Tvåspråkighetens ideal: ”Mina föräldrar uppmuntrade inte mig”
Simone Vägar
Under fältarbetet i Karleby 2024 kom det fram flera intressanta tankar om det svenska språkets ställning – hur syns svenskan, hur tillgänglig är den och hur ser åsikterna ut kring stadens synliggörande av svenskan – är den jämställd med finskan? I denna text presenteras tankarna från en av intervjuerna som gjordes under fältarbetet i Karleby 2024 rörande flerspråkighet.
Intervjupersonens liv sägs vara indelat ”fifty-fifty”, och den anser att det vackra med tvåspråkighet handlar om att man kan välja mellan allt staden har att bjuda på – inget avgränsas. Berättelserna om intervjupersonens hemliv rör tankar om språkens roll i hennes generation – och hur de skiljer sig från tidigare generationers åtskiljning mellan finskan och svenskan. Centralt i analysen är informantens tvåspråkighet, och hennes omfattande berättelser från barndomen om hur man ”förr i tiden” uppmanades till enspråkighet baserat på en rädsla för så kallad ”halvspråkighet”. Halvspråkighet innebar en rädsla för att man i stället för att lära sig prata två språk flytande (tvåspråkighet) skulle tappa kontakten med bägge språken, och således tillhörigheten till båda. Den analytiska biten av denna text behandlar vilken position Eva tar i sina berättelser, och hur det hon berättar stödjer hennes tvåspråkighetsideal.
Informanten vars intervju analyserats har anonymiserats. Jag använder det påhittade namnet Eva, och en del mindre detaljer i analysen har ändrats för att möjliggöra anonymisering. Eventuella likheter med en verklig ”Eva” från Karleby är fullständigt slumpmässiga.
Man får plocka russinen ur kakan – tvåspråkighetens ideal
I intervjun visar Eva att hon har en stark tvåspråkig identitet, bland annat i form av korta berättelser om olika vardagliga situationer i vilka hon upplever att hon upprätthåller tvåspråkighet.
[…] jag har ett barn som bor hemma ännu, så med honom pratar jag svenska varje dag. Och sen läser jag nyheter på svenska, Svenska Yle och ÖT läser jag. Och sen läser jag romaner både på svenska och finska. Och… jag vet inte, jag tänker ju på svenska och hör på musik på svenska och så tycker jag att svenskan är… en synlig del av min vardag.
Eva berättar om sig själv i intervjun, och genom berättelser får lyssnaren reda på hur tvåspråkighet ser ut för henne. I hemmet lär hon sina barn svenska, i butikerna får hon finskspråkig kassapersonal att använda svenska så gott de kan. Eva har dessutom medvetet valt att arbeta på en finskspråkig arbetsplats, eftersom hon på tidigare svenskspråkiga arbetsplatser tyckt att det är synd att ha finskakunskaper som inte kommer till användning. Bland dessa kortare anekdoter och sakliga rapporter om hur och var språken finns och används, uttrycker Eva en stark åsikt om att Karleby och det finska samhället överlag bör vara tvåspråkigt. Explicit säger Eva att det är ”harmt” [synd, dåligt] då kassörerna inte använder båda språken då de talar om priset, och att det är ”jättebra” då finskspråkiga försöker använda svenska. Ofta då vi människor berättar om något finns det en underliggande moral eller annan orsak för berättandet (Johansson 2008: 46) – i detta fall kan man utläsa en positiv och uppmuntrande attityd till tvåspråkighet. Tvåspråkighetsidealet lyser fram genom hela intervjun, och Eva berättar från en position präglad av hennes tvåspråkighet.
Ett begrepp som Eva upprepat återvänder sig av är ” fifty-fifty”, alltså att språken ska vara jämnt fördelade, samt ”man får plocka russinen ur kakan”. Det senare uttrycket beskriver hennes tankar om att tvåspråkighet är ett privilegium: man kan välja arbetsplats, service eller underhållning oavsett språk. De tillfällen då service inte ges på bägge språken, känner sig Eva missnöjd, och hon har tidigare klagat till myndigheter som ger service på finska och engelska, men inte svenska.
