Förvandling eller förhandling? Diskussioner om ödehusrenovering på Facebook

Elsa Bane

Artikeln är referentgranskad

---

Inledning

Intresset för att köpa och renovera så kallade ödehus på landsbygden har vuxit i Sverige de senaste åren. De äldre bostadshus som av tidigare generationer ansågs omoderna har åter blivit intressanta, trots eller kanske på grund av sina olika grader av förfall. Särskilt i media beskrivs ödehusrenovering som en ny samhällsrörelse, där människor gemensamt vänder sig emot samhällets fokus på konsumtion till förmån för restaurering och byggnadsvård. Fokus läggs också på hur renoveringen utförs av husägarna själva, med metoder, som följer husets förutsättningar. Men hur ser ödehusrenoverare på denna praktik? Hur laddas den med mening i förhållande till uppfattningar om kulturarv, tid och materialitet, och vilka avvägningar görs mellan husets och individens behov? När platser slutar användas och materiell ordning ersätts av förfall sker enligt DeSilvey (2017) en frigörelse av mening, bland annat i relation till vad det innebär att bevara. Det som är öppet för tolkning blir också öppet för konflikt; ett perspektiv som även återfinns inom diskursteorin (Parker 1992). Språket blir här ett viktigt redskap för att definiera praktiska handlingsramar; hur de bör följas, och vad som händer när de bryts.

Ödehusrenovering har en tydlig närvaro på sociala medier, och har alltså en virtuell dimension där praktiker och synsätt dagligen kommuniceras till en bred massa. Ett av de största forumen för ödehusrenovering i Sverige är Facebookgruppen ”Jag räddade ett ödehus!” som startades 2016 och i skrivande stund har ca 34 000 medlemmar. Gruppen säger sig vilja ”vara en kunskaps- och inspirationskälla för alla de som vill göra något för att rädda den del av vårt förfallande kulturarv som vi kallar ödehus”, och i flödet möts medlemmarna dagligen för att diskutera, visa upp, och söka kunskap kring ödehusrenovering. I den här artikeln, som bygger på min masteruppsats, undersöks Facebookgruppen ”Jag räddade ett ödehus!” som en arena för virtuellt meningsskapande kring husrenovering, kulturarv, och vad det innebär att ta sig an en plats där materiellt sönderfall samsas med bevarade byggnadsdelar. Förhållningssätten som uttrycks i gruppen förstås utifrån diskursteori som maktskapande system, där vissa sätt att se på världen uppmuntras och andra förkastas. Analysen baseras på inlägg och kommentarer i gruppen, insamlade under våren 2022 och bearbetade enligt diskursanalytisk metod. I denna artikel behandlas tre av de identifierade förhållningssätten, vilka tillsammans belyser en del av det ”register” där relationen mellan människa och föremål rör sig. Även andra förhållningssätt förekommer i gruppen, men har här utelämnats av utrymmesskäl. Medlemmarna som lämnat kommentarerna har anonymiserats.

Bakgrund

Renovering av det egna hemmet är en delvis materiell praktik, men innefattar också ett diskursivt meningsskapande där bl.a. virtuell mediekonsumtion formar synen på det fysiska rummet (Podkalicka & Milne 2017). När kunskap söks, dokumenteras och förs vidare i interaktiva forum skapas olika ramar för vad hus och hem är, och hur dess materiella rumslighet bör förstås (Hunter 2019). Dessa ramar kan ibland krocka med varandra och behöva förhandlas, till exempel i äldre hus där bevarandet av det som tillskrivs kulturvärde ställs mot viljan om ett modernt och bekvämt vardagsliv (Sunikka-Blank & Galvin 2016). I äldre hus med renoveringsbehov tillkommer dessutom aspekter som slitage kontra funktion, och hindrande av ytterligare förfall. I dessa förhandlingsprocesser skapas olika maktpositioner mellan människa och materialitet.

