intressant att följa med och se vilka arbetsformer som förekommer och som man kan låta sig inspireras av. Lite krasst kan man ju nämligen påpeka att inga kulturuttryck tryggas genom att text om dem läggs upp i en förteckning på Internet. Andra typer av insatser behövs för tryggande och vidareförande av traditionell kunskap.

 

Konventionen och utövarna

Till slut vill jag diskutera hur konventionen för tryggande av immateriellt kulturarv kommer att påverka utövarna, de som känner till den traditionella kunskapen och som ser den som ”sin”. Jag tror inte att konventionen alls behöver påverka, men den medför nya möjligheter för de som är intresserade av att arbeta för att trygga vissa kulturuttryck. Konventionen och förteckningarna som skapas öppnar upp för synlighet och informationsspridning som direkt kan gynna utövarna.

I mina ögon är det också väldigt viktigt att vi börjar diskutera upprätthållande av traditionell kunskap i större utsträckning – hur kan man arbeta för att överföring ska ske och finns det i dag någon som tar ansvar för att sådana saker fungerar? Intresserade individer och organisationer har länge har arbetat för att upprätthålla traditionell kunskap, till exempel lärlingssystem, träffar för utövare och genom återkommande projekt. Att man nu börjar lyfta fram betydelsen av sådana insatser och metoder är i mina ögon positivt

Vad finns det då för fördelar med att ”bli listad” i Internetförteckningen? Den första följdfrågan brukar handla om pengar, och tyvärr är inga sådana kopplade till förteckningen. Det man får är synlighet och informationsspridning om kulturuttryck som man tycker är betydelsefulla. Min uppfattning är att det kommer att vara en fördel att finnas med i förteckningen i framtiden. Texterna om kulturuttrycken handlar om utövande, överföring, historia och tryggande för framtiden. Om man ansöker om pengar för aktiviteter som handlar om utövande och överföring borde det vara en fördel att kunna hänvisa till en listning i wiki-förteckningen. Men framför allt handlar förteckningen om att lyfta fram sådant som man tycker är betydelsefullt.

Bara det att vi nu för första gången har fått en myndighet i Finland som direkt har ett ansvar för traditionell kunskap och immateriellt kulturarv, det vill säga Museiverket, är enligt mitt ett viktigt resultat av arbetet med konventionen. Museiverket håller också på och startar upp kretsar inom konventionens olika domäner. Redan nu finns en hantverkarkrets och en naturkrets. De är till för individer eller organisationer som vill engagera sig i arbetet med konventionen och utgör forum för samarbete och utbyte av erfarenheter kring upprätthållande. Organisationer kan också ansöka om att bli ackrediterade direkt av Unesco om de vill engagerad sig i arbetet på internationell nivå. Så har bland annat Berättarnätet Kronoberg, Sverige, och Norsk senter for folkemusikk og folkedans gjort, men ännu har inga finländska organisationer ansökt om ackreditering.

Jag tror att så gott som alla som utövar eller iscensätter traditionell kunskap i någon mån gör det för att vi på olika sätt upplever att detta är betydelsefullt. Det kan handla om att vi tycker det är vackert eller gott, att det är en länk till äldre generationer, att utövandet är glädjefullt, att det finns ett mervärde i att upprätthålla en tradition eller något helt annat. Nu har konventionen för tryggande av immateriellt kulturarv trätt ikraft i Finland, och det är tydligt att den redan får konsekvenser. Faktum är dock att Unesco säger väldigt lite om hur konventionen ska implementeras i praktiken – det får varje stat avgöra själv. Det bästa skulle nu vara om Museiverket får mycket feedback från engagerade människor, både av utövare, organisationer och från forskarhåll, så att implementeringen hos oss får ett gott resultat. Man ska inte ta för givet att konventionen per automatik leder till en positiv utveckling, men jag ser en stor potential i det arbete som nu utförs.

 

Käll- och litteraturförteckning

Björkholm, Johanna 2011: Immateriellt kulturarv som begrepp och process. Folkloristiska perspektiv på kulturarv i Finlands svenskbygder med folkmusik som exempel. Åbo.
Deacon, Harriet J. and Smeets, Rieks 2013: Authenticity, value and community involvement in heritage management under the world heritage and intangible heritage conventions. Heritage and Society 6:2 (1-15).
Hafstein, Valdimar Tr. 2004: The Making of Intangible Cultural Heritage. Tradition and Authenticity, Community and Humanity. Berkley.
Immateriella kulturarv [Museiverket]: http://www.aineetonkulttuuriperinto.fi/sv/index [30.6.2016]
Intangible Heritage Home: http://www.unesco.org/culture/ich/en/ [1.7.2016]
Selberg, Torunn 2002: Tradisjon, kulturarv og minnepolitikk. I: Historien in på livet. Diskussioner om kulturarv och minnespolitik. Anne Eriksen m.fl. (red.). Lund.
Smith, Laurajane 2006: Uses of Heritage. New York.
Strøm, Beate 2013: Å være, kunne og gjøre. I: Leve kulturarven! Eivind Falk og Dag Feldborg (red.). Trondheim.
Wikiförteckning över levande kulturarv: wiki.aineetonkulttuuriperinto.fi [30.6.2016]