Från liv till död – Om sönderfallets kulturella betydelser

Den medicinska vetenskapen har nått sitt mål. spädbarnsdödligheten har minskat, man har fått bukt med infektioner och lärt sig förebygga sjukdomar. den västerländska människan har fått sin önskan om ett långt liv uppfylld. Också finländaren lever allt längre. För hundra år sen levde den finske mannen i genomsnitt 45.3 och kvinnan 48.2 år. år 2002 var den förväntade livslängden för finska män 74.9 år och för kvinnor 81.5. Bland de nordiska länderna lever den svenska kvinnan längst och den finländska mannen dör först. Finlands äldsta nulevande man torde vara 107 och kvinna 109 år. över 100-åringar finns det ungefär 300 och av dem är 40 män (befolkningscentralen 2003). Åldersrekordet i världen anses innehas av fransyskan jean Louise calment, som avled år 1997 i en ålder av 122,5 år (hervonen 1999).

Skillnaden på nästan sju år mellan mäns och kvinnors medellivsländ har tolkats utgående från både biologiska och kulturella faktorer. testosteron skyddar inte mot degenerativa förändringar på samma sätt som estrogen. Åldersbetingade blodkärlsförändringar uppträder också 10-15 år tidigare hos män än hos kvinnor. men män är dessutom tröga på att anamma hälsosamma levnadsvanor och den manliga livsstilen innebär ofta risker för olyckshändelser. Bland 85-åringar finns bara en man på tre kvinnor och bland 90-åringar en på fem (hervonen 1999).

Ioch med den ökade livslängden har också åldrandeprocessen förändrats. med den tredje åldern (Laslett 1996) avser man en lång tidsperiod av aktiva levnadsår, då seniorerna kan njuta sitt otium vid god vigör och med hälsan någotsånär i behåll. den fjärde åldern är däremot livets höst och den egentliga ålderdomen, då kroppen är utsliten och sätter gränser för livet och vardagens innehåll. de fem sista åren lider män och sex sista åren kvinnor av kroniska sjukdomar. Kroppsfunktionerna avtar och behöver hjälp för att hållas igång. Äldreomsorgens huvuduppgift är att underlätta vardagen för gamla människor. Vården handlar i stort sett om att upprätthålla kroppsfunktioner, som håller på att slockna (molander 2003). män tillbringar före sin död drygt ett halvt år och kvinnor ett och ett halvt år på vårdinrättningar (karisto m.fl. 1998, 123). Denna “förlängda tid”, som välfärdssamhället med sin medicinska teknologi har åstadkommit,
beskrev nyligen filmkonstnär Kristina Schulgin (2003) i dokumentet ”ansikte mot ansikte” (2003), som hon gjort på en vårdinrättning i Helsingfors.

Förtingligandets process

Vårt förhållande till kroppen är ambivalent. Vi både är och har en kropp. Kroppen är en del av jaget, subjektet, men på samma gång också ett objekt, föremålet för jagets
medvetna reflexioner. Etymologiskt går subjekt och objekt tillbaka till latinets subjicere respektive objicere. Objekt betyder kastad framför eller blottställd, subjekt underkastad eller underlydande. Vi tar hand om kroppen och vårdar den på många vis. men samtidigt är den en intimt sammansvetsad del av oss själva, som vi oreflekterat uttrycker oss med. Kroppen har också sitt eget språk och är en del av ett sammanhang även utanför jagets kontroll. Man bär på organ man inte känner av och det sker mycket i kroppen, som man inte är medveten om. Kroppen lyder under naturens lagar och är materia samtidigt som den till en viss grad är underkastad vår vilja.

Den franske fenomenologen och filosofen Maurice merleau-Ponty anser kroppen vara intentionell. kroppsmedvetenheten är i första hand en upplevelse av att “jag kan och förmår göra”. Kroppens sätt att vara i världen är att sträcka sig ut mot omgivningen och de möjligheter till handlingar den erbjuder i tid och rum (toombs 1993, 54). Åldersrelaterade sjukdomar får följaktligen sin meningsinnebörd av tänkbara handlingar, som man som tidigare obehindrat kunde utföra, men inte mera klarar av. Kroppen blir synlig och föremål för jagets medvetna reflexioner. Den framtonar som en uppspjälkt helhet, vars delar inte längre fungerar. slutligen slocknar delfunktionerna helt och hållet och kroppen omvandlas till ett subjektlöst ting, som skall avlägsnas från denna världen.

