Mellan folklore och populärkultur

Att utröna skärningspunkterna mellan folklore och populärkultur är en nog så utmanande, men samtidigt också spännande uppgift som deltagarna i detta nummer har gett sig i kast med. Att som folklorist studera en kultur som inte primärt är en muntlig kultur, som inte utspelar sig i ett traditionellt samhälle, som förmedlas av en uppsjö av massmedia, som produceras av professionella media-arbetare och “manipulatorer” av våra kollektiva medvetanden, allt detta gör att folkloristen, inför anblicken av denna massproducerade populärkultur, lätt kan känna sig oförmögen att tillämpa de forskningsmetoder, den vetenskapliga systematik och metodik han eller hon är van vid från sin egen disciplin.

Ändå finns det, som flera forskare med folkloristik i bagaget, har kunnat konstatera, faktorer som talar för ett tvärvetenskapligt studium av de två fälten, folklore och populärkultur. Som Cultural Studies-pionjären Raymond Williams har konstaterat har det engelska ordet popular (ur vilket också svenskans populär i beteckningen populärkultur är härlett) en bakgrund av att utgöra någonting som är av folket och för folket. Denna betydelse är dock långt ifrån entydig. Popular Culture har också en betydelse av att vara identifierad av andra än folket, vilket leder betydelsen av beteckningen i riktning mot något som är av mindre värde, sämre, eller publikfriande.

Den kanadensiske folkloristen Martin Laba har definierat de två begreppen folklore och populärkultur inte som en dikotomi utan som ett kontinuum. den amerikanska antropologen D. P. Martinez konstaterar att i en värld som blir mer och mer medveten om delade teknologier och i vilken bilder, musik och produkter också delas, kommer antropologens position att innebära att man arbetar inte enbart med likheter utan också med kontinuerliga olikheter. Martinez kallar denna domän där antropologen i dag arbetar för en domän där kulturen motsätter sig globalisering. Genom assimilering och appropriering producerar den i stället sina egna versioner av till exempel hur man ska marknadsföra och spela fotboll. Frågan gäller enligt Martinez både det som hobsbawm och ranger har kallat the invention of tradition, det vill säga till exempel en nations massproducerade kultur, och de djupare kopplingar som finns till äldre kultur, till exempel till folklore. “spelutrymmet” mellan dessa olika kulturella former är ett viktigt fält för moderna antropologiska studier, anser Martinez.

Idémässiga kusiner: Kung Artur och Harry Potter

Vad är det då som händer när fenomen eller idéer som vi är vana vid att stöta på i folkloren dyker upp i nya sammanhang, förmedlade av “främmande”, nya massmedia? Finns det några regler som bestämmer hur dessa övergångar från ett medialt område till ett annat går till, vad det är som händer i samband med dessa förändringar?

En rimlig utgångspunkt är den som den amerikanske filosofen Richard Rorty har beskrivit som en dekontextualisering och rekontextualisering, det vill säga en textuell strategi som går ut på att lyfta ut någonting ur sitt gamla, etablerade sammanhang och föra in det i ett nytt, främmande sammanhang där det i och med denna transport kommer att få nya, eller åtminstone delvis nya betydelser. Det är denna typ av processer som till exempel gör att medeltida forskare kan finna att en sägen som den om kung Artur lever vidare i dag i form av J. K. Rowlings populära berättelser om Harry Potter. sambandet mellan sägnen om Artur och Harry Potter-böckerna har diskuterats vid den internationella kongressen för medeltida studier som i maj 2001 hölls vid Western Michigan University i Kalamazoo. en notis på dagens Nyheters kultursida berättar att enligt en amerikansk medievalist vid namn Hather Arden kan Harry Potter-böckernas popularitet tillskrivas det faktum att de speglar den underliggande dragningskraften i legenden om kung Artur. Båda berättelserna gestaltar en grupp extraordinära individer av vilka dess övermänskliga ledare är de mest extraordinära. “kanske är den främsta kvalitet de båda hjältarna delar den att visa oss hur föreställningsförmågan kan bryta etablerade gränser och öppna andra världar”, konstaterar professor Arden, enligt notisen i FN. den exemplariska eller hjältemodiga kvaliteten hos dessa gestalter skulle alltså kunna ses som en nyckel som på ett idémässigt plan kommer att förena mytens kung Artur med populärkulturens Harry Potter.

Frågeställningar i samband med populärkulturstudier

Några av de centrala frågeställningar man ställs inför när man som folklorist försöker analysera folkloristiska fenomen som på ett eller annat sätt används i populärkulturen, är så vitt jag kan se följande: fenomenets utbredning, fenomenets styrka, vem som konstruerat fenomenet, hur mediet påverkat det, samt mottagaren av fenomenet.

