Herrgårdskulturens överlevnad – strategier och linjeval

Anna-Maria Åström (Laboratorium 1/2010):

Herrgårdskulturen måste alltid när man undersöker den, sättas i sin historiska kontext. Vilka var eller är de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar för herrgårdskulturen som rått eller råder under en viss epok? Om vi utöver dagens övriga föredrag gör ett långt hopp i tiden till nutid, befinner vi oss i en helt ny historisk situation, vars ramverk måste utstakas.

Vi kallar vår tid för den senmoderna tiden, den tid som följer efter moderniteten. Under den senmoderna tiden fördjupas vissa tendenser hos den moderna tiden, medan andra omkullkastas och får nya betydelser. Om den moderna tiden främst kännetecknas av en tro på rationalism, en tyngdpunkt i produktionen och ett sanningssökande med medelklassen som främsta förespråkare för denna samhällssyn, har den senmoderna tiden helt andra käru1etecken. Tyngdpunkten ligger inte mera på produktion utan på simulation och en vägran att hålla sig till en sanning; den gamla medelklassen har tappat terräng och en ny medelklass har uppkommit, som åberopar sitt kunnande i media, informationsteknik och ekonomi samt konstproduktion som bas för sin privilegierade ställning.

Senmoderniteten som idé har getts många positiva och förlösande egenskaper; den inrättar den globaliserade byn, den underlättar vardagen via medialiseringen och den är antiauktoritär: tiden inbjuder till deltagande, den ställer sig positiv till fantasin, leken och improvisationen. Den skapar en motkultur för alla, fylld av ironi, parodi, pastischer, allegorier inte minst inom arkitekturen. Den inrättar på många platser en hyperspace, en intensiv närvaro av vi, här och nu.

Medan moderniteten i mångt och mycket var ett civilisationsprojekt kännetecknas senmoderniteten inte av expertvälde, utan lekmannaexperternas värde tillmäts en ny betydelse.

För herrgårdskulturens del kan vi väl konstatera att herrgårdskulturen redan under den moderna tiden 1500-1900 ständigt i viss mån försköts mot periferin, den blev småningom anakronistisk med särpräglade och starka undertoner, en agrar produktion under urbanitetens framväxt, en upphöjd livsstil medåberopanav kontinuitet och ancennitet, samt egna traditioner, medan demokratin och nationalstaten samtidigt småningom fick fotfäste. Men herrgårdsskulturen stod fortsättningsvis för den goda smaken, det exklusiva och förfinade. Att detta hållit streck långt in på 1800-talet, 1900-talet och tom intill nutiden visar tendensen att så fort tillgångarna räcker till visar den rådande eliten ett stort intresse för herrgårdar och försöker via dem tillskansa sig den prestige som ligger i ett herrgårdsinnehav. Många herrgårdar har övergått i företagares händer och vid varje bruk inrättades tidigt herrgårdsliknande anläggningar.

Men under den moderna tidens sista faser, främst under 1900-talet, skedde det på många håll, inte minst i Skandinavienför att inte tala om läget i de socialistiska Stor-Sarvlaks Corps de logis 1683. länderna- att herrgårdar övertogs av samhälleliga institutioner. Många mindre gårdar omändrades till sjukhus, utbildningsanstalter, kommunala representationslägenheter och småningom även museer och friluftsanläggningar. Denna väg för herrgårdarna utgjorde olika sätt att rädda byggnationen under ändrade ekonomiska omständigheter. Herrgårdarna räddades från förfall av nya uppåtstigande skikt och av att samhället i vissa fall grep in.

Ekonomiska trender har styrt ägobyten och samhälleligt övertagande överlag, inte minst i herrgårdsperiferin, som t.ex. det Savolax i Finland som jag känner bäst till. I vissa europeiska länder, som t.ex. i England, ställde sig tidigt staten som garant för att ägarna -mot att de öppnade gårdarna för allmänheten – kunde hålla kvar sina gårdar. I de socialistiska länderna konfiskerades godsen, fick samhällsfunktioner eller läts förfalla. Endast de finaste slotten bevarades och öppnades för allmänheten som stora överdådiga museer.

Vid låt oss säga 1950-talet var herrgårdskulturens ställning i Finland dock häpnadsväckande intakt. Den svenske professorn Göran Lindahl har konstaterat att man i Finland trots eller genom lyckade mindre jordöverföringar, torparlagen 1918 och jordöverlåtelserna efter andra världskriget, lyckats hålla herrgårdarnas -låt vara i europeiskt perspektiv små – jordtillgångar relativt intakta. I förhållande till t.ex. de baltiska länderna företedde Finland en solig och blomstrande herrgårdskultur under efterkrigstiden, trots att det var fråga om en mycket anspråkslös sådan.

