#metoo: en katalysator för förändringen av sexualbrottslagstiftningen i Finland

Daniela Alaattinoğlu

Från personliga berättelser till krav på förändring av lagstiftningen?

När #metoo-vågen kom i slutet på 2017 bidrog den till en stark känsla av samhällelig orättvisa och skapade ett momentum kring behovet av kulturell och samhällelig förändring kring hur vi förstår och accepterar sexuellt våld, hur vi pratar om det och kanske främst varför vi inte pratar om det.

Jag kommer själv ihåg hur det påverkade mig mentalt och till och med fysiskt att följa diskussionerna i Facebook-gruppen som skapade underlaget till det som skulle bli #dammenbrister. Vid tidpunkten doktorerade jag i rättsvetenskap och var bosatt i Italien, geografiskt sett ganska långt borta från Finland, men diskussionerna i Facebook-gruppen bidrog till en frustrerad känsla av att vilja göra något – att bidra till samhällelig och rättslig förändring, eftersom rättssystemet är en viktig arena för hur vi som samhälle konceptualiserar och förstår sexuellt våld.

Frustrationen utvecklade sig till en insändare om en del av de problem i det finländska rättssystemet och rättskulturen som andra forskare redan tidigare upptäckt (exempelvis Ruuskanen 2005, Niemi-Kiesiläinen 2004), och en del som jag även själv erfarit (en delvis sexistisk kultur bland jurister och juridikstuderande). Hufvudstadsbladet publicerade min text (30.11.2017) under rubriken Den finländska straffrätten, blind för våld och hierarki, måste reformeras. Rubriken på insändaren, som jag inte själv hade valt, är i sig intressant, eftersom jag inte uppfattade min text som enbart fokuserad på den finländska straffrätten. Jag ansåg att reformbehovet var mycket bredare än så, men mina tankar översattes på detta sätt i händerna på Hufvudstadsbladets redaktör som ett direkt krav på att reformera straffrätten, och möjligtvis då särskilt sexualbrottslagstiftningen.

Min insändare som exempel är intressant i denna kontext, eftersom en del av missnöjet med den rådande samhällsordningen som #metoo uttryckte kanaliserades just mot straffrätten och sexualbrottslagstiftningen, och särskilt det som många upplevde var dess föråldrade våldtäktsdefinition. Dåtidens definition baserades på att våldtäkt innebar samlag utfört genom hot eller användning av fysiskt våld eller alternativt genom utnyttjande av en försvarslös person (en person i hjälplöst tillstånd).

Diskussioner om en samtyckesbaserad våldtäktsdefinition var inte nya i Finland, utan ämnet hade både diskuterats bland civilsamhället och på ministerienivå tidigare (exempelvis i Justitieministeriet 2012). Diskussionerna i samband med #metoo gav dock ny kraft åt krav på en samtyckesbaserad sexualbrottslagstiftning, eftersom samtycke och bristande samtycke ansågs ligga mera i tiden som kännetecknande för gränsdragningen mellan tillåtna och otillåtna sexuella handlingar. Det tydligaste kravet på en förändring i denna kontext är nog kampanjen och medborgarinitiativet Suostumus/Samtycke 2018, vilken tog fart efter #metoo. Initiativet var att introducera en samtyckesbaserad våldtäktsdefinition. För forskningstransparensens skull bör det även sägas att jag personligen har undertecknat detta initiativ. Medborgarinitiativet presenterades för riksdagen år 2019 (Medborgarinitiativ 2019), men bordlades eftersom en ny sexualbrottslagstiftning redan hade börjat beredas inom justitieministeriet.

Arbetet med att förnya sexualbrottslagstiftningen

Förnyelsen av sexualbrottslagstiftningen var händelsevis även orsaken till att jag återvände till Finland, eftersom justitieministeriet utlyste forskningsanslag år 2019 för att utreda hur den dåvarande lagstiftningen tillämpades samt för att identifiera vilka praktiska problem som fanns i straffprocessen. För att svara på dessa frågor ansökte jag tillsammans med Heini Kainulainen och Johanna Niemi om ett forskningsprojekt som skulle utreda orsakerna bakom varför så många anmälda fall av sexualbrott (med fokus på våldtäktsbrott) inte leder till fällande dom utan läggs ner under straffprocessens gång, antingen av polisen, åklagaren eller genom friande dom av tingsrätten (saken hade nyligen även rapporterats av Amnesty International 2019 och tidigare utretts av exempelvis Kainulainen 2004). Vi beviljades finansiering och presenterade slutsatserna av vår forskning år 2020 för den arbetsgrupp som hade tillsatts av justitieministeriet för att utreda hur den nya lagstiftningen skulle kunna formuleras.

