Paracastextilierna — kulturarvsprocesser i en föränderlig värld
Mikael Hammelev Jörgensen
Bakgrund
På etnografiska museet i Göteborg fanns mellan 1930-talet fram till 5 december 2017 ett antal textilier från Paracas-halvön som idag ligger inom Perus nationsgränser. Textilerna var över 2000 år gamla och rovgrävdes från en begravningsplats från en äldre kultur som tidigare levt i området. Ambitionen med denna artikel är att visa hur synen på dessa kulturföremål förändras. De var först åtråvärda artefakter för museer, för att senare omtalas som ett kulturarv som är viktigt för människor i Göteborg, till att sedermera omvandlas till stöldgods som bör återlämnas till nationen Peru. Återförandet av de 89 textilierna skedde sedan i omgångar. Dessförinnan hade de under flera decennier varit föremål för olika intressen där många människor underströk deras stora värde. Denna samling hade dock kommit till Göteborg genom smuggling efter att illegalt bortförts från begravningsplatsen på Paracas.
Kulturarv i arkivmaterial
Det finns vägar att studera hur synen på kulturföremål kan förändras. Jag fick en sådan möjlighet genom uppdraget att under 6 månader skriva fram Stiftelsen Paracas historia. En genomgång av de arkivhandlingar som rörde Stiftelsen Paracas gav mig en tydlig inblick i denna förändringsprocess. Ett dylikt arkivmaterial gav mig möjligheten att komma nära människor och ett projekt som drevs i en omvärld och som samtidigt mötte stora ekonomiska utmaningar under 1990-talets finanskris. Vi kan exempelvis empiriskt följa förändringar i det politiska livet; effekter från omorganisation av museer; hur människor betraktat vad som för dem är kulturarv, eller en kombination av dessa. Stiftelsen Paracas och till den det knutna Paracasprojektet kan i sina processer ge en bild av förändringar och påverkan av kulturpolitik och även belysa förskjutningar i synen på kulturarv där frågor om rättmätigt ägande och förvärv ställs på sin spets.
Politik och diskurser
Vissa faktorer kan identifieras i det arkivmaterial Stiftelsen Paracas efterlämnade. En av dessa faktorer är den kulturpolitik som var aktuell vid tiden för stiftelsens tillblivelse. En annan faktor är hur Paracastextilierna betraktades som kulturarv och den kontext som konstruerats kring dessa föremål. Ytterligare en faktor är påverkan från omvärlden, exempelvis genom kontakter med ambassader och forskare, eller den rådande ekonomiska konjunkturen. Dessa delar påverkar varandra och kan orsaka att en ståndpunkt förskjuts och ett kulturarv omvärderas. Till exempel att en förstklassig museisamling från att varit betraktad som Göteborgarnas egen senare blir sedd som stöldgods med något av en skammens skugga över sig; mer eller mindre reell. Politiska krafter kan påverka kulturarvsprocesser, likväl att kulturarvsdiskurser kan påverka politiker och det politiska livet. Dessa faktorer kan samverka men även motverka och upplevas som till varandra motstående parter.
Redan i den statliga kulturpolitiska utredningen MUS 65 (SOU 1973:5) föreslogs en sammanslagning av Etnografiska museet i Stockholm och Göteborgs etnografiska museum. Utredningen poängterade särskilt Göteborgs etnografiska museums stora internationella kontaktnät och att de har omfattande samlingar av internationellt värde, särskilt föremålen från Latinamerika. Mot bakgrund av värdet i museets samlingar och Göteborgs stads museers betydelse för västra Sverige, föreslog MUS 65 att det var motiverat med statligt finansiellt stöd till verksamheterna.
Också i Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar blir bilden tydlig att vissa personer månade om att Etnografiska museet i Göteborg skulle ha en framträdande roll. Den omfattande samlingen av föremål höll hög museal standard, även i ett internationellt perspektiv.
