Smuts och renlighet vid gränsen mellan fakta och praxis

Det smutsigas dialektik

Renlighet och smuts – men främst de rituella begreppen renhet och besudling – har i viss mån diskuterats inom socialantropologin, den psykoanalytiska teorin och inom idéhistoria. det centrala temat har uttryckts i frågan ”varför blir avfallet orent?”, vilket ju innebär att det inte från början antas vara det (Økland & Højaas 2000, 11). Mary Douglas’ bok Purity and Dangersom utkom 1966 har blivit klassikern på området. Den finska upplagan från år 2000 har fått underrubriken ”analys av den ritualistiska gränsdragningen”. Översättarna har här valt att lyfta fram ett tema som redan från början är centralt i boken och som dess reception ytterligare har understrukit.

Douglas’ beskrivning av vårt ”besudlingsbeteende” (pollution behaviour) räknar med två element: en av oss oberoende verklighet och ett kulturbundet system av gränser som gör verkligheten hanterlig. I sig är saker och ting varken rena eller smutsiga; indelningen påtvingas en ursprungligen neutral verklighet. Gränsdragningen är till stor del outtalad och omfattas implicit av alla. inte desto mindre kommer den att återspegla och återskapa rådande maktförhållanden. Tänkare som Zygmunt Bauman (1997) och Julia Kristeva (1992) slår ett slag för återvinningen och presenterar Douglas’ idéer och exempel i sina egna böcker. de ser dock ännu entydigare på renlighet som en form av maktutövning.

Forskningen har alltså behandlat smutsighet och renlighet uttryckligen som praktiker. sammanfattningsvis har man tänkt att ordet ’smutsig’ i betydelse står närmare ordet ’förbjudet’ än beskrivande ord som ’rostig’, ’våt’ eller ’trasig’.

Man har här gjort ett tyst eller explicit grundantagande: att det finns en skillnad mellan verkligheten som den är, oberoende av oss, och olika typer av praxis som utgör våra sätt att förhålla oss till denna verklighet. Vårt tänkande vill traditionellt, och i sig alldeles riktigt och obestridligt, göra en sådan distinktion. men det är knappast heller en överraskning i dag att gränsdragningen mellan ”en av oss oberoende verklighet” och ”våra praxisberoende sätt att uppfatta och beskriva verkligheten” är mer problematisk än man tänkt sig. min invändning mot bland annat douglas är att också hennes tes då måste ifrågasättas.

Vi tycks här ha en dialektik som inte är enkel att lösa – och som vi kanske inte heller bör lösa. att göra rent och att rengöra sig tillhör utan vidare kretsen av mänskliga praktiker. Men å andra sidan definieras själva praktiken som ett sätt att komma tillrätta med smutsighet, ett sakförhållande som vi således måste anta att först existerar. Vår tillvaro har ett mönster som vi kan beskriva både som en väv av praktiker och som fakta vi möter.

Finns smutsen i ögat hosbetraktaren?

Dialektikens ena halva innebär att vi inte kan förstå begreppen smutsigt och rent utan att se på vad vi gör med smutsiga föremål. För att tillgripa simone Weils åskådliga uttryck: det finns en ”kroppens dans” som visar vår attityd till smutsen – att skrapa med nageln; att lägga i blöt; vämjelsen vid att ta i en smutsig trasa. Vi undviker att röra vid smutsiga föremål, vi förvarar dem på ställen som enkom reserveras för dem, vi kanske känner avsky. och vi drar andaktsfullt in doften av nytvättat linne. ögonen sluts, läpparna, näsborrarna, halsen och alla luftvägarna öppnas i oskuldsfull njutning.

Begreppen smuts och renlighet skulle i själva verket inte finnas utan denna kroppens dans. I den meningen är det riktigt att ’smutsigt och rent’ bara finns för varelser som reagerar på världen med en bestämd attityd. som douglas skriver: smutsen finns i ögat hos betraktaren. jag menar att vi här kan se den ena polen hos det smutsigas dialektik. douglas står för smutsforskningens obestridda locus classicus. här vill hon uteslutande härleda smutsigheten ur våra kulturellt bestämda attityder: Skor är inte smutsiga i sig, men det är smutsigt att ställa dem på matsalsbordet; mat är inte smutsigt i sig, men det är smutsigt att lämna köksredskap i sovrummet eller stänk av mat på kläderna; och på samma sätt, att lämna toalettartiklar i salongen; plagg liggande på stolar; utesaker inomhus; saker som hör till övre våningen i den nedre; underkläder där överkläderna borde finnas; och så vidare. Vårt besudlingsbeteende är i korthet den reaktion som fördömer varje objekt eller idé som kan tänkas utgöra en utmaning för våra omhuldade klassificeringar (douglas 1966: 3536. översättning oL).

