“Jag kan omöjligt tala finska med dig!” – Berättelseanalys om flerspråkighet i Karleby
Dastan Khidir och Malin Lillhannus
Inledning
I den här artikeln kommer vi med hjälp av berättelseanalytiska redskap undersöka hur olika perspektiv på temat flerspråkighet i Karleby kommer fram i ett intervjumaterial. Bland annat kommer vi diskutera vilka betydelser och funktioner skratt, tystnader och mikronarrativ kan ha i berättandet. Vi använder också den amerikanska folkloristen Katharine Youngs modell för att titta närmare på hur olika stilgrepp kan placera berättandet på olika nivåer mellan vardaglig konversation och mer avlägsna berättelsevärldar. Intervjumaterialet är en del av det material som samlades in under fältexpeditionen om flerspråkighet i Karleby hösten 2024. Som intervjuare fungerade en av den här artikelns skribenter: Malin Lillhannus, som deltog i fältexpeditionen som magisterstuderande i nordisk folkloristik.
Intervjupersonen i intervjun vi valt att analysera är en pensionerad språklärare, hemmahörande från Karlebytrakten. För att anonymisera henne kommer vi använda det fingerade namnet Brita i artikeln. Brita hade själv tagit kontakt och visat intresse för att bli intervjuad när hon fått höra om projektet. Hon var mycket insatt i och intresserad av den lokala dialekten, och kan till och med kallas expert på ämnet, med tanke på att hon kunnat utveckla sina kunskaper om språk i sitt professionella liv som språklärare. I intervjun berättade hon generöst om sina upplevelser av språkmiljön i och kring Karleby, både som språklärare och privat, i familje-, hobby- och servicesammanhang.
En intervju görs alltid av både den intervjuade och den som intervjuar, och även annat än uttalade frågor och svar kan påverka berättandet. Exempelvis kan tystnader, tonfall och skratt vara betydelsebärande element. Härnäst ska vi analysera olika aspekter av skratt i berättande, med utgångspunkt i intervjun med Brita.
Skratt
Under intervjun skrattar Brita ofta, av olika anledningar. För att förstå skrattets betydelse och funktion i samtalet är det viktigt att ta hänsyn till den berättandes personlighet. Brita framstår som en social och humoristisk person, vilket kommer fram i intervjun och orsakar många skratt. Det är dock inte enbart Brita som skrattar. Även Malin skrattar vid flera tillfällen, ofta som en respons på Britas uttrycksfullhet. Enligt Malin är Britas skratt smittsamt. Brita har ett öppet och roligt sätt samtidigt som hon vet vad hon pratar om när det gäller tvåspråkighet, det får Malin att både lockas att skratta och att vilja skratta med Brita. Som expert på tvåspråkighet i Karleby har Brita en naturlig auktoritet, men det hindrar henne inte från att berätta om sina erfarenheter och upplevelser om tvåspråkighet på ett glatt och humoristiskt sätt. Genom en kombination av sakkunnighet om intervjuns ämne och ett inlevelsefullt berättande lyckas Brita berätta på ett sätt där skratt fungerar som en del av kommunikationen. Det är tydligt att det är Britas sätt att uttrycka sig, vilket bidrar till den positiva och engagerade atmosfären i intervjun.
Skrattet är alltså i huvudsak en följd av Britas berättarstil, där humor spelar en viktig roll. Enligt Marander-Eklund (2008, s.99) kan skratt ofta förknippas med humor, och i detta fall uppstår det främst genom anekdotiskt berättande. Brita använder personliga berättelser för att ge exempel, vilket förstärker den humoristiska effekten och gör samtalet mera levande.
Det är inte alltid innehållet i sig som är humoristiskt, utan snarare hur det berättas och vilka detaljer som betonas för att skapa en humoristisk effekt och framkalla skratt. Genom tonfall, pauser och betoningar lyckas Brita förmedla komik, även i berättelser som inte är avsedda som skämt:
I detta exempel kan man se att skrattet kommer fram efter att intervjupersonen betonar att det i större hus endast fanns en radio. Betoningen på “en” radio skapar komik, eftersom det framstår som lite jämfört med dagens många alternativ till kommunikation. Man kan föreställa sig hur alla samlades vid denna radio, vilket leder till skratt i berättelsens kontext om radions betydelse i Karleby.
I nästa stycke analyseras hur tystnad och brist på tystnad kan påverka berättandet.
