Citylore och utforskande av nutida storstadsliv

I ett anspråkslöst hus i utkanten av Manhattans Lower East Side ligger Citylore. Det lilla institutet grundades 1986 och leds av Steven Zeitlin, en doktor i folklivsforskning från Pennsylvaniauniversitetet. I en broschyr läser vi, att institutet (och jag översätter): dokumenterar och presenterar de folkkulturer som storstadsmänniskor skapar och är en sammanslutning av socialt engagerade folklorister, musiketnologer, historiker, antropologer, filmskapare, fotografer och engagerade medborgare. Citylore för de traditionella kulturernas talan och stimulerar allmänhetens intresse för dem i syfte att höja det moderna livets kvalitet. Citylore presenterar olika aktiviteter året runt och är ett resurscenter, som erbjuder professionell assistens vid utforskningen av urban folkkultur.

Vi tycks alltså ha att göra med ett storstadsinstitut av ett särskilt snitt: det är inte bara fråga om att dokumentera urbana folkkulturer utan också om att presentera dem och vara deras engagerade förespråkare.

På de nästföljande sidorna skall jag först beskriva de idéer och den verksamhet, som ligger bakom uttalandena i Citylores broschyr. Därefter frågar jag om Citylore kan vara en inspiration för etnologer, folklorister, museiintendenter och andra, som vill forska om nutida nordiskt storstadsliv.

Citylore

I slutet av 1970-talet och i början av 80-talet arbetade en grupp frivilliga och entusiastiska universitetsfolklorister på att stimulera intresset för ett “folkloristiskt perspektiv” på livet i New York. Jag var själv en av dem. Vi hade en bred tolkning av ordet folklore men var dock särskilt intresserade av berättande, lek, dans, musik, mat, festivaler, parader och processioner. Vi menade att det är i sådana företeelser som människor konstruerar mening på ett särskilt intensivt sätt. Det är också sådana företeelser som människor (vanligt folk eller forskare) väljer när de skall visa upp kulturarv (det egna eller andras) för publik. Vi ordnade seminarier, debatter, konserter och stadspromenader, som satte folkloristiska företeelser och former i sina sociala och kulturella sammanhang. I många avseenden kom inspirationen från Barbara Kirshenblatt-Gimblett. Det var hennes energi, som fick oss att fortsätta när entusiasmen tröt.

En del av våra syften formulerade vi i klartext, andra var vi knappt medvetna om. Ett viktigt syfte var att stimulera amerikanska folkloristers intresse för stadskultur. Dittills hade de flesta folklorister tagit för givet att “traditioner” inte kunde leva i asfaltdjungeln (jfr. Dorson 1971); man hade sällan beaktat i hur hög grad modernitet och traditionalism lever sida vid sida i en stad som New York.

Ett annat grundläggande syfte var att utföra en noggrann, upptäckande etnografi, inspirerad av Clifford Geertz’ täta beskrivning (Geertz 1973) och av den folkloristiska-antropologiska performansskolan (Hymes 1972). Vi ville göra en vibrerande samtidsdokumentation med fokus på det rituella, det traditionella och det dramatiserande i det till synes kaotiska stadslivet. Vi ville få folk att se och höra nya aspekter och sammanhang i den välbekanta stadsmiljön.

Vi var mycket medvetna om att sättet att inspirera folk till att se och höra är genom att presentera och levandegöra. För oss var alltså dokumentation och presentation oskiljbart förenade. Vi sade dock aldrig att vi ville föra folkkulturernas talan även om ett av våra viktigaste syften var att etablera en allians av intresserade personer, som skulle förbättra våra möjligheter att erhålla federalt eller delstatligt ekonomiskt bistånd.

Våra mest anmärkningsvärda arrangemang var tre stora konferenser, som på ett uppfinningsrikt sätt blandade föreläsningar, filmvisningar, paneldiskussioner, demonstrationer och stadspromenader. Vi fick ekonomiskt stöd för konferenserna från New York Council for the Humanities; deltagande var gratis. Den första hette “Folklore of New York City” och ägde rum under tre dagar i maj 1979. Allt som allt deltog nästan ett tusen personer.