För det första måste man fråga sig vilken utbredning det beskrivna fenomenet har, vilken förankring det har lokalt, regionalt, nationellt, och/eller globalt. För det andra måste man utreda någonting om fenomenets styrka eller djup. I detta sammanhang är det kanske speciellt viktigt att uppmärksamma den problematik som sammanhänger med en stämpel som lätt kan ges fenomen som av någon anledning uppfattas som mindre värda, mindre viktiga, ytliga: de beskrivs då ofta som underhållning. Att analysera kulturella fenomen genom att beteckna dem som underhållning kan lätt bli tautologiskt, ifall man inte närmare diskuterar vilka syften, funktioner (sociala, kulturella, symboliska) denna underhållning i så fall har.

För det tredje är en mycket viktig frågeställning att försöka utröna någonting om vem eller vilka som har konstruerat fenomenet i fråga och hur detta har skett, samt graden av frihet i relation till olika traditioner och genrer. Det är här vi stöter på problematiken med dekontextualisering och rekontextualisering. En folkloristisk vampyrsägen är någonting helt annat än bram stokers dracula, och frågan om dessa variationer i lokal förankring, utbredning, fenomenets styrka och djup, funktioner och så vidare bidrar till att ringa in någonting av det specifika hos de två företeelserna. Samtidigt tycker jag inte riktigt att den stränga uppdelning mellan folklore och populärkultur som till exempel Alan Dundes gör i antologin The Vampire. A Casebook håller streck. enligt Dundes är ett utmärkande drag för både högkulturen och populärkulturen att den är fixerad i tryck eller låst på ett videoband eller i en film. Detta står då i kontrast till folkloren där det alltid existerar multipla versioner, varianter av olika temata och berättelser. Visserligen håller Fundes med om att perceptionen, mottagandet av en litterär roman eller ett televisionsprogram, kan förändras med tiden, men texterna själva kan inte förändras. Gentemot detta kan man dock replikera att en intertextuell förståelse av både litterära och elektroniska” texter” innebär en avgörande destabilisering av deras fixerade status. Också till exempel litterära texter, så som texter om vampyrer, häxor eller gengångare, lever i högsta grad intertextuellt i sitt samröre med andra liknande texter, med texter från folklore, och i fråga om perception och tolkning av alla dessa olika texter. Likaså kan man diskutera ett annat av dundes centrala antaganden, den om skillnaden mellan folklore och litterära eller elektroniska texter, där han menar att de förra nästan alltid är anonyma medan vi vet vem som skapat star trek eller tarzan. den anonyma folkloren är av allt att döma mer en abstraktion hos forskaren än ett faktum som kan bevisas.

För det fjärde bör man fråga sig på vilka sätt mediets egen kulturella logik påverkar fenomenet och berättandet. det betyder bland annat att en omplantering av en berättelse från ett medium till ett annat nästan alltid också förändrar det berättade på något sätt. kunskap om media är alltså en central förutsättning för denna typ av studier. och för det femte är det viktigt att undersöka på vilka sätt publiken både konstrueras genom berättandet och genom sin existens så att säga konstruerar berättelsen, använder den för olika ändamål. Genom att till exempel använda sig av fenomen som poltergeists eller varulvar kan massproducerade filmer diskutera viktiga tabun, identitetsfrågor, etiska problemställningar med mera i samhället. Eller omvänt kan man hävda att vi konsumenter, vi som publik, genom att använda oss av dessa färdiga matriser, stereotyper, tankefigurer, för vårt identitetsarbete, vårt sätt att orientera oss, kan skapa centrala referenspunkter och modeller för en förståelse både av oss själva och vår omvärld. Som Maria Nygård konstaterar i sin artikel, fungerar dylika berättelser om till exempel varulvar som säkerhetsventiler för våra rädslor.

Källor:

Dundes, Alan 1998: The Vampire. A Casebook. madison, the university of Wisconsin Press.

Laba, Martin 1988: “Popular Culture and Folklore. The Social Dimension”. i: Media Sense. The Folklore-popular Continuum. Peter Narvaez and Martin Laba (red.) Ohio, Bowling Green State University Popular Press.

Martinez, D.P. 1998: The Worlds of Japanese Popular Culture. Gender, Shifting Boundaries, and Global Cultures. cambridge, cambridge university Press.

“Medeltiden viktig i populärkulturen”. Dagens Nyheter20.5.2001.

Rorty, Richard 1997: Kontingens, ironi och solidaritet. Lund,studentlitteratur.
Williams, raymond 1976: Keywords. A vocabulary of culture and society. London, Fontana Press.