Evaluering av Edvard Westermarcks och Hilma Granqvist forskning kring övergångsriter

Inledning

Den humanistiska forskningen har alltid varit intresserad av festliga ceremonier i olika samhällen. speciellt har väl bröllopsceremonierna intresserat forskarna. Detta intresse är ju helt på sin plats eftersom bröllopsceremonierna berättar sitt tydliga språk om hur ett samhälle säkrar sin egen kontinuitet. Edvard Westermarck och hans elev Hilma Granqvist var inga undantag. Westermarck började sin vetenskapliga bana då evolutionismens fas nått sin kulmen och då forskarna började kräva eget fältarbete som grund för samhällsanalysen. Hilma Granqvist åter gjorde sitt fältarbete då funktionalismens paradigm slog igenom och då fältarbetets tekniker utvecklades. Hon själv medverkade till att utveckla fältarbetet på ett rätt så imponerande sätt. Inom den finska sociologin har en revitalisering eller omvärdering av Westermarcks och hans skola skett från 1970-talet och dessa forskare har tagits fram ur glömskan. I Westermarcks och Granqvists fall kan man dessutom peka på ett nytt intresse för den islamska världen. I det följande vill jag försöka med en nyläsning av Westermarcks och Granqvists texter, som gäller huvudsakligen bröllopsceremonierna och äktenskap samt blodshämnden. Och i ljuset av denna nyläsning evaluerar jag deras bidrag till forskningen.

Westermarcks fältarbete i Marocko

Edvard Westermarck reste på våren 1898 (Westermarck 1927, 155-184) via Spanien till Tanger och Tetuan i Marocko. Detta kom att bli inledningen till ett praktiskt taget livslångt projekt. Westermarck återkom till marocko år efter år och reste dit även när han just fyllt 75 år. Sammanlagt kom hans vistelsetid i Marocko att omfatta åtminstone 7 år. åren 1900-1902 reste Westermarck omkring i Marocko i 2 år och 2 månaders tid.
Westermarck förklarade kort sina fältarbetsprinciper i boken Ritual and Belief in Morocco (1926, 8-10). En uppgift som gällde en speciell stam i Marocko, måste sålunda alltid härröra från en infödd medlem av denna stam. Westermarck valde alltid nyckelpersoner på varje ort där han vistades och dessa fick lära honom de lokala sederna och språkbruken. Fastän de flesta medhjälpare var män hävdade Westermarck i boken om bröllopsceremonierna, Marriage Ceremonies in Morocco (1914, 6) att han erhållit sina uppgifter både av manliga och kvinnliga intervjupersoner. Han hade naturligtvis också varit närvarande vid en del bröllop både som inbjuden gäst och i morisk förklädnad. Vidare betonade Westermarck att bröllopsceremonier inte bara skall beskrivas utan även analyseras. I ett slutkapitel som han kallar för ‘sammandrag och förklaringar ’ gör han detta. I dessa förklaringar opererar Westermarck med marockanska begrepp såsom baraka = helighet, ‘ar = villkorlig förbannelse och hederns begrepp. Westermarck (1914, 365) kommenterar van Genneps rites de passages (1909) och menar att i de marockanska ceremonierna kan man se att brudparet inlemmas med ett kollektiv och att det separeras från ett annat. Men att de studerade bröllopsceremonierna är centrerade kring brudparet. “But although there is a strong social element in the moorish marriage ceremonies, although some of them may be classed among M. van Gennep’s rites de separation and others among rites d’agrégation, it is beyond dispute that they in the first place have reference to the welfare of the two individuals who enter into the married state and therefore form the centre of the whole ritual” (Westermarck 1914, 365). Kommentaren ter sig något missvisande eftersom materialet talar ett annat språk. Kommentaren berättar närmast om Westermarcks egen individualistiska världsbild.

Alla fältrapporter Westermarck skrev om marocko följde den komparativa metodens schema: sederna och bruken hos olika stammar i marocko beskrivs. dessa stammars språk och geografiska läge ges av Westermarck, men i övrigt är dessa stammar egentligen bara namn.