I programmet skrev vi att vi var angelägna om att “sammanföra ledande forskare för att undersöka New York City’ s folklore samt att engagera alla New Yorkbor i detta undersökande”. Alldeles särskilt bjöd vi in vad vi kallade “the practicitioners of the folk arts”. En av dem var den sedermera berömde graffiti-”skrivaren” Taki 183. Hans medverkan i en session med titeln ‘The Writing on the Wall: Urban Iconography” förorsakade en argsint debatt i den stora publiken.

Ett viktigt ämne under denna första konferens var barn och lek. På konferensprogrammets framsida tryckte vi ett 40-talsfotografi av Arthur Leipzig föreställande lekande småpojkar. Med sina kritteckningar och med sina rörelser tar pojkarna över en hel gata och transformerar den till ett magiskt rum inramat av parkerade bilar. Bilden inkarnerar ett av våra budskap, nämligen att människor som lever i en jättemetropol inte kuvas av trista miljöer, som en del forskare trott. Snarare omformar man miljöerna.

Asfaltdjungeln kan utnyttjas till lek och glädje; den har en kreativ potential. Konferensen om ”The Folklore of New York City” följdes av två andra. I maj 1980 arrangerade vi ”The Folklore of Urban Public Places” och maj 1981 var det dags för ‘The Folk Culture of the Bronx”. Den senare blev den största av de tre och avslutades med en konsert av den afro-kubanske musikern och folkhjälten Machito. Bronxkonferensen var svårare att genomföra än de övriga. Just vid denna tid utgjorde delar av södra Bronx en slum, som blivit välkänd världen över bland annat genom filmen Fort Apache. Vi ville skapa en motvikt mot massmediernas brutala bilder genom att visa att människor levde ett rituellt och symboliskt rikt liv också här.

Konferensen blev en ögonöppnare för många forskare och andra New Yorkbor, som aldrig varit i Södra Bronx. Särskilt betydelsefulla blev de många promenaderna, som konferensdeltagama kunde välja mellan. En av dem avslutades med en gudstjänst i en puertorikansk pingstkyrka. De som var med fick ett intressant komplement till en dagslång session om folklig religiositet bland afro-karibier i Bronx. Trots allt vi åstadkom, stod det ändå klart att vi inte på allvar kunnat kombinera fokuseringen på ritual, dans och andra former av expressiv kultur med en diskussion av de fattiga levnadsförhållanden de vuxit fram ur (jfr. Klein 1982).

Redan efter den första konferensen talade vi om att starta ett institut i New York. Tack vare Barbara Kirshenblatt-Gimbletts, Steven Zeitlins och några andra personers uthållighet blev idén verklighet år 1986. Citylore finansieras nu delvis av privata sponsorer. Dess verksamhet bygger i mycket på de tidiga erfarenheterna. Detta har varit särskilt märkbart i utställningen “City Play” på Museum of the City of New York (1988) samt i en lång rad filmfestivaler och konserter. Citylore sänder också ett radioprogram varje vecka och har flera somrar ordnat stora festivaler i Central Park. I dessa har man bl.a. presenterat urval ur den oändliga mängd fester, karnevaler och parader som ständigt pågår i olika delar av New York: West Indian Day Parade, hasidenas purimupptåg i Boro Park, italienarnas giglio-procession i Williamsburg, skandinavernas Leif Ericson Day Parade i Bay Ridge och många andra. Presentationerna har föregåtts av långa förhandlingar med olika intressegrupper. Men Citylore har också placerat strålkastarljuset på mindre spektakulära storstadsaktiviteter, bland dem de många olika vaggvisor som sjungs i den multietniska jättestadens mest privata skrymslen. I princip är alla New York-bors dagliga liv föremål för intresse. I liten skala har man också påbörjat en kulturmiljövårdande verksamhet. Bland annat vill man värna om “endangered spaces”, som ger ‘’karaktär och kontinuitet åt ett grannskap” men nu hotas av rivning eller gentrifiering (Citylore Magazine 1988). Till sådana platser hör Essex Street Market på en del av Lower East Side som genomsyras av immigrationshistoria. Här har nyanlända invandrare handlat i mer än hundra år: ryska judar som i seklets början flydde från pogromer såväl som dagens båtflyktingar från Vietnam. Citylore försöker alltså bli ett resurscenter för de officiella kulturmiljövårdande institutionerna i New York.