Eva hänvisar i sin intervju även till en rapport om att svenskan för en tynande tillvaro i Karleby. ”Har svenskan i Karleby en framtid” (Berg 2023) från tankesmedjan Magma bygger på intervjuer. Samhällsvetaren och journalisten Jens Berg skriver i denna rapport om svenska språkets ställning i Karleby, och på hemsidan där man finner rapporten beskrivs situationen som en ”nedåtgående spiral” (se http://www.magma.fi). I intervjun med Eva, ett år efter rapportens publikation, ger hon sin åsikt om den: ” jag tycker att de hade intervjuat fel personer och… De hade, jag vet inte… Jag är kritisk till den där rapporten.”
Hennes tvåspråkiga perspektiv skiljer sig alltså från det som rapporten presenterar, där användningen av svenska uppges minska. Som tidigare nämnts är det viktigt att notera att tvåspråkigheten i sig kan färga Evas upplevelse av Karleby. Evas berättande kommer från en position som tvåspråkig. Den som talar båda språken och kan byta till finska då svenska inte fungerar, märker inte av om svenska är otillgängligt på samma vis som en huvudsakligen svenskspråkig person skulle göra.
Berättarmässigt är Evas position intressant – hela intervjun kan till exempel ses som en reaktion på Magmas rapport. När en person berättar om något, finns det som nämnts ofta en motivation eller en moral bakom det. Samtidigt kan berättelser också berättas för att identifiera sig med någon eller något (Bamberg 1997: 336). Evas berättande är klart positionerande, där hon intar en position som en del av det tvåspråkiga Finland. En annan möjlig position kan handla om att positionera sig som motståndare till Magma-rapporten. Kanske färgas intervjun av Evas åsikt att rapporten är felaktig och att den därför ska motbevisas genom hennes berättelse. I intervjusituationen tar Eva som berättare rollen som representant för det Karleby hon vill presentera. Det är dock inte säkert att Magma-rapporten spelade en viktig roll för Evas positionering. Eva nämner Magmas rapport först mot slutet av intervjun, och genomförde kanske intervjun utan den i åtanke fram till dess.
Satsa på svenskan – tvåspråkighet som en aktiv handling
Något som tydliggörs snabbt i intervjun med Eva, är att hon ser tvåspråkighet som en aktiv handling. Man måste ” jobba med det här svenska språket”, enligt henne. Hon menar att finskan kommer av sig själv. Detta aktiva arbete syns i hennes kortare anekdoter om tvåspråkiga vänskaper samt hur hon möter butikspersonal som pratar svenska med henne, och därigenom utmanar hennes delvis tvåspråkiga man:
Och ibland har det… Har vi haft såna där komiska situationer då att om min man har varit med och jag har… Jag är pratsammare än min man, så då har jag pratat svenska med barnen så… då och han betalar så då mitt i allt så att… kassapersonalen pratar… Den finskspråkiga kassapersonalen pratar svenska med honom, som… är (skratt) finskspråkig. … Men det är ju bara positivt och han kan svenska så inte är det som (skratt) något problem med det. Lite komiskt (skratt), men det är bara… bara roligt och bra.
Eva lyfter fram att det är bra att utmanas genom att bemöta svenska språket, att få arbeta med det trots lite pinsamheter. Tvåspråkigheten lyser däremot som starkast i de längre berättelserna Eva delger i intervjuns senare hälft. Intervjun är i början främst rapporterande, den består av frågor med korta svar. Evas berättande börjar som korta rapporter och ett fåtal anekdoter; några meningar långa berättelser som ytterligare kontextualiserar de svar som Eva anser behövt utvecklas. Jag har analyserat dessa som berättelser, eftersom en berättelse inte behöver vara lång för att ha betydelse. Alla berättelser som berättas med en poäng är berättelser (Wanström & Marander-Eklund 2024: 51).
Eva presentar två längre berättelser med olika form: hennes föräldraskap och hennes barndom. I detta stycke kommer jag fokusera på den fragmenterade berättelsen – utspridda i kortare anekdoter – om hur Eva tillsammans med sin make valt att medvetet uppfostra barn till att bli tvåspråkiga. Denna berättelse kommer från tidiga delar av intervjun (korta, spridda berättelser om exempelvis maken, mathandlande och barnens hobbyer), och kulminerar efter intervjuns mittpunkt i en lite längre berättelse om hur de strukturerat tvåspråkighet inom hemmet. Evas barndom kommer jag att presentera och diskutera i nästa stycke, med basis i de olika generationernas syn på språk.