Här demonstreras tesen, eller insikten, att ingenting är smutsigt eller rent i sig: allt beror på sammanhanget. Smuts, skriver Douglas, måste definieras som materia på fel ställe. och att vi slår fast ett ställe som ”fel” beror på vår tendens att se världen genom brillor som en symboliskt bestämd ordning tillhandahåller. I den ordningen har varje sak, varje person, sin givna plats.

Men låt oss dock för ett tag stanna vid exemplen och se vad de visar. bara ett (mat – stänk av mat! – på kläder) är ett otvetydigt fall av smutsighet; alla andra handlar snarare om att det är stökigt. När vi till exempel läser beskrivningen skor är smutsiga på matsalsbordet nickar vi gärna instämmande, men det är för att vi utan vidare tänker på smutsiga skor. att ställa rena skor på bordet, direkt från affären, är på sin höjd stökigt. Douglas diskuterar på ett annat ställe i sin bok ännu exempel där ordet rådd ligger närmast till hands – ett egentligen oundgängligt finlandssvenskt ord som Tove Janssons ’mumi(ni)fierande’ insats har berett en plats i svenska akademiens ordlista. ”Rådd” betecknar ungefär en situation där ordning saknas och där det till på köpet är oklart vilken ordning som skulle vara den rätta.

Douglas talar också om ett fall som bäst kan beskrivas med det ännu ointroducerade finlandssvenska ordet rojsigt (slarvigt, vanvårdat, ’gjort på fel sätt’, också ovänligt). hon beskriver i introduktionskapitlet ett badrum som har inretts i en vanlig korridor utan att i övrigt ändra på någonting i inredningen: tavlorna, mattorna och allt annat finns kvar.

Det faktum att vi kan göra dessa distinktioner mellan olika sätt på vilka saker kan vara på fel ställe, visar åskådligt att uttrycket ”materia på fel ställe” inte är en uttömmande beskrivning på smutsen. det tycks i själva verket vara nödvändigt för douglas att sudda ut de närmare distinktionerna – inklusive den mellan rituell besudling och sekulär smuts – för att hon alls ska kunna tro sig ro hem sin poäng. Hon vill ju återföra distinktionen rent/smutsigt till föreställningar om ordning. Medan stökighet väl kan betecknas som brott mot en ordning, och rådd som brist på ordning, är förhållandet mellan oordning och smuts knappast lika intimt. man kan ordna sina saker utan att rengöra dem, liksom man kan tvätta dem utan att ordna dem. Det finns en faktor som antagligen har bidragit till att ’rådda till’ bilden för douglas. Hon väljer ju sina exempel bland den majoritet av världens befolkning som lever utan vår egen närmast obegränsade tillgång till rent vatten. Vår renlighetskultur kan kallas vattenbaserad medan vi i de flesta historiska fall kan tala om en ordnings-eller prydlighetsbaserad renlighet. För övrigt någonting vi i viss mån återgår till på våra sommarstugor utan rinnande vatten. Det direkta behovet av rengöring hålls nere genom att man minimerar kontaktytorna mellan rent och smutsigt.

Det svenska ordet höger är ett minne från dessa praktiker. de indoeuropeiska folkens prydlighet har tydligen baserat sig på två indelningar: det högre och det lägre, med en gräns vid midjehöjden, kombinerat med olika användningsområden för den högra, alltså högre, och vänstra handen. de har ju sedan ynglat av sig i ett otal ceremoniella seder och bruk.

Men Douglas, som naturligtvis själv lever i en vattenbaserad renlighetskultur, skriver som om ceremonin var huvudsaken, inte en utväxt ur de rent praktiska ansträngningarna.