Bröllopsceremonierna i Marocko

Westermarck ville beskriva hur det gick till vid bröllop i allmänhet hos varje undersökt stam. han är mycket sällan själv närvarande i texten. dock berättar han om en ceremoni i byn Garbiya i nordligaste marocko där han var närvarande i brudgummens hem då vissa ceremonier förrättades där (Westermarck 1914, 88). han såg hur kvinnor från olika hushåll anlände till brudgummens hem.
Varje kvinnogrupp bar en flagga och varje kvinna hade bröd, salt, smör, ägg och småslantar med sig som gåva åt brudgummens mor. kvinnorna slog sig ner i ett tält som var upprest för ändamålet. tältet smyckades med fyra flaggor. I tältet siktade kvinnorna inbärgat vete. Byns barn samlades utanför tältet medan männen och pojkarna stod bortom synhåll för tältet i skuggan av ett stort träd. När vetet siktats och bärgats i korgar sköts gevärsskott och en måltid serverades av de ingredienser kvinnorna medfört som gåvor och av de matvaror brudgummens far bidragit med. alla bybor deltog i måltiden, först männen och pojkarna, sedan kvinnorna.

Bröllopsceremonierna beskrivs av Westermarck i sedvanlig kronologisk ordning:förlovning och äktenskapskontraktets uppgörandehemgiftenceremonier i brudgummens hemceremonier i brudens hem avhämtning av brudenbrudens mottagandemötet mellan brud och brudgum och morgonen efter slutet på bröllopetsenare ceremonier och tabun dessa ceremonier beskrivs för varje stam. Sålunda förhandlar föräldrarna bland Ait Waryagal stammens medlemmar om äktenskapsparter åt sina barn oftast innan barnen nått puberteten. Ait Waryagal är en berberstam som bebor rif-bergen i nordligaste Marocko. Bröllopet hålls när man samlat tillräckligt med medel för att grunda ett nytt hushåll. Äktenskapen ingås dock tidigt och orsakas av önskemålet om söner. detta önskemål beror igen på att blodshämnden decimerat antalet män. om en man vid sin död lämnat efter sig enbart döttrar kommer hans bröder och brorssöner att ta över hans hus, konstaterade Westermarck vidare.

I dessa stammar är det övergripande mönstret att föräldrarna väljer äktenskapsparter åt sina barn. I nordligaste marocko (andjra) fanns dock en stam där den unga giftasvuxna mannen hade en viss rätt till initiativ. Den unga man som vill gifta sig med en bestämd flicka nämner detta åt sin morbror eller moster/faster och denne vidarebefordrar önskemålet till den unga mannens föräldrar. Om föräldrarna är emot förslaget kan sonen i alla händelser få sin vilja igenom med hotelse att göra någonting otillbörligt. det kan emellertid också hända att föräldrarna tar initiativet och låter sonen få veta om deras önskemål via en annan person. Om sonen då är ovillig kan saken få falla men om han finner förslaget gott konstaterar han bara blygt att föräldrarna vet bäst (Westermarck 1914, 29).

En rätt intressant slutsats som Westermarck kom till i fallet Ait Waryagal var sambandet mellan tidiga av föräldrarna arrangerade äktenskap och blodshämnden. Om bruden efter bröllopsnatten inte hade bevisat sig vara jungfru sändes hon hem till sina föräldrar och fadern dödade henne antingen genom att skjuta eller förgifta henne. Detta skedde dock sällan påpekade Westermarck (1914, 250). En närmare genomgång av Westermarcks material ger vid handen att de olika stammarna faktiskt skilde sig i hur noga de kontrollerade brudens orördhet. Ett av berber bebott område i centrala marockos bergstrakter med stammarna Ait Sadden, Ait Yusi, Ait Warain, Ait Nder synes däremot ha haft en ganska mjuk hållning till frågan. Vid behov kunde nämligen blod av tupp eller fågel appliceras på det kläde som uppvisades byborna efter bröllopsnatten. i en stam (Ait Warain) var det t.o.m. vanligt att bruden haft en föräktenskaplig förbindelse och var gravid av den man hon gifte sig med. detta område besökte Westermarck år 1910. Det var ett område som tidigare varit outforskat. här fann han seder, som föranledde honom att i memoarerna ställa sig på männens sida. han berättar om en nyckelperson från Ait Yusi-stammen. Denne hade blivit påtvungen giftermål med tre sådana kvinnor som tagit sin tillflykt till honom. Westermarck (1927, 316-317) skriver följande: “den gamle mannen hade haft oturen att upprepade gånger i sitt liv bli offer för ett av de rysligaste bruk jag någonsin hört talas om. Bland berberna söder om Fez kan en gift kvinna som tröttnat på sin man upplösa äktenskapet genom att fly till en annan mans hus eller tält och fatta tag i pålen som uppbär taket eller vrida omkring handkvarnen några varv, som om hon malde på den. Detta är vad marockanen kallar l-ar, en villkorlig förbannelse som för det med sig, att om husets eller tältets ägare inte beskyddar kvinnan och för övrigt uppfyller hennes önskningar, han är förbannad av henne och kommer att drabbas av någon förskräcklig olycka. Följderna av hennes tilltag äro i alla händelser ödesdigra för honom. Han är tvungen inte endast att beskydda henne utan även att gifta sig med henne, vare sig han tycker om henne eller icke, vare sig han är gift eller ungkarl, och huru många hustrur han än må ha förut. Gör han det inte, så kommer han nog minsann att få ångra det.”

