Fältarbeten och kunskapsproduktion – ett historiskt perspektiv
Karin Gustavsson, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet
Artikeln är referentgranskad
Etnologistudenter vid Lunds universitet har sedan många år en fältarbetsvecka på schemat på utbildningens andra termin. De lämnar då den vanliga kontexten i universitetets undervisningslokaler och vistas på andra platser och blir delaktiga i nya sammanhang. Med erfarna lärares stöd sätts studenterna in i vad ett etnologiskt fältarbete innebär och de får träning i ett antal färdigheter som bidrar till deras ämneskompetens. Etnologiska fältarbeten omfattar en lång rad moment av praktisk karaktär och under veckan skolas studenterna in i arbetssätt och en vetenskaplig kultur som inte med lätthet kan förmedlas genom undervisning vid föreläsningar och seminarier. Erfarenheter från fältveckan bidrar inte bara till specifika kunskaper utan också till en ämnesgemenskap genom att etnologer delar samma erfarenheter av att på detta sätt ha varit ute i fält.
Men när började etnologer att bedriva fältarbeten? Finns det historiska rötter som leder till de insamlingsinsatser som arkiv och museer bedrev från det sena 1800-talet och framåt, då en lång rad kvarlevande fenomen knutna till en förindustriell agrarkultur dokumenterades?
I det följande kommer ett antal nedslag att göras i äldre fältarbeten, i syfte att spåra de historiska rötterna till dagens fältarbetspraktik. Exempel kommer att hämtas från några förgrundsgestalter som var och en har bidragit till att forma ämnet folklivsforskning / etnologi, bland andra Nils Månsson Mandelgren, Artur Hazelius och Sigurd Erixon. Den etnologiska ämneshistorien är väl beskriven av exempelvis Orvar Löfgren (1996) och Birgitta Svensson (2012), men här kommer jag att fokusera just på fältarbeten och själva det praktiska görandet i fält som förekom under den ämnesformering som dessa båda författare skildrar. Texten bygger till stor del på arkivmaterial som jag arbetat med i olika projekt.
Fältarbeten i arkiven
Den som vill undersöka gångna tiders fältarbeten i syfte att förstå relationen mellan praktiskt arbete och kunskapsproduktion behöver själv göra en form av fältarbete i arkiven, och söka efter spår av gångna tiders aktörer.[i] Även om arkivsamlingar i offentliga arkiv i allmänhet är välordnade efter etablerade ordningar och förteckningsscheman går det inte att förutse vad akter och dokumentmappar faktiskt innehåller, och överraskningar av både positiv och negativ karaktär uppstår alltid vid forskning i arkiv. Oregistrerade eller felplacerade handlingar kan visa sig vara verkliga fynd genom innehåll som bidrar till att föra arbetet framåt, och brister och luckor i materialet kan paradoxalt nog fungera som avstamp för kreativitet och nödvändigt nytänkande. Arkivforskning innebär en lång rad rent fysiska och sensoriska erfarenheter som påverkar kroppen, precis som ett vanligt fältarbete. Tunga arkivvolymer ska hanteras, inte sällan är materialet smutsigt så att fingrarna blir svarta, gammalt papper har en väldigt specifik lukt som med tiden blir välbekant, och till detta kan läggas den taktila känsla som olika sorters pappersmaterial, snören runt dokumentbuntar och andra objekt som inte är pappersdokument men som kan finnas i ett arkiv ger upphov till.
Hos Folklivsarkivet i Lund och Nordiska museet, institutioner som under hela 1900-talet satsade på dokumentationer av dels materiella företeelser som bebyggelse dels immateriella, som traditioner, seder och bruk, finns stora mängder material. Min avhandling Expeditioner i det förflutna (Gustavsson 2014) behandlade fältarbeten under 1900-talets inledande decennier, som bedrevs i grupp och i sin samtid betecknades som just expeditioner. Under arbetet med avhandlingen sökte jag efter personliga berättelser och minnesbilder från de som var med, med tunt resultat. Jag fann snabbt att beskrivningar av fältarbetspraktiken och vittnesmål från vardagen i fält som kan kasta ljus över hur arbetet de facto gick till för personerna som deltog inte återfinns i arkivakterna med dokumentationsmaterial. Reflexivitet och beskrivningar av forskarjagets positionering i fältet, som idag är gängse i etnologiska texter, saknas i denna typ av material, liksom i de vetenskapliga texter som så småningom blev resultatet.
