Att skriva recensioner – Tankar kring ett försummat fält av vetenskapen

Bo Lönnqvist

Det är knappast någon överdrift att hävda att recensioner inte stått särskilt högt i kurs när vetenskaplig aktivitet noterats och presenterats, vare sig bland forskare eller sakkunniga. De värderas lägre än föredrag, sakkunnig- och expertutlåtanden, t.ex. vid bedömning forskarnas meriter – om de överhuvud noteras. Det var inte förrän i början av 1990-talet som Finlands Akademi vid tjänstebedömningar började beakta produkter av typ sakkunnigutlåtanden. Det rör sig alltså fortfarande om arbete av mindre värde, ”bakom kulisserna”. I motsats till sakkunnigutlåtandena – om vilka Kustaa Vilkuna i tiden konstaterade att mödan ger ”fem fiender och en otacksam vän” – publiceras ju dock recensionerna och kan i bästa fall föranleda polemik och diskussion. Kanske ger de något poäng i meriteringen. Kvaliteten talar man inte om. Men – när man läser recensioner, t.ex. i de vetenskapliga samfundens organ Tieteessä tapahtuu (Vad sker i vetenskapen) undgår man inte intrycket, att vad som serveras är rena referat av böcker, kapitel för kapitel, tydligen hopskrivna som ett ”nödvändigt ont”, utan större engagemang för uppgiften. Arbete med ”sittmusklerna” kunde man raljant säga. En del av recensionerna är uppenbarligen granskarutlåtanden, detaljerade redogörelser, inte närmare tänkta för en bredare läsekrets. Andra är bara anmälningar med rubriker och referat.

Väcker recensioner över huvud intresse utöver möjligen det informativa? Blir läsaren inspirerad att läsa boken och begrunda inte bara innehåll utan även idé och struktur? tanken bakom idén? Räcker det med att bara skriva ut vad boken innehåller, men inte hur den skrivits? Kan idé och tanke i en bok utvecklas vidare? Vilken är betydelsen för läsarens egen forskning?

Här skall några aspekter på den humanistiska recensionens form, innehåll och ”arkeologi” i Finland diskuteras, utkristalliserade genom erfarenheter sedan 1964 då förf. till dessa rader skrev sin första recension.

Akademiprofessorn Markku Peltonen, som ägnat en del av sin forskning åt engelsk idé- och kulturhistoria, tillspetsade under tiden som ordförande i Finska Historiska Samfundet, skrivandets problematik genom att fråga: ”Vilken är skillnaden mellan en finsk och en brittisk detektivroman?” Svaret lydde: ”Medan en finsk detektivroman går ut på att avslöja VEM som är mördaren, ligger tyngdpunkten i den brittiska romanen på att visa HUR mordet gick till.” Karakteristiken är träffande. Frågans synvinkel gäller skillnaden mellan Vad? och Hur? Metodologiskt dras här en gräns mellan innehåll och analys, mellan deskription och struktur, ontologi och epistemologi.

Litteraturvetaren, fil.mag. Tuva Korsström, mångårig kulturredaktör på Hufvudstadsbladet, sade sig en gång kämpa med recensenter om ”kardinalsynden”, nämligen: Att man inte skall skriva om ”boken” så som man själv kunde föreställa sig att skriva den, utan om den bok man verkligen har framför sig! Härav följer att recensenten ofta tror att kritik innebär att hen skall räkna upp allt vad som saknas, man påtalar brister i fullständighet när det gäller författarens kännedom om källmaterial, man hänvisar till ”allt” vad som förut sagts i frågan (vilket i nutiden leder in absurdum). Detta slags ”kritik” är lättare att utöva än att verkligen sätta sig in i hur för författaren tänkt, hur boken strukturerats, vilka tankar och associationer den ger och i vilken epistemologisk kontext ett arbete kan placeras in.

I finländsk forskning råder vanligen fullständighetens och nyhetens ideal. En ”totalitetsambition”. Man tror att ”objektivitet” innebär att ”allt” som bara kunde tänkas finnas borde vara med. Därav följer också recensentens vanliga syn, att en bok har sitt värde främst om den bringar NYTT material i dagen – nyhetens höga värde tas som kriterium på bokens betydelse. ”Igen en ny landvinning” hette det förr om snart sagt varje avhandling. 1) Mera sällan ägnas uppmärksamhet åt verk där nya, kreativa tankar kring ett känt material presenteras eller gamla studier sedda i ny kontext.