Bildandet av ett projekt och en stiftelse för kulturarvets skull
Det faktum att Paracastextilierna var oerhört känsliga för hantering och att de under årens lopp dessutom farit illa av miljöfaktorer och olämpliga utställningsförhållanden genererade en insikt att något behövde göras. Till exempel hade de varit monterade på ett skivmaterial inuti utdragbara ramar som medfört skador. Situationen var akut och en räddningsaktion krävdes för att bevara textilierna för framtida generationer. För att skapa förutsättningar för en större enighet och finansiering formulerades en motion till kommunfullmäktige. Motionen är daterad den 20 maj 1987 och inleds med:
Göteborgs kommun har genom sina muséer ansvaret för en stor kulturskatt. […] Den nu gällande kulturpolitiken har sedan dess fastställande för ca 15 år sedan starkt prioriterat utåtriktad verksamhet och som särskild uppgift ålagt muséerna att satsa mest på barn, ungdomar och grupper som tidigare ej nåtts av kulturutbudet. Det har nu blivit uppenbart att detta bl a medfört att vård, förvaring och konservering av föremål satts på undantag och att det idag varken finns lokaler, personal eller andra resurser som svarar mot dessa behov.
I motionen hävdas att kulturpolitiska ambitioner fått en biverkan i att exempelvis föremålsvård fått stå tillbaka. En risk har därför uppstått gällande bevarandet av museisamlingar. Göteborgs museer författade en tjänsteskrivelse kring bildandet av en stiftelse för Paracastextilierna. Skrivelsen (dnr 540/91) är daterad 21 augusti 1991 och säger:
För att skapa möjligheter att vårda och bevara de kulturhistoriskt och vetenskapligt mycket intressanta Paracastextilier som finns vid Göteborgs etnografiska museum måste detta projekt externfinansieras genom sponsring. Förvaltningen av sponsormedel bör handhas av en stiftelse. I det pågående Paracasprojektet har redan knutits etablerade kontakter med näringsliv och forskningsinstitutioner. Härav följer att stiftelsen lämpligen kan bildas av museinämnden, universitetet och Västsvenska Handelskammaren.
Uppstarten för Paracasprojektet ägde rum vid 1991 års Bok & Biblioteksmässa.
Det innovativa
Paracasprojektets ansvarige för marknadsföring lade fram en plan för hur tillfället vid mässan, pressvisningen och annonskampanjen bäst kunde utnyttjas. Målet var att allmänhet och näringsliv skulle få vetskap om detta kulturarvs existens och det prekära läget gällande textiliernas skick. Utmaningen för projektet var att skapa kunskap om att det faktiskt förhöll sig så. Målgruppen för kampanjen var allmänheten, mässbesökare och möjliga sponsorer.
Paracasprojektet hade ambitionen att vara en del av den digitaliseringprocess som hade tagit fart på svenska museer. CDrom var en ny lovande teknik och högupplöst bildbehandling på färgskärm gav möjlighet att närstudera material. Genom digitala samlingar kunde kulturföremål även lättare delas mellan museer i ett globalt perspektiv. Paracasprojektet skulle ligga i framkant när det gällde allt detta. De inblandade människorna hade som utgångspunkt det konstaterade höga värdet i textilierna; i synnerhet det kulturella värdet. Det faktum att de besatt en sådan samling gav de inblandade en status i kontakter med exempelvis andra museer och en medvetenhet och självbild baserat på innehavet av föremål med denna stora dignitet. Ett bakslag var ett ljummet intresse från bland annat näringslivet. Reaktionen från projektets sida var att de som tillfrågats om att sponsra projektet, helt enkelt inte hade förstått vilket fantastiskt kulturarv det handlade om. I stiftelsens handlingar ges intrycket att de drivande är personer med koppling till museinämnden och det politiska livet, parallellt med ledningen för Paracasprojektet och Göteborgs etnografiska museum. Den politiskt orienterade ambitionen att få med näringslivet och den akademiska världen hade egentligen lyckats, men de större Göteborgs-baserade företagen tycks inte ha attraherats av Paracasprojektet i någon vidare mening.
