Steget före, i takt med tiden – att dokumentera festernas förändringar

Föredrag vid seminariet Fest i fokus 15.4.2016 vid Svenska litteratursällskapet i Helsingfors. Carola Ekrem

Mitt föredrag ska berätta om hur det är att jobba med fester på ett arkiv. Jag ska också tala om fester – fester som inte borde ha slagit igenom, fester som eventuellt etableras i det finländska feståret och fester som förvandlas.

Festsederna ingick redan i SLS första insamlingsformulär 1887 i gruppen ”Seder och bruk, skrock och vidskepelse”. Hela årets kretslopp var det, med årshögtid efter annan. Det var också riterna kring barnets födelse och dop, ceremonierna kring konfirmationen och all seden kring den eftersträvade lyckan och den hotande olyckan i samband med bröllopen. Det var alla traditioner kring begravningen, allt som skulle gå rätt till för att övergången till nya tillstånd och statusar skulle uppnås.

Man kan säga att det intressantaste för den gamla festforskningen var övertron, och vid sidan av detta finns också i de gamla uppteckningarna ett rikt mått av etikett – om hur festen skulle anpassas till de sociala systemen, precis som i dag. Vem var bjuden, vem utesluten, vem värdig och kompetent att få en uppgift i firandet. Vem hade råd att visa sin maktposition i ett överdådigt gästabud, var man fick inspiration till förändringar och innovationer.

De första insamlarna ville nå så långt tillbaka i tiden som det var möjligt och man intervjuade alltså de äldsta tillgängliga meddelarna. Länge kom både stadskultur, industrikultur och högreståndskultur i den högtvärderade allmogekulturens skugga.

Man visste vad som fanns att fråga efter, vad man ville ha. Man tyckte sig också ana vad som kunde komma i sikte framöver.

Det finns alltså i vårt arkiv, det som tidigare bar namnet Folkkultursarkivet, ett stort äldre festsedsmaterial stöda sig på. Under 1950- och 60-talen började arkivet satsa på frågelistor och bandinspelade intervjuer – fortfarande med målet inriktat på gamla tider, vad man ännu hade i minnet i bygderna.

Det ordnades stora frågelistinsamlingar och massor av människor satte sig i arkivets tjänst som betrodda ortsmeddelare. Nästan 4000 finlandssvenskar har genom åren deltagit i skrivarbetet. Länge innebar festseden just detta bekanta hävdvunna årslopp med djupa lokala rötter, men på 1980-talet började man ana något nytt.

 

Från innovativ idé till etablerad fest

År 1981 skrev Mary-Anne Elfving, arkivarie vid FKA, artikeln ”Varför studera innovatiova idéer” i festskriften till Ragna Ahlbäck. Vår internationellt bevandrade kollega konstaterade här att ”dagens dynamiska samhälle ger ypperliga tillfällen för etnologerna att studera hela processer. Man kan följa en innovation från uppkomst eller innovativ idé till etablering under en överskådlig tidsrymd”.

Två sådana innovativa idéer var festerna Valentindagen (alla hjärtans dag) och halloween av vilka ingendera ännu slagit igenom i Finland. Elfving konstaterade att en ny sed för att kunna slå rot i en främmande miljö behövde ekonomiska förespråkare, men också något mer. Den skulle inte strida mot samhällets normer och den skulle vara lätt att förmedla.

Idag vet vi hur det gick. Fem år senare, våren 1986, jämnt trettio år efter att varuhuset NK i Stockholm år 1956 lanserat alla hjärtans dag, vandrade jag rakt på den första regelrätta Valentindagsskyltningen i vårt land. Varuhuset Stockmann i Helsingfors hade dekorerat ett fönster med hjärtformad rekvisita. Jag minns hur jag gjorde en snabb skiss i min almanacka – inga mobilkameror på den tiden och tänkte – jaha, nu är det igång. Samma år delade en stor hamburgerkedja ut valentinkort åt sina kunder. Dagen kallades i Svenskfinland den första tiden ofta Valentindagen i direkt översättning från originalet Valentine´s Day.

I den finska almanackan nämndes ystävänpäivä första gången1987, och året därpå kunde man läsa namnet vändagen i landets svenskspråkiga almanacka. Först 1996 kom dagen officiellt in i almanackan och fick nu på svenska namnet alla hjärtans dag.