I berättelsen om Evas egen familj, kommer tanken om att ”satsa” tydligast fram. Hon pratar bara svenska med sina barn, läser svenska böcker för dem och låter dem gå i svenska skolor – på så vis arbetar de med svenska konstant. Samtidigt är Evas man finskspråkig och talar finska med dem, och Eva beskriver att ”finskan har kommit lite där på sidan om, för att [vi] har tänkt att finskan blir stark oavsett”. Hon berättar om en tid innan de hade barn, och hur de redan då vetat att barnen skulle gå i svensk skola, och de två föräldrarna skulle ”ge varsitt språk åt barnen”. Som resultat av detta, har Eva och hennes man använt bägge språken, och hennes tidigare enbart finskspråkiga man upplever nu att han blivit tvåspråkig.
Idén om att ”ge varsitt språk åt barnen” är Eva långt från ensam om. I Lena Marander-Eklunds text om tvåspråkighet i finska hem under 1900-talet, återfinns samma ambition i de frågelistsvar Marander-Eklund undersöker (2024: 228–247). I denna text undersöks den förändrande attityden till tvåspråkighet och värt att notera i detta skede är att Eva, enligt Marander-Eklunds studie, är typisk för hennes generation. Från 1970-talet och framåt börjar föräldrar se ett värde i tvåspråkighet, och särskilt under 1990-talet prioriteras barnens tvåspråkighet inom hemmen (Marander-Eklund 2024: 245). Att barnens tvåspråkighet enligt Eva var ”en självklarhet”, kommer alltså från ett skifte i den kulturella förståelsen av tvåspråkighet. Detta var inte lika självklart för Evas egna föräldrar, och än mindre för hennes morföräldrar.
Halvspråkighet » Enspråkighet » Tvåspråkighet » Trespråkighet
När Eva tillfrågas om hur hennes egen barndom kan jämföras med den uppfostran hon gett sina barn, beskriver hon det hon gjort som är annorlunda. Eva har när det gäller de egna barnen satsat på att läsa svensk litteratur, stöttat språkinlärningen medvetet med svenska program och givetvis genom att se till att barnen talar svenska med henne. Detta trots att såväl Eva själv som barnen pratar finska med Evas man. Evas barn växer dessutom upp i en tid då engelska tagit allt större plats i vardagslivet som ett globalt språk, och hon beskriver sina barn som trespråkiga.
Till skillnad från allt aktivt språkarbete som Eva gjort och gör, beskriver hon att hennes föräldrar tagit det ”för givet” att Eva lärde sig de språk hon behövde i skolan. Hennes föräldrar var båda svenskspråkiga, så under Evas barndom saknades finska i hemmet. Enligt föräldrarnas plan, skulle Evas tvåspråkighet naturligt växa fram genom små doser av finska, till exempel av att ha finskspråkiga kompisar i skolan och titta på finska nyhetsprogram om kvällarna. I efterhand kan Eva konstatera att relationen till hennes man varit central för hennes finskakunskaper.
Intressant nog är denna passiva inlärning av finska inte på grund av Evas föräldrars enspråkighet. Evas mamma gick i finsk skola, och talade under Evas uppväxt finska med Evas mostrar samt med familjens husdjur. Ändå kan Eva inte kalla sin mamma tvåspråkig, utan beskriver mellan skratt hur hennes morföräldrar varit noggranna på den punkten – de valde endast ett språk att uppfostra barnen på. Detta trots att de varit i samma situation som Eva: Evas mormor var svenskspråkig, hennes morfar finskspråkig.
Mina föräldrar tog svenskan för givet, och deras föräldrar kom från en tid så man ’var rädd att […] barnen inte lär sig varkendera språken’, och därmed valt endast ett språk.