Konjunkturerna svänger
I början av 1990-talet skedde en kraftig konjunkturväxling och Sveriges ekonomi försämrades mycket. Den svenska finanskrisen och den medföljande lågkonjunkturen kan sägas följa Paracasprojektet parallellt som en mörk skugga.
I efterhand kan det konstateras att projektet skulle ha tjänat på att ha haft en beredskap för de kraftiga förändringar i konjunkturen som redan var fullt påtagliga i samhället. Sveriges finanskris och lågkonjunktur skulle sedermera leda till snävare budgetramar och nedskärningar av offentliga medel och orosmolnen syntes redan vid horisonten. Personalnedskärningar i Etnografiska museets verksamhet identifieras senare inom projektet som en risk att det inte skulle bli klart. Krisen i svensk ekonomi under 1990-talet hade direkt påverkan på stiftelsen och Paracasprojektets fortsatta arbete.
Det kan tyckas självklart att ett projekt kräver sin personal. Paracasprojektet skulle löpa fram till 1994, men behövde förlängas mot bakgrund av den omfattande magasinsflytten. Det fanns flera faktorer som på olika sätt påverkade projektet negativt, så som personalomsättning, brist på pengar, omprioriteringar och avsaknaden av beredskap inför situationen.
Förstatligande av kulturarv – En ny statlig museimyndighet
I en proposition från 1996 presenterades förslaget om att forma en ny statlig museimyndighet genom att slå samman flera statliga museer med Göteborgs etnografiska museum. Ett förstatligande av Göteborgs etnografiska museum och sammanslagning med Etnografiska museet föreslogs som nämnts redan i utredningen MUS 65. Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar nr 436 (1967) ger en sammansatt bild av att grunden för en sammanslagning av etnografiska museerna i Göteborg och Stockholm lades under 1960-talet. I en skrivelse från stadskollegiet till stadsfullmäktige, daterad 13 september 1967, sägs att de håller fast vid en tidigare linje om fördelarna med att förlägga ett statligt etnografiskt museum till Göteborg:
Med hänsyn till det anseende som Göteborgs etnografiska museum har i internationella sammanhang får det anses riktigt att kostnaderna för driften därav helt eller till väsentlig del bäres av staten.
Det etnografiska museet i Göteborg intar en sådan ställning som centrum för information och forskning rörande Latinamerikas kulturer att det under alla förhållanden bör bli kvar i Göteborg. Även det livliga samarbete som förekommer med till Handelshögskolan i Göteborg knutna Iberoamerikanska institutionen och med Etnografiska institutionen vid Göteborgs universitet visar att museiverksamheten i Göteborg är omistlig.
Tjugo år senare var frågan om Göteborgs museer åter aktuell och diskuterades i Sveriges riksdag flera gånger från både politiskt vänster- och högerhåll. Av motionerna att döma framträder en argumentationslinje kring Göteborgs etnografiska museum och dess samlingar som överbryggade partigränser. Ett exempel är en motion från Vänsterpartiet Kommunisterna. Motionen är daterad till 27 januari 1986, och framhäver olika aspekter kring Paracastextilierna som kulturarv:
Många av dessa är helt unika. Som exempel kan nämnas en 2 500 gammal textil samling från Paracas samt keramik från Nazca, båda från Peru. […] Experter har uttalat att man aldrig sett så fina och kompletta samlingar av indiantextilier som i Göteborgs etnografiska museum. […] Göteborgs etnografiska museum är inte bara en angelägenhet för Göteborg. Det är en riksangelägenhet av stora mått, för att inte säga en internationell angelägenhet.
Några år senare kom ytterligare en motion i saken från Folkpartiet Liberalerna:
Etnografiska museet i Göteborg är unikt inte bara i Sverige utan i världen. […] Från Sydamerika finns ett omfattande arkeologiskt material, bl a drygt 1 200 textilier från förcolumbiansk tid. De mest kända är de s k Paracas-textilierna från Peru som är cirka 2 500 år gamla. De anses av specialister som de kvalitativt sett kanske förnämsta i världen och röner också intresse därefter.
