”Jag älskade mitt lilla hem” – hemmafrun och hemskapande i 1950-talets Finland

Hemmafrun i 1950-talets Finland

I samband med att jag bekantade mig med ämnet hemmafruar inför min studie Att vara hemma och fru. En studie av kvinnligt liv i 1950-talets Finland (2014) kunde jag konstatera att nästan allt som står att läsa om ämnet på ett eller annat sätt kopplas till hemmet. Hemmet och hemskapandet var en utgångspunkt i studien som ett sätt att studera hur kvinnorna rörde sig in i hemmet och ut ur hemmet. Hemmet tolkade jag som bestående av de konkreta rum som hemmafrun verkade i såsom kök, matsal, vardagsrum, barnkammare och sängkammare. Men samtidigt som dessa rum är konkreta och avgränsade har de också en abstrakt och betydelsebärande dimension.

När man ser på definitioner av begreppet hemmafru poängteras att det är fråga om kvinnor som har skötseln av hemmet – barnuppfostran och hushållsarbete – som sitt ansvarsområde. Hemmet är hennes domän, en kvinnlig sfär (Friberg 1990:98ff). Hemmet uppfattar hon som sitt hem, trots att hon inte nödvändigtvis äger bostaden. Hemmafruns uppgift är att förvandla hemmet till en plats där familjen trivs (Lopata 1971:3ff). Det fysiska rummet blir då en plats som får en emotionell betydelse. Hemmet är också hennes arbetsplats trots att det arbete hon utför inte alltid har uppfattas som egentligt arbete (Oakley 1978:29; Gisselberg 1985:130ff). Samtidigt återfanns en tanke om att hemmafrun skulle se sitt värv som ett yrke, med uppfostran av kommande generationer som en central uppgift (Nätkin 1997; Åkerman 1983:159). Hemmet kan förstås som en inre samhällssfär till skillnad från samhällets yttre sfär. Detta hänger ihop med tanken om att kvinnor förväntades i högre grad än männen stå för familjens sammanhållning och omsorg (Nenola 1986:15; Åström 1986:11).

I denna artikel kommer jag att diskutera hemmets betydelse för kvinnor med erfarenhet av att vara hemmafru i 1950-talets Finland utgående från de då rådande hemmafruideal och familjenormer. Hur görs hemmet i hemmafruarnas berättelser och vilka betydelsedimensioner finns det i begreppet hem? Materialet består av arkiverade intervjuer och frågelistmaterial, levnadsberättelser, intervjuer som jag själv gjorde med kvinnor – här med fingerade namn – som var unga på 1950-talet samt veckotidningar. Materialet härstammar från Cultura, kulturvetenskapliga arkivet vid Åbo Akademi, Institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi och Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet i Finland. Artikeln byggs upp kring följande teman: drömmen om en egen bostad, hemmet som hemmafruns arena samt hemmet som hemmafruns projekt. Slutligen går jag in på vad som avses med ett hem. Innan jag går över till att ge exempel på hur hem görs och ges betydelse i mitt material, ger jag en kort bakgrund till det som ibland omtalas som hemmafruarnas guldålder (Wikander1999:158).

1950-talet framställs i vissa sammanhang som hemmafruarnas tidevarv eller som hemmafruperioden (Wikander 1999:158; Hagemann & Roll-Hansen 2005:8). Hemmafruns tidevarv karaktäriseras av en tid av tillbaka-till-familjen-politik, en tid då kvinnorna återgick till en hemmafrutillvaro efter att ha varit yrkesverksamma under krigsåren. Under krigsåren behövdes kvinnans insats i arbetslivet men efter det skulle männen ha tillbaka ”sitt” arbete (Suonoja 1992:383; Wikander 1999:157). I andra sammanhang framkommer att hemmafruperioden inte hade fotfäste i Finland. Undersökningar visar att de finländska kvinnorna i samband med krigsslutet inte återgick till hemmafrurollen som i andra europeiska länder. Enligt samhällsvetaren Raija Julkunen var andelen kvinnliga arbetstagare störst i Finland i hela västvärlden strax efter kriget. Det här uppfattades inte som entydigt positivt utan sågs som ett socialt problem, som ett tecken på fattigdom. Enligt Julkunen var det under 1950-talet en allmän uppfattning att om Finland skulle anamma den västerländska modellen med en hemmavarande mamma skulle landet bli mera ekonomiskt framgångsrikt (Julkunen 1999:79). Även om 1950-talet var hemmafruns guldålder kan detta inte sägas vara kännetecknande för Finland.

I undersökningen Ansiotyö ja perheenemäntä [Förvärvsarbete och husmodern] från år 1956, utförd av Hushållscentralen i Finland, framkommer att knappt hälften av de gifta kvinnorna i Finland var i förvärvarbete år 1950, och av dessa var ca en femtedel mammor med barn under 18 år. I undersökningen studeras den förvärvsarbetande gifta kvinnan med utgångspunkt i frågor hur äktenskapet inverkade på frånvaro från arbetet och vad kvinnans förvärvsarbete innebar för skötseln av hemmet och dess medlemmar. Undersökningen ville hitta orsaker till gifta kvinnors förvärvsarbete (Salomaa 1956:5). Att en sådan fråga ställdes i mitten av 1950-talet tyder på att en hemmavarande mamma uppfattades som det normala och att kvinnligt förvärvsarbete, framförallt mödrars förvärvsarbete, utmanade denna norm.

