Kulturarv utgörs av olika kulturella uttryck och hur vi i dag uppfattar, tolkar och för det vidare i såväl materiell som immateriell form. Det förändras över tid och är dynamiskt. Därmed kan kulturarv inte sällan bli föremål för motsättningar och förhandlingar. De senaste årens avlägsnande av statyer som representerar den koloniala tiden i Storbritannien eller minnen av slaveriet i USA är exempel på hur omtolkningar av det förflutna kan leda till krav på aktiv handling. Konflikter kan också leda till att nya kulturarv skapas i form av minnesplatser, museer, ruiner av förstörda byggnader, ceremonier och så vidare. Detta temanummer av Laboratorium behandlar frågor om hur kulturarv omvärderas och behandlas till följd av olika slags konflikter eller förhandlingar som äger rum i ett samhälle.

De artiklar som ingår i detta nummer utgår från arbeten som har gemensamt att de kommer från ämnet kulturvård vid Uppsala universitet Campus Gotland. De två första artiklarna är kraftigt omarbetade versioner av examensarbeten på masternivå i kulturvård. Utifrån exemplet med Erzgebirge/Krušnohoří, som sedan 2019 är ett världsarv förvaltat av Tyskland och Tjeckien gemensamt, skriver Klára Ullmannova, Czech Technical University in Prague, om hur ett världsarv blir till genom en politisk och administrativ process. Området ligger i dag i en gränstrakt som historiskt sett har präglats av gruvindustrin, och som efter andra världskriget förändrades genom folkomflyttningar då den tyskspråkiga befolkningen tvingades flytta ut ur Tjeckoslovakien. Ullmannova diskuterar hur ett världsarv kommer till genom politiska och administrativa processer. Vilka grupper tog initiativ och hade makten att föra frågan framåt? Hon ställer också frågan vilken betydelse experter kan ha i en process som kantas av spänningar mellan olika intressen och förhandlingar om världsarvets gränser, innehåll och värden.

Till sin hjälp tar hon den teoribildning som kulturarvsforskaren Laurajane Smith (2006) utvecklat och som kallas authorized heritage discourse. Teorin handlar om att experter tenderar att bestämma vad som blir kulturarv och hur det ska förmedlas, men att det i själva verket finns många sätt att uppfatta och använda det som sällan tas till vara. Sedan Smiths bok först publicerades har den debatterats mycket och haft ett stort inflytande särskilt över kulturarvsstudier i den anglosaxiska delen av västvärlden. I fallet med Erzgebirge har utpekandet av ett världsarv kretsat helt och hållet kring mineralbrytningens historia, vilket kan ge intrycket av att området endast är historiskt intressant ur det perspektivet. Men det finns också mycket mörkare sidor i områdets moderna historia som handlar om uranbrytning genom tvångsarbete och den redan nämnda folkomflyttningen, men dessa berättelser tenderar att tryckas undan och inte få ta plats i världsarvet.

Genom att prata om kulturarv kan dess värden förändras och människors förhållningssätt till det påverkas. I sitt bidrag ”Förvandling eller förhandling? Diskussioner om ödehusrenovering på Facebook” skriver Elsa Bane, doktorand i kulturvård vid Uppsala universitet Campus Gotland, om hur övergivna hus i Sverige framställs och diskuteras i sociala medier. Hon visar att det bakom fascinationen dels för det övergivna, dels för det återanvända, ryms flera olika synsätt på vad en får göra respektive kan göra med gamla hus. Där vissa ser det gamla huset som något närmast heligt och vars material måste respekteras och tas till vara, ser andra huset som början på något nytt där bara fantasin sätter gränserna för vad som är möjligt att göra. För vissa användare representerar ödehuset ett viktigt byggt kulturarv, medan det för andra är något privat som omgivningen inte har rätt att ha åsikter om. I sociala medier pågår en ständig förhandling om vad som bör vara möjligt och tillåtet att göra med kulturarv.

