Hälsningsord vid seminariet Hem, familj och släkt

Det är Svenska litteratursällskapets traditionsvetenskapliga nämnd som står för arrangemangen av seminariet Hem, familj och släkt här i Åbo idag. Litteratursällskapets nämnder har tagit sig an sina respektive vetenskapliga fält och strävar att dels fungera som en förmedlingslänk mellan universiteten och litteratursällskapet, men också som ett forum där de olika vetenskapernas representanter kan komma samman för att avhandla gemensamma och viktiga forskningsproblem. För vår del gäller det ämnena etnologi och folkloristik, vilka sammantagna går under benämningen traditionsvetenskaper i Finland.

Nämnderna strävar också att vidga sina kontakter utåt och för oss gäller det närmast Norden och det “finska Finland”. Denna gång har vi alltså samarbetat kring temat familj, hem och släkt och idag har vi glädjen att få lyssna både på erfarna forskare och på unga blivande magistrar om dessa ämnen. Jag får hälsa våra gäster Helene Brembeck från Göteborg, Maja Povrzanovic´ Frykman från Lund och Pilvi Hämeenaho från Jyväskylä varmt välkomna. Våra språk idag är svenska och engelska och om jag förstår saken rätt kan vi alla ställa våra frågor på svenska och kanske få svar på engelska. Vi har också två åboforskare på plats idag, Lena Marander-Eklund och Sonja Hagelstam, samt två i höst blivande magistrar Gina Tallkvist och Jeanette Edfelt. Välkomna också ni!

Främst är det familj och släkt som är i fokus, men dessa institutioner kan inte leva utan hem. Det är en truism inom etnologin att ingen kultur kan leva utan sina materiella grundvalar och idag kommer vi i mycket att ta fasta på just materiella aspekter – men som förmedlare av band föräldrar och barn emellan, mellan olika familjemedlemmar och t.o.m. mellan levande och döda medlemmar av familj och släkt.

Det är främst två saker jag har kommit att tänka på gällande dessa entiteter eller sociala institutioner, familj och släkt. För det första är det hur mycket av samhällslivet och allt arbete som faller på familjernas och släkternas ansvar. Hela det dagliga livet upprätthålls på ett mycket konkret sätt i hemmen, med olika familjemedlemmars bidrag och med mycken omvårdnad av dem som inte ännu kan och de som inte mera orkar bidra. Och i de fall då familjen splittras på boende på olika håll, upprätthålls åtminstone kontakterna, för att stöda varandra i vardagen. Familjernas tysta arbete nästan i det fördolda är en av de hörnstenar som upprätthåller samhället. På sätt och vis är det en av självklarheterna i våra liv, som kulturforskningen kanske just därför först sakta och ofta via kultur- och socialhistorisk forskning kommit att uppfatta som en avgränsad och ur samhällelig synvinkel viktig problematik. Inom socialvetenskaperna har inriktningen funnits länge.

För det andra har jag tänkt på hur individen bär med sig familjen, i sitt sinne och i sin tankevärld, både oreflekterat och medvetet, men nästan ständigt bakom andra sysslor i livet. Denna fokus på familjen finns med och siktar på att kunna upprätthålla de nämnda stödfunktionerna. Jag har just läst en roman av Aleksander Maksik (A Marker to Measure Drift 2014) som handlar om en ung invandrarkvinna från Liberia, som förlorat hela sin familj i en blodig militärkupp och som av ett under slängts upp på en semesterö i Medelhavet. Trots denna oerhörda förlust och trots att hon dagligen måste kämpa för sitt liv som flykting, lever hon i tankarna med sin familj. Hon hör t.o.m. sin döda mors röst varje dag, som på ett förmanande sätt för henne framåt, så att hon skall kunna klara livhanken på den grekiska ö, som ödet fört henne till. Hon ser sin syster och minns sin far och hör modern tala till henne, ser henne i köket, sysslande med maten eller – som den bortskämda kvinna hon också var – lackerande sina naglar. Som individ är hon trots förlusten därför inte helt ensam, de döda lever i henne, och genom sina inre samtal med dem hålls hon uppe.

Därför är familjen inte bara de olika medlemmarna rent konkret och i vardagen, utan del av den vävnad som de alla vävs in i. Denna vävnad skiftar ständigt. Därför bör familjeforskning också ägna sig åt familjecykeln, hur familjen ändras och vad olika faser kräver av de olika medlemmarna. Dessutom är familjerna behållare av kultur, sin egen kultur och i många fall, när det är fråga om mångkulturella familjer, av olika kulturelement, så att olika lösningar i vardagslivet måste förhandlas fram. Förhandlingarna gäller mellan föräldrar och barn och mellan makarna. Ytterligare en aspekt som förtjänar stor uppmärksamhet är när föräldrarollen släpper eller ändras till att det blir barnen som får ta hand om föräldrarna. Vilken är familjen då?

Därför skall vi idag ägna oss åt vilka praktiker som håller ihop familjen och vilken roll familjen tar och får i samhället. Man kan också se familjen som ett mikrokosmos och då blir det intressant att se vem som håller i trådarna, vem sköter om vad och vem sköter om vem. Jag nämnde i början att vi i mångt och mycket kommer att ägna oss åt materiella aspekter idag. Det är som om föremål i sig kan bli behållare eller dra ihop många olika slags tankar och föreställningar och t.o.m. få en egen agens. Hemmet är ett ramverk, men enskilda föremål talar ständigt till oss. De betydelser de tillmäts är det som kulturforskarna försöker komma på spåren. I hemmet finner vi vardagslivets logik, som omger oss och som ständigt förändras. Och i hemmet finner vi både upprepade rutiner och trygghetsbevarande fenomen, familjeseder- och bruk, som även de undergår förändringar både enligt familjecykeln och enligt generationer.

Trots att vi idag ägnar oss åt familjer från andra världskriget framåt, finns det i vårt material både sådant som går längre tillbaka i tiden, flydda familjetraditioner, men också en ständig antecipering av vad framtiden skall bära med sig. Den materiella dimensionen kan kanske också berikas av en tidsdimension, där familj och släkt är kontinuitetsskapande.

När vi som etnologer och folklorister vänder oss mot hemmet, familjen och släkten, är det samtidigt fråga om fenomen som vi alla har erfarenhet av. När vi analyserar våra intervjusvar och minnesskildringar är dessa inte tillkomna utan att våra erfarenheter syns. Det är oftast vi själva som startat det dialogiska samspelet, där vi frågar och får svar. Därför är det viktigt att vi också själva får tillfället att utforska svaren, att bedriva den forskning vi är satta att utföra, och vilket jag finner stimulerande, att upptäcka dimensioner som vi inte i initialskedet alls kommit att tänka på. Då blir forskandet samtidigt en upptäcktsresa i vår egen kultur och också i andras. Det är det jag just nu hoppas och tror på: att vi skall kunna njuta av sådana upptäckter idag. Varmt välkomna!

Anna-Maria Åström