Därför får vittnesmål om hur arbetsvardagen under det tidiga 1900-talets fältarbetsexpeditioner tedde sig och hur relationerna mellan fältarbetarna såg ut och utvecklades sökas i andra kontexter, som dagböcker och brevsamlingar som kan ingå i personarkiv. Men jag fann att även i sådana källor är det ganska magert med explicita beskrivningar av fältarbetssituationerna. Flera av fältarbetarna gjorde sedan karriärer inom akademin eller i museisektorn, och några skrev sedan memoarer och minnesbilder. Dock är det också i den typen av texter tunt med återblickar på tillvaron som ung fältarbetare.
Men när texter saknas eller är bristfälliga kan andra material användas som källor. På de fotografier som togs i syfte att dokumentera byar och bebyggelse syns många gånger mer än vad som var fotografens avsikt att avbilda. Fältarbetarna själva förekommer ibland på bilder, då deras utrustning och klädsel syns, liksom cyklar eller andra fordon. Här framgår ibland hur ett uppmätningsarbete kunde gå till, möten med lokalbefolkning liksom de ofta unga fältarbetarnas attityd till sitt uppdrag. Det kan också finnas fotografier som visar spexande unga expeditionsdeltagare under glada upptåg i en fältmässig omgivning. Detta är bilder som visar en sida av fältarbetena som inte finns beskriven i text – unga personer som tycks driva med det allvarliga uppdrag de har att utföra (Gustavsson 2013b).
Som nämndes inledningsvis kommer den här texten att ta upp några av de pionjärer som var verksamma på 1800-talet, vars insamlingsarbeten har bidragit till att skapa sedan länge etablerade minnesinstitutioner. Trots det längre tidsavståndet är det när det gäller de här personerna bättre ställt med källor som kan ge kännedom om hur de arbetade, i form av brev, minnesanteckningar och dagböcker. Det finns också en rik litteratur om dessa pionjärer, som jag har utgått från.
Vem var den förste fältarbetaren?
Inledningsvis beskrevs att fältarbeten är en självklar del av den etnologiska praktiken som har förekommit länge. Men hur länge, och kan vi säga vem som var den förste fältarbetaren? Vid besvarandet av sådana frågor hamnar vi i kontexter där den vetenskapliga disciplinen etnologi inte fanns, knappast heller arkeologi eller andra ämnen som det idag undervisas och forskas i på universiteten.
Kartläggandet av fysiska lämningar av mänskliga aktiviteter i landskapet brukar anses ha börjat med de rannsakningar efter antikviteter som förekom i Sverige under senare delen av 1600-talet (Molin 2003:41ff). I de rådande stormaktsambitionerna ingick att vara en kulturnation som kunde visa upp ett ädelt förflutet, och då blev runstenar, forntida gravrösen, borgkullar och andra fysiska lämningar av människor som levt och verkat i det förflutna viktiga inslag (Molin 2003:40f). Liksom inom naturvetenskapen etablerades en förändrad kunskapssyn, där egna observationer och förmågan att läsa av både stora och små inslag i landskapet, faunan och växtligheten ersatte tilltron till äldre skriftliga källor (jfr Bergwik 2016:19). De fysiska objekten blev bevis för skeenden i epoker för länge sedan, då materialiteter sågs som mer trovärdiga kunskapsbärare än text (Jensen 2005:34). Något absolut svar på vem den första fältarbetaren var är svårt att leverera, men möjligen skulle de två antikvarier som år 1629 knöts till det kungliga kansliet kunna sägas utgöra pionjärer när det gällde att samla in spår från det förflutna (Molin 2003:49).
Vid 1800-talets början genomfördes flera resor av dåtida antikvarier, ”fornforskare”, som uppsökte olika delar av Sverige och sedan rapporterade till såväl Vitterhetsakademien som Götiska förbundet – det senare en ganska kortlivad sammanslutning av ämbetsmän och kulturpersonligheter som svärmade för den nordiska forntiden. I reseberättelser skildrades ”märkvärdigheter” av antikvariskt intresse av allehanda slag, som hade iakttagits och dokumenterats ofta i både ord och bild av de som med idéhistorikern Torkel Molins term var antikvariska resenärer (Molin 2003: 204ff). De här personerna kan kategoriseras som fältarbetare i nutida mening genom att de hade ett tydligt uppdrag och ändamål, reste iväg från universiteten eller huvudstaden och dess institutioner, genomsökte marker där inga tidigare antikvarier rest, upptäckte dittills okända fornlämningar, utförde undersökningar i fält och skrev ner sina iakttagelser under resandet och vid återkomsten. Många tecknade också under resorna, som stöd för det egna minnet och som ett sätt att förmedla intrycken till andra.