Detta resonemang bygger på en gammal tanke, som Marander-Eklund diskuterar i sin text, om att barnen inte ansågs kunna lära sig två språk, utan istället skulle bli ”halvspråkiga” (Marander-Eklund: 2024: 245). Detta har ingen vetenskaplig grund, men var en vitt spridd idé ännu in på 1970-talet. Eva beskriver att morföräldrarna kunde förhöra hennes mor med frågor såsom: ”Visst pratar ni bara ett språk i familjen?” Evas mor, som var född sent på 1960-talet, befann sig alltså i ett generationsskifte varvid tankarna om halvspråkighet blev till diskussioner om tvåspråkighetens värde. Eva beskriver sin uppväxt som ambivalent vad gällde språkinlärningen. Eventuellt fanns det en oro för att göra fel, eftersom morföräldrarnas ord gick emot 70-talets gryende tvåspråkighetspopularisering.
När jag tittar igenom transkriberingen av intervjun, finner jag den ta formen av en livsberättelse med fokus på språk. Innehållsmässigt tar Evas berättelser om barnen och hennes egen barndom störst plats i intervjun. Till skillnad från i resten av intervjuns kortare svar finner vi här tydligare definierbara berättartekniker (Wanström & Marander-Eklund 2024: 48-51). Dialog som beskrivs i presens indikerar att Eva som berättare lever sig in i det som berättas:
Då min storasyster, som är född 1965, då hon börja skolan, så då hade… Då hade läraren sagt åt mina föräldrar, […]: Visst pratar ni som bara ett språk i familjen?
Eva ger också kontextualiserande information i berättelsens start:
Jag har tyvärr aldrig träffa morföräldrar för dom hade båda två hade hunnit dö före jag… Jag, det däran, född för min mamma var yngst i syskonskaran och jag är igen yngst i syskonskaran, så jag har tyvärr aldrig fått träffa dem. Men att, min mormor, […]
Dessa berättartekniker återfinner vi i andra former av berättelser – romaner, filmer, etcetera. Det är inte längre fråga-svar, utan en berättelse som Eva försöker få liv i. Viktigt att minnas, är att denna form av berättande inte nödvändigtvis säger att detta är den viktigaste berättelsen Eva ger i sin intervju. Det är mycket möjligt att Evas tidigare korta anekdoter är lika viktiga för henne som dessa längre berättelser. En längre berättelse kan indikera att den har större vikt än en kortare, men detta skifte i berättarformat kan även bero på att intervjusituationen för Eva blivit bekvämare. Längre berättelser framförs även då informanten under intervjuns gång blivit mer bekväm i sin position samt i sin relation till intervjuaren.
Som helhet berättar Eva om sig själv i intervjun som en person som i grunden tror på tvåspråkighet som ett ideal i Finland. Eva intar framför allt en position som förespråkare för tvåspråkighet, och hon försöker aktivt få andra att se dess värde. Innehållet i intervjun tydliggör detta perspektiv, som understryks när man ser på vilka delar av intervjun som mer kan liknas vid en rapport (icke-berättande och en form av fråga-svar) och vilken del som är berättande. Genom att berätta, visar Eva att det finns något viktigt för henne som hon vill ska komma fram. Dessutom är Evas berättande ideologiskt, vilket inte är ovanligt för berättelser (Johansson 2008: 63). Hon för fram ett budskap om tvåspråkighet som hon tycks tro starkt på. Detta kan både förstås som ett uttryck för motstånd mot Magma-rapporten och/eller tidigare generationers språkattityder.
Litteratur
Bamberg, Michael (1997). Positioning between Structure and Performance, Journal of Narrative and Life History, 7(1-4), s. 335-342.
Berg, Jens (2023). Har svenskan i Karleby en framtid? En utredning om svenskans nuläge och möjligheter i staden. Magma, https://magma.fi/har-svenskan-i-karleby-en-framtid/ [Hämtad 18.09.2025].
Johansson, Anna (2008). Narrativ teori och metod. Studentlitteratur, Lund.
Marander-Eklund, Lena (2024). Mötet mellan två språk – Gränser, metaforer, affekt och familjevardag. I: Hemma, borta, bortom – Vardagens föränderliga rum under 1900-talet, s. 228-247. Red. L. Marander-Eklund, B. Henriksson & S. Strandén. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. https://www.sls.fi/publications/hemma-borta-bortom/ [Hämtad 04.03.2025].
Wanström, Sofia & Marander-Eklund, Lena (2024). Narrativanalys – Mikronarrativer, rapporter och antydningar. I: Att analysera etnografiska material, s. 47-70. Red. Nilsson, Bo & Lundgren, Anna Sofia.