I början tycktes dagen i vårt land ha färre drag av det i Sverige och övriga Norden mer vanliga romantikgenomsyrade internationella Valentine´s Day-firandet.  Men innovationsfester har sällan absolut fastslagna sedmönster. Det upptäckte jag av egen erfarenhet 14 februari 2015 då jag skulle reservera bord på restaurang. Mycket var fullbokat – och borden fylldes av – ja just det, dinerande romantiska par.

Vad ska vi då kalla dagen i Finland, har jag flera gånger tillfrågats. Valet mellan det skandinaviska alla hjärtans dag och det finska vändagen har varit svårt – båda namnen beskriver delar av det finländska firandet.

Mitt ställningstagande för namnet vändagen, den direkta översättningen från finskan, har inte fått stå oemotsagt. ”Vändagen kan den heta bara i okunniga personers mun, följ högsvenskan” fräste en herreman i kommentarfältet när en intervju om dagen delades på SLS FB-sida i år.

Språk och fester väcker starka känslor, det märker man ofta när man idkar – om än aldrig så försiktig – folkupplysning om högtiderna.

Redan på tjugondagen ställer man nuförtiden fram alla hjärtans-korten i affärerna – så nog har Valentine´s  Day funnit sin plats i vårt festår, rosa hjärtan hänger överallt  och googlandet efter fantasifulla historiska rötter till firandet når nya höjder varje år.

 

Festen som inte borde ha slagit igenom

Men halloween då? Ja, det var kanske lite mer överraskande – eller så inte? Mary-Ann Elfving förutspådde att halloween knappast fyllde något av de nyss nämnda kraven på en fest utifrån som skulle ha en chans att etablera sig. Som skördefest kunde den inte få någon betydelse i Finland då skörden här försiggår tidigare. Barnens kringvandrande och tiggeri liknade den välrotade finländska påskhäxtraditionen, och därtill var den till halloween kopplade allhelgonadagens allvarliga prägel grundmurad i vårt land. Mary-Ann Elfving förutspådde att Valentindagen sannolikt skulle slå igenom i Finland, men att chanserna att halloween skulle finna sin plats i det finländska feståret var få.

Men knappa tio år senare, hösten 1990 tog etableringen av halloween fart i vårt land. Med ens fanns det halloweenprylar att köpa i butikerna och hamburgerrestaurangerna dukade med brickunderlag där sedens historia relaterades. Barntidningarna upplyste om festens historia och tipsade om firande. Några skolor ordnade halloweenmaskerader redan 1990. Men efter en lovande start kom firandet av sig – för att sätta igång med desto större kraft hösten 1997.

Redan hösten 1990 sände Folkkultursarkivet ut en enkät till en skola i huvudstadsregion för att granska hur den nya festen tagits emot. Det visade sig att samtliga tillfrågade elever kände till halloween och visste något om dess utformning i USA.

1997 gjordes en ny förfrågan till skolorna och nu var halloween känd i alla delar av Svenskfinland, men bara på Åland kunde man berätta om regelrätt firande.

Och hur blev det? Ja vi kan ju bara konstatera att det blev en sjudundrande fest också här i landet – men som fallet är med de flesta innovationsfester har populariteten gått upp och ner, väckt förtjusning och förskräckelse om vartannat. På sina håll har kringvandrandet och tiggeriet ett år varit populärt för att nästa år tyna av – kanske endast temporärt.

Men ”Halloween-prylar säljer bättre år från år”, läser man i dagspressen där firandet liksom alla andra årsfester varje år får sin plats, med lite varierande stuk.

I höstas hade en journalist under ett besök på begravningsplatsen på allhelgonadagen stött på en grav smyckad inte bara med ljus, ljung och granris utan också med en grann halloweenpumpa. Får man pynta så? löd frågan traditionsvetaren skulle besvara.

Det blev en sida i hufvudstadsdraken där man längst ner konstaterade att Folkkultursarkivet (som arkivarie Ekrem understrukit) inte tar ställning till seders olämplighet eller lämplighet, men att tidningen gärna ville höra vad läsarna tyckte om pumpans placering.