Hemmafrun som företeelse har sitt ursprung i tanken om societetsdamen som var befriad från arbete. Speciellt i borgerliga kretsar sågs hemmafruskapet som en livsbana för flickor från välbärgade hem, samtidigt som idealet med en hemmavarande mamma även förekom i arbetarfamiljer (Hirdman 1992:200, Markkola 1994:152). Hemmafrun som en ny profession uppkom i samband med urbaniseringen och industrialiseringen då arbete separerades från familjelivet. Detta ledde till en ny arbetsfördelning mellan män och kvinnor. Kvinnans uppgift blev att ta hand om hus och hem, mannens att sköta om familjens försörjning, vilket gjorde kvinnan ekonomiskt beroende av mannen (Oakley 1976:32; Myrdal & Klein 1957:13–14). Modellen med en hemmafru och en förvärvsarbetande pappa speglar också ett amerikanskt ideal om en välfungerande och lycklig familj (Parsons 1955:22). Detta ideal, kombinerat med tanken om kvinnan plats i nationsbygget som mor, tar sig uttryck i den så kallade hemmafruperioden (Nätkin 1997:22). Idealet spreds till i stort sett hela västvärlden under tiden före och efter andra världskriget, också till Finland. Tillvaron som hemmafru sanktionerades politiskt genom sambeskattning, för Finlands del mellan åren 1943 och 1975, vilket gjorde det ekonomiskt fördelaktigt för en familj att parten med den lägre lönen, oftast kvinnan, stannade hemma. Skattesystemet innebar att makarnas sammanlagda inkomster bestämde skattesatsen (Bergholm 2011:34).

Förväntningarna på en hustru och en make i borgerlig miljö var olika under 1950-talet. Det manliga idealet bestod av att vara en ordentlig man som var en flitig, ärlig, sedlig och nykter familjeförsörjare. Kvinnans uppgift var att se till att familjen hölls ihop och betedde sig väl i egna och andras ögon. Hon skulle se till att familjen hade kontroll över livet och uppfostra barnen till normala och nyttiga samhällsmedborgare (Räisänen 1995:207–208). Orsaken till skillnaden i förväntningarna på män och kvinnor kan enligt etnologen Lissie Åström sökas i föreställningen om könens komplementaritet, en genusordning med separata och givna uppgifter för män och kvinnor, vilket innebär att det fanns olika värdeprinciper för män och för kvinnor (1986:61).

Drömmen om en bostad – ett eget hem

Hur görs då hemmet som en plats i kvinnornas berättelser? I mitt material framgår att äktenskapet med påföljande familjeliv och ett eget hem var centrala drömmar för de unga kvinnorna i det efterkrigstida Finland. I ett frågelistsvar omtalas målet för de unga människorna under efterkrigstiden på följande sätt: ”det viktiga, det som var målet, var äktenskapet och ett eget hem” (SLS 1875, 745). Också i de intervjuer som jag gjort framgår motsvarande drömmar. ”Man skulle nog gifta sig och få barn. Och ett hem”, säger Elsa. Äktenskapet var således en förutsättning för att göra ett hem, och i förlängningen en förutsättning för att bli hemmafru.

I vissa fall måste de nygifta vänta med att få en egen bostad och tillfälligt bo inhysta i något rum i en större lägenhet. Linnea berättar om sitt första hem som gift:

Det var inte så enkelt att få bostad så att vi bodde hos min mamma […] men vi hade då två egna rum. Det var en stor lägenhet som mamma hade haft under hela 40-talet så hade vi haft studerande som underhyresgäster. Man fick ju inte ha mer än en viss kvadrat på den tiden per person. Så att det gick alldeles bra. Vi hade sovrum och vardagsrum där.

Det egna hemmet är här något mer än en egen bostad. Att gifta sig och bilda en egen familj framställs i en samtida bok som ett sätt att skapa sig ett gemensamt bo. Hemmet omtalas således metaforiskt som ett bo, ett näste, vilket står för något litet, varmt, ombonat och inkluderande när det gäller familjens medlemmar men exkluderande i relation till andra. Hemmet uppfattades som samhällets kärna, som en plats där familjemedlemmarna kunde utvecklas till harmoniska individer (Tarumaa 1947:15). Trots att Linnea bodde hemma hos sin mamma tillsammans med mannen ingav det ändå känslan av ett eget hem. En egen bostad behövdes inte alltid för att känslan av ett eget hem skulle infinna sig, samtidigt som hemkänslan förutsatte åtminstone en mental gränsdragning i förhållandet till föräldrahemmet. Bostadsbristen var stor i efterkrigstidens Finland. Tanken på ett eget hem, till exempel på att få en aravalägenhet – en ägarlägenhet i ett hus byggt med statligt subventionerat lån – sågs i många fall som en uppfylld dröm, som en ”lottovinst” (IF 2000/7:70; jfr Kahri & Pyykönen 1984:521). En egen bostad var således inget självklart, men i högsta grad något eftersträvansvärt. Elsa berättar på följande sätt om det egna hemmet när jag frågar henne om de drömmar om framtiden hon hade som ung:

Elsa: Alltså det var ju precis efter kriget. Så jag menar att man bara hoppades att få bostad och att man skulle få utkomst, att mannen skulle få jobb. Det var inte så lätt att få jobb då i början av 50-talet. […] Jag hade föresatt mig att aldrig i livet far jag till en bruksort nej, men inte var det några möjligheter att få något jobb i en stad. Så det var det enda stället och där fick man bostad. Så det var det man tänkte på, så någonstans där man får en bostad. Det fanns ju inte bostäder då.
Lena: Så arbete och bostad var det viktiga?
Elsa: Arbete och bostad, absolut. […] egentligen förväntade jag mig inte något annat än ett hem, bostad helt enkelt. Jag kommer ihåg när vi bodde där i [ort], […] och hade eget hem riktigt. Och herrejess man fick ju flera rum, men inget varmvatten, vedspis.

I Elsas fall innebar det egna hemmet en bostad på en bruksort där mannen fick arbete och där bostad följde med som förmån. Hon framhåller med emfas att det egna hemmet, trots att det innebar enkla förhållanden, kändes viktigt. I en av intervjuerna diskuterar jag frågan om det egna hemmet med Ebba:

Lena: Det där med att få ett eget hem. Var det något som du uppskattade?
Ebba: Jo. Det var trevligt. Det tyckte jag nog om. Och som sagt fick vi en liten tjänstebostad på två rum och kök och ett så kallat tjänarinnerum [jungfrukammare]. I köket hade vi vedspis och gasplattor och vi var nöjda med det hela. Sen var firman väldigt hygglig för vid varje barn slogs det ut en vägg och vi fick ett rum till.

Ebba nämner att det var trevligt med ett eget hem, som de hade tillgång till genom mannens arbete. Bostäderna var ofta små, i synnerhet när kvinnorna var unga och nygifta. I finländska förhållanden kom två rum och kök att bli en standard för ett litet hem. Av de bostäder som byggdes i början av 1950-talet var ungefär hälften tvårummare (Saarikangas 2004:323). När flera barn föddes behövdes större lägenheter precis som Ebba berättar ovan. Nellie i sin tur berättar om hemmet som bestod av två rum och kokvrå på följande sätt, som ett svar på min fråga om lägenheten hade bekvämligheter:

Den hade allt. Det enda var att kokvrån var liten. Fyra plattors spis. Handfat, varmt och kallt vatten. Och i badrummet fanns badkar. Och det var härligt att ha badkar. Och sen var det balkong mot väster. Man kunde ha babyn att sova på balkongen utom sent på eftermiddagen då det blev för hett. Stort vardagsrum och sovrummet var också rymligt. I huset fanns tvättstuga, bastu och tvättrum. Huset blev färdigt 1954 och ändå hade tvättstugan en gryta där man kunde koka lakan.

Det egna hemmet presenteras med utgångspunkt i de fördelar det hade, fungerande kök, badkar och balkong. Dessa nymodigheter ställs i relation till tvättstugans ålderdomlighet med en gryta där lakan kunde kokas. På så sätt materialiserar det nya hemmet framsteg och modernitet. Även i frågelistmaterialet presenteras livet som nygift med utgångspunkt i hemmet, bostaden med eller utan bekvämligheter:

Jag gifte mig 1954 och vi bosatte oss i X, 5–6 km från centrum, i en aktielägenhet [bostadsrätt] om två rum och minikök och WC med handfat. Huset hade byggts strax efter kriget och hade inget varmvatten och alltså inte heller några badrum, bara en vedeldad bastu, där man hade regelbundna bastutider (M 5530).

Hemmet var kanske till och med viktigare än äktenskapet i kvinnornas framtidsdrömmar, samtidigt som äktenskapet var en förutsättning för att skapa detta hem. Det är i hemmet som kvinnan ska fullgöra sina plikter, och bilda en fast punkt i tillvaron (Henriksson 2007:139). Yvonne Hirdman skriver om drömmen om det egna hemmet: ”Att få ett hem med duk och blommor på bordet, det var det primära, ett hem där man och barn ingår som självklarhetens rekvisita” (Hirdman 2007: 74). En kvinna återger vikten av och det angenäma med att ha ett eget hem samt att det helst skulle vara fråga om en ägd bostad för ”att bo på hyra kändes inte som ett riktigt hem, då inte de var eget” (IF mgt 2003/23). Ordspråket ”Egen härd är guld värd” sammanfattar tanken om det egna hemmet. Dels är hemmet är något viktigt och personligt, dels innebär det en stor ekonomisk investering. ”Man arbetade, sparade och hoppades […] på egen bostad” (IF 2000/7:70) skriver en äldre man i frågelistmaterialet om livet som nygift på 1950-talet. Finländare, speciellt av äldre årgång, har föredragit, och föredrar än i dag att bo i en lägenhet i ett bostadsaktiebolag, en bostad som de investerar i och själva äger. Ägandet innebär trygghet, stabilitet och en förbindelse till en plats och ett visst hem. En egen bostad och ett eget hem ger känslan av att man har kontroll över livet (Tuomi-Nikula et al. 2004:7).