Det är denna förtingligandets process den här artikeln skall handla om. det är den första inom ramen för det tvärvetenskapliga projektet “the material reality of human beings – portrait, fetish and waste as focal points of human self-image”. det leds av Bo Lönnqvist, professor i etnologi vid jyväskylä universitet, och förverkligas i samarbete med socialpolitiska institutionen vid helsingfors universitet. min uppgift är att beskriva sönderfallets kulturella betydelser i anslutning till kroppens biologiska åldrande och död. min position som uttolkare är tredubbel. Framställningen grundar sig för de första på mina studier rörande över 80-åringars muntligt återgivna livshistorier och förhållningssätt till döden (molander 1999a). För det andra bygger den på mina studier angående vårdpersonalens upplevelser i samband med vården av åldringar och svårt sjuka, döende människor (molander 1999b, molander & Peräkylä 2000, molander 2002, 2003). För det tredje baserar den sig på mina erfarenheter som läkare och psykolog och givetvis också på mina personliga upplevelser av att vara människa. med förtingligande avser jag inte enbart kroppens förvandling till ett ting i konkret bemärkelse, utan snarare begreppsmässigt påtagliga föreställningar om företeelser i anslutning till detta skeende. min föresats är att beskriva den upplevda verkligheten bakom de tolkningar, som kommer till uttryck i vardagen.

Hälsan tiger still, men kroppensäger till

Kroppen för inget väsen av sig så länge den fungerar och inte inskränker sin ägares livsföring. Den levs, som Jean-Paul Sartre (1992) uttrycker sig. det är förändringar i kroppen som man varseblir och reagerar på. Detta framgår också tydligt av gamla människors självbiografier, där kroppens historia ofta blir den grundläggande strukturen i berättelserna. man ser tillbaka på sin kropp sådan den varit under olika perioder av livet och minns händelser och skeenden i relation till den. Hågkomsterna har en tendens att koncentreras till livsskeden, som präglats av kroppsliga förändringar. Däremellan kan det finnas luckor på flera decennier i berättelserna, då kroppens funktioner har varit självklara rutiner och inget särskilt har hänt. Barndomsminnena dyker påfallande ofta upp i kroppsligt sammanhang. det handlar om kroppsliga förnimmelser då man lärde känna sin kropp och tog den i besittning. Minnen av den livskraftiga och “användbara” ungdomskroppen med till synes obegränsade framtidsmöjligheter blir en motpol till den tröga nutidskroppen, som man håller på att förlora kontrollen över. Cirkeln sluter sig (molander 1999a).

Den amerikanske läkaren och filosofen Drew Leder (1990) talar om “the disappearing body”. Den fungerande kroppen är en knappt märkbar självklarhet, som utgör en oskiljaktig del av sin bärares subjekt. Men då den slutar att svara på subjektets befallningar tränger den sig in i medvetandet och förvandlas “the disappearing body”, en otillfredsställande, icke-fungerande kropp. Gamla människor beskriver ofta hur kroppen slutat fungera som helhet och hur den gör sig påmind genom sina delar, som inte mera fungerar. Kroppen har blivit olydig och slutat upp att “göra” som man vill. dessutom är den opålitlig. det är svårt att planera sin dag på förhand då man inte vet, hur det kommer att kännas i kroppen och vad den tillåter en att göra. Skildringarna är dubbelbottnade. Dels handlar det om avtynande kroppsfunktioner som är smärtsamma att genomleva. Men samtidigt rör det sig om ett avståndstagande från den gamla kroppen, vars objektfunktion blivit framträdande i och med att den håller på att bli oanvändbar. Kroppsbilden är mekanistisk och skildringarna påminner i detta avseende om den franske läkaren och filosofen Offroy de La Mettries 1700-talsbild av människan som en maskin (“L’homme machine”). Delarna är slitna och maskinen håller på att stanna. Men tankarna fungerar och de är inte materia.

