Att höra hemma både ”här” och ”där”: transnationella familjer och materiella praktiker

Föremål i migranters transnationella liv

Trots ett växande tvärvetenskapligt intresse för materiell kultur har transnationella migranters materiella praktiker fortfarande fått relativt lite uppmärksamhet (se t.ex. van der Horst 2006; Salih 2003; Werbner 2000). Mitt projekt med titeln ”The transnational life of objects: material practices of migrants’ being and belonging” (Vetenskapsrådet 2011-2013) betonar vikten av att synliggöra föremål som genomkorsar de transnationella sociala fält som migranterna själva skapat. Jag uppfattar den så kallade ”object-turn” (Woodward 2001: 117) som givande eftersom den ger viktiga perspektiv på migrationsforskningen (se Burrell 2008; Ho & Hattfield 2011; Dudley 2010). Genom förmågan att nå och representera individuella erfarenheter och vardagliga förståelser, förefaller ett etnografiskt tillvägagångssätt som speciellt lämpligt i detta sammanhang.

Alla migranter ägnar sig inte åt aktiviteter som sträcker sig över nationella gränser, men många gör det både aktivt och passivt och med varierande intensitet under loppet av sin migrationshistoria. Många migranter är omslutna av transnationella sociala fält och deras liv tenderar att ”incorporate daily activities, routines, and institutions located both in a destination country and transnationally” (Levitt och Glick Schiller 2004:1003). I den mån människors aktiviteter upprätthålls av eller ägnas specifika materialiteter, undersöker jag föremål som element i den materiella grunden för de migranters liv som sträcker sig över nationsgränser.

För att framställa samtidigheten i transnationella migranters liv skiljer Peggy Levitt och Nina Glick Schiller (2004) mellan ”ways of being” – d.v.s. de faktiska sociala relationer och praktiker som personer ägnar sig åt inom vardagslivet, och ”ways of belonging” – d.v.s. praktiker som signalerar identitet och visar på en medveten samhörighet med en viss grupp. Medan tillhörighet, ”belonging”, kombinerar ”action and an awareness of the kind of identity that action signifies” (ibid. 2004: 1010), betyder varandet, ”being”, i ett socialt fält inte nödvändigtvis att människor identifierar sig med de beteckningar, kulturpolitiska uttryck eller andra representationer som förknippas med fältet.

I motsats till de många migrationsforskare som fokuserar på tillhörighet – i symboliskt eller representativt hänseende, är jag intresserad av olika sätt att vara och av föremål i deras vardagliga användning. Det viktiga är alltså inte vad föremålen möjligen symboliserar, jag koncentrerar mig i stället på den invanda användningen av föremål, vilket sker utan avbrott inom liv som omfattar flera platser.

Föremål kan vara bärare eller uttryck för olika typer av kapital, och när de korsar gränsen mellan ”här” och ”där” kan de återbekräfta sociala band i tid och rum. Faktum är att sociala band kan ses som ”folded into the materiality of things” (Pels at al. 2002:17). I denna artikel presenterar jag dock invanda bruk av föremål som bidrar till att upprätthålla transnationella familjeband.

I det följande presenteras utdrag från ett material som spelades in 2012 i Malmö inom ramarna för ovan nämnda projekt. Den avslutande sektionen visar hur de olika temana urskiljs, vilket illustrerar den analytiska logiken i mina teoretiska ställningstaganden och tolkningen av föremål och materiella praktiker i migranternas transnationella liv.

Familjeband mellan Sverige och Iran

Ester kom från Iran till Sverige för att studera, men träffade en svensk man som hon nu är förlovad med. De bor tillsammans i Malmö och pratar svenska med varandra. Ester besöker Iran två gånger i året, men upplever att hon kan resa dit när hon vill och menar att detta ”lugnar henne” gällande beslutet att fortsätta leva i Sverige. Hon pratar med sin familj så gott som varje dag, via video chat, telefon och Skype.

Hon anser att tekniska hjälpmedel som gör direkt kommunikation möjlig är lika viktig som föremål från Iran:

De hjälper mig att skapa mitt ”hem”. Jag kan höra min mammas röst ”hemma” och jag kan känna doften av min syster ”hemma”. Jag kan lyssna på musik från Iran och jag har både iranska och svenska kryddor och teer. Jag tycker att det ger mig fler valmöjligheter.

Jag tänker inte varje sekund på var jag bor och att jag är långt ”hemifrån” … Jag är inte nostalgisk hela tiden. Men när jag är nostalgisk, vanligen på söndagar, kan jag välja att dricka iranskt te eller äta baklava, jag kan prata med mina föräldrar och se dem i webbkameran eller, om jag saknar mina systrar mycket, kan jag skriva brev till dem och posta det följande dag.