Med blicken på det förflutna
Samhället förändrades på många sätt under 1800-talet, i synnerhet seklets andra halva, genom införandet av näringsfrihet, demokratireformer, industrialisering och urbanisering och etablerande av nya institutioner och samhällsfunktioner. De dokumentationer och undersökningar av fenomen från det förflutna som kom att utföras under senare delen av detta sekel drog nytta av nya kommunikationsmedel som ångbåtar och järnväg, liksom av tekniska landvinningar som den litografiska trycktekniken och inte minst fotografi. Här finns en tydlig paradox i det att de snabba samhällsförändringarna av många upplevdes som ett hot mot uråldriga men ännu levande traditioner och kulturuttryck, samtidigt som det var de tekniska produkterna av samma samhällsförändringar som möjliggjorde insamling och dokumentation av det som ansågs vara på väg att försvinna. Upptäckten av det förflutna, och synen på det förflutnas lämningar som viktiga värden för samtiden och framtiden, var en del av moderniteten.
En av de mest profilerade svenska fältarbetarna och dokumentatörerna av det förflutna under 1800-talet var Nils Månsson Mandelgren (1813-1899), bördig från Skåne men under större delen av sitt liv bosatt i Stockholm. Efter utbildning vid först konstakademien i Stockholm och sedan kunstakademiet i Köpenhamn gav han sig ut på en lång resa i Europa och kom åter till Sverige några år in på 1840-talet (se t ex Alm 2025 & Mårtelius 2025)
Influerad av sin lärare i Köpenhamn, konsthistorikern Nils Lauritz Høyen, började Mandelgren att på 1850-talet dokumentera medeltida kyrkor runt om i Sverige. Høyen hade öppnat Mandelgrens ögon för de konsthistoriska värden som fanns i kyrkorna, en insikt som prästerna som verkade i kyrkorna saknade (Alm 2025). Ännu så länge var Mandelgren en av få som hade den särskilda blick för både för kyrkobyggnaderna och de medeltida skulpturer och andra konstobjekt som de inrymde som just värdefull konst. Det kom att dröja åtskilliga decennier innan detta blev en etablerad antikvarisk och konsthistorisk praktik, inordnad i den antikvariska professionen och inlemmad i ett vetenskapligt tänkande. Mandelgren kom att ägna återstoden av sitt liv åt att under ett otal resor landet runt dokumentera kulturminnen – allt från monument som kyrkobyggnader till mer anspråkslösa objekt och inte minst allmogens liv och vanor – genom att teckna och i ord beskriva det han såg. Det med tiden enormt omfattande dokumentationsmaterialet donerade han i slutet av sitt liv till Lunds universitet (Gustavsson 2025).
Parallellt med att samhället industrialiserades och fler och fler lämnade landsbygden för städerna, upptäcktes spåren av det förflutna i bredare kretsar och tankar på dokumenterande och bevarande slog rot hos allt fler, men företrädesvis hos det dåtida borgerskapet och den lilla skaran universitetsutbildade. Grundaren av Nordiska museet och Skansen Artur Hazelius skrev om de insikter som drabbade honom 1872 då han lämnat sin vanliga urbana tillvaro för en resa till Dalarna:
Det blev mig uppenbart att man skyndsamt måste ingripa, om man ville göra sig till godo de hjälpmedel för forskningen, vilka ännu erbjödo sig i dessa gamla boningar, som revs eller i dessa bohag, som ringaktades, och i dessa dräkter, som bortlades. (Hazelius 1898, återgiven i Hammarlund-Larsson 1998:182)
Stockholmaren Hazelius, med en akademisk utbildning i nordiska språk i bagaget, såg allmogens materiella objekt som ”hjälpmedel för forskningen”. I alla dessa ålderdomliga ting, med Hazelius ord boningar, bohag och dräkter, som många i landsbygdens befolkning ville byta ut mot nytillverkade moderna produkter såg han en kunskapspotential som måste räddas. Och bråttom var det, det var nödvändigt att ingripa ”skyndsamt”. Mandelgren, Hazelius och deras samtida delade synen på det förflutnas lämningar som något värdefullt som måste på ett eller annat sätt bevaras till framtiden. De hade en gemensam förförståelse, som ännu inte omfattades av majoriteten i det dåtida samhället.
