Kulturarv i Wien

Sarah Hagström (Laboratorium 2/2011):

Prof. Dr. Regina Bendix skriver i sin artikel “Heredity, Hybridity and Heritage from One Fin de Siècle to the Next” (2000) i Folklore, Heritage Politics and Ethnic Diversity: a Festschritt for Barbro Klein, om kulturarv med praktiska exempel tagna från Wien. Som exempel använder hon slottet Schönbrunn, Spanska Ridskolans Lippizzanerhästar och en bröllopsgåva bestående av traditionella österrikiska folksånger och teckningar av folkdräkter, som överlämnades till kejsarinnan Elisabeth (Sisi) av Österrike när hon gifte sig med kejsar Franz Joseph år 1854. När artikeln publicerades var Schweiz-födda Bendix verksam som Associate Professor inom programmet för folklore på institutionen för antropologi vid University of

Pennsylvania i USA. För tillfället verkar Bendix som professor på institutionen för kulturantropologi och europeisk etnologi vid Georg-August-Universität Göttingen i Tyskland.

I denna text ska jag försöka redogöra för Regina Bendix studie av länkarna mellan kulturarv (heritage), kulturell nedärvning (heredity) och kulturell hybriditet (hybridity) med praktisk inriktning på kulturarvsfenomen i Wien. Till detta ska jag även försöka baka in en del egna erfarenheter och upplevelser från mina besök i staden.

I Bendix text framkommer att Österrike genom historiens lopp har varit en multinationell stat som har brett ut sig över kontinenten och omfattat folk från vitt skilda kulturer och med olika bakgrunder. Vid revolutionen 1848 rasade det mäktiga kejsarriket samman och staten Österrike-Ungern var därefter den enda kvarlevan av denna forna stormakt. Vid formandet av republiken Österrike år 1918 krympte nationen ytterligare och för Österrike och österrikarna innebar detta ett sökande efter ett gemensamt förflutet som kunde bistå till att sammanhålla den nya nationen. Österrike består därmed av en blandning av arvet från stormakten och det folkliga arvet, samt av nationella och kulturella drag som formar en dylik hybriditet som upphöjs till kulturarv i dag. Vid analys av Wien och Österrike är det alltså viktigt att man tar landets historia i beaktande. Detta påpekar även Bendix och refererar till

sammanflätningen mellan dessa ”H-termer” där även historien har en given plats.

Schönbrunn

Bendix första undersökta exempel är slottet Schönbrunn med anor ända från 1600-talets första hälft. Slottet ligger en bit utanför Wiens stadskärna och med dess slottspark samt tillhörande djurpark räknas detta forna Habsburgska residens som ett av Österrikes viktigaste kulturarv samt en av Wiens mest kända sevärdheter. Därmed har detta barockslott sedan 1996 kunnat stoltsera med en plats på Unescos världsarvslista. Bendix reflekterar över varför ett palats likt detta med nobless och klass som främsta kännetecken automatiskt tillskrivs en plats i kategorin kulturarv, trots det faktum att slottet genom historiens lopp alltid har tillhört eliten och makthavarna och inte folket. Enligt Bendix är det demokratiseringen av det vi kallar arv och möjligheten för var och en av oss att besöka slottet, som väcker intresse. Hos slottsbesökarna hade hon uppmärksammat en stark vördnad och aktning för det historiska palatset. Detta reserverade förhållningssätt kunde enligt Bendix betyda att besökarna inte ser detta kulturarv som ”sitt”. Det som vi kallar kulturarv påverkas alltså alltid av vissa maktfaktorer och hierarkier. Sett utifrån ett postkolonialistiskt perspektiv har kulturarvsbegreppet sin ideologiska utgångspunkt i västlig romantisk nationalism med kapital som den väsentligaste ingrediensen.