Brev och vykort har rollen av ”saker” som skickas till och emottas från hennes familjemedlemmar:

Jag skickar vanligen saker till min familj. Till födelsedagar och nyår och speciella tillfällen får de absolut ett kort från mig. Dessutom, om någon av mina vänner far till Iran, frågar jag om de kan ta åtminstone något liten sak till mina föräldrar och min syster. För det mesta köper jag bomullskläder åt dem, inte från dyra butiker men till medelpris eller på rea. Ibland köper jag spel åt min systerson och lyxsaker åt min syster och min mamma. Jag har en syster till i (ett sydeuropeiskt land). Jag skickar aldrig paket till henne men kort till högtidsdagar. För att det kostar mycket pengar och jag känner ingen som reser dit.

Att få ett paket från Iran väcker glädje och iver som indikerar att det sker så pass sällan att det utgör en stor händelse:

Jag får post från min syster och mina föräldrar, det känns fantastiskt. Speciellt när jag vet att den är på väg och jag väntar på den. När jag får brevet som säger att jag måste gå och hämta paketet har jag aldrig dröjt. Jag gick alltid direkt för att hämta det. De skickar mig oftast gåvor till min födelsedag, min pojkväns födelsedag och nyårsgåvor. Men det har också hänt att de har skickat mig en låda full med nötter och kakor, handgjorda kort, varma sockor, pyjamas, smink etc. utan att det var ett speciellt tillfälle.

Besök till Iran innebär mycket bagage:

Förra gången jag reste till Iran köpte jag våra förlovningsringar där, jag köpte en Remington hårtork, som inte är iransk, Cinema parfym från YSL, en bordsduk, örhängen, kakor, te, Venus Gillette, vykort, hårfärg, nagellack. Min syster gav mig sin parfym för att hon inte längre ville ha den.

Ester påpekar att avsaknaden av produkter i Sverige inte är orsaken för att ta med dem eller få dem skickade från Iran:

Jag tar med saker från Iran fast jag kan hitta dem här, till och med i större urval. Som Gillette Venus, hårfärg, te med mera. En del saker köps på grund av priset, som våra förlovningsringar – en tredjedel av priset i Sverige. Men andra saker… Jag tar med dem för att de är därifrån, de köps också av mina föräldrar (och skickas till mig) av samma orsak. Till exempel, i slutet av mars 2011 kom min vän tillbaka till Malmö och min pappa gav honom en låda baklava att ta med till mig, trots att jag kan köpa det här i iranska och arabiska butiker.

Att ha saker från Iran är dock viktigt. Det planeras noggrant:

Jag gör vanligen en lista på saker att ta med mig när jag är där. Ibland gör jag en lista på saker för mina föräldrar att skicka mig. En del saker är viktiga för mig att ta med för att de är gåvor även om jag inte använder dem eller tycker om dem.

Ester förklarar:

Jag tar med saker från Iran som kan verka onödiga (…) Jag har bett min syster att ta med en tekanna som man använder på spisen (…) Jag ville ha kannan bara för att ha samma rutin och samma stil som jag hade i Iran i mitt nya kök i Malmö. Orsaken till att vi fortfarande lagar te på detta sätt är de höga elektricitetskostnaderna i Iran, vi föredrar gas, och spisarna fungerar med gas där. Att använda denna kanna på en svensk elektrisk spis är alltså inte logiskt eftersom det tar längre tid och kostar mer.

Esters beskrivning belyser så väl transnationella materiella praktiker som de underliggande motiven och uppfattade resultaten. Materiella kommunikationsformer nämns uttryckligen (webcam, brev, postkort, paket) eller indirekt (datorn som gör det möjligt att lyssna på iransk musik), även glädjen över att få ett paket från familjen i Iran omnämns. Detta hör samman med frågan om hur föremålen transporteras och vem som är engagerad i transporten, vilket är centralt för diskussionen om hur transnationella fält upprätthålls – men som går utanför ramarna för denna artikel. Utanför ramarna för denna artikel ligger även frågan om sociala skyldigheter som inte uppluckras med fysiskt avstånd, som exempelvis medförandet av gåvor som man varken ämnar använda eller tycker om.

Esters berättelse tyder på att upprätthållande av banden till de närmaste familjemedlemmarna är av central social och känslomässig betydelse för henne. Hon verkar inte ”skapa Iran” i sitt svenska hem, utan skapa ett hem borta från sitt föräldrahem. Så, vilka är de underliggande motiven för att skaffa de specifika föremålen i Iran? Skillnaden i pris nämns och möjligheten att spara pengar; Ester menade att hon skulle ta med ”mera saker, mera mat och smycken” om bara möjligt. Hon vet dock att många föremål från Iran inte är dyrare i Sverige, hon kallar dem till och med ”onödiga”. Men varför tas de i så fall med?