Kroppslig oförmåga pockar på uppmärksamhet

Alla vet vi, hur värk i kroppen fyller sinnevärlden. det är svårt att koncentrera sig på att läsa text som kräver eftertanke då man har tandvärk. tanden pockar på uppmärksamhet, avskiljs från jaget och omvandlas till ett ting, som man i värsta fall kan undvara. man vill bli av med sin plåga så fort som möjligt. i en artikel om kvinnlig smärtkultur i början av Nya tiden citerar kulturhistorikern marjo kaartinen (2002, 192) lady margaret hobys dagbok från år 1600. Lady hoby ondgör sig över tandvärken, som inte tillåter henne att gå i kyrkan och koncentrera sig på Guds ord. den sjuka tanden fyller hennes medvetande och hindrar henne från att tänka på annat.

På ett liknande sätt upplever många äldre personer motsträviga kroppsfunktioner, som inte längre tjänstgör som delar kopplade till helheten. kroppen kan inte längre “levas” som en oreflekterad del av subjektet, utan känns tungrodd. Förbrukade höft- och knäleder får stegen att kännas tunga och slitna fingerleder väger som bly i händerna. benet är sjukt, ryggen värker och magen vill inte fungera, säger man i stället för mitt ben är sjukt, min ryggvärker och min mage vill inte fungera. På motsvarande sätt kan en cancersjuk människa uttrycka sig om “en svulst nånstans där nere i kroppen”, som om denna kroppsregion inte längre befann sig inom gränserna för ifrågavarande person. man vill ta avstånd från kroppsdelar, som känns besvärliga och inte fungerar. de har reducerats till objekt utanför jaget och omvandlats till bördor, som man är tvungen att släpa på (molander 1999a).

Kroppsfunktioner man inte har kontroll över kan också väcka känslor av främlingskap. kroppen har till exempel sina egna rytmer och man kan bli förvånad, då tröttheten abrupt tar överhanden efter flygningar genom flera tidszoner. På motsvarande sätt känns ben och armar ofta främmande, då de inte längre fungerar. ibland kan förlamade extremiteter och halva kroppen upplevas som livlösa ting, då de inte längre finns inom människans kontrollsfär. Neuropsykologer talar om neglect-eller försummelsefenomenet, då man efter ett slaganfall har svårt att kännas vid förslappade extremiteter (Palo m.fl. 1985, 292). taktila och kinestetiska förnimmelser behövs för att lemmar skall uppfattas som hörande till jaget. iannat fall omvandlas de till ”den där armen där” eller “det där benet som det är så svårt att röra på”. Liknande upplevelser har filosofen Kay Toombs (1993, 139) skildrat. Hon lider av multipel skleros och är inte mera är kapabel att styra benen. hon känner sig separerad från dem som om de inte mera skulle tillhöra henne.

Kroppens organ är olika värda alla organ är inte lika viktiga för jagkänslan. man kan tänka sig att undvara mjälte, gallblåsa och den ena njuren, utan större intrång på jagkänslan. Det går att få distans till organ som kan undvaras eller utbytas. annat är det med det centrala nervsystemet och hjärnan, som i allmänhet upplevs som “mest jag”. hjärnan kan man inte byta ut och hjärnverksamheten går det inte att upprätthålla på konstgjord väg. Det finns inte maskiner som kan tänka, minnas och ha avsikter i stället för en, men det finns hjärtlungmaskiner, levermaskiner och njurdialysatorer, som kan överta dessa organs funktion. René Descartes förknippade på 1600-talet själen med hjärnan och tänkte sig kropp och själ som två helt separata enheter. Själen fick sin boning i huvudet, som blev symbolen för det individuella och abstrakta. skallen förefaller att ha svarat på behovet av en gräns mellan själen och yttervärlden, individen och samfundet.