De två artiklar som sedan följer bygger på essäer skrivna i en kurs på avancerad nivå i kulturvård, Cultural heritage in peace and armed conflicts, som ges av undertecknad vid Uppsala universitet. Båda skribenterna följer masterprogrammet Cultural Heritage and Sustainability i Visby.

Mengyao Li skriver i sitt bidrag om hur Kambodja och Thailand gör anspråk på det gamla tempelområdet Preah Vihear som ligger i ett bergigt gränsområde, men beläget på kambodjanskt territorium. Studien handlar om hur identitetspolitik och historiebruk kring en plats samspelar med väpnad konflikt om territorium. Konflikten om Preah Vihear handlar om konstruktionen av nationell identitet men också om kontrollen över ekonomiska resurser, och hur lokalbefolkningen blir ett slags gisslan i kampen om denna plats.

Ett annat världsarv i Kambodja, Angkor Wat, har delvis gått förlorat genom långvarig förstörelse och plundring. (Braarvig 2014) På 1200-talet lät en härskare delvis riva skulpturer där eftersom han förkastade tron på gudomen Mahayana. Långt senare har lokalbefolkning ägnat sig åt plundring då internationell turism och samlande efterfrågat antikviteter från området. Plundringsvågorna har sammanfallit med tider av politisk oro i Kambodja. En liknande utveckling syntes i Kina då Tibet skulle integreras i den nya kommunistiska staten omkring 1960. Den gamla tibetanska klosterkulturen dokumenterades noggrant för att sedan systematiskt förstöras av regimtrogna. Nittio procent av de religiösa byggnaderna i Tibet förstördes och många av klostrens metallföremål smältes ner eller såldes på den internationella marknaden. Det bidrog paradoxalt nog till ett ökat intresse utanför Kina för tibetansk kultur. På liknande sätt är människorna som bor runt Preah Vihear beroende av turism och handel, som kan sägas utgöra såväl ett hot som en tillgång för samhället.

I vissa konflikter där kulturarv förstörs eller plundras avsiktligt går våldet alltså hand i hand med olika nationsbyggande processer. Forskningen har varit omfattande och nyligen lett till utgivningen av en stor internationell antologi som utforskar på vilka sätt kulturarv förstörs och vad sådana destruktiva handlingar betyder på kort och längre sikt. (González Zarandona et al 2023) Religionsvetaren James Noyes (2013) driver tesen att reformationens förstörelse av konst och arkitektur i delar av Europa gick hand i hand med skapandet av den moderna nationalstaten under 1500-talet. I det nazistiska Tyskland ingick på liknande sätt utplåningen av östeuropeiska städer såsom Warszawa i en större plan för det Tredje riket, som skulle träda fram ur krigets ruiner och innebära en ny storhetstid för Tyskland. Förstörelse kan på så sätt bereda mark för en ny samhällsordning som förutsätter att tecken på och symboler för den gamla ordningen förintas.

Konsthistorikern Dario Gamboni (1997) menar att det finns två seglivade myter om förstörelsen av konstverk och monument: dels dess påstådda meningslöshet, dels dess homogenitet. I själva verket kan skadegörelse på konstverk ha kraftigt divergerande syften och motiv, men också ta sig olika uttryck. Ofta utplånas inte konsten eller arkitekturen helt, utan kvar finns spår som kan visa bli viktiga för tolkningen av förstörelsen. Bamiyan-skulpturerna i Afghanistan, som sprängdes av talibanerna under stor mediebevakning år 2001, kom paradoxalt nog att utropas till ett världsarv av UNESCO just på grund av förstörelsen av dem. På så sätt blev dessa stenskulpturer ett minne över en konflikt mellan talibanernas religiösa världsbild och den sekulära internationella ordning som Förenta Nationerna representerar. (Elias 2013)