Hemmet som hemmafruns arena

Kvinnorna berättar om sin tillvaro som hemmafru genom att använda uttrycket att de var eller stannade hemma, med hemmet som arbetsplats. ”Jag var hemma med barnen och lekte själv med dem […] för jag var hemmafru” (IF mgt 2003/1). Att ta hand om barnen presenteras här som hemmafruns främsta uppgift. Ebba berättar på följande sätt om att vara hemmafru: ”Jag har aldrig godkänt titeln hemmafru, jag var hemma och jag råkade nu vara fru”. Istället för att kalla sig för hemmafru väljer hon att tala om att vara hemma. Uttrycket att vara hemma som återkommer i mitt material, hänger ihop med föreställningen om att hemma ”är” man medan arbetar är något man ”gör”. Enligt nationalekonomen Margareta Gisselberg innebär uttrycket en nervärdering av hemmet som arbetsplats, men också en markering av hemmet som ett fundament för människan (Gisselberg 1985:130–138). Att ”vara” eller stanna hemma i samband med ingång av äktenskap framställs som något oundvikligt, endera på grund av att barn kom in i bilden eller på grund av dåtida normer som innebar att kvinnorna förväntade säga upp sig från sitt arbete.

Att bli en hemmafru kan uttryckas på följande sätt: Då [i samband med äktenskapet] var det för mig att sluta mitt jobb som jag hade haft i 11 år” (IF 2000/7:13). I intervjun med Nellie framkommer att hon deltog i yrkeslivet när hon var fröken men att detta tog slut i samband med att hon blev fru. Någon egentlig orsak till detta anger hon inte. Att man sade upp sig från sitt arbete är bara något som konstateras. Genom att göra så följde kvinnorna den då rådande genusordningen med en manlig familjeförsörjare och en kvinnlig husmor som sörjde för familjens emotionella behov (Gisselberg 1985:13). Kulturvetaren Hilde Danielsen skriver att kvinnornas längtan efter att få råda över ett eget hem som så stark, att de kvinnor som hon intervjuade i Norge minns hur de blev uppsagda från sitt arbete som något positivt (Danielsen 2002:37). Hemmet och hemskapandet hade således en överordnad roll. Detta kan ha sin förklaring i att det amerikanska hemmafruidealet blev en positiv förebild för många kvinnor runt om i världen. Att säga upp sig från ett arbete och kunna stanna hemma kunde också innebära ett sätt att slippa ett enformigt och tungt arbete (Gunnemark 1998:83ff). Förutom att hemmafruns tillvaro i hemmet ses som något självklart och naturligt framställs det även i vissa fall som ett tvång framkallat av praktiska omständigheter. Det har att göra med att det inte fanns en utbredd allmän barnomsorg, och att barnskötseln och hushållsuppgifterna var tidskrävande (Vuori 2002:25). Elsa som inledningsvis berättar om hur underbart det var att få ett eget hem beskriver de enkla förhållandena i hemmet: ”inget varmvatten, vedspis”. Hon berättar hur arbetskrävande det var att sköta ett spädbarn i sådana förhållanden. När barnet skulle badas måste varmvatten värmas och flyttas över i en badbalja som konstruerades enkom för varje bad. Hon reflekterar också över att det inte fanns färdiga blöjor, utan cellstoff revs och sattes i gasväv. Hon himlar sig över det mödosamma i detta:

Elsa: Men, men förbandstyget [gasväven] måste man varje evig gång koka. Så man hade en massa som man hade i blöt, och sen så hade man en stor [kastrull], på den där vedspisen att koka det där förbandstyget. Herregud.
Lena: Så man fick nog dagarna att gå.
Elsa: [Suckar djupt]. När jag riktigt börjar tänka, hur i all världen … Inte undra på att fruarna inte var på jobb. Inte hade man något, inte fanns det något dagis eller något sånt inte, det fanns det ju inte. Så man måste ju vara hemma med de där barnen.

Intressant är att kvinnorna berättar om det tunga i att ha många barn i enkla förhållanden, som en förklaring till att de behövdes hemma, men gör det inte när jag direkt frågade om livet hemma var tungt. Elsa konstaterar att unga mammor inte hade möjlighet att välja mellan att stanna hemma och att förvärvsarbeta eftersom de måste ta hand om barnen och sköta hushållet.
Hemmets olika rum görs på olika sätt i materialet. Köket framträder som det mest centrala rummet i hemmet och det är här hemmafrun framträder som en professionell och rationell husmor. Fokus ligger på matlagning, som skulle vara både nyttig och billig. Husmorsidealet innebar sparsamhet samt en strävan efter ordning och renlighet. I barnkammaren framträder hemmafrun som mor med mål att uppfostra dugliga samhällsmedborgare. Hennes uppgift var att lära barnen att lyda, samtidigt som hon skulle vara kärleksfull och varm. Hemmet kan sägas vara ett nationellt projekt i och med att nya medborgare fostras där (Saarikangas 2004:321). Vardagsrummet gestaltas som ett gemensamt rum för hela familjen, samtidigt som hemmafrun förväntas vara den perfekta värdinnan och den uppassande hustrun.