Det dröjde inte heller särskilt lång tid förrän saken togs upp i riksdagen igen.
År 1996 lade den socialdemokratiska regeringen fram ett förslag om att etablera ett Världskulturmuseum i Göteborg. Regeringen lade fram proposition 1996/97:3 till riksdagen som biföll förslaget efter debatt och omröstning den 19 december 1996. Göteborgs etnografiska museum skulle gå upp i en ny statlig myndighet. Men vad skulle ske med Paracastextilierna som av många betraktades som Göteborgs kulturarv?
Göteborgs kommun behåller Paracastextilierna
Efter genomförda förhandlingar lämnade kommunstyrelsen i Göteborg ett förslag till kommunfullmäktige att besluta om ett förstatligande av stadens etnografiska museum (Göteborg har växlat mellan stads- och kommunfullmäktige). I förslaget (handling 1998, nr 135) står att: ”Kommunen överlåter vederlagsfritt museets samlingar, med undantag för de s k Paracas-textilierna som deponeras hos staten”. Diskussionen hade varit omfattande, det fanns också en god relation till företrädare för den peruanska staten. Anledningen till att behålla dem i Göteborgs ägo var att en del personer såg en risk för att textilierna skulle flyttas till Stockholm, ifall de överfördes till ett statligt ägande. Den 23 juni 1998 slöt svenska staten och Göteborgs kommun ett avtal om ett statligt övertagande av det etnografiska museet.
Omvärderingen
Människors syn på vad som är kulturarv, vems det är, och vad som är en acceptabel kontext som omger museiföremål varierar över tid. Som nämnts ovan skedde en förskjutning i synen på de omständigheter under vilka Paracastextilierna förts till Göteborgs Etnografiska museum. I samband med utställningen En stulen värld, framgick det tydligt att textilierna förts till Göteborg på olaglig väg under 1930-talet. Vid den tiden försiggick omfattande rovgrävning i Peru för att hitta äldre kulturföremål. Sant är att textilierna smugglades ut ur Peru och att donatorn och museichefen höll tyst om saken. Representanter för Peru kände till museets innehav av textilsamlingen och framförde inga krav på återförande, men önskade att de skulle tas väl om hand. Utställningens budskap var en del av en bredare postkolonial diskurs som problematiserade illegal handel med andra, ofta fattiga länders kulturarv. Vid tiden för denna utställning framförde Peru sedermera krav på återförande av dessa kulturföremål.
Återförandet
Göteborgs stad beslutade att textilierna skulle återföras och ville överföra äganderätten till svenska staten eftersom återförandet skulle vara en mellanstatlig process, men försöket att överföra äganderätten tog en något snöplig vändning. Svenska staten kunde inte ta emot Paracastextilierna som en donation. Enligt Donationsförordningen (1998:140) fanns inte möjlighet för staten att överta samlingen. Lösningen blev att Göteborgs stad överförde äganderätten till Peru och processen att återföra textilierna kunde inledas, vilket var en process som tog flera år. Engagemang hade väckts i Peru på regeringsnivå. I tjänsteutlåtande till Stadsledningskontoret framfördes möjligheterna till ett utveckla samarbete mellan Peru och Sverige kring forskning och kunskapsutbyte. I tjänsteutlåtandet betonades vikten av att textilerna i sin nya hemvist skulle fortsätta hållas tillgängliga för museer och kulturintresserade i ett internationellt perspektiv. Samarbeten och kunskapsutbyten om Paracastextilierna hade ägt rum under flera decennier, i synnerhet i samband med Paracasprojektet. Mycket kunskap hade konstituerats vid Göteborgs etnografiska museum kring exempelvis konservering och hur textilierna kunde bevaras. Det blir dock tydligt att återförandeprocessen och beskrivningen av textilierna som kulturarv