Hjärnans sammankoppling med jaget gör sig påmind i nutidsmänniskans fruktan för demens. man är rädd för att hjärnan skall “slockna” före den kroppsliga döden och att man då tappar sig själv. det väcker ångest att tänka sig kroppen tömd på “mej” och drivande omkring i världen utan “mej”. döden blir då skrämmande också därför, att den inte går att gestalta i sedvanliga dualistiska termer. den svårt dementa har blivit övergiven av sin själ. den finns inte kvar längre vid den kroppsliga döden (Molander 1999a).
att dö med förståndet i behåll är ett gammalt ideal. själen skall överleva den utnötta kroppen och döden skall komma och befria den. doktor duncan dougall gick i början av 1900-talet in för att bevisa själens existens. han vägde döende människors kroppar före och efter dödsögonblicket och konstaterade, att vikten minskade med 28 gram. detta var själens vikt och ett tecken på att den lämnat kroppen (Gergen 1991, 38). Enligt folktron andades man ut själen med sitt sista andetag. om personer som dött hör man fortfarande ofta sägas, att de varit vid medvetande ända till slutet. i praktiken är det ändå så, att man förlorar medvetandet innan kroppen dör (Witzel 1975).

Hjärnverksamheten har en central betydelse också för vår uppfattning om livskvalitet på gamla dar. det förnuftsmässiga värderas högt. tillvarons mening tänker man sig i första hand bygga på minnen och erfarenheter, som åldringen samlat på sig under sitt långa liv. själsförmögenheterna skall kunna uppväga kroppsligt förfall. man betonar det abstrakta och framhäver “innevärlden” framom kroppen, vars fem slitna sinnen inte mera antas kunna vara en källa till fysisk tillfredsställelse. en gammal människa som öppet ger utlopp för “sinnliga” känslor uppfattas lätt som dement. det förefaller som om en “lägre” form av njutning hade trätt i stället för en “högre”, som inte längre är möjlig till följd av nedsatt hjärnverksamhet.

Människors sätt att värdera olika delar av sin kropp framgår också av deras attityder till organdonation. sin hjärna kan man inte ge åt någon annan efter sin död, men många kan tänka sig donera organ som inte har så stor betydelse för jagkänslan. Levern och njurarna är belägna “lägre ner” i kroppen och kan te sig mera anonyma och opersonliga. däremot kan det vara svårt att föreställa sig sitt hjärta dunka i en främmande kropp eller sina hornhinnor i en främlings ögon. hjärtat har ett symboliskt värde som säte för känslolivet och ögonen är själens spegel. “själens fönster har öppnats”, sade man tidigare om vidgade pupiller efter dödens inträde (bloch 1904, 473). attityderna speglar också arketypiska föreställningar om inälvor som centrum för själsliga egenskaper. biskop daniel juslenius förklarade år 1745, att “sisucunda” betyder inre organ och att det är där som affekterna uppstår. Från “sisä” kommer också ordet “sisu”, sinnebilden för vår finska seghet (Länsimäki 2003).

Margareta Sanner, psykolog och docent i socialmedicin, har djupintervjuat svenskar om deras villighet att bli organdonatorer efter sin död. “ögonen däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig. dom är mera mig än vad inälvorna är. ögon är en del av ens person”. “hjärtat, det är ju det som symboliserar livskraften och även om livet dött … nej, det är nåt som fattas” (sanner 1991, 84). hud kan man inte transplantera från en människa till en annan, men föreställningen om att ge bort hud väcker enligt sanner motstridiga känslor. ingreppet syns utanpå, vilket kan kännas otrevligt fast man skulle vara död. men å andra sidan har man så mycket av detta organ, att man väl kunde ge bort en del av det. huden går att dela på, men njuren eller hjärtat kan man inte ta bort bara en bit av. könsorganen har som känt inte varit aktuella i donationssammanhang, men det skulle vara intressant att ta reda på hur människor reagerar inför föreställningen om att kunna skänka dem åt någon annan efter sin död.