Hemmet som hemmafruns projekt

Hemmet omtalas av kvinnorna med värme, något som de pysslade om, en uppgift som de trivdes med (jfr Gullestad 1984:95). Att inreda hemmet omtalas i vissa fall med ett ”vi” som ett gemensamt projekt för man och hustru: ”Vi arbetade med att inreda vårt lilla hem” (SLS 1875, 745). I andra fall framstår hemmet som den unga hustruns eget projekt:

Jag älskade mitt lilla hem, jag pysslade om det flitigt, städade, dammade, torkade, planterade och vårdade blommor, bemödade mig om att ha det trivsamt för oss. Men, jag var bortkommen, tafatt då det gällde att planera och laga mat, middagen alla dagar. Oj då. Det blev misslyckanden och frustrationer, men övning gav småningom färdighet. Mitt knep var att kompensera ett misslyckande med en extra vacker dukning (SLS 1875, 814–818).

Uttrycket ”pyssla om sitt hem” förekommer relativt frekvent i materialet, till exempel ”Och jag för min del fick pyssla om mitt hem” (IF 2000/7:71). Maja skriver om hur livet som nygift tedde sig anspråkslöst. När paret fick tag i en bostad kommenterar hon detta på följande sätt: ”Nu först kände jag mig riktigt gift och pysslade om vårt lilla hem, så gott jag kunde”. Hon relaterar det egna hemmet till känslan av att vara gift. I frågelistmaterialet framgår att de nygifta parens liv var anspråkslöst gällande bostad och möbler. ”Fattiga som kyrkråttor var vi […] men kände oss bättre lottade än de flesta. [Vi] hankade oss fram, fyllda av självtillit och tro på att det går bra” (IF 2000/7:9). Men inkomsterna kunde också tillåta att designmöbler skaffades till det nya hemmet (IF 2000/7:57).

Hilde Danielsen tolkar det egna hemmet som en mytisk plats, en plats som kvinnan genom sin insats gjorde till ett hem så att familjen kunde trivas i det. Det var också en av orsakerna till utformningen av en praktik med en hemmavarande hustru och mor (Markkola 1990:360). Om hemmet definierades som kvinnans arbetsplats och hennes imperium, var det för mannens del den plats som han gästade och vilade i (Saarikangas 2004:331). I Femina framställs bilden av hemmet just som en plats för mannens vila. En man uttrycker sig så här:

Att komma hem och vara trött och mötas av ett hem som sluter sig om mig som en varm filt och stänger ute allt som gör ont och är farligt. Att få vara liten ibland och hjälpsökande och ha en hustru som förstår och kan hjälpa (F 1959/3).

Sett ur ett manligt perspektiv görs hemmet som en plats som utestänger samhällets faror, ett ställe där mannen kan visa sin svaghet och där han möts av en förstående hustru. Hemmet var också en plats för kärnfamiljen, som hade en stark position på 1950-talet både som tanke och praktik (Saarikangas 2004:331). Inom arbetarklassen fördes det goda arbetarklasshemmet fram som ett ideal och som ett sätt att motarbeta sociala problem. Idealet gick ut på en kärnfamilj som bodde i en trivsam bostad där barnen uppfostrades till ordentliga medborgare och där flit, arbetsamhet och nykterhet rådde. Till detta hörde även en hemmavarande mamma (Markkola 1994:229). Kvinnans uppgift i familjen var emotionell, den som håller ihop familjen, ser till att alla trivs och tar hand om hemmet. Hennes uppgifter vände sig inåt till hemmet medan mannen uppgifter vände sig utåt mot samhället (Åström 1986:61; Parsons 1955:22ff).

I veckotidningarna framställs hustrun som den som förväntas ge emotionellt stöd till mannen och hela familjen. Hemmafrun beskrivs i veckotidningarna som en som offrar sina invanda mönster för mannens skull, kompromissar och ser till att mannen har det bra när han trött kommer hem från sitt arbete. Även i vetenskaplig litteratur från 1950-talet framhävs kvinnans eller hustruns stödjande roll (Parsons 1955:14–15). Skapandet av harmonin i hemmet framställs även det som kvinnans uppgift (Ogden 1986: xi). Folkloristen och genusforskaren Aili Nenola påpekar att typiska drag i gestaltningen av kvinnlighet är förväntningar på så kallade mjuka värden, såsom att beakta andra människor, visa empati och framförallt att ha tålamod. I denna ”kvinnokultur” som går i arv från mor till dotter, ingår också de många små gester och handlingar som en kvinna ofta förväntas utföra (Nenola 1986:16). Det är fråga om att komma ihåg släktingar och vänner på deras bemärkelsedagar, skicka julkort och annat sådant som kan te sig oansenligt men som är viktigt i relationen till andra människor. I frågelistmaterialet uttrycks en syn på kvinnan som den samlande kraften i hemmet och familjen: ”Min uppgift är kanske främst att samla alla tre barnen och deras familjer till gemensamma sammankomster” (IF 2004/6:22). I ett annat svar skriver en kvinna: ”Min roll i familjen är att ha hand om dem alla och se till att de har det bra” (IF 2004/6:36). Det kan också handla om att vårda relationerna inom släkten och helt konkret att sköta om sjuka släktingar (IF 2004/4:3). De svenska medicinarnas, Carlstedts och Forsséns, undersökning visar hur hemmafruarna gjorde arbete för andra – för familjen, för männen, för barnen, för övriga såsom vänner och grannar (Carlstedt & Forssén 1999:37ff).