Denna tämligen ostörda kontinuitet har också gjort det möjligt att herrgårdarnas kulturhistoria genom skicklig dokumentation på 1920-talet och kort efter kriget har resulterat i två stora praktverk: Herrgårdar i Finland och Säterier och storgårdar. Här må med vördnad nämnas Gabriel Nikander, Eino Jutikkala och Ragna Ahlbäck, Nikanders dotter, som de stora bevararna och nedtecknarna av herrgårdskulturens yttringar både vad gäller ägarlängder, ekonomiska förhållanden, byggnadsskick och konstskatter. Av dessa är Eino Jutikkala, legendarisk historiker, fortfarande verksam trots sina nittio år medan etnologerna Nikanders gärning kvarstår i de stora verken och i mindre, fortfarande utsökta artiklar. När forskarna var som aktivast – under perioden 1920- 1955- var ett stort flertal av herrgårdarna ännu jordbrukslägenheter med mångsidigt jordbruk och en levande herrgårdskultur trots trängda lägen under kris- och krigstider. På många gårdar fortgick livet i sina utstakade banor inpå 1970- och 1980- talet. Offentliga visningar av gårdarna då och då för intresserade grupper blev också kutym: kulturarvet förpliktade till en viss exponering.

 

Levande herrgårdskultur

Vad avses då med en levande herrgårdskultur? De svenska etnologerna Mats Hellspong, Angela Rundqvist och Karin Lindvall talar hellre om herrgårdsbilder, hur man sett på herrgårdarna och deras kultur under 1800- och 1900-talet. Också i Finland utspriddes via finska filmer under 1950-talet mer eller mindre inträngande och ibland löjeväckande bilder av herrgårdslivet, men möjligen på grund av herrgårdskulturens svenska dominans, förblev herrgårdskulturen en levande och självständigt existerande levnadsform, som hade sina lokala varianter, som var lokalt betydelsefull, som var känd i kulturhistoriskt intresserade kretsar, men som i mångt och mycket var en dold kultur. Herrgårdskulturen var en anomali – förträngd men ändå livskraftig och föränderlig, svensk både i svenska och finska trakter, helt utanför trenderna i det strömlinjeformande 1950-talet och det turbulenta 1960-talet och fortfarande stod herrgårdarna för det eftersökta, det exklusiva.

I detta dolda läge, som säkerligen berodde på ett främlingskap ur ett utifrånperspektiv och en motsvarande ställning av något helt naturligt, av tingens ordning, på lokalplanet, lades vikt vid de motkulturella drag som utbildats under en lång tid under den moderna eran.

Herrgårdskulturen var fortsättningsvis internationell, man höll på språkkunskaper och ett mondänt liv inom väl utstakade gränser, man var mån om familjens fortsatta framgång och om släktingarnas väl. Man var mån om inredning, trädgårdar och parker, om lusthus och museala representationer. Mot ungdomens hävdande av nymodigheter var man tolerant, men under förutsättning att livsstilen hölls intakt.

Bo Lönnqvist har med Peter Englund gjort gällande att ett hävdande av status quo var viktigt vad gällde lyx, status och tjänsteställning. Ett sådant hävdande innebar också en medveten inställning mot att förhäva sig, varvid en viss anspråkslöshet samtidigt vidlåg många finländska herrgårdar. Sparsamhet och förnöjsamhet var idealet, under ytan av den lyx som trots allt rådde. Därtill måste denna kulturmodell försvaras gentemot många anspråk som ställdes på den. Försvaret innebar ett fasthållande vid hierarkier- trots att just dessa under efterkrigstiden började bli förlegade – och en fortsatt inriktning på umgänge bara bland gelikar.

Redan för 1800-talets herrgårdskultur har den tyska forskaren Hans Reif hävdat att upprätthållandet av en elitkultur eller adelskultur var en gemensam angelägenhet för hela ståndet. Endast i sin tillvaro och utövning med andra var herrgårdskulturen relevant- också därför är den starka betoningen på släktband förståelig. Inpå Svartåslott i Kar is hälsar besökare välkomna. Reklambroschyr 2003. Svartå olika anläggningar presenterade på en översiktskarta. 2003. 1960-talet kunde de flesta privata herrgårdar i Finland betraktas som gästfria landshushåll som kunde inhysa släkt och vänner också under längre perioder. Att detta krävde tjänstefolk var en självklarhet.