Under detta besök blev Westermarck intresserad av blodshämnden där man medels olika slag av ritualiserade beteenden försökte undvika en upptrappning av våldet (Westermarck 1934, 361-368). Senare jämförde Westermarck sederna i detta område med blodshämnden i rifområdet. I Westermarcks beskrivningar av blodshämnden kan man utläsa skillnader i stränghet. det var av allt att döma en större chans att olika försök att förlika parterna lyckades i centrala marockos bergstraker än bland Ait Waryagal stammen i Rif-området. Beskrivningen av Ait Waryagal är mycket belysande för en sträng mentalitet. En sheriff kan förmedla i en konflikt som uppstått efter ett dråp och den sårade parten har kanske erlagt blodspengar eller dråparen och den sårade partens närmaste släkting har utbytt kvinnor (systrar eller döttrar) sinsemellan. Men varken blodspengarna eller utbytet av kvinnor garanterar nödvändigtvis freden. Några månader efter uppgörelsen kan den sårade parten avkräva hämnd (genom ett dråp). I det fall att parterna utbytte kvinnor kan mannen besluta att skilja sig från sin nyblivna hustru. Om han inte skiljer sig, måste han vara försiktig när han äter den mat hon lagat eftersom hon nu befaras önska förgifta honom (Westermarck 1947, 12). Blodshämnden hörde så till vardagen i Ait Waryagal att den man som inte före ingående av äktenskap, dödat en annan ansågs som en vekling (Westermarck 1947, 37).

Westermarcks resultat i ljuset av senare forskning

Westermarcks komparativa metod hade stora brister. Han kunde inte såsom funktionalisterna placera utforskade seder och bruk i deras samhälleliga sammanhang. Visserligen såg han ett samband mellan tidiga äktenskap och blodshämnd. Men vad förenade dessa seder?

David M. Hart (1973, 43-46) som på 1950- och 1960-talet forskat i Ait Waryagal-stammen konstaterar att dess medlemmar är hårdhudade, bångstyriga och våldsamma. De är kanske mer svartsjuka om sina kvinnor är någon annan stam i Marocko, säger han. Även idag förekommer det strider om land och vatten och svartsjuka män dödar sina otrogna hustrur och deras älskare. Hart ställer dessa egenskaper i samband med hårda levnadsvillkor. Stammen är tätbefolkad (med 76 000 invånare år 1960) och bebor ett ofruktbart område. Bristen på jord har man försökt lösa på två sätt, dels genom vendetta och dels genom arbetsmigration. Redan vid sekelskiftet då Westermarck forskade i detta område började migrationen till Algeriet och detta pågick till år 1955 då gränsen till Algeriet stängdes (i dag gästarbetar dessa berber i Europa).

Ait Waryagal-stammens legendariske ledare Abd Elkrim utdömde de inbördes stridigheterna (år 1921) och han ville ersätta traditionens föreskrifter med sharians (han revolterade mot Spanien och Frankrike och utropade ett självständigt Rif år 1921). Ett liknande berbersamhälle, kabylerna, har beskrivits av Bourdieu (1963, 5), som även i bristen på jord sett den starka traditionen att frånhålla kvinnorna arvsrätten till jord. Stammarna med en mjukare hållning i centrala Marocko lever mer spridda och är halvnomadiserande (med fårskötsel som huvudnäring och jordbruket som en sekundär näring). Amal R. Vinogradov (1973, 74) som forskat i en av dessa stammar nämligen Ait Nder-stammen (på arabiska Beni Mtrl-stammen) hävdar att äktenskapet inte betraktas som någon väsentlig angelägenhet. Kvinnorna betraktades inte som viktiga varor (commodity) utan dessa kunde ärvas med annat flyttbart gods. Enligt forskaren anser kvinnorna själva att deras ställning blivit bättre efter att sharian införts. De har nu rätt till en representant inför domstol eller då dispyter skall biläggas.