Låt oss också notera en annan sak apropå hennes relativering av renligheten. De krav som ställs på renlighet i olika situationer varierar. men implikationen av att ”kraven varierar”, med andra ord att en viss grad av smutsighet i vissa sammanhang är tillåten, är precis ett motbevis mot föreställningen att kategorierna skapas av kraven. En beskrivning av smutsens plats i våra liv kan inte enbart utgå från praktikerna och attityderna.

Smutsens mönster

Vi kan alltså vända på steken. Låt oss ställa den enkla frågan vad våra reaktioner är för reaktioner; varför vi har alla dessa praktiker och reaktioner som förknippas med renlighet och rengöring. eller, för att formulera på ett annat sätt vad i slutändan blir samma sak: vad har alla dessa livsmönster gemensamt?

Anta att man svarar att de ingenting har gemensamt annat än själva den godtyckliga, samlande beteckningen ’renlighet’? Om vi dock fortfarande åtminstone vill kalla dem praktiker eller mönster – och inte slumpmässiga rörelser och sinnestillstånd – har vi dock gått med på antagandet att varje mönster, för sig, hålls ihop av någon gemensam nämnare. tänk på en man som oroligt går omkring i sin våning, plockar upp böcker, öppnar dem och sluter dem igen, tömmer skåp och hyllor och sedan hastigt stoppar in allt igen. allt faller på plats då vi vet att han letar efter någonting. anta då att vi inte vet vad det är han söker. själva rörelsemönstret kommer ändå att antyda vilken typ av föremål det handlar om – ett kvitto, ett brev; inte en ballong.

Och här kan vi inte undvika svaret att våra renhetspraktiker utgör olika sätt att komma tillrätta med en faktiskt förekommande smutsighet. Här finns den gemensamma nämnaren som skapar ett mönster ur varierande rörelser och sinnesstämningar.

Vårt beteende måste alltså här beskrivas i förhållande till de berörda föremålens egenskaper. Disktrasan binder smuts i sig, det måste den göra, samtidigt som den ändå behövs vid borttagandet av smuts. Den kan härmed anta en symbolisk roll som en gräns mellan det tillåtna (rena) och det förbjudna (orena). det här är dock knappast mer än lek med ord. dessa praktiker och deras eventuella symboliska innebörd vore obegripliga om vi inte utgick från att deras faktiska bakgrund redan är klar. I denna mening är smutsigheten inte en följd av våra attityder och reaktioner. Den är tvärtom en förklaring på dem.

Jag har således konstaterat två saker. Smuts finns för att det finns praktiker. Praktiker finns för att det finns smuts. min tes är att ”smutsighet”, uppfattad som en egenskap hos föremålen samt, å andra sidan, ”våra sätt att leva med smutsigheten” inte kan behandlas separat. det gäller att inte försöka förklara bort slantens ena eller andra sida.

Parallella begrepp: hamn, hygien

Tromsöfilosofen Jakob Meløe har i sin produktion behandlat begrepp som uppvisar en liknande dialektik. Han har bland annat analyserat begreppen ”hamn” och ”ställe” (meløe 1988, 1992).

En hamn är en naturlig eller av en mänsklig hand byggd struktur. djupet, havsbottnens egenskaper, den vanligaste vindriktningen – plus fartygets egenskaper
– allt det tillsammans avgör, oberoende av betraktaren, om vi har att göra med en hamn. men samtidigt har frågeställningen en mening bara för att den ansluter sig till en viss livsform: sjöfart med fartyg som är för stora för att dra i land. Utan sådan sjöfart finns inga hamnar. Liksom det, i en värld utan varelser som behöver skydd,
inte finns något skydd.

Men visst finns det uppenbara skillnader mellan hamnen och smutsen. begreppet hamn ansluter sig till en tydligt avgränsad praxis. här liknar den snarare begreppet hygien. utan kunskap om hur sjukdomar sprids, utan någon önskan om att hindra det, skulle vi inte ha någon hygien i modern, medicinsk bemärkelse. men det blir desto tydligare att den medicinska hygienen bara är ett ympat skott i renlighetens träd. Vi kan föreställa oss ett liv utan medicinsk hygien, ett liv där denna ena ’bit’ är borta men som i övrigt liknar det vi känner till. men vi kan inte hänvisa till renligheten som en avskild praxis som kunde tänkas ’falla bort’. Renlighet är en aspekt hos ett antal skilda praktiker.