Tyckte, det gjorde man. 80 % av dem som svarade på tidningens enkät ställde sig negativt till pumpan. I den milslånga kommentartråden på FB gav läsarna uttryck för sin åsikt både om pumpan och hela halloweenfirandet. Det var ord och inga visor: Dårbollsidéer! Vart är vår värld på väg? Vedervärdigt! Osmakligt! Fult och förfärligt!

De negativa omdömena överbjöd varann. Samtidigt har jag noterat att halloween i fjol verkar ha etablerat sig slutgiltigt i Finland. Aldrig förr om åren har jag sett så många utklädda personer på stan – tydligen på väg till halloweenfester. Aldrig har dagen heller i samma mån figurerat i annonsfloran. Aldrig har så många foton av firandet i hemmen publicerats i FB.

Man kan också konstatera att allhelgonadagen fått ett definitivt lyft nu när helgen ställs i kontrast mot de ”hedniska” bruken. Aldrig förr har vår egen allvarsamma högtid varit så mycket framme i alla medier som ifjol, vill jag mena!

Och knappast hade man börjat tala om den gamla skördefesten Kekri i samma mån heller om man inte kunnat se direkta paralleller mellan den och det importerade firandet.

Personligen tycker jag att vi har rum för allt. Pumpan på graven kan ju ha varit en engångsföreteelse, kanske en personlig present till mormor av ett barn som tyckte den var fin! Eller kanske har vi pumpor på varannan grav framledes? Bäst att inte yttra sig tvärsäkert när det gäller traditioner, de flackar sina egna vägar.

Varje år avkräver dock media en lägesrapport så det gäller att vara beredd.

 

Baby showers – något för Finland?

I min dotters väninnekrets noterade jag för ett tiotal år sedan att en tredje innovationsfest dykt upp: baby showers, festen med vilken man uppvaktar den väntande mamman och överöser det ofödda barnet med gåvor. Seden som har spritt sig från sitt hemland USA är relativt ny i Europa. Också denna fest kan ställas mot hävdvunna bruk – barnsängsbesöken – som ju emellertid inföll först efter barnets födelse.

Barnsängsbesök och festligheter kvinnorna emellan har naturligtvis gamla anor i de flesta kulturer. Det centrala elementet var i äldre tider överlämnandet av en rik mängd matvaror som hjälp och gåva till den nyförlösta. I Svenskfinland omfattade t.ex. i Kronoby ”nipibullan” som hämtades åt en rik värdinna ”15 bröd, en tiokannsbytta full av korngrynsgröt, ett fårlår, ett kalvlår, en träask med smör och tre eller fyra ostar”. Från Lappträsk berättas att en kvinna rentav fick 20 ostar av släktens kvinnor. Också ett visst mått av firande och brännvinsbruk finns dokumenterat. Uppteckningar från alla delar av Svenskfinland visar att seden att hjälpa en nybliven mor med nödvändiga sysslor och styrkande mat var en självklar del av kvinnors grannumgänge.

Dagens fester för modern och hennes väninnor och kvinnliga släktingar har ofta karaktären av ett programkalas där gåvorna är riktade till barnet. Dekorationer, traktering och lekar kan ges en barnslig prägel, med ett vuxet stuk. Det speciella med baby showers är ju att de till åtskillnad från äldre tiders begivenheter firas redan innan barnet lyckligt är fött.

Är detta något för Svenskfinland, undrade Folkkultursarkivet 2009 med en enkät som bl.a. länkades till forumet mammapappa.com. Ett trettiotal svar kom in. Jodå, man kände till festen via personliga kontakter eller vistelse i USA, men också via Internet och TV-serier som Sex and the city.

Någon rekvisita fanns inte att inhandla annat än via Internet, men de flesta svararna var positivt inställda till seden. I likhet med firandet av möhipporna får den blivande mamman här överraskas och sola sig i odelad och personlig uppmärksamhet från väninnorna.

Lite obehagligt tyckte några svarare det kändes att ta ut glädjen innan barnet lyckligt fötts. Och inte behöver vi i Finland med våra moderskapsförpackningar duschas med gåvor heller.

Men fest är ju alltid kul, så varför inte.