Tystnad
I intervjun förekommer det få tystnadsmoment, vilket kan ha olika orsaker. En vanlig anledning till detta är att intervjupersonen eller intervjuaren försöker undvika tystnad, då den kan upplevas som stel eller stressande. Särskilt i en intervjusituation där intervjupersonen svarar på frågor och vill man ofta att samtalet ska flyta. Samtidigt kan tystnad vara betydelsefull. Tystnad är en naturlig och viktig del av berättandet, eftersom den kan förmedla eller antyda det osagda och därigenom bidra till en djupare förståelse av intervjupersonens berättelse (Marander-Eklund & Wanström 2024, s. 63).
I det här fallet beror avsaknaden av tystnad på att intervjupersonen är en pratsam och nyfiken person, som exempelvis intresserar sig för intervjuarens språkkunskaper. Det framgår av svaren att hon gärna delar med sig och är öppen i sina berättelser, speciellt när ämnet handlar om tvåspråkigheten i Karleby. Samtidigt visar intervjupersonen en viss självmedvetenhet genom att ibland stoppa sig själv från att prata alltför länge, och hon säger att hon har en tendens att prata mycket och utförligt.
Dessa moment visar att tystnaden, eller bristen på tystnad, påverkas av intervjupersonens personlighet, det vill säga om det är någon som ger korta svar eller tvärtom – långa och detaljerade. Även samtalsämnet spelar en roll. I denna intervju handlar det om språk och flerspråkighet, ett ämne som intervjupersonen har ett stort intresse för, vilket gjorde att hon gärna delade med sig och gav utförliga svar.
Intervjuer är alltid ett samspel mellan intervjuaren och den intervjuade, och också tystnader utförs tillsammans. I intervjun med Brita tog Malin en mer passiv roll som lyssnare, vilket föll sig naturligt då Brita självmant berättade mycket. Eftersom intervjusituationen var något relativt nytt och ovant för Malin som studerande, kändes det lättare att hålla igång samtalet med små uppmuntrande ord som “jo”, “just det” och “okej” än att försöka avläsa ifall Brita hade velat bli avbruten, och i så fall när.
Efteråt reflekterade Malin över hur hennes relativa tystnad kan ha påverkat intervjun, och ifall det eventuellt hade varit bättre att följa ett mer strukturerat frågeschema. Under de förberedande kurstillfällena inför fältexpeditionen hade det ändå varit tal om att man inte ska vara rädd för tystnad, att man som intervjuare gärna ska lämna så mycket plats som möjligt för intervjupersonen att dela med sig av sina tankar, och att man ska vara närvarande och ställa följdfrågor. Råden påverkade hur Malin agerade i intervjusituationen.
Mikronarrativ
Tvåspråkigheten i Karleby är som vi beskrivit ett välbekant ämne för Brita. När Brita delar med sig av sina erfarenheter genom personliga levnadsberättelser handlar det ofta om så kallade mikronarrativ, alltså korta personliga och sanningsbaserade berättelser som bildar mindre delar av större berättelser (Marander-Eklund & Wanström, 2024, s.54). Mikronarrativ kan vara anekdotiska, dramatiska och specifika. På så vis ger Britas berättelser en inblick i Karlebys tvåspråkighet.
Mikronarrativ är i detta sammanhang mindre berättelser som ingår i en större helhet. De har en tydlig struktur för att förstärka budskapet i intervjupersonens svar (Marander-Eklund & Wanström, 2024, s. 53). I intervjun delar Brita med sig av sina specifika upplevelser av tvåspråkighet genom att använda mikronarrativ för att svara på intervjufrågorna. Ett exempel på detta kunde vi se i citatet om radiolyssnande. Det handlar om hur det dominerande språket varierade mellan finska och svenska i Britas hemby, och mikronarrativet om hur man lyssnade på radio ger en bild av hur det gick till i praktiken.
[…] man hörde på Sveriges radio, Radio Stockholm, och sedan hörde man på Vasa, och det fanns lokalradio i både Karleby eller som då var, kallades Gamlakarleby… så att man hörde rätt så mycket på radio. Men det betydde nog också att i… jo, nå, i de flesta lite större hus fanns det en radio (skratt)… Om man nu tänker på vad det finns för kommunikationer så var det ju i varje fall ganska lite, men radion var väldigt viktig […]
I citatet delar Brita med sig av en personlig berättelse om hur man lyssnade på olika radiokanaler i Karleby och hur viktigt det var att lyssna på radio.