Renhetens olika betydelser

Motsatsen till det smutsiga är det rena. men det rena har två motsatser: det blandade eller orena – som i uttrycken ”ren alkohol”, ”ett rent prov”, ”rena bedrägeriet” (= ingenting annat än det) – och det smutsiga. det blandade/orena och det smutsiga är inte synonyma begrepp; inte heller i det metaforiska bruket – ”rasligt rent” kontrasteras med ”rasligt orent” men inte ”rasligt smutsigt” (Faryno 1999). distinktionen mellan de två renlighets- eller renhetsbegreppen sammanfaller i stort sett med skillnaden mellan de två engelska orden för det rena: pure respektive clean. som så ofta i engelskan betecknas det abstraktare, i den ’högre’ sfären hemmahörande begreppet med ett ursprungligen normannisk-franskt, det jordnära och ’lägre’ med ett anglosachsiskt ord. jämför t.ex. swine, lamb respektive pork, mutton: anglosachserna födde upp djuren och normannerna åt upp dem. Det rena i betydelsen ’pure’, motsatsen till det orena eller blandade, kan ha en positiv, negativ eller neutral laddning (”rena slumpen” = ”bara slumpen”). men ordet kan också beteckna ett jungfruligt ideal- eller ursprungstillstånd (’purity’) som, när det en gång förstörs, aldrig med mänskliga medel kan återställas. i gengäld är tillståndet i viss mån osårbart för den konventionella smutsen. Ingenting i ”den orörda naturen” är smutsigt. Brödet, som en gång stod för Kristus, var också ’rent’. Erasmus av Rotterdam nämner att ”de gamle” hade för sed att behandla brödet som heligt (erasmus, 1530/1670/1960). Därför skulle man kyssa det om det föll på golvet. Kutymen har fortlevt på vissa håll i östeuropa (Faryno 1999). Kyssen kunde här tolkas som bekräftelsen på att brödet inte har förlorat något av sin renhet.

Det rena i betydelsen ’clean’, motsatsen till det smutsiga, hänvisar snarare till ett slut-än ett ursprungstillstånd. det är ett tillstånd som skapas och ständigt upprätthålls av mänsklig verksamhet (’cleanliness’). Man sköter sin renlighet. smutsen uppfattas här som ett självständigt, aktivt element som ansätter oss och som ständigt måste bekämpas med renhållning (Faryno 1999). man kan försumma sin renlighet men inte sin smutsighet.

Litteratur

Bauman, Zygmunt 1997: Postmodernity and Its Discontents.cambridge: Polity Press. Douglas, Mary 1966: Purity andDanger. An Analysis of Concepts of Pollution and Taboo. London: Routledge.

Douglas, Mary 2000: Puhtaus ja vaara. Ritualistisen rajanvedonanalyysi. Till finska av Virpi Blom och Kaarina Hazard. Tampere: Vastapaino.

Erasmus Roterodamus (1530/1670/1960) Libellus aureus de civilitate morum puerilium … nunc vero cum idiomate Svecico, Germanico et Finnonico … denuo editus. aboae, typis Gezelianis. excusus a johanne Winter. Facsimile: Bokvännema, Stockholm.

Faryno, Jerzy 1999: Neskol’ko obscih soobrazenij po povodu
konceptov “grjaznyj/cistyj”. soW, Warszawa. utopia czystosci i góry smieci – utopija cistoty i gory musora. Studia Litteraria Polono-Slavica, 4.

Kristeva, Julia 1992: Fasans makt. En essä om abjektionen. Översättning Agneta Rehal och anna Forssberg. Göteborg: daidalos. originalets titel: julia kristeva (1980). Pouvoirs de l’horreur. Essai sur l’abjection. Paris: editions du seuil.

Meløe, Jakob 1988: the two Landscapes of Northern Norway. Inquiry 31 (1988), 387-401. meløe, jakob 1992: steder. manuskript, tromsø.

Økland, Bård Gram & Højaas, knut 2000: Bare boss? – håndtering av avfall i Bergen gjennom 1000 år. En utstilling på bryggens museum 28. april til 31. desember 2000.