När dagens traditionsforskare vill ha reda på allmänhetens ocensurerade åsikt om olika fenomen gäller det att logga in på diskussionsspalterna på Internet. På ”Forumet för svensktalande föräldrar och gravida i Finland” (mammapappa.com) diskuteras ett vitt spektrum ämnen som har att göra med barn och föräldraskap. Också festerna baby showers och varpajaiset (dricka barntår, pappornas fest efter barnets födelse) har många diskussionstrådar.

Tongångarna påminner om de diskussioner som fördes när halloween först introducerades i det finländska feståret. Även baby showers tycks av många upplevas som ett kulturellt hot, en löjlig, ofinsk och oacceptabel fest. Vill vi finnar fira en babyfest kan vi skapa egna praktiska och förnuftiga traditioner. Vi kan ordna talko och fylla barnfamiljens frys med mat och bakverk, föreslog en skribent i sitt inlägg i det finska Marthaförbundets diskussionsspalt (8.9 2005).

Framtiden utvisar i vilken mån baby showers etableras i vårt finländska festsortiment. Glöms festen bort, stöps den om i sakligt praktisk finländsk form eller börjar vi fira vilda och otyglade baby showers enligt alla lekfulla amerikanska förebilder och koncept? Svaren på Folkkultursarkivets webblista visar att åtminstone många finlandssvenska kvinnor är beredda att öppna dörrarna för en nygammal fest med potential att skräddarsys så den kan passa idealbilden av det perfekta kalaset.

 

Festarkivariens mångsidiga yrkesroll

Nu väntar jag bara på att nästa fest ska dyka upp! Men alla fester, också de väletablerade kräver årlig bevakning och här är dagspressen och de sociala medierna till hjälp. Många märkesdagar är trendkänsliga och kommer och går. Så har t.ex. skämtandet på första april fått ett uppsving med FB och dess snabba och vida nyhetsspridning. Namnsdags- och födelsedagsgratulerandet har också livats upp via FB och även begravningsseden har fått en ny offentlig mångsidighet. Både dödsannonser, nekrologer och personliga minnen delas på de sociala medierna.

Fester kan också förändras av andra orsaker. Vad gäller skolfesterna, gulnäbbsintagningarna, gamlas dans och penkis ser man att det dels är de pedagogiska auktoriteterna som kan justera firandet – så förvandlades ju t.ex. gamlas dans till en dresserad dansuppvisning från att ha varit en burlesk skämtfest. Hur gick det till – jo festen bakades in i läroplanen efter att rektorsföreningen tyckte att en kontrast behövdes till det vilda penkisfirandet. Intrycken från prom-balerna i USA spelade också in. Föreningen Pli och hyfs r.f. (Tapakasvatus ry) gav ut en liten broschyr där man gav råd till hur skolfester ska firas. Gulnäbbsintagningarna åter har tämjts genom mångahanda reglementen eller rentav förbjudits – i kampen mot mobbningen.

Inget är sig exakt likt från år till år i festernas värld, så bevakning är av nöden. Ofta vill medierna i samband med sina egna aktuella inslag intervjua en traditionsvetare om festers historia och bakgrund. I rapporteringsprocessen kan man både bli åthutad och ställd till svars. Så skedde t.ex. i HBL då traditionsvetarna påpekade att gulnäbbsintagningarna faktiskt har djupa rötter i en internationell medeltida universitets- och hantverkarvärld. ”Varför försvara dessa fascistoida intagningar”, röt journalisten Erik Wahlström i HBLs ledare 3.9 1998.

Tvärtom kan en festarkivarie ibland bli upphöjd till en liten Magdalena Ribbing och tillfrågas i etikettfrågor. Så skedde t.ex. i samband med kronprinsessan Victorias bröllop 2010 då överlämningen av bruden från far till brudgum väckte stor polemik i Sverige – traditionen blev en jämställdhetsfråga.

Även i Finland diskuterades saken och jag intervjuades i flera omgångar, varvid jag fick upplysa om att seden minsann är gammal och etablerad i vårt land. Yttrar man sig en gång i pressen tenderar ens uttalanden leva vidare i nätrymden – så landade mitt citat nu sex år senare i Kyrkpressens frågespalt där brudöverlämningen diskuterades i februari i år.