Att som forskare lämna sitt skrivbord, kontoret och biblioteket och den bekväma tillvaron i hemmet för att färdas till avlägsna trakter för att samla föremål eller dokumentera ålderdomliga kyrkor och andra monument blev en metod för kunskapsproduktion. Primärt stod den egna upplevelsen i centrum, men drivkraften var i lika hög grad att delge andra och vidareförmedla det som med Hazelius ord var ”uppenbart”, så att fler skulle dela den upplysning som de själva hade uppnått. Med en början under 1800-talets senare del etablerades institutioner och vetenskapliga discipliner som ägnades åt det som uppfattades som försvinnande. När blicken alltmer fästes på det förflutna blev inventerande och kartläggande en metod som användes för att skapa kunskap (Gustavsson 2014:41).
Organiserade expeditioner
Aktiviteterna för att dokumentera och samla ålderdomliga fenomen blev fler och mer intensiva under 1800-talets slut. Länge var det enstaka individer som Mandelgren och Hazelius, med den egna hängivenheten som stark drivkraft, som genomströvade olika landsändar i syfte att i ord och bild bevara förfluten tids kulturuttryck. Lika angeläget var att samla in föremål till museer. Med 1900-talets inträde och med tillgång till de resurser som fanns hos myndigheter, organisationer och institutioner började fältarbeten och insamlingsresor genomföras i större skala. I början av 1910-talet knöts etnologen Sigurd Erixon (1888-1968) till Nordiska museet. Han byggde snabbt upp en verksamhet som syftade till att dokumentera äldre tiders byggnadskultur och byar. Han skapade en organisation, där små grupper av unga män skickades ut på fältarbeten på landsbygden över hela Sverige. Deltagarna kunde ha en bakgrund som ”teknologer”, dvs. de studerade till arkitekter, eller i lämpliga humanistiska ämnen som nordiska språk, folklivsforskning och konsthistoria.
I flera europeiska länder förekom liknande aktioner för att dokumentera landsbygdens ålderdomliga bebyggelse. I Finland strävade Valter Forsblom efter att på samma sätt som Erixon göra systematiska undersökningar av allmogebebyggelse, då specifikt i södra Österbotten, där han arbetade tillsammans med en tecknare 1914. Forsblom betonade i förordet till en artikel där 1914 års resultat redovisades just systematik som helt centralt för att en analys skulle vara möjlig att göra. Den gången betydde det att ha en tillräckligt stor materialmängd samt att använda typologi som metod. Det material i form av uppmätningar, teckningar av byggnadsdetaljer samt fotografier som blev resultatet 1914 var dock inte tillräckligt omfattande för att Forsblom skulle våga sig på att presentera slutsatser om byggnadsbeståndets utveckling. Han menade att det vid tillfället bara gick att göra en deskriptiv framställning (Forsblom 1916:20). Det krävdes enligt rådande normer kvantitet för att kvalitet skulle kunna uppstå.
Att bedriva fältarbeten på landsbygden under ganska långa perioder var kostnadskrävande, men Sigurd Erixon hade en enastående förmåga att skaffa finansiering. Beredvilligheten från såväl företag som privatpersoner liksom statsmakterna att lämna bidrag till Erixons projekt visar utöver att han lyckades med sin påverkan också att det fanns en bred samsyn i samhället om angelägenheten i att dokumentera det som upplevdes som en försvinnande allmogekultur på landsbygden (Gustavsson 2014:70). I fokus för Erixons och Nordiska museets verksamhet var det som vi idag skulle kalla det materiella kulturarvet, med byggnadsformer och -konstruktioner som ett starkt intresse. Lika viktigt var spåren av landsbygdens sociala sammanhang i form av samarbetet inom byarna under förindustriell tid. En lång rad gemensamma åtaganden, allt från väghållning till fattigvård, som senare kom att bli ett ansvar för olika samhällsinstitutioner, sköttes då genom överenskommelser och hävdvunna arbetssätt i lokalsamhället. De materiella lämningarna av en förfluten tids byorganisation i form av exempelvis horn och lurar, som använts på ett närmast rituellt sätt för att signalera inför samkväm och gemensamma aktiviteter, liksom den ”bykista” där viktiga papper förvarades, blev högintressanta att dokumentera och samla in (Arnstberg 1989:25).