Under de senare åren har Citylore gått längre när det gäller uttalade ställningstaganden än vi gjorde under de första åren. Zeitlin betonar att Citylores viktiga mål är att “hylla (celebrate) och stödja kulturell mångfald”, att “respektera det levande kulturarvet” samt att värna om “lokal identitet” (Zeitlin 1986: 4). Ja, han menar att Citylore kan göra en stor insats genom att peka på människors egna resurser när det gäller att erbjuda alternativ till en nivellerande masskultur. Man kan spåra en nostalgiserande antikommersialism i Citylores program liksom i många andra nyligen etablerade verksamheter inom den amerikanska folklivsforskningens alltmer omfattande “public sector” (jfr. Feintuch 1988).

Kan Citylore vara en inspiration vid utforskandet av nutida nordiskt storstadsliv?

Ja, skulle Citylore kunna tjäna som en inspirationskälla eller en förebild vid utforskandet av nordisk stadskultur?

Många skulle nog tveka. Flera skulle säkert undra varför vi ännu en gång behöver hämta inspiration från USA. Har inte de nordiska länderna varit föregångare när det gäller att dokumentera, utforska, bevara, presentera och värna om folkkultur? Citylores syften påminner t.ex. inte så lite om Föreningen Brages målsättning att “bevara”, “levandegöra” och “sprida kännedom om” finlandssvensk allmogekultur. Ja, på sätt och vis kan man säga att presenterandet av folkkultur i en urbaniserad värld tillhör den nordiska folklivsforskningens grundvalar.

Artur Hazelius placerade Nordiska museet och Skansen i Stockholm för att dåtidens storstadsbor skulle få förståelse för nationens sunda lantliga rötter. Men även när det gäller dokumentationen av vår tids urbaniserade kultur har Norden en tätposition. Samdok t.ex. är en nordisk idé om samtidsdokumentation, som man ofta håller fram i USA som en förebild. Varför skulle vi då behöva importera idéer? Flera undrar säkert också över många av Citylores grundtankar och ställningstaganden. Verkar de inte naivt och amerikanskt idylliserande och nostalgiserande i sin världsförbättrarnit? Höja det moderna livets kvalité? Erbjuda alternativ till kommersialism och masskultur?

Även om man tycker att dessa är prisvärda mål, är det inte orealistiskt att tänka sig att en handfull forskare och andra engagerade personer skall kunna åstadkomma särskilt mycket? En annan invändning rör Citylore’s metoder. Skall inte forskare dokumentera och producera objektiv kunskap och avhålla sig från att presentera inför publik eller agera sakförare? Ändrar de inte de naturliga och autentiska folkliga processerna genom sådana aktiviteter?

Kan presentation och förespråkande egentligen alls leda till ökad vetenskaplig kunskap? Trots de många invändningar som inställer sig, tror jag ändå att Citylore skulle kunna vara en inspirationskälla för nordbor. Låt mig precisera varför och i samma veva antyda svar på en del av de frågor jag just ställt.

Ett rungande skäl till att Citylore kan inspirera dem som vill utforska nutida nordiskt storstadsliv är, att institutet är en produkt av en nutida storstadsmiljö och inte, som många andra folklivsinstitut, har sina rötter i det sena 1800-talets hyllande av landsbygden. Och det är inte fråga om vilken storstad som helst utan om vår tids mest inflytelserika metropol. Detta innebär många saker. Bland annat innebär det att Citylores framväxt i världens kvintessentiellt multietniska storstad ger det speciella förutsättningar att vara inspirerande vid utforskandet av alla de nordiska städer, som nu håller på att bli etniskt mycket mer komplexa än tidigare. New York är ett fantastiskt konglomerat av kulturella och estetiska repertoarer. Ibland lever dessa sida vid sida, ofta blandas de, inte sällan möts de i öppen konfrontation. I motsats till många andra folklivsinstitutioner, var vi i Citylore aldrig inriktade på att dokumentera, presentera och värna om kulturarvet hos en viss etnisk eller nationell grupp. I stället blev vi banbrytare i dokumenterandet, presenterandet och förespråkandet av många kulturella repertoarer och deras förhållanden till varandra. Vi ville visa upp olika estetiska system för varandra i akt och mening att öka förståelsen för dem. Samtidigt blev vi föregångare i utforskandet av “den ökande teatralisering”, som många forskare anser att världen just nu genomgår: fler och fler dramatiseringar, festivaler och parader utageras i offentliga storstadsmiljöer överallt (jfr. Schechner 1981). En förklaring till denna ökande teatralisering är kanske inflytandet från TVns och videons dramatiseringar. En annan förklaring ligger i det faktum att allt eftersom människor ur vitt skilda kulturer kommer varandra närmare i stora städer, måste de ta till allt starkare medel när de vill hävda sig inför varandra.