Sociala medier har, genom sitt fokus på användarnas eget deltagande, lyfts fram som arenor för demokratiska och nyskapande diskussioner kring kulturarv (Giaccardi 2012; Gregory 2015). De har emellertid också kritiserats för att upprätthålla diskursiva normer kring vad som är värt respektive mindre värt att bevara, där framför allt det som upplevs estetiskt vackert tillskrivs bevarandevärde (Aigner 2016; Taylor & Gibson 2017). Det snabba informationsflödet i kombination med den fysiska distansen mellan användarna kan skapa ett hetsigt samtalsklimat, där språket blir det främsta verktyget för att markera gränser mellan rätt och fel (Sloan & Quan-Haase 2017). Utifrån dessa perspektiv blir det intressant att undersöka vilka förhållningssätt som kommuniceras i gruppen, och hur detta görs. Följande tre avsnitt lyfter fram var sitt exempel på detta. Utgångspunkten för analysen är att gruppmedlemmarnas förståelser kring vad ett ödehus är skapar ramar för hur man som människa kan, och får, närma sig deras materialitet

Oföränderliga objekt

Ett förhållningssätt som uttrycks i gruppen fokuserar på ödehusen som produkter av det förflutna, känsliga för nutida förändring. Originalmaterial som bevarade fönster, dörrar och tapeter tillskrivs både estetiska värden och kulturvärden utifrån sin ålder. Ett fönster blir vackert eftersom det är gammalt och slitet, och detta estetiska slitage blir en del av dess kulturvärde. Kopplingen tid-slitage-skönhet kan dock rubbas genom att vissa delar förstörs eller plockas bort, och då upplevs kulturvärdet minska eller rentav försvinna helt. Som en medlem kommenterar angående en annans påbörjade ödehusrenovering,

24C4
Hoppas att ni gör moderniseringen mkt varsamt och inte förstör det som finns där nu. Det kan bli (är redan) en riktig pärla, men det kan också lätt tappa all sin charm (den sitter liksom i ytskikten, målarfärgen, och de befintliga fönstren)

I och med att tyngdpunkten läggs på husets ålder och ömtålighet ges det en tydlig och
överlägsen agens i förhållande till människan. Det tillskrivs en egen karaktär och vilja som måste kännas in och förstås för att rätt sorts ingrepp ska kunna ske. Det är också underförstått att husägaren/renoveraren har att foga sig under denna vilja snarare än de egna preferenserna. Detta kan ses genom flera inlägg där medlemmar uppmanas ”lyssna på”, ”andas in”, och ”få en känsla för” huset innan åtgärder görs, eftersom det har ”en själ som kan berätta något”.

30C5
Bo in er, alltså känn efter vad huset vill och börja inte riva ut allt först. Spara spår även till kommande ägare.

Medlemmar uppmanas också att avstå från alla icke nödvändiga ingrepp som ändrar husets
proportion och interiör. Flera medlemmar understryker att ändringar endast bör göras om huset är på väg att kollapsa, och är tydliga med att motivera hur de renoveringar som ändå har gjorts ingår i en bredare bevarandeplan.

27C5
vi gjorde om taket helt då det läckte på flera platser, sen har köket fått en uppdatering, det va mkt illa hanterat och icke fungerande när vi tog över, sen blir det badrummets tur, sjunger på sista versen. Men, vi bevarar planlösningen, gör så lite som möjligt med rummen, har bara tapetserat om där det var nödvändigt. Ska byta ut ett riktigt trasigt och helt fel fönster till två likadana av äldre typ (likadana som på övriga huset)

Huset blir här inte främst något som är till för människans bekvämlighet, utan snarare en levande historisk artefakt som bör behandlas enligt förutbestämda principer. En medlem understryker att ”vårt kulturarv och vår historia är något man förvaltar, inte äger”. Detta skapar kopplingar inte bara mellan ödehus och kulturarv, utan understryker också det kollektiva ansvaret för att detta kulturarv tas omhand. Genom att som renoverare följa dessa anvisningar upprätthålls husets förmåga att länka samman det förflutna, nutiden och framtiden; att verka aktivt som kulturarv.