Språkbruket i olika artiklar och redogörelser för genomförda (och planerade) fältarbeten ger en fingervisning om den samhälleliga och tidsmässiga kontext som verksamheten bedrevs i. Ord som ”expedition” ger associationer till samtidens koloniala erövringar på avlägsna kontinenter. Det var okända marker som skulle genomkorsas, vita fläckar på kartan som skulle undersökas och ges ett innehåll. De uteslutande manliga deltagarna ”erövrade” område efter område, och efter dagens arbete sökte de ”kvarter” (se t ex Erixon 1941). Både det praktiska arbetet och tänkandet kring uppgifterna gjordes i grupp, vilket stärkte den professionella identiteten.
Att arbeta flera tillsammans var också nödvändigt av rent praktiska orsaker. Karaktären på de arbetsuppgifter som deltagarna i Nordiska museets expeditioner skulle utföra krävde för det mesta mer än en person. Olika kompetenser kompletterade varandra, som i fallet med Forsblom som reste tillsammans med en tecknare. Många arbetsmoment var svåra eller omöjliga att utföra ensam. Byggnader skulle mätas upp med hjälp av måttband och måttstockar, konstruktioner undersökas och avbildas. Byar, gårdars och enskilda byggnaders läge i landskapet skulle placeras in på kartor och situationsplaner, något som också förutsatte händighet med kompass och mätredskap. De kameror som användes var stora och tunga apparater som monterades på stativ och laddades med glasplåtar, och då behövdes noggrannhet och fingertoppskänsla och flera hjälpande händer kunde vara till stor nytta.
Det faktum att det var flera personer som arbetade tillsammans hade betydelse för resultaten – de blev helt enkelt bättre och säkrare om två personer samarbetade med sysslor som uppmätning av byggnader och hantering av de dåtida kamerorna. Lika viktigt i sammanhanget var den kunskapskultur som skapades bland fältarbetarna genom att inte bara arbeta tillsammans, utan också genom att dela en fältmässig tillvaro, med ibland strapatsrika upplevelser i trakter långt hemifrån. Ofta var det påtagligt unga personer som deltog i fältarbetena och det är inte svårt att föreställa sig att ett par månader i fält kom att bli formativt för det arbetsliv och den forskning som kom att följa.
De personer som ingick i expeditionerna som skickades ut från Nordiska museet och andra institutioner delade en gemensam förförståelse för sitt uppdrag, men det fanns också vissa instruktioner nedskrivna. Sune Ambrosiani, anställd vid museet publicerade 1916 Riktlinjer för uppteckningar om allmogens materiella kultur. Boken Våra folkminnen En populär framställning gavs ut 1919 av Carl Wilhelm von Sydow och 1922 kom Åke Campbells Våra bondgårdar. En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet. I samtliga skrifter ges handfasta instruktioner, som befäste de mål och metoder som kommit att bli praxis under fältarbetena. Utöver dessa handböcker tjänade också publicering av insamlat material både som inspiration och som kvitto på att finansiärerna fått resultat för de medel som de satsat. Sigurd Erixon var snabb med att publicera sina undersökningar och i slutet av 1910-talet kom flera artiklar och publikationer där han delar med sig av sina rön och resultat. Publikationerna gav verksamheten relevans och tjänade utöver att vara inspirerande för personer och institutioner med intresse för att själva sätta igång fältarbeten också som argument riktade till potentiella anslagsgivare för en utökning av arbetena. Så kan man läsa Valter Forsbloms inledning till sin presentation av allmogebebyggelsen i Sideby och Lappfjärd i Österbotten, som han undersökt 1914, där han framhåller att det han redovisar bara är början och att mer arbete krävs (Forsblom 1916:20). Denna strävan efter mer underlagsmaterial, längtan till fler platser att undersöka och fler publikationer är genomgående i redovisningarna av de fältarbeten som genomfördes vid 1900-talets början. Kunskapstörsten var stor, likaså ambitionen att föra ut resultaten i breda kretsar.
Allt ska samlas in!