Den som ansvarar för årets fester har mycket att stå i medierna varje år, men frågorna är många också till den som sysslar med livets högtider, på senare tid bl.a:

• Hur skulle en fadder bete sig förr i världen?
• Vad gav man förr i konfirmationsgåva?
• Vad hette brudfrämmor och best men förr?
• Sminkade man liket?
• Vad vägde en brudkrona?
• Vilken är begravningsadressernas historia?

Ibland kommer svaret lätt, ibland krävs ingående detektivarbete.

Arkiven är samhällets minne, men arkivarierna förväntas samtidigt likt spågummor sia om hur traditionerna skall utveckla sig. Ofta får man emellertid idéer till vad som ytterligare borde dokumenteras just via mediernas frågor, så nyttan är ömsesidig.

Frågelistor om dop, konfirmation, sekulära fester, studentexamen, bröllop, polterabend får dras i repris med jämna mellanrum – annars har man inte en aktuell bild att erbjuda arkivkunderna och medierna.

Metoderna är mångfaldiga i dag – med mobiltelefonens kamera går det t.ex. blixtsnabbt att dokumentera att man nu börjat skylta rejält för Black Friday eller att det finns många olika bakelser för Självständighetsdagen och att det faktiskt existerade bagerier i Helsingfors som tillverkade Carl Philip och Sofia-bakelser inför det svenska prinsbröllopet.

En ny källa till kunskap är bloggarna. I FB-gruppen Finlandssvenska bloggare finns t.ex. över 2000 personer registrerade och här kan man ta pulsen på samtiden på olika sätt.

I dag upplevs det inte som tidigare som en plikt att beskriva sin lokala verklighet i ett frågelistsvar, men många skapar sin egen lilla värld i sin blogg där man breder ut sig om sina personliga åsikter och övertygelser. Här finns ett nytt potentiellt meddelarnät, här erbjuds insyn i dagens verklighet.

Jag stötte t.ex. häromdagen på en blogg med rubriken ” Vill inte döpa syskonet”. Här uttryckte en ung mamma sina funderingar kring tro och religiositet och beskrev dopet som en rit som inte passar in i hennes tankevärld. Hon ville av kyrkan beställa en dopceremoni utan kristna inslag och förvånade sig över att hennes önskemål vann ringa förståelse.

Detta lät ju verkligen intressant så via kommentarsfältet ställde jag några tilläggsfrågor (jag gav mig ärligt till känna som intresserad traditionsforskare) och fick snabbt en längre utredning. Hon verkade rentav nöjd över att ha väckt min nyfikenhet och sade sig gärna berätta mera.

Utan tvivel håller chattandet och dialogen på webben på att bli en allt viktigare metod att samla traditionsmaterial i dag. Men de nya verktygen och insamlingsetiken måste finslipas.

Arkivariens roller i dag är alltså många: pusselläggarens, den outtröttlige observatörens och dokumenterarens, etikettupplysarens, minnesuppdaterarens, medieunderhållarens.

Vad är då vår utmaning – jo, att det ska vara värt att kontakta oss snarare än att själv i blindo googla fram all världens ocensurerat material. Vi ska också gärna vara aktuellare och mer ackurata än Wikipedia.

Vi har också nåtts av en mångkulturell festvärld som tar sin plats i det finländska samhället. För framtidens arkivarier betyder detta ett ännu större arbetsfält att identifiera och dokumentera via alla kanaler!

Och för traditionsarkivet gäller det förstås som vanligt helst att vara steget före – i takt med tiden!

 

Litteratur:

Ekrem, Carola 1987: ”Varje vän är värd att minnas på alla hjärtans dag”, Firandet av Valentindagen bland finlandssvenska ungdomar. SLS Arkiv nr 15 (30-34).

Ekrem, Carola 2001: Halloween – kulturellt hot eller maskerad i höstmörkret? Källan 4/2001 (20-28).

Ekrem, Carola 2009: Från barnsängskalas till baby showers. Källan 1/2009 (14-23).

Ekrem, Carola 2014: ”Belysandet af vår allmoges andliga lif”. Traditionsinsamlingen inom Svenska litteratursällskapet. I: Carola Ekrem, Pamela Gustafsson, Petra Hakala & Mikael Korhonen: Arkiv, minne, glömska. Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010. (SSLF 774) Helsingfors (22-197).