9C11
Vilken underbar känsla att ha bevarat något för eftervärlden […] Ert hus kommer att andas historia och ha en själ. Det har inte dagens nybyggen

26C17
Kulturarvet bevaras för att människor inte gjort för mycket, och bara sett till att huset kan leva vidare.

Här skapas också en tydlig gräns mellan rätt och fel, vilket i sin tur ger mandat att tillrättavisa de som inte följer de givna påbuden. Dessa tillrättavisningar motiveras språkligt på sätt som lämnar litet utrymme för motsägelse, som när en medlem noterar att tegelpannor på taket ”är absolut finare och rätt val”. Kraftiga protester uttrycks också gentemot beslut att ersätta originalfönster med replikor, byta takbeklädnad, och putsa om fasader;

24C13
Sorry, blev inte ett dugg imponerad. Var rädd om vårt svenska kulturarv… SPAR fönstren i uthusen/vinden, inte alla köpare vill ha nya fönster och de moderna materiel ni sätter in ist för att vara RÄDDA OM de fina originalen som sitter där innan […] gammaldagsstilen behövs inte om det redan finns gamla original kvar i husen. Punkt.

En annan kommentar tydliggör på liknande sätt hur tidsperioder rangordnas, samtidigt som
husets värde kopplas till det estetiska snarare än materiella.

27C6
Iom att man sist renoverade på 70-talet är det inte mycket att bevara, bruna och orangea plastmattor är inte mycket att hurra för, men vi hoppas på att vi hittar furugolv under dem som vi kan ge lite kärlek. […] målet är verkligen att så långt som möjligt renovera som man gjorde enligt den tidsandan vi väljer, men allt, eller iaf det mesta kommer behöva bytas ut

Huset blir här till en kreativ arena, där materiella lager kan arrangeras utifrån renoverarens preferenser, och där människan blir en aktiv fixare och beslutsfattare i förhållande till huset. Den tidsmässiga rangordningen kan delvis kopplas till det sena 1900-talets status som en tid för ogenomtänkta ingrepp i äldre hus (Legnér & Leijonhufvud 2019), och utgör en ram inom vilken fria beslut blir legitima. Det påpekas att även tidigare generationer satt sina spår på huset genom att förändra det, vilket rättfärdigar nutida aktivitet och gör dem till en del av dess identitet. Som en medlem resonerar angående flyttning av hus

26C8
Eftersom timmerhus är ungefär som gammaldags lego är det helt i sakens natur att flytta dem. Många av dem har redan delats, flyttats, satts ihop etc. […] Att flytta och återanvända är att fortsätta bygga husets historia.

Istället för en statisk lämning blir huset här ett objekt i ständig materiell och kulturell tillblivelse; ett dynamiskt kulturarv. Principerna om att avstå helt från icke nödvändiga ingrepp blir utifrån detta ett förnekande av människans handlingsutrymme, som placerar huset helt i det förflutna och klipper banden till nutid och framtid. Flera medlemmar refererar i negativa ordalag till denna linje som att ”bygga museum” där ingenting får hända, endast observeras. I detta statiska tillstånd hålls kulturarvets förmåga att ständigt omskapas tillbaka. I kontrast till förhållningssättet ovan finns dock ingen lika tydlig uppdelning mellan rätt och fel. Istället läggs fokus på att inga definitiva regler existerar, så länge huset och människan får ta lika mycket plats.

17C47
Jag tycker [bevarande] är en ganska knepig fråga som man nog får avgöra från fall till fall. Att spara prover av nedrivna tapeter är självklart, men om man verkligen vill att de ska sitta kvar på väggen är inte lika självklart.

30C10
Byggnadsvård är viktigt men också viktigt att DU ska trivas och gör materialval som du vill leva med året runt.