Avsiktligt våld mot kulturarv leder numera ofta till starka reaktioner i internationella medier, och kan också påverka en konflikts utveckling. Det syntes i den intensiva uppmärksamhet som omvärlden riktade mot Syrien när Islamiska Staten tog över det antika fornlämningsområdet i Palmyra 2015 och började förstöra det. (Brosché et al 2017) Samtidigt dokumenterades förstörelsen och sändes via rörelsens olika kanaler. Palmyras amfiteater användes också för att iscensätta avrättningar på IS motståndare, bland annat chefen för det lokala museet. Kampen om kontrollen över Palmyra fortsatte och kom att involvera även Ryssland, som lovade den syriska regimen att staden skulle återtas och världsarvet restaureras. År 2017 ledde kriget om staden till att IS sprängde delar av amfiteatern efter att än en gång ha intagit platsen. (Huor och Rydell 2023) Beroende på hur det används i en konflikt kan kulturarv innebära att ett krig blir mer totalt och gränslöst.

Anna Guðný Gröndal skriver på temat avsiktlig förstörelse i sitt bidrag om den pågående konflikten om Nagorno Karabach. Den flammade upp igen hösten 2023 genom att Azerbajdzjan anföll den armeniska enklaven och intog den, vilket ledde till stora flyktingströmmar. De som flytt från Nagorno Karabach kommer kanske aldrig kunna återvända, eftersom den azerbajdzjanska regeringen uppenbarligen planerar att inte bara militärt ta över enklaven utan också att omforma dess kultur. Guðný Gröndal undersöker motiven till att kulturarv angrips i krig, snarare än att skyddas från förstörelse. Varför blir kyrkor måltavlor i denna konflikt, och vilka konsekvenser får det för den armeniska minoriteten? Genom att analysera hur och varför två katedraler angreps år 2020 söker hon förstå vad attackerna betyder och vilka konsekvenser de fått i politisk och kulturell mening. Hon kommer fram till att våldet och den azerbjdzjansk-ledda restaurering av kyrkor som följde har syftat till att avlägsna tecken på det armeniska kulturarvet. Dessa handlingar kan sägas ha bäddat för den senare fördrivningen av armenier.

I åtskilliga konflikter har starka religiösa föreställningar kolliderat med synen på kulturarv som varande en del av en global mänsklig gemenskap. När en väpnad islamistisk milis intog Timbuktu i Mali 2012 angrep den två moskéer och gravar som ingår i stadens världsarv, utpekat av UNESCO. Dessa platser skulle förstöras på grund av att de sades vara avgudabilder, men också för att de inbjöd till internationell turism och för milisen representerade en västerländsk, sekulär världsordning som skulle bekämpas. Konflikten har förändrat hur Malis arabiska kulturarv behandlas. I Timbuktu brukade finnas stora samlingar av arabiska manuskript, där somliga var av hög ålder. (English 2017) I samband med konflikten forslades de undan för att sättas i säkerhet, men enligt konsthistorikern Lucia Allais (2018:262f) är det osannolikt att särskilt mycket av samlingarna kommer att återföras till staden. I stället har de med det internationella samfundets hjälp konserverats och digitaliserats.

I framtiden är det mer sannolikt att en del av originalen säljs eller ställs ut i huvudstaden för att bekosta vården av manuskripten. Allais menar att den autenticitet som själva manuskripten representerar kan ha spelat ut sin roll i och med att de digitaliseras och blir tillgängliga för hela världen. Autenticitet ersätts då av det hon kallar stickiness genom att detta kulturarv får nya betydelser – det sätt som samlingarna medieras på har i grunden förändrats. Vidare ledde konflikten till att förstörelse av kulturarv för första gången togs upp i en rättegång i Internationella brottmålsdomstolen i Haag, där en person dömdes för att ha lett vandaliseringen. Allais (2017) tillskriver rättegången betydelse på så sätt att den knöt mausoleernas materialitet inte endast till lokalbefolkningens kultur. Domstolen betonade i stället kopplingarna mellan den lokala kulturen och ett föreställt världsarv som Timbuktu är en del av.