Kroppslig oförmåga betraktad av andra

Tilltagande skröplighet innebär, att bristande kroppsfunktioner står i centrum för uppmärksamheten vad gäller både kroppens innehavare och dess vårdare. kroppen kan inte längre levas, utan behöver hjälp med sina dagliga funktioner. sartre (1992, 152-164) anser kroppens tinglighet uppdagas för en person då någon tittar på honom eller henne. “jag ser mig på grund av att någon annan ser mig” (op.cit. 159). att vara-som-objekt för den andre innebär, att man iakttar sig själv som en kroppslig, materiell varelse. Vårdarna ser åldringarna, rör dem och hjälper dem med att hålla igång kroppsfunktionerna. den gamla kroppen är föremålet för åldringens och vårdarnas gemensamma intresse. samtidigt gör sig dess materiella natur allt mer gällande. kroppen faller sönder i olika delar, som skall vårdas på var sitt sätt. ur vårdarnas synvinkel gäller det att balansera mellan förmynderi och åldringarnas rätt att bestämma över sin egen kropp. För att undvika att gamla och skröpliga människor reduceras till enbart fysisk vård av kroppens funktioner vill man, att de skall ta ställning till sin bräckliga kropp och de vårdalternativ som står till buds. självbestämmanderätt har blivit symbolen för det förståndsmässiga och individuella. individ betyder odelbar enhet, en den enskildas rätt gentemot det allmänna. men på samma gång som man vill att åldringen skall vara med och bestämma över sin kropp så erinrar man om dess objektfunktion.

Helheten upplöses

Liv och död är abstrakta begrepp, som man genom tiderna försökt göra begripliga genom att rama in dem rums-och tidsmässigt. Gränsen är flytande och svår att gestalta. Man har sökt efter livsknuten, platsen för livsgnistans födelse i kroppen, och velat ha tydliga tecken på dödens inträde. Från hjärtat, lungorna eller hjärnan kommer döden, proklamerade Galenos för snart tvåtusen år sen (bloch 1904, 46). skräcken för en felaktig dödförklaring har genom tiderna tagit sig många uttrycksformer. anden gick ur honom, sade man tidigare, och höll en spegel framför den döendes mun och näsa för att kunna se, när andedräkten upphör (hagberg 1937, 107). i våra dagar grundas dödsförklaringskriterierna på lagstadgade överenskommelser. man talar om primära och sekundära dödstecken. men fortfarande håller man för alla eventualiteters skull den döde kvar på sjukhusavdelningen ännu ett par timmar efter det att dödens inträde har konstaterats (Hirvonen 2000, 98).

Då man för mer än trehundra år sen insåg hjärtats och blodomloppets betydelse för livets fortbestånd förlades döden till hjärtat. hjärtverksamheten ansågs upprätthålla livet, som cirkulerade i blodådrorna. hjärtat var den sammanbindande länken och fick stå för livskraften, som man kunde varsebli helt konkret. hjärtats slag hör man och med händerna kan man känna livet pulsera i ådrorna.