ändras till sin karaktär. Det som tog överhanden var en uppfattning om rättvisa och att återställa en historisk oförrätt och att Peru på så sätt kunde bygga upp en nationell identitet. Enligt utsaga skedde ett kunskapsutbyte under processen till dess att samtliga textilier återförts. Inga Paracastextilier finns idag i något musealt sammanhang inom Göteborgs stad. Inte heller finns något fortsatt samarbete mellan Limas och Göteborgs museer. Ett totalt återförande av samlingen verkar ha fått en bieffekt av att kontakterna i praktiken avtog för att med tiden helt upphöra. En reserapport från återförandeprocessen kan vittna om den inramning textilierna som kulturarv fick när de återfördes till Peru och den kontext vissa personer rörde sig i. En resa till Peru företogs 2014 av chefen för kulturförvaltningen och ordföranden i kommunstyrelsen. Reseskildringen berättar om en ceremoni kring återförandet då ordföranden för kommunstyrelsen tog emot stadens nycklar från Lima. De fick även möta Sveriges ambassadör och honorärkonsul. Vid ett besök i nationalkongressen fick de besökande från Göteborg en stående ovation som tack för att textilierna återfördes. Efter detta var det mottagning i kongressen och talmannen gav kommunstyrelsens ordförande diplom för sina insatser och tilldelades även Perus medalj. Mot bakgrund av detta mottagande framgår att en nationell peruansk identitet redan verkar funnit konstituerad och uttryckt genom särskilda attribut. Argument om ett behov av återförande av textilierna till förmån för en stärkt peruansk identitet blir i ett sådant perspektiv försvagade.
Efterverkan
Paracastextilier finns fortfarande inom Sverige, men på Etnografiska museet i Stockholm. Bland arkivhandlingarna finns en hel del korrespondens som tydligt visar att Göteborgs etnografiska museum var respekterat på en internationell arena i och med att Paracastextilierna fungerade som ett symboliskt kapital. Den fysiska tillgången till textilierna resulterade i många internationella kontakter och kunskapsutbyten, i synnerhet med Sydamerika. När Paracastextilierna återfördes och samlades i Peru tycks kontaktnätet ha upplösts. Göteborg hade på det sättet förlorat ett kapital som var beroende av textiliernas fysiska närvaro i staden. Återförandet av Paracastextilierna är intressant att betrakta ur ett förhandlingsperspektiv. I viss mån skiljer sig processen kring återförandet av Paracastextilierna i jämförelse med andra ärenden. Men det går att bedöma Paracasprocessen som något annorlunda. UNESCO-konventionen (1970) om bland annat illegal handel säger att stulna föremål ska återlämnas, vilken i detta fall kan betraktas som en utgångspunkt. Till exempel var innehavaren av föremålen (museet och Göteborgs stad) öppen med att de var rovgrävda och olagligt utförda från Peru. Staten Peru begärde då tillbaka textilierna. Jämfört med andra återförandeprocesser var detta en relativt snabb procedur. Men processen och förhandlingen verkar ha varit anmärkningsvärt ensidig. En överenskommelse uppnåddes mellan parterna utan större friktion. Något som underlättade ett positivt förhållningssätt kan härledas till fördelningen av kostnader som i sin helhet hanterades av Göteborgs stad. Stödvillkoren kan förstås så här:
- Staten Peru vill ha textilierna återförda till staten Perus förvaltning och ägo.
- Staden Göteborg vill återföra textilierna till staten Peru.
- Staden Göteborg bär samtliga kostnader och sköter all logistik i processen.
Om denna sammanställning är korrekt är det lätt att förstå hur parterna nådde fram till en överenskommelse. Men någon egentlig förhandling var det aldrig frågan om och möjligheten till mervärde uteblev i processen.