Ett insamlingsarbete av en annan karaktär än de projekt som syftade till att dokumentera bebyggelse, men med en samma idébakgrund och likartade metoder, bedrevs av hemslöjdspionjären Lilli Zickerman (1858-1949), främst under åren 1910 till 1932 (Palmsköld 2018, Gustavsson 2024). Även Zickerman hade som ambition att systematiskt kartlägga en utvald del av allmogekulturen, i hennes fall det hon kategoriserade som ”svensk folklig textilkonst” (Palmsköld 2018). Hon arbetade intensivt över stora delar av landet för att med hjälp av fotografi dokumentera det textila kulturarvet där ett av målen var att fastställa det som hon benämnde som ”ortstypiskt” för olika regioner i landet. Både tekniker och mönster var relevanta för henne, på samma sätt som andra typer av betydelsebärande detaljer dokumenterades under samtida fältarbeten. Efter ungefär 10 års arbete var det dags för Lilli Zickerman att förlägga en resa så att hon fick tillfälle att besöka Jämtland: ”Därifrån reser jag till Östersund men hvad jag skall få för resultat där vet jag ej men jag måste undersöka terrängen åtminstone”. Det var nödvändigt för henne att göra detta eftersom ”Jemtland är ett fullkomligt blankt landskap”. Här hade hon vid det tillfället ännu inte hunnit genomföra sitt dokumentationsarbete, därför var det ”blankt”. Detta borde dock åtgärdas så att hennes överblick över landet blev fullständig.[ii] Hon reste för det mesta ensam, men hon hade ett vidsträckt kontaktnät över hela landet av personer från främst hemslöjdsrörelsen som hjälpte henne på olika sätt med att skaffa fram textilier från privata ägare. Hemma fanns hennes yngre bror som bistod i arbetet (Gustavsson 2024, Palmsköld, Gustavsson & Rosenqvist 2023, Palmsköld, Gustavsson & Rosenqvist 2025). Vi får också föreställa oss en dåtida kontext där hjälpande händer i form av stadsbud och springpojkar, stationskarlar och grovarbetare stod redo att rycka in för att lyfta, bära och transportera det material som Zickerman arbetade med, och som därmed bidrog till att hennes projekt kunde genomföras.
Jämsides med att Nordiska museets och Folklivsarkivets utsända sökte efter ålderdomlig by- och byggnadskultur samlades också det immateriella kulturarvet i form av folkminnen, traditioner, visor och låtar osv, liksom dialekter in. Utrustade med anteckningsböcker och blyertspennor, senare också med inspelningsapparater, frågade och lyssnade utsända studenter och etablerade forskare på i allmänhet åldriga meddelare som delgav de nyfikna akademikerna sina minnen och berättelser och traderad musik (se främst Lilja 1996, Skott 2008, Boström, Lundberg & Ramsten 2010). Människors berättelser och deras egna röster, insamlade under en lång rad fältarbeten, har bildat basen för traditions- och dialektarkivens samlingar och fortsatta verksamhet.
Alla dessa fältarbeten, bedrivna från tidigt 1900-tal och ända in på 1960-talet, som hade som ändamål att kartlägga och samla in olika uttryck för det som sågs som en försvinnande allmogekultur, kom att bli grunden inte bara för arkivsamlingar utan också för folklivsforskningen, etnologin, och folkloristiken som vetenskaper (se t ex Löfgren 1996:25 f). Ämnena uppstod genom studium av de samlingar som blev resultatet av fältarbetena, men också ur arbetssättet och den gemensamma synen på det föreställt försvinnande. Den tidiga folklivsforskningen var en utpräglad fältvetenskap och det går att se ett tydligt arv från 1900-talets insamlare till den nutida etnologin, även om de företeelser som utgör forskningens objekt är väsensskilda från dåtiden. Det är i metoderna som likheterna finns – att söka kunskap utanför arbetsrummet med dess bokhyllor och pappersluntor, och att utforska ett fält som framstår som obeforskat och möjligt att göra upptäckter i. I de äldre fältarbetena och analyserna av vad som upptäcktes var frågor om kulturelements spridning i tid och rum centrala. De teoretiska influenserna kom från diffussionism och evolutionism, även om de unga fältarbetare som befann sig mitt i ett pågående dokumentationsarbete på landsbygden på 1920-talet inte tänkte med de begreppen. Emellertid kom det material som samlats in att tolkas på olika sätt under de efterföljande decennierna och det uppstod vetenskapliga kontroverser om orsak och verkan, om spridningsmönster och påverkan. På 1950-talet debatterades till exempel den typiska fyrlängade dansk-skånska bondgårdens ursprung och utveckling, och då kom det material som samlats in under flera decennier att bli högaktuellt och användas i argumentationen (se t ex Eskeröd 1957, Gustavsson 2013a).