Detta är inte minst märkbart i politiska demonstrationer. Kanske är det så att hela världen, med storstäderna i spetsen, håller på att förvandlas till ett jättemuseum där en del av oss alltid visar upp och levandegör delar av vår egen kultur för andra. Våra egna dagliga liv blir skådespel för turister eller folklivsforskare. Eller vice versa, deras alldaglighet blir vårt turistnöje eller forskningsobjekt.

Enkla vardagsrutiner förvandlas med raketfart till scenframföranden för främlingar. Det är i detta klimat, som Citylore växt fram. Genom sina konferenser och promenader, genom sitt samarbete med fotografer och filmskapare, har Citylore blivit en föregångare i att peka på hur vi alla är inbegripna i dessa processer. Med andra ord, Citylore kan bli en speciell inspirationskälla för utforskandet av förhållanden som nordiska folklivsforskare i ganska ringa grad funderat över.

Ett annat skäl till att Citylore kan vara inspirerande i Norden är dess vetenskapliga bakgrund: tät beskrivning och den folkloristiska performansforskningen. I motsats till de flesta europeiska kulturvärnande institutioner, har Citylore aldrig haft som sitt viktigaste ändamål att utföra brandkårsutryckningar för att leta fram de äldsta kulturlagren “innan det är för sent”. Även om sådana ambitioner då och då kan spåras (exempelvis i diskussionerna om “endangered spaces”), har Citylores ändamål hela tiden varit att utföra en tät samtidsdokumentation av folklore.

Och hela tiden har den folkloristiska performansskolans intresse för det ritualiserade och det dramatiserade varit grundläggande. Men performansinriktningen har inte bara guidat urvalet av studerbara fenomen. Den har också gjort sig till gällande på andra sätt, t.ex. genom “performing ethnography”. Flera av oss i den tidiga arbetsgruppen

deltog i seminarieserier vid New York University i vilka uppgiften var att gruppvis instudera och presentera komplexa ritualer, både ur erfarenhetsnära och erfarenhetsfjärran kulturer. Antropologerna Victor och Edith Turner, som ledde en del av seminarierna, menade att detta sätt att nå en inkännande förståelse för andra människors och eget handlande var ett nödvändigt motgift mot överbetoningen på kognitioner inom antropologin (Turner & Turner 1982). För oss i Citylore-gruppen stärkte dessa seminarier övertygelsen om att tät dokumentation och beskrivning också kan gå samman med presentation.

I denna övertygelse kan man också hitta ett (av många) argument mot tanken att forskare skall vara upphöjda från sådan verksamhet som presentation för publik. Om man som forskare av t.ex. ritualer och processioner placerar sig utanför skeendena, är man vid tolkning helt hänvisad till den utanförståendes spekulationer och antaganden.

Ännu ett viktigt skäl till att Citylore kan inspirera nordiska stadsforskare är dess engagemang på senare år i frågan om vem som ska kontrollera vad som presenteras. Hur undviker man att reducera presentationer till ett hyllande av vackra danser, skickliga hantverkare och exotiska ritualer? Det var ju detta som blev ett stort dilemma vid konferensen om The Folk Culture of the Bronx.

På vilka ideologiska och politiska grunder väljer man ut det som ska presenteras och främjas? Hur kan människor själva kontrollera hur de och deras kultur framställs (jfr. Kirshenblatt-Gimblett, under tryckning)? Vad händer i dagens stora städer där människor ur en oändlig mängd olika etniska grupper vill hävda just sin egenart? Vem bestämmer vilka som har företräde i rampljuset och vilka estetiska och kulturella ideal som ska visas fram?