Vår forskning bestod av att kvalitativt och kvantitativt analysera 232 beslut från polis, åklagare och tingsrätt om att lägga ned utredning, eller lägga ned eller förkasta åtal. Besluten var utvalda på basis av ett geografiskt representativt urval av beslut fattade år 2018. En av våra slutsatser av analysen var att den dåvarande lagstiftningen tillämpades snävt och att bedömningen av vad som utgjorde våld och hot om våld varierade mycket: till exempel att hålla fast någon eller att utöva psykologisk påtryckning erkändes sällan som våld i lagens mening. Vi konstaterade även att:

Särskilt problematisk var tolkningen av hjälplöst tillstånd. I forskningsmaterialet fanns fall där våldtäktsoffer inte enligt egen utsago samtyckt till samlag eller annan sexuell handling och den tilltalade inte behövt använda grovt våld för att bryta offrets vilja till exempel på grund av att offret förlamats av skräck eller sovit. I sådana fall skulle en lagstiftning som tydligare betonade offrets samtycke och frivillighet påverka fallens straffrättsliga bedömning (Alaattinoğlu et al 2020b, II).

Vår forskning bildade en del av det forskningsunderlag som justitieministeriets arbetsgrupp använde sig av för att utforma ett förslag på en ny sexualbrottslagstiftning (Justitieministeriet 2020). Arbetsgruppens förslag byggde på en samtyckesbaserad våldtäktsdefinition, men innehöll även en del element från den tidigare lagstiftningen (se Alaattinoğlu et al 2020a; Alaattinoğlu 2021). Förslaget behandlades sedan vidare, gick på remissrunda och omformulerades för att slutligen presenteras för riksdagen som en regeringsproposition i början av år 2022. Den nya formuleringen av Strafflagens 20 kapitel, som behandlar sexualbrott, godkändes av riksdagen på sommaren 2022 och trädde i kraft 1.1.2023.

Den nya våldtäktsdefinitionen

Den nya lagen innebar många förändringar, men införandet av konceptet frivillighet var en av de centrala reformerna. Enligt den i skrivande stund gällande definitionen på våldtäkt (Strafflagen, kapitel 20, paragraf 1) innebär våldtäkt att ha samlag ”med en person som inte deltar frivilligt”. En person som deltar i ett samlag ska inte anses göra det frivilligt, om:

1) personen inte verbalt, genom sitt beteende eller på något annat sätt har uttryckt att personen deltar frivilligt,

2) personen har tvingats till samlag genom våld på person eller genom hot, eller

3) personen inte har kunnat utforma eller uttrycka sin vilja på grund av medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla, kraftig berusning eller nedsatt medvetandetillstånd eller på grund av att situationen uppstått plötsligt eller att en särskild maktposition allvarligt missbrukats eller av någon annan därmed jämförbar orsak.

Den största förändringen i lagstiftningen är den första punkten, eftersom punkt två och tre är ganska lika (men inte identiska med) den tidigare lagstiftningen. Den mest betydande ändringen i praktiken är introduktionen av konceptet ”frivilligt deltagande” (se Leskinen 2022). Frivillighet, som ett uttryck av den personliga integriteten och sexuella självbestämmanderätten (se RP 13/2022 rd, 49), är ett sedan tidigare ganska obekant subjektivt koncept för den finska strafflagen. Även om brott alltid innefattar subjektiva element, bygger de flesta brottsbeskrivningar på yttre definierbara (ofta kallade objektiva) element, och på gärningspersonens subjektiva inställning (se t.ex. Frände 2012). Den nuvarande våldtäktsdefinitionen bygger däremot på avsaknaden av brottsoffrets frivillighet och den yttre definierbara kommunikationen av denna.

Den finska våldtäktsdefinitionen bygger på en så kallad ”bara ja betyder ja”-modell, som i sin tur utgår från att samtycke, eller mera specifikt, frivilligt deltagande, måste kommuniceras ”verbalt, genom […] beteende, eller på något annat sätt”. Detta innebär ett stort skift från den gamla lagstiftningen, som byggde på två scenarion som ansågs utgöra våldtäkt, till en mera allmän definition som utgår ifrån att det finns en rättslig skyldighet att på ett mera lyhört sätt försäkra sig om att personer man har samlag med deltar frivilligt. Denna modell finns även i en del andra länder, till exempel Sverige (se Brottsbalken, kapitel 6, paragraf 1).

Ett alternativ till en ”ja betyder ja”-modell är en så kallad ”nej betyder nej”-modell, enligt vilken brottsoffret på något sätt bör uttrycka att hen inte deltar frivilligt för att handlingen ska anses utgöra våldtäkt rättsligt sett (se Jacobsen 2019, 314–319). En vanlig kritik mot en sådan modell är att den inte nödvändigtvis är lika omfattande som en ”ja betyder ja”-modell, och därmed inte skyddar offrets sexuella självbestämmanderätt och personliga integritet lika väl (se GREVIO 2022, 71–72). I en del situationer kan det nämligen vara svårt för brottsoffret att uttrycka sin vilja, exempelvis situationer som uppstår väldigt snabbt, när brottsoffret blir överraskat och inte hinner reagera, eller när brottsoffret blir handlingsförlamat som en konsekvens av en skräck- eller stressreaktion och därmed inte reagerar på gärningspersonens handlande. Sådana situationer utgör inte våldtäkt enligt ”nej betyder nej”-modellen (även om de kan utgöra andra sexualbrott) eftersom brottsoffret inte har uttryckt sin bristande frivillighet.

En förändring bortom lagstiftningen?