Systematik som ideal
När 1800-talets antikvariska resenärer och tidiga dokumentatörer som Nils Månsson Mandelgren var ute på sina färder gjorde de många oväntade upptäckter. Även om det fanns ett fixerat mål för resan kunde mycket hända på vägen som fångade uppmärksamheten, som avbildades och rapporterades och fördes in i en kunskapsbank, omedelbart eller med fördröjning. Termen serendipitet är möjlig att använda för att beskriva resandet och utforskandet, det vill säga att faktorer som slump, tur och otur kom att styra vad som iakttogs och dokumenterades.
Det tidiga 1900-talets fältarbeten utfördes med systematik som både mål och metod. Ordet återkommer frekvent både i officiella skrivelser, i arbetsplaner inför en fältsäsong och i ingivna redovisningar, liksom i publicerade beskrivningar av resultaten. (Gustavsson 2014: 39f). Det indikerar, som exemplet med Valter Forsbloms fältundersökningar, en seriös och framåtsyftande verksamhet, som motsats till slump och kringirrande. Kunskapsmålet för dessa expeditioner var att finna strukturer och mönster. Zickerman sökte det ortstypiska, det som skilde en trakt från en annan avseende textila mönster och tekniker. I samtliga fall var stora materialmängder en nödvändighet, och allt skulle vara systematiskt insamlat. Strävan efter systematik kan kopplas samman med den diffussionistiska vetenskapsuppfattningen. För att det skulle vara möjligt att finna belägg för olika specifika kulturfenomens spridning i rummet krävdes material som var systematiskt insamlat, så att inga vita fläckar kvarstod på de utbredningskartor som upprättades för att redovisa resultaten. Systematiken som metod kan också kopplas samman med samtidens strävan efter att inte bara kartlägga utan också publicera olika kulturyttringar i sin hela omfattning. En lång rad stora ambitiösa publiceringsprojekt kan ses i spåren av dokumenterandet av det förflutna. Publicerandet blev bevis för genomförda insatser och inbjöd till granskning av verksamheten och dess resultat, och kunskap nådde utanför den egna lilla arbetsgruppen. Men inte så sällan var ambitionerna allt för stora för att vara genomförbara. I inledningen till den mer än 800 sidor tjocka boken Svensk byggnadskultur som Sigurd Erixon gav ut 1947 påpekas att detta är bara början på en än mer omfattande publicering, men fler delar av detta verk blev det inte.
Det systematiska kartläggandet i fält blev ofta inte bli så fullständigt som avsett. Fältarbetare som färdades på cykel kunde drabbas av punkteringar och andra haverier som omöjliggjorde färder enligt uppgjorda planer. När motorcyklar och bilar började användas på 1920- och 30-talen ökade å ena sidan framkomligheten, men å andra sidan fick ett haveri med ett motorfordon större konsekvenser än en cykelpunktering. När det gällde fotograferande kunde det hända olyckor med glasplåtar som var tunga, ömtåliga och skrymmande vilket förhindrade dokumentation. Praktiska omständigheter styrde vad som blev avbildad på fotografi – det gick inte att slösa med exponeringarna när antalet fotoplåtar var begränsat. Inte minst väder och därmed väglaget kunde ställa till det och störa strävandet efter systematik, oavsett vilket fordon som användes. I september 1918 skrev Lilli Zickerman till sin uppdragsgivare, styrelsen för Föreningen för svensk hemslöjd (FSH). Hon hade inte kunnat genomföra sina planerade resor på grund av väderförhållandena: ”Jag hade ämnat resa nu i sept. Men här regnar så att alla vägar äro bottenlösa och likadant lär det vara i de trakter jag ämnade undersöka.”[iii] Liknande erfarenheter av regn, rusk och ofarbara vägar förmedlades från de flesta fältarbetarna som var knutna till Sigurd Erixons expeditioner. Även om de vetenskapliga ambitionerna kunde vara höga uppstod praktiska hinder för att uppnå dem.