De kvinnor som jag intervjuat går inte speciellt mycket in på hemmets betydelse för familjens gemenskap, antagligen för att mina frågor var så fokuserade på hemmafrun och hennes uppgifter. Däremot gör reportagen i veckotidningarna det. Här framställs bilden av kvinnan som den som förväntas ha förutsättningar för och vilja att skapa en trevlig atmosfär i hemmet. Inredning omtalas som ett sätt att göra hemmet trivsamt: ”Hur mycket trevligare blir det inte för en husmor att ha skåpet målat i en glad färg” (HV 1955/1). Ljus, enkel och färgglad inredning förs fram som ett ideal och tanken på att fräscha upp hemmet med en ny atmosfär eller att satsa på hemmets trivsel får plats i reportagen (F 1951/1, 1955/1,1959/1). Hemmet kan också fräschas upp med vackra dukar eller blommor och ljus.

I reportagen görs hemmet och skapandet av hemtrevnad till kvinnans uppgift. I handboken för kvinnor Naisen kirja (Eskelinen 1956) presenteras förutsättningarna för ett trivsamt hem. Hemmet beskrivs som en helhet bestående dels av andliga värden, dels av fysiska föremål, en helhet som ska inge alla en positiv känsla. För att uppnå detta borde funktionalitet och samtida skönhetsideal kombineras. Trivsel i hemmet framställs i handboken mera som en fråga om inredning än om familjemedlemmarnas och speciellt husmoderns egenskaper. Marianne Gullestad utpekar heminredning som en central symbol som människor investerar pengar, tid och känslor i. Heminredning uttrycker livsstil och samhällsklass, det är ett sätt att visa vem man är och även vem man skulle vilja vara. Gullestad presenterar heminredningen, med utgångspunkt i hennes undersökning om norska förhållanden på 1970-talet, som makarnas gemensamma projekt (Gullestad 1984:87ff). I mitt intervjumaterial framställs heminredningen snarare som kvinnans uppgift. Elsa svarar på frågan om inredning av hemmet på följande sätt: ”Men att inreda hem, det var inte riktigt hans grej. Det gjorde jag nu sen efter bästa förmåga (småskratt)”. Ebba däremot talar om heminredningen i form av ett ”vi”: ”Om jag riktigt tänker tillbaka så har vi aldrig inrett utan det har bara blivit och framförallt har vi ärvt möbler.” Att hemmet bestod av arvegods kan tolkas som en klassmarkör, att möblerna var av sådan kvalitet och stil att de hade ett värde som arvegods. Men det kan också förstås så att man inte hade råd att köpa nytt och eget.

De berättelser som framkommer i mitt material sammanlänkas till berättelserna om en given genusordning med separata uppgifter för mannen och hustrun, kärnfamiljen, hemmet och utvecklingen av boendestandarden, men också berättelsen om nationen. Ett lyckligt hem är tänkt att bilda grunden för en lycklig familj och på så sätt utgöra en grundbult i nationen. Hemmafrun uppfattas här som den varma husmodern, den som sköter om trivsel och gemenskapen. Hemmafrun eller husmodern är den som gör hemmet i denna tidskontext.

Vad är ett hem?

I sin bok Känslor äger rum (2014), ställer sig litteraturvetaren Pia Ingström frågan om vad ett hem är och hur en bostad blir ett hem. Hon menar att hemmet för många i hög utsträckning är synonymt med vardag och betonar att hemmet är där hemkänslan finns. Hemmet är en mental ort men har också en fysisk gestalt i form av lägenhet eller villa. Enligt henne görs ett hem genom att möblera och pynta, men menar också att det handlar om det nötta, ”råddiga” och fula (Ingström 2014:32ff). I vissa vetenskapliga texter används begreppet hem synonymt med bostad eller boende (t.ex. Åström 2009:44ff). Jag menar dock, i enlighet med Ingström, att begreppet hem har fler dimensioner än så. Hemmet kan ses som en plats för rutiner med syfte att binda samman en familj eller ett par, en plats för gemenskap och trygghet samtidigt som dessa rutiner kan uppfattas som tvingande och låsande (Löfgren 2006:15ff). I nutida studier kan hemmet framställas som en farlig plats, en scen för familjevåld eller specifikt våld mot kvinnor (Niemi 2010:1249). Men hemmet kan också diskuteras i relation till dess motsats, hemlöshet, som har en stark emotionell koppling. Begreppet hemlängtan sammanlänkas med vemod och längtan.

Hemmet är mycket mer än en plats där man bor, en bostad, och förknippas med någon form av känsla. Bostaden blir ett hem dels genom att man vistas där en längre tid, dels genom renovering och inredning som bidrar till att ge det en personlig prägel och skapa en hemkänsla (Tuomi-Nikula et al. 2004:9). Hemmets gränser kan sägas vara glidande eftersom hemmet påverkas av den offentliga sfärens regler samtidigt som det är en privat sfär.