Om återförandeprocessen av Paracastextilierna förs in i figuren ovan så ligger den nära det första läget eller utfallet. Det vill säga en begäran om återförande får ett snabbt avslut i en uppgörelse. En process som sannolikt inte hör till de vanligaste men kännetecknas av att något mervärde inte skapas i större utsträckning. Det finns anledning att söka samförstånd och värdeskapande i en återförandeprocess, även om möjligheterna kanske inte är helt tydliga. I min doktorsavhandling (Hammelev Jörgensen 2017:244) förklaras att:
Samförstånd i förhandlingar om återförande av kulturföremål kan anses självklart, men blir intressant för en vidare analys. Ett förhandlingsläge i samförstånd kan istället ha gjort parternas positioner mera rörliga, så att båda parter kan få något att vinna i processen. Samförståndet kan synliggöra möjligheter där tidigare tillbakavisade alternativ börjar betraktas som fördelaktiga. Ett kulturföremål kan återföras utan att parterna har nått samförstånd, exempelvis genom ett domstolsbeslut eller en påfunnen äganderätt bakom återförandekraven, vilket innebär att en part kanske får full utdelning medan den andra parten inte får något alls. Men ifall parterna i processen istället strävar efter [mervärde] kan utfallet delvis bli ett annat. Kulturföremålet återförs, men den part som avstår kulturföremålet får något annat intresse tillgodosett, exempelvis i form av ny kunskap, andra föremål, eller inlån av just det föremål som återfördes.
Genom att efterforska och uttrycka intressen bland berörda (som säkerligen fanns) hade ett högre mervärde kunnat uppnås och då, i ett sådant läge, fått ett utfall i verkligt samförstånd, även internt. I förhandlingar betraktar parter ofta läget som en kaka som ska delas upp. Då gäller för varje part att få så stor bit som möjligt utifrån sina egna intressen. Denna bild, kakmetaforen, är i själva verket felaktig (Bazerman & Moore 2013:193f). Kakan kan genom förhandling förstoras så parterna blir mer nöjda. En väg är att parterna öppet redovisar sina intressen och vad som är viktigt, istället för att bara kräva vad man vill ha. Det som här kan anas är en bristande eller alltför statisk förhandlingslinje hos Göteborgs stad. Parterna hade nått en överenskommelse men Göteborgs stad hade en möjlighet att vara lyhörd för synpunkter som fanns kring återförandet, och hade kunnat ta hänsyn till dessa och kanske format en annan förhandlingslinje och målsättning som mycket väl även kunnat accepteras av motparten, den peruanska staten. Göteborgs stad kan alltså ha gått miste om ett värdeskapande i processen genom att förvalta exempelvis den kunskap som fanns. Då hade stiftelsens och Paracasprojektets arbete tagits bättre tillvara och etablerat kunskapsutbyte kring Paracastextilierna hade kunnat fortsätta. I ett sådant perspektiv kan mervärdet ha funnits i att ett antal textilier haft kvar sin placering i Göteborg med staden som fortsatt ägare. Äganderätten kan också för den skull formellt överförts till Peruanska staten. I denna process blir det tydligt att ett högre mervärde kunde ha skapats genom ett fortsatt kunskapsutbyte kring kulturarv med en geografisk spridning, mer än att samla ihop kulturarvet inom en nations gränser.
Referenser
Arkivmaterial och internet
Arkivhandling, världskulturmuseets arkiv, kapsel F3:3.
Arkivhandling, världskulturmuseets arkiv, kapsel F3:5
Göteborgs Stadsfullmäktiges handlingar, 1967, Nr 436, s. 2.
Motion 1985/86:Kr284, https://data.riksdagen.se/dokument/G902kr284 [17.5.2023]
Motion 1990/91:Kr308, Göteborgs museer Motion 1990/91:Kr308 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) – Riksdagen [17.5.2023]
Riksdagens snabbprotokoll 1996/97:49 Torsdagen den 19 december Protokoll 1996/97:49 – Riksdagen [17.5.2023]
Tryckt material
Bazerman, Max H. & Moore, Don A 2013., Judgment in managerial decision making, 8. ed., John Wiley & Sons, Hoboken, N.J.
Hammelev Jörgensen, Mikael 2017, Förhandlingar om kulturföremål: parters intressen och argument i processer om återförande av kulturföremål, Acta Universitatis Gothoburgensis, Göteborgs universitet, Göteborg.
SOU 1973:5, 1965 års musei- och utställningssakkunniga, Museerna: betänkande, Sv. reprod.-ab, Stockholm, 1973.