Men uppfattningen om döden lever och är en funktion av sin tid. Finland antog, som det första landet i världen, år 1971 hjärndöden som dödsförklaringskriterium vid sidan av hjärndöden (medicinalstyrelsen 1508/1971). det behövdes nya dödsförklaringskriterier då man lärt sig att få igång ett avstannat hjärta och att upprätthålla andningen på konstgjord väg. om blodomloppet eller andningen upphör, kan hjärnan i bästa fall tåla 5 till 20 minuters syrebrist. Är hjärnan däremot satt ur spel upphör andningen och hjärtat stannar inom 15-30 minuter (hirvonen 2000, 97). om patienten då ansluts till en respirator kan blodets syrsättning upprätthållas och hjärtat fortsätta att arbeta ännu ett par dagar. men hjärnan är den överordnade, integrerande instansen, som styr livsfunktionerna och samordnar dem till en meningsfull helhet. Är den förstörd, så är kopplingen mellan organen bruten. en samling organ som fungerar vart för sig räcker inte till om det som håller kroppen samman är borta. det funktionella är viktigare än de enskilda strukturerna och helheten mer än summan av sina delar. det är samspelet mellan kroppens olika delar som resulterar i den funktionella verksamhet som vi kallar liv. en människa är död, då helheten har upplösts. men kroppens enskilda delar slocknar inte samtidigt. en del organ är mer resistenta mot syrebrist än andra. Tarmperistaltiken kan hålla i sig flera timmar efter det att hjärtat stannat (karhunen 2000, 110). håret och naglarna växer på en död kropp och skägget på en avliden man.
hjärndöden kan göra gränsen mellan liv och död otydligare än den är då hjärtat definitivt stannar och andningen upphör. blodomloppet kan upprätthållas en tid och enskilda organ hållas vid liv så att de fortsätta att leva i annan kropp. med ett språkligt begrepp är hjärndöd-begreppet en synekdoke, där delen får tala för helheten (pars pro toto). men detta gäller inte omvänt (totius pro parte), vilket kan väcka blandade känslor hos både vårdpersonal och anhöriga när det gäller att lösgöra organ för transplantation (randell 2002). anslutningen till respiratorn och slangarna till vätskeflaskorna överför “artificiellt” liv på motsvarande sätt som då blodådrorna från hjärtat eller nervbanorna och hormonerna från hjärnan förmedlar “naturligt” liv.

Efter det att livet upphört inträder sekundära dödstecken såsom dödskyla, dödsfläckar och likstelhet. kroppstemperaturen sjunker i medeltal en grad per timme beroende på omgivningens temperatur (karhunen 2000, 116). detta har man i tiderna använt sig av vid utredning av brott. man kunde misstänka den dräpta personens ovän, om denne befann sig på mindre än en halv dagsfärds avstånd från den döda kroppen och den ännu var varm (karhunen 2000, 113).

Dödsfläckar börjar synas en halv timme efter dödsögonblicket. blodet drivs av tyngdkraften till bärande kroppsdelar och blånaderna breder ut sig på områden, som inte har direkt kontakt med underlaget. efter 12-24 timmar går de röda blodkropparna sönder och fläckarna blir permanenta. Om blånader finns på både ryggen och magen har någon vänt på liket ett halvt till ett dygn efter dödens inträde. Likstelheten, rigor mortis, tar vid ungefär 7-10 timmar efter dödsögonblicket och ger sig först till känna i ansiktets och händernas små muskler. kroppen stelnar till i sin dödsställning. den blir styv som en pinne och kan obehindrat lyftas från nacken och vristerna. om likstelheten ännu inte inträtt och kroppen är varm så kan det alltså inte ha förflutit mer än omkring fyra timmar sen dödens inträde. om stelheten brett ut sig och känns i alla leder har kroppen varit död i över tolv timmar. efter några dagar upphör stelheten och förruttnelseprocessen ger sig till känna som grönaktiga fläckar vanligen först på buken. Asflugornas larver invaderar liket i stort sett samtidigt och tre veckor senare är flugorna flygfärdiga (karhunen 2000, 110-120). kroppen faller bokstavligen sönder i sina enkla beståndsdelar för att ingå i naturens eviga kretslopp.

Den döda kroppen 

Dödshändelsen är svår att ta till sig. den döda kroppen är laddad med betydelser och innesluter ännu något av den avlidnes person. uppfattningen om kroppens och själens samband upphör inte i och med dödens inträde. en nära anhörig upplevs sällan som helt och hållet död så länge kroppen finns kvar i den synliga världen. Först efter det att den kommit i jorden är han eller hon fullständigt borta och får status som död, om ens då. tidigare trodde man att livskraften drog sig tillbaka till skallen, som blev 1500-talets dödssymbol. den kunde längst motstå förgängelsens lag och tillskrevs någon form av mänskligt liv.