Betydelsen av föremål i/för transnationell tillvaro

Ester nämner nostalgi. Detta syftar dock inte på diffusa känslor av längtan, utan är tydligt förknippad med tid (söndagen som den dag då familjen träffas) och plats (familjehemmet). Det fysiska avståndet – från familjen, inte landet eller den etniska gruppen – kan framgångsrikt överbryggas med hjälp av föremål. Tillsammans med teknik som möjliggör obegränsade samtal med familjen och att lyssna på iransk musik, spelar mat som ger samma upplevelser som i det iranska hemmet en avgörande roll.

Välkända föremål ”här” och ”där” utgör grunden för en gemensam estetik, men är även gemensamhetens verklighet (se Hage 2012). Föremål, inklusive mat, från släktingar i Iran är inte ett uttryck för något som familjen delar, de är ”not just the source for a representation of what each family member experiences as having in common with other family members” (ibid.) men de skapar det rum (inte en representation av rummet) där familjen existerar som en helhetbortom de enskilda medlemmarna (se ibid.). Dessa gemensamma föremål (tillsammans med den direkta kommunikationen som möjliggörs av modern teknologi) skapar ett rum där familjemedlemmarna upplever att deras individuella existens är förankrad i en vidare form av familjegemenskap (se ibid.). Därför är det inte avgörande exakt var de respektive hemmen är placerade.

Men varför skicka en låda industriproducerad baklava från Iran när exakt samma produkt kan köpas i Sverige? Varför tar Ester själv med ”onödiga” saker som hon kan köpa i sin lokala butik i Malmö? Dessa frågor komplicerar de i övrigt rätt förutsägbara förklaringarna om smak- och doftpreferenser, och betydelsen av välkända föremål i de vardagsliv man själv valt.

I ett analytiskt försök att svara på frågan om vilka föremål som tas med från hemlandet och varför, ger jag tre nära sammanhängande förklaringar. Välkända föremål och materiella praktiker hänger samman med 1) banden till andra platser; 2) känslan av tillhörighet; och 3) kontinuiteten av ”normala” materiella praktiker.

1) Föremål ”därifrån” förkroppsligar närvaro på en annan plats: valet av föremål som färdas längs transnationella rutter bestäms inte utifrån deras roll som (etniska) identitetsmarkörer. Det avgörande är att föremålen är ”därifrån” – att det har varit närvarande på en specifik plats inom ett transnationellt rum.

Det materiella värdet av en låda baklava inköpt i Malmö är det samma som den låda som köpts i Tehran. Det är den tidigare närvaron vid en iransk ort i det transnationella rummet som utgör skillnaden mellan de två lådorna: den som kommer från Tehran – och Esters far – är mer uppskattad än den som är inhandlad i Malmö. Inte bara baklava färdas från Iran utan även Gillette. Medan det första exemplet kan anknytas mer specifikt till Esters ursprung kan Gillette knappast ses som representerande tillhörighet. Även om det är ”onödigt” att ta dem med från Iran eftersom de kan införskaffas i Malmö är bägge föremålen en välkommen del av den platsens materialitet inom vilken Esters familj fortsätter att leva sitt vardagsliv utan henne. Föremålen ”därifrån” fungerar som en påtaglig länk (Povrzanovic Frykman & Humbracht 2013) som förkroppsligar närvaro i en plats som är fysiskt avlägsen men ändå socialt viktigt och en del av migrantens liv. Detta förkroppsligande av närvaro hänger inte samman med etnisk eller nationell tillhörighet utan med en specifik butik på en specifik gata som migranten är mycket bekant med, eller med ett barndomshem i Tehran.

2) Bekanta praktiker möjliggör känslan av tillhörighet: välbekanta föremål och materiella praktiker som ingår i en specifik lokal kontext påverkar migrantens agerande och känsla av tillhörighet till olika platser inom det transnationella rummet. Denna tillhörighet beskrivs som tillit och kompetens.

I berättelsen ovan relateras vikten av den oproblematiska kontakten mellan ”här” och ”där” genom att upprätthålla vissa materiella praktiker både till föremåls användning och värde. Underförstått antyddes även värdet av migrantens personliga kompetens – den förkroppsligade kunskapen att kunna använda vissa föremål. Ester föredrog inte att använda en viss typ av tekanna på grund av dess tekniska fördelar, hon vill ha den för att ha ”samma rutin och samma stil” som i sitt barndomshem. Den materiella praktik som hon socialiserats till i sin hemmiljö är förknippad med detta specifika föremål. Å andra sidan materialiserar föremålet kontinuiteten mellan de två platserna (see Povrzanovic Frykman & Humbracht 2013). Vid migrationen är den materiella praktik som bidrar till Esters känsla av tillhörighet (i detta fall i hennes hem under uppbyggnad i Malmö) ohjälpligt förknippad med. Av betydelse är att tekannan gavs åt henne av systern på besök i Malmö. Den materiella praktik som ledde till att föremålet nådde Malmö är lika viktig att studera som den senare användningen av det.