Frågor av denna art är proppfulla med paradoxer. En av dessa är att folklivsforskare ofta föredrar det enkla och det smakfulla medan vanligt folk tar fram det granna och det iögonenfallande. När “vanliga människor” presenterar sina traditioner för utomstående, använder de ofta extra vackra dräkter och särskilt fin mat. Presentationer arrangerade av forskare däremot, tenderar att bli mer sparsmakade därför att forskare vill vara autentiska. Dessa förhållanden har en lång historia. På Skansens spelmanstämma 1910 fick inte “utklädsel i folkdräkt” (Rehnberg 1976:10) förekomma, eftersom folkdräkt vid denna tid inte var vanlig bland spelmän. Likaledes, vid våra dagars “Festival of American Folklife” i Washington uppmuntrar vetenskapligt skolade arrangörer dem som uppträder att klä sig modernt och inte anakronistiskt i folkdräkter (Krishenblatt-Gimblett, under tryckning). Vilka är mer autentiska som presentatörer – folket eller forskarna?

På vilka grundvalar skall man bestämma vad som är “autentiskt”, “äkta”, “genuint” eller “naturligt”? Många folklivsmuseers historia vimlar av ideologiska, estetiska, regionala, etniska och klassmässiga konflikter. För inte så länge sedan skulle man på ett svenskt friluftsmuseum reparera några byggnader från en annan ort. Ett gäng gubbar från orten skulle utföra arbetet men hamnade snart i gräl med museets intendenter rörande det riktiga sättet att reparera husen. Konflikten slutade med att gänget for hem och lämnade ett halvfärdigt arbete efter sig. Man kunde inte förhandla sig fram till en lösning.

Bland det allra viktigaste som små institut som Citylore kan åstadkommna i stora multikulturella städer är att etablera en atmosfär där människor kan förhandla kring vilka kulturer som ska presenteras och främjas och hur detta skall göras. Jag tror att det är enklare för små institut, som delvis bygger på frivilliga insatser att skapa en sådan förhandlingsbas. De kan våga sig på lösningar som stora byråkratityngda institutioner skyggar för. Citylore har redan visat sin styrka som en välinformerad, socialt engagerad, och forskningsmässigt avancerad förhandlingsbas, där olika viljor, estetiska system och kulturella repertoarer kan stötas och blötas. Ja, detta förhandlande är i sig ett utmärkt forskningsobjekt för den som vill förstå vad som händer i mötet mellan vitt skilda kulturella och estetiska repertoarer.

Vem som har makt att representera vem är en av de stora frågorna inom kulturforskningen. Frågan har en speciell aktualitet i de många stora städer överallt i världen – Norden icke undantaget – som håller på att bli etniskt alltmer komplexa. Genom sitt engagemang i en vetenskaplig fråga av denna rangordning kan Citylore inspirera Nordens storstadsforskare på ett alldeles särskilt sätt.

LITTERATUR

Citylore – broschyrer och konferensprogram Citylore Magazine, våren 1988.

Dorson, Richard M. 1971: Is There a Folk In the City? I: The Urban Experience and Folk Tradition, red. Americo Paredes & Ellen J. Stekert. Austin: The University of Texas Press (sid. 21-52).

Feintuch, Burt (red.) 1988: The Conservatian of Culture. Folklorists and the Public Sector. Lexington: The University Press of Kentucky.

Föreningen Brage-broschyrer och program.

Geertz, Clifford 1973: Thick Description. Toward an Interpretive Theory of Culture. I: The Interpretation of Cultures. Selected Essays, Clifford Geertz. New York: Basic Books (sid. 3-30).

Hymes, Dell 1972: Models of the Interaction of Language and Social Life. I: Directions in Sociolinquistics, red. John J. Gumperz & Dell Hymes. New York: Holt, Rinehart & Winston (sid. 11-74).

Klein, Barbro 1982: Letter from Outgoing Chairperson. New York Folklore Newsletter. Vol 3, no 1:3

Kirshenblatt-Gimblett, Barbara, under tryckning. Objects of Ethnography. I: Exhibiting Culture: the Poetics and Politics of Museum Display, red. Ivan Karp & Steven D. Lavine. Washington, D.C.: Smithsonian Institution Press

Rehnberg, Mats 1976: Nordiska museet och folkminnena. Fataburen: Nordiska museets och Skansens årsbok: 7-20

Turner, Victor & Edith 1982: Performing Ethnography. The Drama Review 26 (Summer 1982): 33-50

Schechner, Richard 1981: Restoration of Behavior. Studies in Visual Communication 7:2-45

Zeitlin, Steven 1986: Citylore/Minority Report. New York Folklore Newsletter. Vol. 7, no 2:4-5