Lippizzanerna

Den spanska ridskolan i Wien är världsberömd för sina uppvisningar med de vita lippizzanerhästarna. På ridskolan uppträder Lippizzanerna efter att ha blivit framavlade och inskolade enbart för detta ändamål. Enligt Bendix är hästarnas historia på ridskolan ett typiskt exempel på hur den genetiska nedärvningen föder det kulturella arvet och hånar hybriditeten. Ridskolans historia sträcker sig långt tillbaka i tiden och kravet på hästarnas renrasighet har alltid varit absolut. Det var den Habsburgska ätten som tog med sig de graciösa hästarna till Wien från Spanien i samband med en äktenskapsöverenskommelse. Fascinationen för detta renrasiga kan te sig skrämmande vid jämförelse med övriga idéer om ras och renlighet som spridits över kontinenten under olika tider, även ännu i dagens samhälle. Bendix skriver att det som genom historien prisats som det absolut renrasiga har i detta framavlade fall upphöjts till att definiera hela nationens arv.

Kejsarinnans bröllopsgåva

Bendix tredje och sista exempel på kulturarvsproblematiken är bröllopsgåvan till prinsessan Elizabeth av Wittelsbach som kom från tyska Bayern till Österrike år 1854 för att äkta kejsar Franz Joseph. Bröllopsgåvan innehöll traditionella melodier och ritningar av österrikiska traditionella dräkter och hade som avsikt att fungera som representation av de kulturyttringar som fanns i kejsarinnans nya rike. Bendix skriver att detta hörde ihop med den nyuppkomna folkliga nationalismrörelsen där den egna kulturens unicitet och historia skulle framhävas för att utgöra bas för nationsbygget. Under detta kungliga bröllop betonade även familjen Wittelsbach sina bayerska rötter genom att låta barn iklädda traditionella dräkter delta i bröllopsföljet. Genom denna process, skriver Bendix, ville härskarna göra det folkliga till ”sitt” och från denna ståndpunkt skulle de bygga upp den nya nationen. Särskilt i Österrike föranledde detta en ny syn på det folkliga och folkdräkten accepterades som representativ kostym som även monarkerna bar. Kejsar Franz Joseph avbildades ofta iklädd knälånga Lederhosen medan Sisi ofta ståtade iklädd Dirndl. Detta fenomen är ännu ofta förekommande i gatubilden i Österrike där man kan se i synnerhet högerpolitiker iklädda exempelvis jacka eller hatt i traditionellt snitt.

Historicismen i Wien

Wien är en stad där historicismen tydligt gör sig påmind. Under mina besök i staden har jag med stor fascination studerat de ståtliga praktpalats som historiens regenter och makthavare efterlämnat som representativa markörer för såväl historien som den då rådande samtiden. Ett arv som än i dag tydligt kan ses i Wien är den så kallade Ringstraβe som omringar stadskärnan. Denna cirkulära gata är en kvarleva från de stadsmurar som ännu under slutet av 1700-talet omringade kejsarstaden Wien. Eftersom det var ont om plats i stadskärnan beslöt man att stadsmuren skulle rivas och på dess plats anlades sedan denna så kallade Ringstraβe. Längs denna gata ståtar bland annat operahuset, det kejserliga residenset Hofburg, natur- och konsthistoriska museet, parlamentet och rådhuset,

Votivkyrkan samt börsbyggnaden och regeringsbyggnaden. Dessa ståtliga byggnadsverk av vilka de flesta är representanter för så kallad ”haute culture”, är uppförda i bland annat nygotik, nyrenässans och nybarock. Mellan palatsen finner man stadsparken som än i dag är ett uppskattat mål för promenader och rekreation. Ringstraβe har historiskt sett inringat ett område avsett för det övre samhällsskiktet och har blivit betraktad som en skiljelinje mellan det folkliga och det adliga.