Viss irritation uppstår emellertid när husägarens val ifrågasätts av de som förespråkar minimal förändring. Därmed rubbas balansen mellan människa och hus till förmån för det senare, vilket upplevs störa harmonin i såväl gruppen som i det egna renoveringsprojektet.

29C28
Tycker det är lite tråkigt med vissa som kommenterar i denna gruppen. När nån lägger ut bilder och är stolt över sitt projekt kan det komma tråkiga kommentarer som ”varför sätter ni in nya fönster” eller ”tycker ni borde satsat på tegeltak” etc. Det är synd för såna kommenterar tar ner upplevelsen för husägaren

Ödehusrenovering framställs här som en dynamik mellan människa och hus; ett skapande där ödehusens kulturarv och tidsmässiga kontinuitet upprätthålls genom handling snarare än passivitet. Förändring blir därmed ett sätt att göra huset till sitt eget, och ladda det med värden som är båda delar materialens och människans. Denna balanserade vågskål får dock inte tippa över, särskilt inte åt det håll där människans handlingsutrymme hotas.

Personliga zoner

Ett tredje förhållningssätt framställer ödehus som objekt vars värden bestäms helt av dess ägare. Här finns alltså inga givna parametrar varken estetiskt, historiskt eller kulturellt, utan det är upp till var och en att sätta upp gränser för just sitt hus. Istället för att betona ansvaret gentemot förflutna och kommande generationer läggs fokus helt på skapande i nutid. Människan har här full agens i förhållande till huset, som blir ett passivt uttryck för den individuella friheten. Vissa inlägg framställer renoveringen som ett personligt kreativitetsprojekt där husens materialitet kan bli borttagen, utbytt, bevarad, eller blandad på ett obegränsat antal vis, och där ”vad som är vackert ligger i betraktarens ögon”.

17C34
Vi har rivit ut allt, drar modern standard i uppvärmning, el osv. På utsidan kommer det bli sekelskiftesstil

17C49
Jag har tagit vara på bitar av varje tapet och satt ihop dem till ett collage – till en tavla – kanske det finns ngn gammal fönsterbåge som också kan bevaras o få bli en ram!

17C6
Jag köpte ett gammalt hus som redan renoverats sönder och river ut precis hur mycket jag vill

Andra lägger fokus på husets lagliga status som enskild egendom. Här betonas ägarens rätt att avstå helt från renovering, förhålla sig passiv till huset, och låta det förfalla. Alla indikationer på att ett ödehus innehåller kulturella och materiella värden av allmänt intresse avvisas här. Till skillnad från de förhållningssätt som laddar huset med en själ, beskrivs det här uttryckligen som ”död materia”. Praktiken renovering faller här in i bakgrunden till förmån för ett försvar av lagstadgad äganderätt.

20C3
vad jag gör med min egendom ska ju andra ge fan i! visst är det synd om ett hus får förfalla, men äganderätten måste få gå först!

I likhet med det förhållningssätt som förespråkar minimala ingrepp finns här en strikt ordning mellan rätt och fel, men inverterad så att tyngdpunkten ligger på människans preferenser. Detta ger medlemmar rätten att tillrättavisa de som inte respekterar givna ramar; till exempel de som framhåller husens status som allmängiltigt och ömtåligt kulturarv. En medlem bemöter ett sådant ”övertramp” genom att istället placera kulturarvsdiskussionen i en helt separat och fysiskt avgränsad sfär. ”Du ska överhuvudtaget inte lägga dig i vad folk gör med sina privata ägodelar. Håll dig till hembygdsföreningar och Skansen. Skäms.” En annan medlem gör i raljerande ordalag tydligt att bevarande är både orealistiskt och otidsenligt.