Ett kulturarvs betydelse för relationen mellan stater är förhandlingsbar och föränderlig. Konflikter behöver inte bli våldsamma för att ett samhälles förhållande till sitt förflutna ska förändras. (Legnér 2016) Många konflikter om kulturarv har under senare år förts på en diplomatisk nivå och i relationen mellan stora museer. Under den koloniala eran fördes ett oräkneligt antal föremål till Europa; väl där definierades de som ”kulturföremål” och blev del av ett kulturarv som förvaltades av museer och samlare. Under senare år har många stater utanför Europa krävt att föremål ska återföras.

Repatrieringsfrågor rymmer ofta komplexa motiv och kan ha svåröverblickbara konsekvenser. Även om Sverige inte var en kolonialmakt under 1900-talet stod landet inte utanför de koloniala processerna. Från Kina, exempelvis, fördes under 1920-talet mängder av arkeologiska fynd som hamnade på det som i dag är Östasiatiska museet i Stockholm. Ett annat exempel är de så kallade Paracastextilierna, en samling mycket gamla svepningar från gravar som i början av 1930-talet fördes från Paracas-halvön i Peru till Göteborgs museum. De framställdes under de första århundradena efter vår tideräkning för att smycka döda kroppar som placerats i korgar inuti gravkammare. Med tiden visade det sig att föremålen hade exporterats utan den peruanska statens tillstånd. Peru krävde då att samlingen skulle återlämnas. I sitt bidrag diskuterar Mikael Hammelev Jörgensen, fil dr i kulturvård och utställningsproducent, hur återförandet förhandlades i form av en kulturarvsprocess. Han har haft uppdraget att skriva Paracasstiftelsens historia från att den bildades 1992 i syfte att förvalta textilierna, tills den upplöstes i och med att de sista föremålen återförts.

Tillsammans visar numrets artiklar på hur kulturarv fortlöpande omförhandlas och kan ingå i diskursiva eller fysiska kamper om hur landskap, byggnader och föremål ska förstås, och vem som ska få äga och förvalta dem.

Referenser

Allais, Lucia 2017: Amplified Humanity and the Architectural Criminal. Future Anterior:
Journal of Historic Preservation, History, Theory, and Criticism 14:1 (51–69).

Allais, Lucia 2018: Designs of Destruction. The Making of Monuments in the Twentieth
Century. Chicago: University of Chicago Press.

Braarvig, Jens 2014: Iconoclasm: three modern cases. I: Iconoclasm from antiquity to
modernity, Kristine Kolrud och Marina Prusac (red.). Burlington, VT: Ashgate. 

Brosché, Johan, Legnér, Mattias, Kreutz, Johan, Ijla, Akram 2017: Heritage under Attack:
motives for targeting cultural property during armed conflict. International Journal of
Heritage Studies 23:3 (248–260).

Elias, Jamal J. 2013: The Taliban, Bamiyan, and revisionist iconoclasm. I: Striking Images. Iconoclasms Past and Present, Stacy Boldrick, Leslie Brubaker och Richard Clay (red.). London: Routledge.

English, Charlie 2017: The Book Smugglers of Timbuktu. London: William Collins.

Gamboni, Dario 1997: The Destruction of Art: Iconoclasm and Vandalism since the
Eighteenth Century. London: Reaktion.

González Zarandona, J.A., Cunliffe, E., Saldin, M. (red.). 2024. The Routledge Handbook of
Heritage Destruction. Routledge: Abingdon.

Huor, Jesper, Rydell, Anders 2023: Förgör de falska gudarna: Palmyra och kriget mot
kulturarvet. Stockholm: Albert Bonnier.

Legnér, Mattias 2016: Kulturarvsbruk i väpnade konflikter. Historisk tidskrift 136:4
(658–672).

Noyes, James 2013: Politics of Iconoclasm. Religion, Violence and the Culture of Image
Breaking in Christianity and Islam. London: I.B. Tauris.

Smith, Laurajane 2006: Uses of heritage. London: Routledge.