Under denna moderna era som hyllade den västerländska kulturen som någonting som gjorde moderniteten uthärdbar, stod just herrgårdarna för denna västerländska kultur: med sin arkitektur, sina konstskatter och sina ansade trädgårdar var det här som anciennitet och tradition var levande och pekade direkt på gångna släktled. Men ute i 1960-talets samhälle blåste andra vindar. Emancipationen, frigörelsen men också friställningen, innebar att hemmafrurollen blev oattraktiv, att anställning av tjänstefolk blev både svårt och inte önskvärt, att jordbruket kom att uppleva en av sina alltid akuta kriser. Urbaniseringen kom att beröra också allt fler herrgårdsägare för att inte tala om resterna av den lantarbetarkår som stått för jordbruket.

 

Kulturarv – heritage – heredity

Herrgårdarna hör till varje lands kulturarv. Detta var en tanke som redan kulturhistorikerna på 1930-talet var måna om att betona. Begreppet kulturarv har dock sedan dess genomgått en del förskjutningar och kommit att omgärdas av nya fenomen som kan exemplifieras just när det gäller herrgårdskultur. Redan genom benämnandet av något som kulturarv ges detta något en upphöjd betydelse, benämnandet avskärmar och renodlar. Etnologen Regina Bendix har apropå begreppet kulturav-heritage, hävdat att begreppets frammarsch är parallell med demokratiseringstendenserna och nationshävdandet främst utgående från Europa. Att upphöja något till ett kulturarv betyder att vi alla är delaktiga i det och bör ha rätt att ta del av detta. Senmodernitetens krav på delaktighet finns med som en stark underton när vi närmar oss nutiden.

Detta blir problematiskt när det gäller sådana upphöjda kulturer som kunga-, kejsar- och furstehusens kultur: hur skall man dela med sig av dem? Det kan vara lätt i den mediala världen, men blir svårare när det gäller de fysiska lämningarna. De socialistiska länderna och de östeuropeiska länderna efter Habsburgs monarkins fall var snara att just höja den kejserliga och furstliga prakten till ett kulturarv, som nu kunde tilldelas alla; som museibesökare kan vi alla handgripligen uppleva hur dessa genom demokratiseringen och musealiseringen har blivit nationens- dvs. folkets, vår egendom. Regina Bendix ställer sig rätt negativ till denna så kallade heritageprocess i det att den förytligar och förtingligar en kultur som även varit social, men onåbar. Ofta förtiger man genom kulturarvsprocessen negativa, mindre attraktiva drag i den kultur som man förevisar. Man förevisar lyx, utan att peka på dess motsats, det armod och arbete som också låg bakom den exklusiva livsstilen.

Regina Bendix inför även ett annat begrepp heredity, som betecknar kulturell ärftlighet. I kulturarvsprocessen fördunklas ofta den kulturella ärftligheten och vi blir s.a.s. alla delaktiga i de kulturer som förs fram. De verkliga arvtagarna, t.ex. kungahusens förträngda representanter blir i detta sken ointressanta. Men även andra grupperingar som är delaktiga i kulturarvet kan bli förträngda. t.ex. just tjänstefolket och övriga underhavande. I vissa fall som t.ex. när industrianläggningar förs fram som kulturarv nyttjas dock ofta just sådana som varit delaktiga i kulturen som de största experterna. Den kulturella ärftligheten kan endast åberopas av dem som besitter den.

Med dessa begrepp och med ett understrykande av att det är senmodernitetens premisser som nu är avgörande skall jag försöka granska herrgårdarnas överlevnadstrategier av idag. Vi kan då starta från det konstaterande att alla herrgårdar utgör delar av vårt kulturarv i den mån de är eller kan bringas i ett skick av representativitet. Samtidigt är många herrgårdar i Finland fortfarande privategendom, medan många som jag ovan nämnt har övertagits av samhället, samfund och stiftelser. Jag skall inskränka mig till att tala om de herrgårdar som är i privat ägo. Vilka strategier har man för att herrgårdarna skall kunna överleva och i vilken skepnad överlever herrgårdskulturen? Vilken är herrgårdsägarnas roll häri?