Speciellt två betydelser som kopplas till begreppet hem kan utpekas. Den första betydelsen är hemmet som fysisk plats eller bostad. Men det kan också avse ett mentalt hem, som innefattar dels människornas personliga upplevelser och känslor, dels kollektiva värderingar (Vilkko 1998:28). Vårdvetaren Yvonne Hilli har gjort en begreppsanalys av ordböckers definition av ordet hem. Begreppet kan etymologiskt sägas innebära en plats där människan erhåller skydd från omvärlden, en plats som erbjuder vila och näring. Analysen av ordboksdefinitionerna ger vid handen att ordet hem kan främst länkas till ord såsom bostad, boning, hus, hemvist och bo. Men det har även en koppling till begrepp såsom härd, ursprung, gemenskap, viste, fristad, härbärge, tillflykt och asyl. Hilli särskiljer fyra betydelsedimensioner av ordet hem. Det kan förstås för det första som bostad, för det andra som hus eller härbärge, för det tredje härd eller ursprung och för det fjärde som gemenskap (Hilli 2007:38ff). Begreppet hem är mångfasetterat och innefattar såväl konkreta fysiska element som värdemässiga och mentala element av typen gemenskap. Dessutom bör vi komma ihåg att hemmet inte enbart upplevs som en skyddande plats utan kan också erfaras som tvingande, full av plikter, och de gånger det handlar om våld – direkt hotande. I de citat som jag presenterar ovan är hemmet dels en fysisk plats, en bostad, dels är det ett rum för gemenskapen i familjen, ett sätt att rå om något som är deras eget och den plattform där hemmafrun med sin verksamhet gör hemmet.

Sammanfattningsvis kan sägas att hemmet i mitt material görs genom att vara ett centrum för familjens trevnad med hemmafrun eller husmodern som central ingrediens. En förutsättning för detta egna, efterlängtade hem var äktenskapet och i förlängningen en egen bostad. Att skapa förutsättningar för och ta hand om detta hem ingick i hemmafruns och husmoderns uppgifter. Genom att pyssla om sitt älskade lilla hem gjorde hon hemmet till en plats med en atmosfär där familjen trivdes – en plats för familjens emotionella välbefinnande. Hemmet gjordes också till ett nationellt projekt eftersom barnen, med varm men strikt hand, uppfostrades här. Enligt Hilde Danielsen fanns en föreställning om att kvinnan är detsamma som hemmet eftersom hon med sin varma varelse skapar hemmets atmosfär (Danielsen 2002: 50).

Lena Marander-Eklund (Åbo Akademi)

Källor och litteratur

Opublicerade:

Helsingfors, Svenska litteratursällskapets i Finland Folkkultursarkiv, SLS 1875 Giftermål och bröllop

Åbo, Åbo Akademi, Cultura, Etnologiska samlingarna, Frågelista nr 63 (2000) ”Berätta om ditt 1950-tal”
Åbo, Åbo Akademi, Cultura, Folkloristiska samlingarna

Frågelistsvar: IF 2000/7 ”Berätta om ditt 50-tal”: IF 2000/7:9, 13, 57,70 ,71.

IF 2004/6 ”Familjen och jag”: IF 2004/6:3, 22, 36.

Intervjuer: IF mgt 2003/1, IF mgt 2003/23, Elsa IF mgt 2010/3, Linnea IF mgt 2010/4, Ebba IF mgt 2010/6, Nellie IF mgt 2011/97

