Att spåra förändringar – en rapport från Santiago de Compostela

Ann-Helen Sund (vikarierande universitetslärare i kulturanalys, Åbo Akademi)

Under fyra dagar i april samlades närapå 900 etnologer, folklorister och personer från närliggande discipliner och verksamhetsområden i Santiago de Compostela för att delta i konferensen ”Track Changes. Reflecting on a Transforming World”, arrangerad av SIEF (Société d’Ethnologie et de Folklore). Konferensens tema, förändringsprocesser och förändringspraktiker, diskuterades inom fält som migration, miljö, politik och sociala rörelser, arkiv, metod, vardagsliv, det digitala, ekonomi och arbete, genus, affekt, kropp, ålder, kulturarv och religion, i allt som allt 92 olika paneler med bidrag i form av föredrag, posters och film.

Parallellt med konferensen utspelade sig också påsken. Jag och min kollega passade på att se processionen till minne av intåget i Jerusalem, en av de första i raden av dagliga påskprocessioner som framskred längs gatorna kring den väldiga katedralen, till tonerna av hornmusik och trummor. Katedralen är målet och slutpunkten för alla dem som kommer till Santiago de Compostela som pilgrimer längs den berömda Jakobsleden, känd som ”El Camino” – ”leden”.  Men för oss hade det bara börjat, och på kvällen var det dags för öppning av konferensen på Ciudade da Cultura de Galicia, ett stort kulturcenter beläget på en kulle en bit utanför stadscentrum. Susana Narotzky inledde med sin keynote ”The politics of evidence in an uncertain world: Experience, knowledge, social facts and factual truth”.

Konferensen hölls i fakulteten för ekonomi och företagsadministrations utrymmen, en byggnad som påminde om Gadolinia i Åbo, vilket för denna konferensdeltagare kändes betryggande – hemtamt och med en stämning av vanlighet. Skönt på en stor konferens med mycket rörelse, nya intryck och viss konferensnervositet. Just det vanliga och vardagliga var fokus för en intressant panel ledd av Fredrik Nilsson och Lars-Eric Jönsson, vilken kretsade kring frågor om vanlighetens innebörder och analytiska användningsmöjligheter i våra ämnen, där undersökandet av vardag och vanor ju är centralt. Men vanlighet har en mångfald konnotationer, ändrar form beroende på perspektiv, och låter sig inte lätt infångas, vilket framkom i panelens olika bidrag. Barbro Blehr diskuterade vanlighet i svenska gudstjänster, som ambition, ideal och värde. Schemat för gudstjänster är detsamma över hela landet och uniformitet en uttrycklig strävan, i tanken om att människor enas genom det delade. Samtidigt är gudstjänsten också åtskild från den vanliga vardagen. Susanne Österlund-Pötzsch ställde frågor om vad vanlighet inneburit i traditionsarkivens arbete via beskrivningar av rörelse, och diskuterade hur vanlighet som begrepp kan omkullkasta dikotomin mellan (statisk) tradition och (rörlig) modernitet. Carolin Landgraf menade att genom fokus på narrativ om det vanliga och vardagliga, kan social förändring som annars lätt förbigås spåras, som en gradvis förändring av värden och som förskjutningar i den betydelse människor tillskriver olika praktiker.

En annan panel jag sett fram emot att ta del av handlade om jämförande som meningsskapande och relationell praktik. Genom jämförelser relateras något till något annat, och inlemmas i meningssammanhang som det samtidigt är med om att forma och omforma. I panelen diskuterades bland annat hur jämförelser tar form som klassifikationer och kategoriseringar som strukturerar bedömningar, förståelser, sätten att värdera och legitimera något – t ex inom psykiatrin (Natasa Polgar), eller i arbetet med kvalifikationssystem för att värdera och identifiera folkkonst i Ungern (Fruzsina Feketene Cseh). När kategorier och standarder ändras, så förändras också identiteter – och just där är uppmärksamhet på hur jämförelser fungerar en fruktbar analytisk ingång.

Själv deltog jag i en panel om DIY-praktiker och förändring, med ett bidrag baserat på de svar i form av berättelser och bilder, som kom in på en frågelista om just detta tema som sändes ut av SLS arkiv i Helsingfors för några år sedan. De olika infallsvinklar på- och praktiker kring att ”göra själv” som togs upp i panelens bidrag spände brett, från bio-hacking och att tillverka och uppgradera sig själv (Chiara Pussetti & Fransesca De Luca), till musealt arbete med att dokumentera ett egnahemshus fullt av DIY-lösningar (Mette Tapdrup Mortensen), stickning mellan produktion och konsumtion (Anneli Pamsköld), lomografi och kommodifiering (Michal Šimůnek & Klára Šimůnkova), för att nämna några. DIY är onekligen ett fenomen i tiden, och ett komplext sådant, genom vilket det går att studera förändringar i olika spänningsfält som vi lever med, det handlingsutrymme människor skapar och agerar i – och vad som överhuvudtaget räknas som handling.

En panel ledd av Jenni Rinne, Jenny Ingridsdotter och Kim Silow Kallenberg kretsade kring nyskapande och kreativ metod. De olika bidragen lyfte på intressanta sätt fram exempel på de analytiska möjligheter och sätt att interagera, som kan öppnas via etnografisk fiktion (Johanna Pohtinen, Kim Silow Kallenberg & Jenny Ingridsdotter), konst (Robert Willim), film (Ann-Charlotte Palmgren), fotografi (Ute Holfelder). Här finns nya och lovande spår att pröva.

Jag vill slutligen nämna Tim Ingolds keynote. Han talade inspirerande och för ett fullsatt auditorium om minne, glömska och förhållningssätt till det förgångna via utsuddande, överstrykande, nedgrävning och erosion och tog bland annat upp ett aktuellt exempel från Finland: begravandet av kärnavfall. Med begreppet anti-stratografi belyste han hur historien inte bildar skikt på skikt, utan i en vändande rörelse sjunker nuet och det förgånga stiger upp. Förändring handlar om sådana vändande rörelser, där nu och då blandas.

Det säger sig självt att på en konferens av den här storleken, hinner en enskild deltagare bara ta del av en bråkdel av utbudet. Var och en skapar sin egen sammansättning, och på så sätt finns det lika många konferenser som deltagare. Samtidigt är det förstås samma konferens det gäller för alla som varit där, och som mötesplatser är konferenser mycket viktiga. Säkert kommer någon gång frågan ”Var du på SIEF i Santiago?”. Då kan man minnas staden, stämningen, vädret (fuktigt!), påskprocessionerna, mötena, människorna, konferensmiddagen (wow!) och allt annat som hör till och som blir erfarenheter att dela, jämförelsematerial för framtida konferenser, roliga anekdoter, nostalgiska återblickar och inspirerande uppslag. Småningom närmar sig också frågan ”Ska du på SIEF i Helsingfors?”. Det blir spännande att se vilket spår som väljs för den kommande SIEF-konferensen 2021. Årets spårande av förändringar bjöd på många intressanta frågor och infallsvinklar att arbeta vidare med.