 

Två trender och en tredje

Det finns, som jag ser det, två tendenser i hur herrgårdsägarna förhåller sig till framtiden, dels strävar man till att utnyttja dagens trender, dels strävar man att fortsättningsvis bibehålla eller fördjupa status quo från det läge som herrgårdarna befann sig i på 1970-talet. Många mellanformer existerar. Dessutom finns det exempel på helt nya korsningar av begreppen kulturarv och kulturell ärftlighet.

Den trendriktiga tendensen utgår från den senmoderna delaktighetspoängteringen och upplevelsebetoningarna i dagens värld. Enligt denna kan herrgårdarna bjuda på sina egna produkter och ofta i förlängning med detta t.o.m. på sin livsstil. Den ekonomiska satsningen innebär att herrgårdarna istället för att som under den produktionsintensiva eran föra ut sina produkter till en opersonlig marknad, nu saluför produkterna själva. Det innebär t.ex. självplock för den stora allmänheten; blommor, ärtor, jordgubbar finns på åkrarna öppna för var och som vill plocka. Samtidigt får besökaren sig en titt på herrgården. Denna besökspoängtering som tog fart under 1980-talet har tidigt haft sin pendang i en mycket radikalare lösning, att slopa jordbruket och istället t.ex. anlägga en golfplan på de forna markerna. Ett stort antal gårdar såsom t.ex. Wiurila i Halikko och Nevas i Sibbo har valt denna väg. Ibland kan också ridstall och stuguthyrning höra till. Golfinriktningen kan naturligtvis också ske så och då blir herrgården något av en kuliss och den av mig tecknade herrgårdskulturen försvinner. Andra liknande köp har inneburit att herrgårdarna såsom Haiko gård i Borgå har omändrats till lyxrestauranger och hotell.

Alla dessa förhållandevis tidiga trender innebar att publiken fick tillgång till de engång så dolda miljöerna, ofta beroende av om hade råd att betala för de nya nöjena. Men under senmoderniteten går vi ett steg längre. Det har i många sammanhang framhållits att den betoning på lek, fantasi och improvisation som kännetecknar vår tid närmast siktar på att publiken skall få nya upplevelser. Med Orvar Löfgrens ord lever vi i en upplevelse-ekonomi. Genom olika slags öppningar mot intimiteten vidgas upplevelserna också på herrgårdarna så att publiken får ta del av herrgårdsägarnas liv på ett mycket närmare håll. Man har en möjlighet att komma herrgårdskulturen ett steg närmare. Dels finns då den nya trenden att ägarna tar emot gäster- publik mot betalning för förevisningar av själva manbyggnaden. Ibland ingår servering i attraktionerna som erbjuds på samma sätt som i de engelska slotten.

Det västerländska kulturgodset på våra herrgårdar förevisas då både i ekonomiskt och också i delaktighetssyfte för en större publik. Både Tervik och Malmgård i Pernå har helt nyligen slagit in på denna väg. På Malmgård har jordbruket omändrats till ekologiskt, herrgården har en egen kvarn och ett bageri och produkterna säljs i både butik och kafé till en publik som också kan bese gården och slottet under grevens guidning.

En annan variant på detta tema är de gårdar som blivit medlemmar i kedjan Butiken på landet, ett koncept som utgår från Sverige. I detta koncept ingår att herrgårdarna öppnar en butik med stilenlig inredning för försäljning av kvalitetskläder. Försäljarna är gårdens ägare och betoningen på trivsel, med öppen spis och välvald inredning, är påfallande. I dessa fall har vi en kombination av såväl kulturarv som kulturell ärftlighet, men redan en viss form av simulation. Till det kulturarv som ställs till exposition hör även ägarfamiljen själv och den upplevelse som publiken får innefattar mötet med ägarna. Detta prestigeladdade möte är ofta nog sådant att en anticipering av mötet innebär att en del presumtiva besökare kanske faller bort i brist på förtroende för sin kulturella kompetens inför ett sådant möte. Då kan också publiken förbli exklusiv och samtidigt får herrgårdsägarna nya nätverk att sluta sig till. Men i den mån mötena blir kollektiva med stora grupper har konceptet stor möjligheter att lyckas också ekonomiskt. Den senmoderna tidens poängtering av livsstil och delaktighet i nya sociala skikt via en antagen livsstil bidrar till en sådan framgång. Redan golfkonceptet utgick ju från en sådan form av social utjämning.