Gränstillstånd är hotfulla och den döda kroppen är ett mellanting mellan liv och död. den är varken subjekt eller objekt, utan ett abjekt (abjecter = kasta eller stöta bort), säger den bulgariskfödda språkvetaren och psykoanalytikern julia kristeva (1993, 15-16, 187-222). Någonting skrämmande och obekant har pressat sig in i det som var invant och bekant. en död kropp är frånstötande, men samtidigt tankeväckande och föremål för vår nyfikenhet. döden har trängt sig in i kroppen, tagit livets plats och gett förgängligheten ett ansikte. För åskådarna är detta en obehaglig påminnelse om vars och ens dödlighet. “dödens triumf”, en freskomålning från 1300-talets senare hälft i campo santo i Pisa, framställer ett förnämt ryttarfölje, som hejdas av tre öppna kistor med lik av olika ålder. hundar och hästar ryggar tillbaka för stanken och en av ryttarna måste hålla sig för näsan. scenen illustrerar en i europa på 1200-talet spridd legend av arabiskt ursprung. de tre döda kropparna har ett budskap till de levande. “Vad vi är skall ni bli. Vad ni är har vi varit”.

Men döden sitter i betraktarens öga och var och en tolkar den utgående från sina egna referensramar. en livlös kropp kan få vitt skilda betydelser i olika sammanhang. den är en kvarleva av en människa och man kan ha olika uppfattningar om vem som har rätt att bestämma över den. kroppen kan uppfattas som en vördnadsinbjudande relik, men den kan också vara en återvinningsprodukt reservdelar kan tas till vara och ge liv åt andra. dessutom kan den vara en källa till kunskap och innehålla viktig information av betydelse för kommande släktleds väl och ve. den döda kroppen kan synliggöra det osynliga och genom den kan livet och sjukdomarna betraktas i dödens perspektiv (åhrén snickare 2002, 26). kroppen kan också vara en källa till kontakt över gränsen mellan liv och död.

Tidigare tänkte man sig att själen kunde komma tillbaka till kroppen också om den lämnade den vid dödsögonblicket. brandgravskicket har numera visat sig vara billigare än jordfästning med kistor och urnbegravningar har blivit allt vanligare. man har sett sig föranledd att påpeka, att det är förbjudet att lägga till exempel mobiltelefoner med i kistan. de kan explodera och förstöra ugnarna (Veijalainen 2003).

Den döda kroppen kan också vara ett anatomiskt studieobjekt, om den avlidne före sin död gjort upp ett kroppsdonationstestamente. då balsameras kroppen via blodomloppet inom två dagar och kan användas drygt en månad senare då infektionsrisken har minskat (hervonen 2003). utöver den rationella orsaken har tidsfristen en symbolisk betydelse. det tar tid för en död kropp att omvandlas till ett ting som studenterna kan skära i. enligt folktron kunde man av en död kropp få “likfassna” eller “likkråsa”. det var den svåraste av alla sjukdomar och resulterade i fullständig sinnesrubbning (Forsblom 1927, 524). den döda kroppen kan vara farlig. Förruttnelsen har börjat och kan ge upphov till smitta i olika bemärkelser. Liket är ett avfall, som skall täckas över. Förruttnelsen är tabu och den skall döljas. det är dessa teman, som jag i min delstudie skall gå in på.

Frågeställningar
1.
hur hanterar man individuellt och kulturellt motsättningen mellan idealbilden av den felfria, perfekt fungerande kroppen och det oundvikliga kroppsliga förfallet? hur förkroppsligas idealet av den gamla människan?
2.
hur skall den döda kroppen se ut? hur manipulerar man den döda kroppen i ett spänningsfält av motsatta betydelser?
3.
hurudana betydelser tillskrivs den döda kroppen i olika sammanhang? hurudana kulturella teman uttrycker man med sättet att hantera den döda kroppen?
4.
hur inverkar vårt sätt att handskas med avfall på vårt förhållningssätt till den döda kroppen? hur inverkar ekologiska värden och återanvändningsidealet på den döda kroppen? då olika kroppsdelar har olika betydelse i återvinningssyfte, frågar jag, vad avfall egentligen är?

Referenser

Tryckta

Bloch, O: Döden. Popular framställning. del 2. Wahlström & Widstrand, stockholm 1904.
Gergen, k. j: the saturated self. dilemmas of identity in contemporary life. basicbooks, usa 1991.