17C33
det blir löjligt när man absolut måste ha gamla tapeter och såpade fula trägolv, har man de åsikterna så ska man köra en gammal bil som man renoverar till originalskick, tjocktv och den första mobiltelefonen man köpte

Värt att betona här är hur kulturarv, i kontrast till andra parametrar, framstår som helt oföränderligt, och förflutenheten som en avgränsad sfär. Det oföränderliga blir också
negativt laddat snarare än ett skäl för varsam vård, och framställs som ett direkt hot mot den moderna människans valfrihet. Detta förhållningssätt utgör en ytterlighet till de som förespråkar minimala ingrepp; och det är också dessa två som i gruppen tydligt drabbar samman i språklig konflikt.

Avslutning

Diskussionerna i gruppen ”Jag räddade ett ödehus!” tydliggör hur kopplingar mellan ödehus och kulturarv töjs ut, skiftar skepnad och ibland bryts, beroende på vilka värden det placeras i relation till. De diskursiva ramverk som förmedlas i gruppen skapar i sin tur en slags ”manualer” för hur ödehusrenovering bör utföras, och hur mänsklig aktivitet skall anpassas till det materiella. Begreppet ”kulturarv” kan i linje med detta förstås som ett subjektivt och föränderligt koncept, där såväl fysiska objekt som idéer och minnen kan tillskrivas olika betydelser beroende på hur de kopplas ihop med idéer om ”det förflutna”. I gruppen syns också en pågående men olöst diskursiv förhandling kring vilken mening de en gång lämnade byggnaderna skall laddas med idag, av vem, och för vad. Viljan att vårda och restaurera blir här en av många möjliga linjer; men också en av dem som tydligt ifrågasätts. Gruppen framstår alltså inte som ett enat forum för diskussioner om bevarande och kulturarv, sin beskrivning till trots. Snarare framträder en plats där ödehusens materialitet blir en del av en större argumentation kring relationen mellan människa och föremål i förfluten tid, nutid, och framtid; och därför inte har ett givet värde.

Källor

Aigner, Anita. 2016. ”Heritage-making ’from below’: the politics of exhibiting architectural heritage on the Internet – a case study”. International Journal of Heritage Studies 22(3):181–199.

DeSilvey, Caitlin. 2017. Curated Decay: Heritage Beyond Saving. Minneapolis: University of
Minnesota Press, 2017.

Giaccardi, Elisa (ed.), 2012. Heritage and Social Media: Understanding Heritage in a
Participatory Culture. London/New York, Routledge

Gregory, Jenny. 2015. ”Connecting with the past through social media: the ‘Beautiful
buildings and cool places Perth has lost ’Facebook group”. International Journal of
Heritage Studies, 21(1): 22–45.

Hunter, Shae. 2019. ”Reflexive renovation and the future of household sustainability: The
role of media and imagination in household consumption”. In Geographical Research, 2020,
58, 214-225.

Legnér, M. & Leijonhufvud, G. 2019. “A Legacy of Energy Saving: The Discussion on Heritage
Values in the First Programme on Energy Efficiency in Buildings in Sweden, c. 1974-1984.”
The Historic Environment: Policy & Practice, 10:1, 40-57.

Parker, Ian. 1992. Discourse Dynamics. Critical analysis for social and individual psychology. New York/Hove: Routledge.

Podkalicka, Aneta & Milne, Esther. 2017. ”Diverse Media Practices and Economies of
Australian Home Renovators: Budgeting, Self-Education and Documentation.” Continuum
31 (5): 694-705

Sloan, Luke & Quan-Haase, Anabel (eds.), 2017. The SAGE Handbook of Social Media
Research Methods. London: SAGE Publications Ltd.

Sunikka-Blank, Minna. and Galvin, Ray. 2016. ”Irrational homeowners? How aesthetics and
heritage values influence thermal retrofit decisions in the United Kingdom”. Energy
Research & Social Science, 11: 97–106

Taylor, Joel. and Gibson, Laura Kate. 2017. ”Digitization, digital interaction and social media: embedded barriers to democratic heritage”. International Journal of Heritage Studies, 23(5): 408–420.