Dessa stammar i centrala Marocko var föga kända då Westermarck forskade bland dem och de stod utanför centralmaktens (sultanen och senare Frankrike) kontroll. Centraladministrationens organ skapar ju mer ordnade förhållanden i ett samhälle som styrts av traditionerna. Traditionerna var dock mjukare här än i Rif. Westermarck var ju rentav bekymrad över männens maktlöshet. Den variation i bröllopssedernas mjukhet/hårdhet Westermarcks material visar på hade samband med den viktiga distinktionen mellan jordbrukande och nomadiserande samhällen. Senare forskning stärker Westermarcks iakttagelser och samtidigt kan vi se hur variationen berodde på de ekonomiskt-materiella omständigheterna.

Hilma Granqvists fältarbete i Palestina

Hilma Granqvist inledde sitt fältarbete i byn Artas år 1925. Hon befann sig på skärningspunkten mellan evolutionism och funktionalism. Hon råkade i konflikt med sin handledare Gunnar Landtman (Westermarck-elev) då hon valt att göra en byundersökning i Palestina. Enligt Landtman kunde en sådan undersökning inte ge sådant komparativt material som var en nödvändighet (Widen 1989, 27).

Dock hade kraven på fältarbetet börjat förändras och frågorna man ställde var nya. Om byn som forskningsobjekt konstaterade Granqvist “it forms the whole in which everything can be seen in its proper perspective” (Granqvist 1931, 7). Hon ville behärska byns mikrokosmos så väl som möjligt. Resultatet blev två noggranna böcker om äktenskap och bröllop i Artas (Granqvist 1931, 1935). Hennes informanter, speciellt Alya Ibrahim och Hamdiya Sanad, uppträder med egna ord som berättare och tolkare av olika händelser. Likaså ger tyskan Louisa Baldensperger, som bott i Artas i 30 år då Granqvist anländer dit, information och tolkningar. Hilma Granqvists egna observationer har i texten en större plats än Westermarcks observationer i dennes fältrapporter. Hon kan med sitt material peka på skillnader mellan ideal och verklighet (t.ex. kusinäktenskapet var idealet men bara 13 % av 264 äktenskap var kusinäktenskap). Bröllopsceremonierna kan hon ställa mot bakgrunden av den grundliga information hon samlat om alla äktenskap, som ingåtts i Artas under en hundraårsperiod (1830-1930).

Granqvist behandlar således verkliga personer och verkliga händelser på ett helt annat sätt än Westermarck förmådde göra.

Enligt Granqvist var kommande äktenskap ett ständigt och viktigt samtalsämne i Artas. Ja, en del äktenskap fattade föräldrarna beslut om genast när ett barn fötts. Under hennes fältarbete föddes en flicka som hade tre friare av vilka föräldrarna då valde den ur deras synvinkel fördelaktigaste. Flickan med de tre friarna dog dock redan som barn. Många överenskommelser om äktenskap fattades av föräldrarna innan barnen nått puberteten. Artas By kände också till barnäktenskap. Fäderna ville därigenom försäkra sig om att de ur släktens synpunkt fördelaktigaste förbunden kom till stånd. Komplikationer uppkom dock ofta och t.ex. kusinäktenskap kunde inte bildas så ofta som man önskade det. Sådana äktenskap var fördelaktiga då brudpriset blev lägre och egendomen stannade i släkten.

Granqvists beskrivning och analys av bröllopsceremonierna följer det kronologiska mönstret. Det första bröllopet hon observerade firades mellan en Artas man (Isa Halil) och en kvinna (Fatme Sahtur) från Betlehem. I brudens hem i Betlehem såg Granqvist följande: bruden satt med korslagda ben på en kudde i ett hörn. Hon hade helvit klädsel med slöja. Kvinnor satt framför henne. De sjöng och klappade i händerna. Samma sång sjöngs många gånger tills någon började en ny sång.

Bruden satt som en mumie, säger Granqvist och tyckte att det inte gick att gissa sig till brudens tankar. det var höstens första bröllop och dansen var därför entusiastisk (så att det inte gick att se att det var fråga om en plikt). Under sången går Granqvist ut ur huset för att se vad männen har för sig. Hon finner dem ute på gårdsplanen i ett häftigt gräl. Brudens farbror var missnöjd med kompensationen och krävde att förutom den överenskomna penningsumman även få en mantel. han stod där sårad och irriterad mitt i gruppen av Artas män, som å sin sida riktade arga gester mot honom. Brudgummen själv stod litet på sidan om, lugn och leende lät han de andra kämpa för hans sak väl vetande att ingen kunde hindra honom från att föra sin brud hem (Granqvist 1935, 68-71).