Hagberg, L: När döden gästar. Wahlström & Widstrand, stockholm 1937.

LABORATORIUM FÖR FOLK OCH KULTUR 1-2 / 2014

hervonen, a: Naisen vahva vanheneminen. käytännön lääkäri. 1999:42(4), 187–190.
hirvonen, j: kuoleman mekanismi, patofysiologia ja toteaminen. i oikeuslääketiede. red. a. Penttilä, j. hirvonen, P. saukko & P.j. karhunen. duodecim, helsingfors 2000, 93–98.
kaartinen, m: kivun eristämä? i eletty ja muistettu tila. red.
t. syrjämaa & j. tunturi. historiallinen arkisto 115. sks, helsinki 2002.
karhunen, P.j: kuoleman jälkeiset muutokset. i oikeuslääketiede. red. a. Penttilä, j. hirvonen, P. saukko & P.j. karhunen. duodecim, helsingfors 2000, 104–112.
karhunen, P.j.: kuolinajan määrittäminen. i oikeuslääketiede. red. a. Penttilä, j. hirvonen, P. saukko & P.j. karhunen. duodecim, helsingfors 2000, 113-120.
karisto, a., takala, P. & haapola, i: Finland i förvandling. Levnadsstandardens, livsföringens och socialpolitikens utveckling i Finland. WsoY, helsingfors 1998.
kristeva, j: Puhuva subjekti. tekstejä 1967–1993. Gaudeamus, helsinki 1993.
Laslett, P.: a fresh map of life. the emergence of the third age. macmillan, basingstoke 1996.
Leder, d: the absent body. the university of chigaco Press, chigaco 1990.
Länsimäki, m: suomalaista sisua. kieliikkuna. helsingin sanomat 11.3.2003.
medicinalstyrelsen. cirkulär No 1508. avskiljande av vävnader på avliden person. helsingfors 1971.
molander, G: askel lyhenee, maa kutsuu-yli 80-vuotiaiden kuolema eletyn elämän valossa. suomen mielenterveysseura ja kuntoutuksen edistämisyhdistys. sms-julkaisut, helsinki 1999a.
molander, G.: työnä kuolemaan hoitaminen – mistä voimia? suomen mielenterveysseura, helsinki 1999b.
molander, G: Vanhuuttaan rappeutuva ruumis luonnon ja kulttuurin kohtaamispaikkana. Gerontologia 2002:15(2), 125–135.
molander, G: työtunteet – esimerkkinä vanhustyö. työterveyslaitos, helsinki 2003.
molander, G. & Peräkylä, a.: milloin hoidettavalle kuolevan identiteetti? duodecim 2000:116(9), 955–961.
Palo, j., jokelainen, m., kaste, m., teräväinen, h. & Waltimo, o.: Neurologia. WsoY, Porvoo 1985.
randell, t: aivokuoleman toteaminen. elinehto 2002: 31(2), 4-5.
sanner, m.: den döda kroppen. Psykologiska och socialmedicinska aspekter på organdonation, transplantation och dödskriterier. institutionen för socialmedicin, uppsala universitet 1991.
sartre, j-P: Varat och intet. i urval och med inledning av dag österberg. bokförlaget korpen, Göteborg 1992.
schulgin, k: kasvoista kasvoihin. elokuva vanhuuden viimeisestä hoitopaikasta ja hoitajista. kristalli-Filmi, helsinki 2003.
toombs, k.s: the meaning of illness. a phenomenological account of the different perspectives of physician and patient. kluwer academic Publishers, London 1993.
Veijalainen, m.: krematorio otettiin käyttöön imatralla. eteläsaimaa 15.5.2003.
Witzel, L: behavior on the dying patient. british medical journal 1975:2(12), 81-82.
åhrén snickare, e: döden, kroppen och moderniteten. carlssons, stockholm 2002.
otryckta
befolkningscentralen. muntligt tillkännagivande. helsingfors 2003.
hervonen, h: muntlig uppgift. helsingfors 2003.