Berättandets olika världar
Katharine Youngs modell om berättandets olika världar utgår ifrån att det finns olika nivåer av berättande. De här nivåerna beskrivs som att “berättare och lyssnare förflyttar sig mellan olika tänkta världar” i samband med att ett samtal framskrider och en person intar rollen som berättare (Gunnarson Payne & Öhlander 2017). Den första nivån utgörs av vardagsvärlden och kallas av Young för the realm of the ordinary. Nästa steg är att ett samtal inleds, och man träder in i the realm of conversation, där alla deltar i samtalet på ungefär lika villkor. Här utgår Young från ett strikt berättelseanalytiskt perspektiv, men det kan vara värt att påpeka att maktrelationer samtidigt påverkar och skapar stora olikheter i villkoren för olika personer i en konversation. Då en person tar på sig rollen som berättare och de andra blir lyssnare rör sig samtalet in i det som Young kallar storyrealm. Här får den lyssnande publiken en inblick i den berättandes värld, genom att hen berättar om händelser och tidpunkter på ett beskrivande sätt. Den här nivån fungerar som en kontext för det som kallas taleworld, det vill säga den värld i vilken berättandet utspelar sig. Berättaren kan gå in i den här världen genom särskilda sätt att berätta på. Exempelvis kan användningen av historiskt presens skapa en känsla av att berättaren förflyttat sig till den plats och stund hen berättar om, som om det hände just nu.
I intervjun med Brita förekommer både realms of conversation, storyrealms och taleworlds. Inledningsvis ber Malin Brita berätta fritt om sig själv, och Brita börjar då med att berätta var hon är född och vad hon jobbat med. Detta kan tolkas som ämnen som befinner sig inom the realm of conversation, i och med att det är vanliga saker att berätta då man ska presentera sig för en person som inte känner en sedan tidigare. Emellan det hon sedan berättar vad gäller erfarenheter av språk (storyrealm), ställer Brita också frågor till Malin, och ursäktar sig för att hon pratar så mycket. Intervjun går då från storyrealm in i the realm of conversation, i vilken vissa särskilda konventioner för samtal råder. Här ställs intervjuaren inför frågor om huruvida det kan vara relevant för intervjun eller inte ifall hon själv delar med sig av sina egna erfarenheter.
Eftersom det är fråga om en intervjusituation rör sig samtalet ändå för det mesta inom storyrealm, då Brita som intervjuperson tar på sig rollen som berättare, och Malin som intervjuare intar lyssnarrollen. Berättandet rör sig fram och tillbaka mellan olika tidsperspektiv, vilket exempelvis kommer fram då Brita tänker tillbaka på sin tid som lärare.
[Jag] har alltid då varit intresserad av språk så, då jag fick jobb i medborgarskolan så var det modersmålet som jag hade. Delvis lite också i den skola som föregick grundskolan, alltså den här som kallades medborgarskolan, så var det lite… finska var det förstås, och så var det också riktigt lite engelska, för det var inte vanligt då att man i det som kallades folkskola på den tiden hade någon engelska.
I citatet knyts nutid och dåtid ihop i konstaterandet att Brita alltid varit intresserad av språk. Sedan berättar hon i dåtid om händelsen då hon fick jobb och började undervisa. Nutid jämförs också med dåtid, då hon berättar om hur skolsystemet fungerade förr. Finskan beskrivs som en självklarhet i utbildningen, medan engelskan var något ovanligt. Eftersom intervjun sker i dagens värld, då engelskan fått en stor och närmast självklar plats i samhället och skolsystemet, vill Brita poängtera att det inte alltid förhållit sig på det sättet.
Brita berättar också om sina äldre släktingars förhållande till språk och ställer det i kontrast till hur hon uppfattar de språkliga förhållandena nu för tiden:
[…] numera finns det väldigt få som är tydligt enspråkiga svenska, utan de flesta kan nog åtminstone någon finska. […] Annat var det kanske då jag var barn, så om jag jämför med mina fastrar som inte hade… De var födda i början på 1900-talet, så det är ju ganska länge sedan.
Hon fortsätter med att beskriva hur den ena fastern nog förstod en del finska, men föredrog att själv tala svenska också med finsktalande personer, exempelvis inom sjukvården. Då Brita berättar om exemplet som något som hände för “ganska länge sedan”, framstår också fenomenet med enspråkighet som något mer avlägset. Det är något som står i kontrast till hur det är numera.