I dessa fall har – ur den gamla herrgårdskulturens syn sett – visserligen en radikal gränsöverskridning skett; ägarna förbehåller sig inte sin exklusiva livsstil utan delar öppet med sig av den. Den upphöjning som elitkulturen och eliten i sin position av elit tillmäts kan trots det kvarstå. Upphöjningen sker nu också omedelbart. Ägarens blotta existens och närvaro förlänar honom och henne själv en aura i detta nya sammanhang, samtidigt som här finns drag av den simulation som kännetecknar senmoderniteten. Herrgårdsägaren spelar sig själv. I finländsk tappning är den bästa exponenten för detta troligen godsägaren Magnus Linder på Svartå; han är herrgårdens stora son, som genom köp av stamgården, restaurering av densamma till musealt sett oklanderligt skick, inrättade av en ny gårdsföretagsamhet som omfattar hotell, restaurang och trädgårdsturer. Med allt detta har han fått sin gård att bli en av de stora sevärdheterna i sydvästra Finland med över 20 000 besökare årligen. Utan godsägaren själv vore gården mycket fattigare.

Drivkraften till vissa av de överlevnadsstrategier jag nämnt, ligger i själva den kulturella ärftligheten. Plikten för herrgårdsägarna är att via nya lösningar kunna tillförsäkra att gården lever vidare på ett lyckat sätt. Ett annat speciellt drag hos senmoderniteten anses vara dess betoning av ytan, det synliga, skalet, det ostentativa och det välpolerade. Herrgårdarna har i sin egenskap av herrgårdar oftast byggts med tanke på exposition och ibland tom ostentation. De är därför ofta imponerande i sig. I den trend som bygger på upplevelseaspekten är det just detta som utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Det är ytan som säljs under sken av intimitet. Och därför blir också en levande herrgårdskultur trots allt möjlig under eller bakom ytan. Ägarna har fortfarande ett eget privatliv.

 

Herrgårdskulturen som förpliktande livsform

Den andra tendensen som jag nämnde utgår dock från att denna livsstil- och marknadsinriktade trend inte är något som herrgårdarna nödvändigtvis borde gå in för. Här finns ett större förtroende för status quo, en fortsatt poängtering av den för herrgårdarna så mytiskt omspunna jorden och dess brukande. Då blir nya satsningar i jordbruket aktuella, specialgrödor, speciella boskapsraser, skogsdrift och ett vårdande av gårdens yttre an sich. Den isolering som råder kan fortsättningsvis dämpas genom släkt och umgänge, men herrgårdskulturen förblir i dessa fall mera dold. Den främsta orsaken och skillnaden ligger här – tror jag – i den för herrgårdarna så vanliga absentismen kombinerad med fasthållande av tregenerationersidealet Vid temporär absentism bland förvärvsarbetande herrgårdsägare är en livsstilserbjudande inriktning omöjlig. Den äldre generationens närvaro på gården innebär i sin tur att traditionen inte bryts utan snarast fördjupas.

En annan kontinuitetsstärkande effekt finns även inbyggd i det faktum att man på många gårdar omändrat landboställen och torp till sommarstugor för nära och t.o.m. avlägsna släktingar. Herrgårdens släkthistorier kan så leva vidare i sin autentiska miljö. Också herrgårdens forna underhavande och deras släkter har i vissa fall erbjudits samma förmåner, varvid ett annat slag av traditionsöverföring sker. Herrgårdens historia förblir mångsidig och obruten i det kollektiva medvetandet.

Därmed kommer vi in på vad den personliga närvaron och den personliga hållningen till herrgårdarna betyder för herrgårdsägarna. Här tror jag det viktigaste just är viljan till kontinuitet. Jag vill i denna slutliga sammanfattning inbegripa något som jag kommer att kalla antagen kulturell ärftlighet. Om herrgårdskulturen innefattar både ett materiellt och symboliskt gods utgör poängteringen av endera troligen förutsättningar för vilken inriktning herrgårdarna väljer. Den symboliska inriktningen lägger större vikt vid gården, dess traditioner och också vid den symbios med folket som en herrgårdskultur förutsätter. Banden till herrgårdens folk är då mera personligt och också detta folk bär på sin variant av kulturell ärftlighet till gården. I och med att herrgårdarnas underhavande- om man får använda det ordet – har decimerats, har bortfallet av denna buffertkategori inneburit en symbolisk tömning – som ibland resulterat i att herrgården blivit ett enormt egnahemshus, som vi säger här i Finland.