När man i dag som turist besöker Wien och rör sig längs med Ringstraβe med beundran i blicken är det lätt att fascineras av alla dessa pråliga palats. Detta får mig att ställa frågan ifall idén om kulturarv i många fall enbart föds ur beundran för det nobla? Under sitt besök i slottet Schönbrunn hade Bendix noterat en vördnad och aktning bland besökarna som kunde härröra ur detta påstående. Vari grundar sig annars vårt intresse att för eftervärlden bevara exempelvis barockpalats som i flera fall tillhört folkförtryckande monarker? Att i dag kunna presentera historiska palats för omvärlden som allmänheten tidigare enbart fått beskåda från utsidan ger naturligtvis en viss tillfredsställelse, men hur pass mycket berättar dessa palats egentligen om själva folket som angås av problematiken? Här uppkommer även frågan om vems arv det är som vi förvaltar och vem det är som bestämmer vad som ska kallas kulturarv och vad som ska ratas. Bendix skriver att begreppet kulturarv starkt hänger ihop med ett politiskt ställningstagande medan begreppen kulturell nedärvning och kulturell blandning har en mer biologisk inriktning. Enligt Bendix kräver kulturarvsproblematiken självreflektion, vilket är typiskt för vår tid där individen och individualiteten står i centrum.

Det tycks finnas en tendens till att inte betrakta minnen av krig och elände som en del av det egna kulturarvet. Dylika händelser firas kanske i stället som högtidsdagar eller uppmärksammas med ett monument eller minnesmärke och betraktas i stället som en del av historien och inte som ett kulturarv. Detta observerade jag även i Wien där exempelvis judarnas öde under förintelsen kunde betraktas i form av minnesmärken som fanns här och där i staden. På Judenplatz fanns ”Das Mahnmal für die österreichischen jüdischen Opfer der Shoah” och utanför det forna Habsburgska residenset Albertina som i dag hyser ett uppskattat konstmuseum finns ett minnesmärke av konstnären Alfred Hrdlicka som ska verka som påminnelse om denna mörka epok i den österrikiska historien.

Det föränderliga kulturarvet

Bendix framhäver att termerna heritage, heredity och hybridity är abstraktioner vars betydelse förändras över tid och rum och beroende på den rådande politiken. Tidigare kunde en så kallad kulturell hybriditet stå för något som i eugeniska ordalag kunde förknippas med en orenhet av rasen i fråga. I dag står hybriditet däremot för positiva egenskaper såsom vitalitet, innovation och globalisering. Bör kulturarvsbenämningen därmed koncentreras till att föräras enbart sådana fenomen som ännu aktivt upprätthålls, i stället för att se kulturarv som enbart något historiskt eller förflutet? I exemplet Wien skulle jag gärna utse exempelvis den anrika marknaden Naschmarkt i det sjätte distriktet Mariahilf till ett typexempel på kulturarv. Denna marknad har en historia som går så långt tillbaka som till 1500-talet och den ordnas än i dag på ett område som breder ut sig på ungefär 1,5 km. Även den gamla marknaden Brunnenmarkt som tar plats i det invandrartäta 16:e distriktet Ottakring har ett stort kulturellt och multikulturellt värde. Denna marknad kunde ses som ett exempel på ett historiskt element som har omvandlats till en art kulturell hybriditet i och med globaliseringen. Kulturarvet behöver inte vara konstant och fastgjutet i historien eller i historiska palats utan bör betraktas som både föränderligt och levande.

Källor

Bendix, Regina 2000: Heredity, Hybridity and Heritage from One Fin de Siècle to the Next. I

Folklore, Heritage Politics and Ethnic Diversity. A Festschrift for Barbro Klein. Pertti J. Anttonen et al. (eds). s. 37-54.

Bernhard, Marianne 1992: Zeitenwende im Keiserreich: die Wiener Ringstraβe; Architektur und Gesellschaft 1858-1906. Wien: Verlag Kremayr und Scheriau.

[http://www.kaee.uni-goettingen.de/personal/bendix/bendix.htm] 25.9.2008.