Medan Brita berättar drar hon sig till minnes särskilda situationer där språk kommit upp som ett tydligt tema. Då hon berättar om möten och samtal med olika personer dramatiserar hon situationerna genom att citera vad hon själv och de andra personerna sade. På så sätt förflyttas berättandet in i en taleworld, som om vi var där och då. Ett exempel är då Brita berättar om när hon träffade en av sina gamla elever från den svenskspråkiga skolan i ett finskspråkigt sammanhang:
[…] så satt vi på ett radioamatörläger och där pratade vi finska, och hon satt bredvid mig. Och de talade de andra, så sa hon: ‘Hör du [Brita], vet du vad. Jag kan omöjligt tala finska med dig’.
Med hjälp av citatet reflekterar Brita kring hur det språk man talat då man först lärt känna varandra ofta kommer att kännas som det enda rätta, och det känns fel att plötsligt tala ett annat språk med varandra. Detsamma kan gälla olika dialekter. Brita berättar om hur undervisningsspråket i skolan var standardsvenska, men att hon som en del av språkundervisningen tagit upp exempel på dialekt. Reaktionerna på detta säger något om hur tydligt språkanvändningen i skolan skiljde sig från hur man talade i andra sammanhang:
Och jag minns första gången jag hade det, så blev jag otroligt förvånad, eller inte förvånad, men det var en som sa: ‘Men hör du [Brita]… kan du dialekt?’ […] ‘Aj, det är alldeles klart att jag kan dialekt, jag är ju född här och jag är född med dialekten, du skulle bara, ni skulle bara höra mig då jag talar med grannarna. Då skulle ni kanske inte tro att det är samma människa.’ (skratt)
Brita förtydligar senare i intervjun att det inte heller är alla Karlebybor som har dialekt som hemspråk. I stadskärnan är det vanligt med standardsvenska, medan det på landsbygden talas mer dialekt. Hon nämner också att stadsdelen Neristan har en egen liten dialekt, men lägger till att hon inte ser det som sin sak att förklara hur det låter, då hon inte själv talar dialekten.
Vi kan se hur berättandet i intervjun med Brita rör sig fram och tillbaka mellan Katharine Youngs olika berättelsevärldar: realms of conversation, storyrealms och taleworlds, i samspel mellan intervjuaren och den intervjuade. Olika framställningar av tid och sammanhang påverkar hur berättelserna tar form.
Avslutning
I denna artikel har vi analyserat ett intervjumaterial med hjälp av berättelseanalys. Britas levnadsberättelser om tvåspråkigheten i Karleby visar hur mikronarrativ framförs i livshistoriska intervjuer och hur anekdotiskt eller humoristiskt berättande kan få både intervjupersonen och intervjuaren att skratta. Tystnaden är ett samspel mellan intervjupersonen och intervjuaren, och att tystnad oftast saknas i detta fall handlar framför allt om Britas engagemang och sociala personlighet, som bidrar till att hon berättar detaljerat och ingående. Brita är också kunnig i språk och ställde frågor till Malin om tvåspråkighet, vilket bidrog till att det blev få tystnadsmoment under hela intervjun. Tystnad kan antyda mycket om en persons berättande, men i detta fall har vi snarare frågat oss vad avsaknad av tystnad kan antyda.
Med hjälp av Katharine Youngs stilmodell för berättelseanalys kan man se hur denna intervju skiftar kring olika nivåer av berättande, alltså the realm of conversation, storyrealm och taleworld. I detta fall handlar rörde sig intervjupersonen främst i storyrealm på grund av intervjusituationen och Britas berättandestil öppnade därifrån dörrar till taleworlds. Britas växlingar mellan olika nivåer av berättande resulterade i en intressant intervju och ett mångfacetterat framförande av berättelser om tvåspråkigheten i Karleby. Synen på tvåspråkighet har ändrats sedan Britas tid som ung, och dialekter har alltid varit levande i Karleby. Även om man lärde sig standardsvenska i skolan var det ändå det språk eller den dialekt som man växte upp med som man använde i sin vardag. Av Britas exempel kan vi utläsa att flerspråkighet också kan betyda förmågan att förstå sig på olika dialekter och att kunna prata på olika dialekter.
Källor
Arkiv
Intervjun: SLS_2414_2_20.mp3
Litteratur
Eleonorasdotter, E. (2021).“Det hade ju aldrig hänt annars” Om kvinnor, klass och droger. Lund: Mediatryck. s. 329-356.
Gunnarsson Payne, J., Öhlander, M. (2017). Tillämpad kulturteori / Jenny Gunnarsson Payne, Magnus Öhlander (red.). Lund: Studentlitteratur. s. 203-230.
Wanström, S. & Marander-Eklund, L. (2024). Narrativanalys. I: Att analysera etnografiska material. Red. Bo Nilsson & Anna Sofia Lundgren. Umeå: H:ström. s 47-70.