Genom bortfallet har en hel rituell repertoar – för att tala med Bo Lönnqvist – också fallit bort. Gemensamma fester, rituell omvändning av hierarkier har kunnat ersättas av moderna personalsammankomster och möten. På gårdar med partiell absentism och representanter för den äldre generationen som garanter för herrgårdskulturen, påträffas ofta ändå ansvarsfulla poster i de anställdas hand och de tjänster som utförs bör även återgäldas antigen personligt eller rituellt, varvid äldre herrgårdstraditioner paradoxalt nog kan kvarstå längre på gårdar där partiell absentism råder.

Den senmoderna tidens betoning på likhet och allas möjligheter främjar inte hierarkiska relationer i dagligt umgänge. Det oaktat är det fortfarande ägarna som anger tonen på alla herrgårdar, redan i kraft av sitt herrgårdsägo. Då är det av avgörande betydelse vilken herrgårdstradition ägarna identifierar sig med och hur de förverkligar den.

Några särfall av helt nya herrgårdsidentifikationer förtjänar nu att avslutningsvis omnämnas. Jag tänker här på två herrgårdar, Brinkhall och Hertonäs gård, av vilka vi kommer att få se Hertonäs ännu i kväll. I fallet Brinkhall i Kakskerta nära Åbo, har släktföreningen von Bonsdorff för ett par år sedan uppköpt en gammal släktgård från 1800-talets början – för övrigt den gård som bildade miljön för den omtyckta Tv-filmen Hovimäki. Gården har sedan donerats till Stiftelsen för Finlands Kulturarv. Dock har donatorerna via sin släktförening gemensamt med talkokraft nu börjat restaurera gården. Småningom skall den bli ett slags kultur- och vetenskapscenter. Finansiering söks också utifrån och samarbetspartners söks i universitet och föreningar. Här förenas ett djupt kulturarvstänkande med en, får jag säga, nymornad uppfattning av kulturell ärftlighet. När man vetat att en gård under tidigare skeden funnits i släkten känner man fortfarande en ärftlighet till den och i detta fall har man återknutit banden med gården, men under helt nya tecken. Ingen av släkten von Bonsdorff har en avsikt att flytta till och själv bebo gården utan den ställs i framtiden generöst till en intresserad allmänhets förfogande.

Det intressanta är också i detta fall att helt i enlighet med senmodernitetens krav på lokal delaktighet har ortens hembygdsföreningsmedlemmar inbjudits att delta i restaureringen och de har tackat ja. Därmed blir iden om herrgården som ett eget lokalt samfund omslutande på samma sätt som inom herrgårdskulturen i dess traditionella tappning. Den lokala gemenskapen bakom projektet är tillförsäkrad.

En annan utsökt form av kulturell ärftlighet, har, om jag förstått saken rätt, aktiverats på Hertonäs gård. Gården, som ägs av Svenska Odlingens vänner i Helsinge, d.v.s. en lokal folklig förening, omfattar nu en samling 1700-talsföremål som donerats och deponerats av den gamla ägarsläkten Cronstedts arvingar och antikhandlare med särpräglade kulturhistoriska intressen. Här har vetenskapsmän och kulturadministratörer lyckats åberopa en förpliktande tradition som funnits på herrgårdarna: att också exponera det kulturgods som via släktleden tillfallit ägarna. Här har föremålen återkommit till den gamla gården.

Den kulturella ärftligheten som i exemplet Brinkhall främst upprätthålls av idégivaren och initiativtagaren professor Göran von Bonsdorff kan också löpa den andra vägen. Jag tänker då på andra kategorier som av olika orsaker fått som sin uppgift att förvalta det kulturarv som ligger i olika herrgårdar.

Herrgården och dess skötsel kan därmed också ge individen denna kulturella ärftlighet. Man kan låta sig adopteras av en herrgård, och detta förpliktar. Detta sker t.ex. för mången museiföreståndare på herrgårdsmuseer. Om herrarna och damerna inte misstycker tror jag att vi bland publiken kan upptäcka flera personer som identifierar sig med herrgårdskulturen och som har gjort enorma insatser för dess överlevnad. På så sätt har de blivit delaktiga i och för vidare herrgårdskulturen. Jag vill därför redan nu rikta vår tacksamhet mot våra värdar ikväll, verkställande direktör Mikael Westerback och professor Bo Lönnqvist. För andra dagens rundturer i Östra Nyland svarar Svenska litteratursällskapet i Finland med kammarrådet Henry Viklund som ciceron och för den tredje dagens utflykter står Svenska folkskolans vänner som värdar med Christoffer Grönholm som vägledare. Vi tackar också dem. Utan alla dessa skulle detta seminarium inte ha kommit till stånd. I senmoderniteten är allting möjligt.