Det står klart att #metoo ledde till ett påskyndande av revisionen av sexualbrottslagstiftningen. Det är däremot fortfarande svårt att säga vilken effekt den nya våldtäktsdefinitionen och sexualbrottslagstiftningen kommer att få på rättspraxis i sexualbrott i Finland (se Piha 2023), eller om den kommer att leda till att flera anmälningar av våldtäktsbrott utreds. Lagstiftningen innebär en symbolisk och normativ förändring, vars rättsliga och samhälleliga utsträckning är beroende på hur poliser, åklagare och domare tolkar och tillämpar lagen (några riktlinjer för bedömningen finns i Kimpimäki 2020). En större fråga är dock huruvida samhällets bedömning och värdering av sexuell självbestämmanderätt och kroppslig integritet har förändrats. Vi kan därmed fråga huruvida vi efter #metoo i högre grad problematiserar t.ex. våldtäktsmyter och sexistiska fördomar som påverkar hur den sexuella självbestämmanderätten och personers integritet skyddas i praktiken (se Leskinen 2019; Kainulainen 2021).

Har lagförändringen lett till en samhällelig förändring? Eller var förändringen av lagstiftningen enbart en rättslig modernisering med syftet att få lagens text att motsvara redan existerande samhälleliga normer? Dessa frågor är snarare retoriska än genuina i denna kontext, men de belyser den konstanta interaktionen och det ömsesidiga beroendet som existerar mellan rätt och samhälle – vilka även #metoo berörde.

Källor

Alaattinoğlu, Daniela 2017: Den finländska straffrätten, blind för våld och hierarki, måste reformeras. Hufvudstadsbladet: https://www.hbl.fi/artikel/e38fb5d0-c220-405c-ad82-8f33e0d34862 [11.03.2024].

Alaattinoğlu, Daniela 2021: Sexualbrottslagen – en spegel av samhället och rättskulturen. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 157:4–5 (277–293).

Alaattinoğlu, Daniela; Kainulainen, Heini och Niemi, Johanna 2020a: Rape in Finnish Criminal Law and Process – A Discussion on, and Beyond, Consent. Bergen Journal of Criminal Law and Criminal Policy 8:2 (33–53).

Alaattinoğlu, Daniela; Kainulainen, Heini och Niemi, Johanna 2020b: Raiskausrikosten eteneminen rikosprosessissa. Oikeustieteellisen tiedekunnan tutkimusraportteja ja katsauksia 1/2020, Turun yliopisto.

Amnesty International 2019: Oikeuksien arpapeli. Naisiin kohdistuvat raiskausrikokset ja uhrin oikeuksien toteutuminen Suomessa. Amnesty International Publications.

Frände, Dan 2012: Allmän straffrätt. Forum iuris.

Group of Experts on Action against Violence against Women and Domestic Violence (GREVIO) 2022: Baseline Evaluation Report, Germany. GREVIO/Inf(2022)21.

Jacobsen, Jørn 2019: Valdtektsstraffebodet: Gjeldende rett og spørsmålet om reform. Fagbokforlaget.

Justitieministeriet 2012: Raiskausrikosten lainsäädännölliset muutostarpeet. Arviomuistio. JM, Utredningar och anvisningar 25/2012.

Justitieministeriet 2020: Rikoslain seksuaalirikossäännösten kokonaisuudistus. JM, Betänkanden och utlåtanden 9/2020.

Kainulainen, Heini 2004: Raiskattu? Tutkimus raiskausten käsittelemisestä rikosprosessissa. OPTULA, Tilastokeskus. Oikeus 2004:16.

Kainulainen, Heini 2021: Våldtäkt: myter och verklighet. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 157:4–5 (373–391).

Kiesiläinen-Niemi, Johanna 2004: Rikosprosessi ja parisuhdeväkivalta. WSOY.

Kimpimäki, Minna 2020: Näyttö raiskausrikoksissa: vapaaehtoisesti vai vastoin tahtoa. Edilex 30 (1–16).

Leskinen, Minni 2019: The Istanbul Convention on Sexual Offences: A Duty to Reform the Wording of National Law or the Way we Think?  I: International Law and Violence Against Women: Europe and the Istanbul Convention, Johanna Niemi, Lourdes Peroni, Vladislava Stoyanova (red). Abingdon: Routledge.

Leskinen, Minni 2022: Seksuaalinen itsemääräämisoikeus: Rikosoikeuden muutos ja feministisen oikeusfilosofian mahdollisuus. Väitöskirja, Turun yliopisto.

Medborgarinitiativ 2019: Definiera våldtäkt utifrån avsaknad av samtycke – Samtycke2018. MI 2/2019 rd.  

Piha, Otava 2023: Miten uuden seksuaalirikoslain vapaaehtoisuuskriteeriä tulisi tulkita? Lakimies 121:3–4 (485–511).

Regeringens proposition 2022: Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om sexualbrott. RP 13/2022 rd.

Ruuskanen, Minna 2005: Hätävarjelu ja parisuhdeväkivalta: rikosoikeudellinen ja diskurssianalyyttinen tutkimus. Suomalainen lakimiesyhdistys.