Synsättet, nyhetens behag, kan relateras till en kontext av två helt olika vetenskapstraditioner. Den ena, som brukar kallas den ”operationella”, ställer forskarens idé i centrum och analysen inriktas på tolkningsfrågor, metod och framställning (struktur,stil). Den andra, i finländsk humanistisk forskning fortfarande mycket vanliga synen, är den ”finalistiska” där resultatet ses som det väsentliga. Man prioriterar ämnets engångsvärde. Man påtalar luckor, man kollar citatens riktighet, kompletterar och jämför med tidigare studier i ämnet. Mera sällan ifrågasätter man eller anför motsatt åsikt. Journalister frågar ”Vad har Du kommit till? Nyheten ger synligheten som blir värdekriteriet på forskningen. Troligen rör det sig om influens från naturvetenskaperna där de nyaste rönen motsvarar förväntningshorisonten, har aktualitet, är omedelbart tillämpbara och även rankas högst. Men när eller hur blir humanistisk forskning föråldrad?

På sättet att skriva inverkar också recensentens kulturbakgrund i vetenskapens kontext. Är hen deduktivt tänkande, med ambitionen att ställa upp hypoteser, verifiera teorier, presentera erfarenhet? Eller är recensenten induktivt orienterad, har intresse för att granska påståenden och metoder, göra en jämförande värdering? Är greppet om boken konstruktivistiskt, tar fasta på begreppsscheman, friläggandet av forskningsprocessen, av arbetets struktur?

De två vetenskapsuppfattningar som dominerat finländsk forskning avspeglas också genom årtionden i recensionerna. Den syntetiska, även karakteriserad som finsk-nationell, riktar blicken mot helhetsbegrepp, stora helheter, ”stora” teman, tidsperioder, utvecklingslinjer och lagbundenheter. Man skriver översiktsverk, monografier, monument (”Suurtyö”). Här ställs hypoteser upp, som i naturvetenskap och ekonomi. ”Kontinuitet och förändring” är klassiska scheman, så rotade redan genom skolans historielektion, att de aldrig ifrågasätts. De dominerar så vitt skilda fält som t.ex. biografier, uppslagsverk och lokalhistoria. Detta är en forskning som hyllar epistemologin, föränderligheten, begreppsförklaringar som ett slutet system. Ofta legitimeras forskning av denna art som ”egentlig” vetenskap. Dess utövare har kvalitetsstämpeln.

Den andra riktningen, även något föraktfullt kallad ”källpositivism”, lyfter fram detaljen. Den är utpräglat empirisk, käll- men ej lagbunden. Dess särprägel ligger i variationen som berikande, i det omfattande refererandet av källor. Den ställer aktören, människan i blickfältet, individen med intentioner. Det är en riktning med intresse för det ontologiska, oföränderliga, varandet i erfarenheten. Dess tid är inte kronologisk, men väl cyklisk. Denna riktning har präglat antropologin och dess särmärke: fältarbetet. Studiet av kulturen som ett meningsbärande system av tanke och handling, av gränsöverskridanden och kreativitet hör hemma i denna genre.

Det gäller att inte, såsom ofta sker, blanda ihop epistemologi och ontologi, så att analytiska begrepp tas som förklaringar av och orsaker till reella processer. I den postmodernistiska vurmen för ”texter” förväxlades begrepp och empiri ideligen. Ett mycket vanligt fenomen, som länge kritiserats av den italienske kulturfilosofen Maurizio Ferraris.2)  Begreppet ”identitet” har t.ex. i sin starkt politiserade roll sedan länge använts som förklaringsgrund till olika beteenden, modell: ”Finlandssvenskarna försvarar byskolorna för att de har en stark identitet”, ”Den finska identiteten hyllar skogen” o.s.v.

Hur kunde då en idealisk recension se ut? Den kunde ha formen av en essä, där något av följande teman ägnades analys och diskussion:

1. kontextualisering, blick för en djupare, reflekterande diskussion kring källorna, blick för tematiska sammanhang av t.ex. kultur, politik, religion, värderingar och lagar, normer, ritualer och socialt beteende och strukturer;
2. anknytning till ämnets forskningstradition och vetenskapens inre diskussion, en text mellan kunskapsteoretiska, filosofiska, metodologiska riktningar och tolkningar. Kunskap framtagen och sedd som det konstruerbara.
3. placering och analys av frågeställningarna i ett nätverk av influenser, en blick för infrastrukturer och superstrukturer i själva ämnet och dess tradition;
4. omsorg om stilen, narratologin även inkluderande bildmaterialet. Bilder uppfattas fortfarande i humanistisk forskning som ”enbart” illustrationer, något som sätts till i sista hand, inte som en bärande bjälke i argumentationen!

Den ideala recensionen är en skapelse som gör det osynliga i boken synligt och det synliga osynligt för att därigenom ge författaren och verket ett värde utöver vad pärm, innehållsförteckning och sidantal omedelbart ger vid handen!

 

Noter

1. Detta jäkt efter nyheter har eskalerat i och med de ständiga ansökningarna om forskningsanslag och stipendier där det gäller att visa att man ämnar utföra ”ny”, banbrytande forskning.
2. Maurizio Ferraris, Manifest för en ny realism. Daidalos 2014 (2012)