Enligt Granqvist var sådana scener mycket vanliga (brudens släktingar skulle vara motvilliga att låta henne föras till brudgummens by och hem). Morgonen efter bröllopet skall brudgummen gå till männens klubb. Om han då kan se de andra i ögonen drar man den slutsatsen att han genomfört samlaget. Bruden åter skall besöka källan med sitt vattenkrus (det är kvinnornas mötesplats konstaterar Granqvist). Brudens mor åter skall tvätta brudens linne som tecken på att bruden varit orörd.

I mycket liknade väl bröllopsceremonierna i Artas, Palestina och i Rif, Marocko varandra. båda samhällena är starkt könssegregerande. Både Westermarck och Granqvist kommenterade kvinnans ställning överlag i dessa samhällen. Granqvist pekade på att både de unga kvinnorna och de unga männen var underställda familjefaderns beslut när äktenskapsparter valdes. Att kvinnorna och männen uppträdde som skilda grupper vid de högtidliga tillfällena tolkades av Granqvist leda till en stark kvinnosolidaritet (resp. manssolidaritet).

Westermarck å sin sida konstaterade att islam inte med blida ögon ser på kvinnan utan t.ex. ett ordspråk säger att “mannens skönhet ligger i hans intelligens och kvinnans intelligens ligger i hennes skönhet” (Westermarck 1930, 65).

Westermarck var väl medveten om hur det evolutionistiska paradigmet förlorade sin ställning och funktionalismen bredde ut sig i dess ställe. Han kunde dock inte förändra sitt eget sätt att forska. Hans fältresultat har dock inte förlorat sin betydelse. Allt tyder på att hans ansträngningar, att få riktiga och tillräckligt detaljerade uppgifter inte var förgäves utan hans kännedom om de marockanska stammarnas seder och bruk kan alltjämt utgöra en utgångspunkt för forskningen. Hilma Granqvist byggde sin analys på det arbete Westermarck utfört. Modigt fördjupade hon kunskapen om den islamska folkkulturen och dess seder och bruk.
LITTERATURHÄNVISNINGAR

Pierre Bourdieu 1962 (First ed in French 1958): The Algerians. Beacon Press

Arnold van Gennep 1960 (First ed in French 1909): The Rites of Passage. London: Rouledge & Kegan Paul

Hilma Granqvist 1931: Marriage Conditions in a Palestinian Village. societas scientiarum Fennica chL iii., Helsingfors

Hilma Granqvist 1935: Marriage Conditions in a Palestinian Village II, societas scientiarum Fennica, comm hum. Litt. Vi. 8, helsingfors.

David M. Hart 1973: the tribe in modern morocco: two case studies. in: Arabs and Berbers. From Tribe to Nation in North Africa (ed.) e. Gellner & charles micaud London: Duckworth.

Edvard Westermarck 1927: Minnen ur mitt liv. helsingfors: Holger Schildts förlag.

Edward Westermarck 1914: Marriage Ceremonies in Morocco. London. Macmillan and co. Limited.

Edward Westermarck 1926: Ritual and Belief in Morocco, Vol. i-ii London: Macmillan and co. Limited.

Edward Westermarck 1930: Wit and Wisdom in Morocco. A Study of Native Proverbs, with the assistance of Shereef ‘Abd-EsSalam

El-Baqqali, London: George Routledge & sons Ltd.

Edward Westermarck 1934: the blood-Feud among some berbers of morocco. in: Essays presented to C.G. Seligman. ed.

E.E. Evans-Pritchard, r. Firth, b. malinowski & i schapere. London: Kegan Paul, Tresch Trubner & co.

Edward Westermarck 1947: Customs connected with homicide in Morocco. Transactions of the Westermarck Society, Vol. i, Ejnar Munksgaard, Copenhagen

Solveig Widen 1989: Hilma Granqvist – en forskande kvinna i en manlig värld. 1: Naistutkimus 3, s. 26-35.

Amal R. Vinogradov 1973: the socio-political organization of a Berber ‘Taraf’ tribe: Pre-Proteetmate Morocco, pp. 67-83. In: Arabs and Berbers. From Tribe to Nation in North Africa. (ed.) e. Gellner & c. micaud. London: Duckworth.