Åbo, Åbo Akademi, Institutet för kvinnoforskning

Berätta om ditt kvinnoliv. 1995 KLiv 1–130. Maja KLiv 33

Publicerade:
Bergholm, Tapio 2011: Työyhteiskunta ja sukupuolijärjestelmän muutos 1945–2008. I: Työtä tekee mies, nainen, red. Kirsi-Maria Hytönen & Eerika Koskinen-Koivisto. Helsinki: Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura.
Carlstedt, Gunilla & Annika Forssén 1999: Mellan ansvar och makt. En diskussion om arbete, hälsa och ohälsa utifrån tjugo kvinnors livsberättelser. Luleå: Luleå universitet.
Danielsen, Hilde 2002: Husmorhistorier. Norske husmødre om menn, barn og arbeid. Oslo: Spartacus.
Femina 1959/3.
Eskelinen, Martta, toim. 1956: Naisen kirja. Helsinki: Otava, s. 293 – 299.
Friberg, Tora 1990: Kvinnors vardag. Om kvinnors arbete och liv. Anpassningsstrategier i tid och rum. Lund: Lund University press.
Gisselberg, Margareta 1985: Att stå vid spisen och föda barn. Om hushållsarbete som kvinnoarbete. Umeå: Umeå universitet.
Gunnemark, Kerstin 1998: Hembygd i storstad. Om vardagslivets och den lokala identitetens premisser. Göteborg: Göteborgs universitet.
Gullestad, Mariane 1984: Kitchen-table society. Oslo: Universitetsförlaget.
Hagemann, Gro & Hege Roll-Hansen 2005: Introduction. Twentieth-century housewives. Meanings and implication of unpaid work. I: Twentieth-century housewives. Meanings and implication of unpaid work, red. Gro Hagemann & Hege Roll-Hansen. Oslo: Unipub forlag.
Hemmets veckotidning 1951, 1955, 1959.
Henriksson, Blanka 2007: ”Var trogen i allt”. Den goda kvinnan som konstruktion i svenska och finlandssvenska minnesböcker 1800-1980. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Hilli, Yvonne 2007: Hemmet som ethos. En idéhistorisk studie av hur hemmet som ethos blev evident i hälsosysterns vårdande under 1900-talets första hälft. Åbo: Åbo Akademi.
Hirdman, Yvonne 2007: Gösta och genusordningen. Feministiska betraktelser. Stockholm: Ordfront.
Hirdman, Yvonne 1992: Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier. Stockholm: Carlsson.
Ingström, Pia 2014: Känslor äger rum. Helsingfors: Schildts & Söderström.
Julkunen, Raija 1999: Gender, work, welfare state. Finland in comparison. I: Women in Finland. Helsinki: Otava.
Kahri, Esko & Hannu Pyykönen 1984: Asuntoarkkitehtuuri ja – suunnittelu. Jyväskylä: Gummerus.
Lopata, Helena Znaniecki 1971: Occupation housewife. Westport, Connecticut: Greenford press.
Löfgren, Orvar 2006: Det är bara för mycket – hemmet som rutin och kaos. I: ETN, Hem, 2/2006, s. 13–24.
Marander-Eklund, Lena 2014: Att vara hemma och fru. En studie av kvinnligt liv i 1950-talets Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet.
Markkola, Pirjo 1994: Työläiskodin synty. Tamperelaiset työläisperheet ja yhteiskunnallinen kysymys 1870-luvulta 1910-luvulle. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.
Markkola, Pirjo 1990: Pirtissä ja pellolla, kotona ja konttorissa. I: Naisen elämä. Mistä on pienet tytöt tehty, mistä tyttöjen äidit, toim. Kari Immonen. Helsinki: Otava, s. 349–420.
Myrdal, Alva & Viola Klein 1957: Kvinnans två roller. Stockholm: Tidens.
Nenola, Aili 1986: Miessydäminen nainen. Naisnäkökulmia kulttuuriin. Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden seura.
Niemi, Johanna 2010: Koti – vaarallisin paikka vai rauhan tyyssija? I: Lakimies 7–8/ 2010, s. 1249–1265.
Nätkin, Ritva 1997: Kamppailu suomalaisesta äitiydestä. Maternalismi, väestöpolitiikka ja naisten kertomukset. Helsinki: Gaudeamus.
Oakley, Ann 1976 [1974]: House Wife. Middlesex: Penguin.
Oakley, Ann, 1978 [1974]: The sociology of Housework. Oxford: Martin Robertson & Co.
Ogden, Annegret 1986: The great American housewife. From helpmate to wage earner 1776–1986. Westport: Connecticut Greenwood press.
Parsons, Talcott 1955: The American family. Its relations to personality and to the social structure. I: Family, socialization and interaction process. Talcott Parsons & Robert F. Bales in coll. with James Olds et al., Glencoe: The Free press, s. 3–33.
Räisänen, Arja-Liisa 1995: Onnellisen avioliiton ehdot: sukupuolijärjestelmän muodostumisprosessi suomalaisissa avioliitto- ja seksuaalivalistusoppaissa 1865–1920. Helsinki: Suomen historiallinen seura.
Saarikangas, Kirsi 2004: Puhtaita ja valoisia koteja. I: Suomen kulttuurihistoria 4: Koti, kylä, kaupunki, toim. Kirsi Saarikangas et al. Helsinki: Tammi, s. 321–335.
Salomaa, Sirkku 1956: Ansiotyö ja perheenemäntä. Helsinki: Kotitalouskeskus.
Suonoja, Kyösti 1992: Kansalaisten parhaaksi – yhteistuntoa ja politiikkaa. Sosiaali- ja terveysministeriö 1939–1992. I: Suuriruhtinaskunnasta hyvinvointivaltioon. Sosiaali- ja terveysministeriö 75 vuotta. Pekka Haatanen & Kyösti Suonoja. Helsinki: Sosiaali- ja terveysministeriö.
Tarumaa, Sirkka 1947: Perustamme ”yhteisen pesän”. Kodin muodostaminen nykyisissä olosuhteissa. I: Oma kotimme, toim. Meri Utrio. Helsinki: Tammi, s. 15–36.
Tuomi-Nikula, Outi, Päivi Granö & Jaakko Suominen 2004:”Oma koti kullan kallis” – johdannoksi. I: Koti. Kaiho, paikka, muutos, toim. Päivi Granö et al. Pori: Turun Yliopisto.
Vilkko, Anni 1998: Kodiksi kutsuttu paikka. Tapausanalyysi naisen ja miehen omaelämäkerroista. I: Liikkuvat erot. Sukupuoli elämäkertatutkimuksessa, toim. Matti Hyvärinen et al. Tampere: Vastapaino, s. 27–72.
Wikander, Ulla 1999: Kvinnoarbete i Europa 1789–1950. Genus, makt och arbetsdelning. Stockholm: Atlas Akademi.
Vuori, Jaana 2002: Äidit, isät ja ammattilaiset. Sukupuoli, toisto ja muunnelmat asiantuntijoiden kirjoituksissa. Tampere: Yliopistopaino.
Åkerman, Brita 1983:”Ha maten färdig när mannen kommer hem”. Historien om kvinnans uppgifter. I: Den okända vardagen. Om arbetet i hemmen. Brita Åkerman et al. Stockholm: Akademilitteratur.
Åström, Anna-Maria 2009: Hem och familj. Centrumboende i Helsingfors under efterkrigstiden och 1950-talet. I: Budkavlen 2009, s. 44–68.
Åström, Lissie 1986: I kvinnoled. Om kvinnors liv genom tre generationer. Malmö: Liber.