3) Vardagsföremål skapar materiell kontinuitet mellan olika platser genom att möjliggöra ”normala” materiella praktiker som hålls oavbrutna trots migrationen. Den uppfattade normaliteten upprätthålls av kontinuerliga materiella praktiker på olika platser. Det möjliggörs av föremål ”därifrån” – införskaffade på en annan plats, men även av föremål ”som där” – införskaffade in situ.

Nostalgin som nämndes i berättelsen ovan – eller ”störningar” i tillvaron orsakade av migration – motarbetas med försök att upprätthålla praktiker och de materiella aspekter man är van med. Tekniska hjälpmedel gör det möjligt för Ester att dagligen lyssna på den musik hon tycker om och att tala med de människor hon älskar. Materiell kontinuitet uppnås både via föremål som eventuellt kan ses som ”etniska” och medvetet användas för att uppvisa tillhörighet. Doften av hem uppskattas och skapas av speciella kryddor, Ester kallar dem till och med ”iranska”. Men lika mycket uppskattar hon en synnerligen individuell koppling skapad av den parfym som hennes syster i Iran använde. Parfymen handlar uppenbart inte om en representation av tillhörighet, men man bör inte heller förutsätta att kryddornas betydelse härstammar från någon inneboende etnisk karaktär? Det är vardagsanvändningen – ”att vara van med” – som är det avgörande. Att låta de valda delarna av ens vardagsupplevelser fortleva framträder som det centrala.

Saker som införskaffas transnationellt ”ger fler valmöjligheter” som Ester uttrycker det; den materiella möjligheten till att välja fritt är viktig för en avslappnad vardag utan tvånget att kontrastera ”här” och ”där” (åtminstone inte hela tiden). Allra viktigast för Ester är att hon upplever att hon kan vara med sin familj vid de tillfällen hon behöver närhet och gemenskap trots det fysiska avståndet. Familjer skapas utav en väv av relationer baserade på kärlek, omsorg och förpliktelser. I denna artikel har några av de materiella rutterna för dessa relationer spårats. Fokus på föremål och materiella praktiker avslöjar hur transnationella familjeband upprätthålls som ett resultat av transnationell tillvaro.

Maja Povrzanović Frykman (Malmö högskola och Agderforskning)

Referenser

Burrell, K. 2008: Managing, Learning and Sending: The Material Lives and Journeys of Polish Women in Britain’. Journal of Material Culture, 13(1): 63-83.

Dudley, S. 2011: Feeling at Home: Producing and Consuming Things in Karenni Refugee Camps on The Thai-Burma Border’, Population, Space and Place, 17: 742-755.

Hage, G. 2012: The Everyday Aesthetics
of the
Lebanese Transnational Family. ASA FIRTH LECTURE 2012. http://www.academia.edu/1754774/The_Everyday_Aesthetics_of_the_Lebanese_Transnational_Family

Ho, E. L. and Hattfield, M.E. 2011: Migration and Everyday Matters: Sociality and Materiality. Population, Space and Place, 17: 707-713.

van der Horst, H. 2006: Turkish Lace. Constructing Modernities and Authenticities. Ethnologia Europaea, 36(1): 32-43.

Levitt, P. and Glick Schiller, N. (2004) ‘Conceptualizing Simultaneity: A Transnational Social Field Perspective on Society,’ International Migration Review, 38(3): 1002-1039.

Pels, Dick, Kevin Hetherington and Frédéric Vandenberghe. 2002: The Status of Object: Performances, Mediations, and Techniques. Theory, Culture & Society 19(5-6): 1-21.

Povrzanović Frykman, M. and Humbracht, M. 2013: Making Palpable Connections: Objects in Migrants’ Transnational Lives. Ethnologia Scandinavica, 43: 47-67.

Salih, R. (2003) Gender in Transnationalism: Home, Longing and Belonging among Moroccan Migrant Women. New York: Routledge.

Woodward, I. 2001: Domestic Objects and the Taste Epiphany: A Resource for Consumption Methodology. Journal of Material Culture, 6(2): 115-136.

Werbner, Pnina 2000: Introduction: The Materiality of Diaspora – Between Aesthetic and “Real” Politics. Diaspora, 9(1): 5-20.