Medialiserad materialitet
Syftet med att lämna skrivbordet, biblioteket och arkivet för att i stället ge sig ut på fältarbeten har i alla tider varit dubbelt. För den enskilde forskaren handlade – och handlar – det om att bygga upp en egen erfarenhetsbank som kan omsättas i en vetenskaplig produktion, men också om att skapa ett dokumentationsmaterial med vittnesmål om olika specifika kulturfenomens förekomst i rummet som ska kunna användas av andra. För båda syftena krävs verktyg för avbildning och beskrivning. Tecknande har alltid förekommit och till exempel Mandelgren, som under sin verksamma tid fick uppleva fototeknikens genombrott, valde att inte använda fotografi utan fortsatte att teckna. Hans metod var hastigt åstadkomna skisser i fält, som han renritade vid ett senare tillfälle. Det innebar en risk för informationsförlust genom att de snabba skisserna inte inrymde allt som en annan betraktare än Mandelgren själv skulle ha bedömt som väsentligt att återge, och han kunde själv rationalisera bort element i motivet vid renritningen. Den dåtida fototekniken hade dock stora nackdelar för en fältarbetare: de tunga och skrymmande apparaterna, liksom den komplicerade hantering av de ljuskänsliga, sköra och tunga glasplåtarna. Med sådan utrustning var det inte möjligt att arbeta särskilt snabbt. Det kan vara ett skäl till att fotografi valdes bort av det sena 1800-talets dokumentatörer. En skissbok kunde enkelt bäras i fickan. Tecknandet har också en dubbelt didaktisk funktion där både tecknaren och den som betraktar teckningen lär sig något. Tecknandet är jämfört med ett klick på kamerans avtryckare en långsam process. Den som tecknar undersöker både med blicken och pennan det objekt som ska avbildas och upparbetar på så sätt en form av tyst kunskap om konstruktioner och detaljer, som inte kan uppnås genom fotograferande. Många av de konstruktionsdetaljer som var av intresse att dokumentera var svåra eller omöjliga att fånga på fotografi.
Valter Forsblom arbetade tillsammans med tecknaren Hilding Eklund under fältarbetet i Österbotten. Eklund upprättade måttsatta ritningar över planlösningar och informativa teckningar av byggnadskonstruktioner som timmerknutar. Men hans bidrag till Forsbloms arbete bestod också av teckningar av både exteriöra detaljer som förstukvistar och inslag från byggnaders interiörer i form av eldstäder, liksom möbler. Det senare skulle kunna bero på svårigheter att fotografera inomhus, vilket dock motsägs av att det i Forsbloms material också finns flera interiörbilder. I Forsbloms artikel om den sydösterbottniska byggnadskulturen är Eklunds ritningar ofta återgivna tillsammans med fotografier av samma motiv. Exempelvis återges en teckning av hur ett halmtak var konstruerat och fäst i byggnadens vägg tillsammans med ett fotografi som visar reparation av stråtak (Forsblom 1916:77). Här skapas en helhetsbild för läsaren och det är möjligt att med hjälp av de olika avbildningsteknikerna tillsammans med texten tillägna sig den kunskap som Valter Forsblom hade för avsikt att förmedla.
Det var många som i likhet med Mandelgren valde att fortsätta med de enkla men beprövade verktygen papper och ritstift, men den fotografiska tekniken kom ändå tidigt att användas i olika vetenskaper, både i ateljéer och i fält. Det fanns en stark tilltro till fotografiet som objektivt sanningsvittne, till skillnad från teckningen som alltid präglas av sin upphovspersons val och preferenser (jfr Gustavsson 2014:117). Genom fotografisk avbildning blev det möjligt att studera ett objekt och dess sammanhang även efter avslutat fältarbete och bilderna kunde enkelt mångfaldigas och spridas. Lilli Zickerman beskrev i en tillbakablick på 1930-talet vad den fotografiska bilden betytt för henne:
För mig personligen skulle ett fotografimaterial alltid bliva till nytta. Jag fick ju därigenom en samling för studier av former och typer och kunde när som helst i minnet återkalla, vad jag inhämtat på utställningen. [iv]
Zickerman nämner ”former och typer”. Genom att ha en samling fotografier som föreställde vävnader, broderier och andra textila tekniker kunde hon lära sig vilka former och typer som förekom på de textilutställningar som hon besökt. Den fotografiska tekniken gjorde henne och andra fältarbetare som hade kulturhistoriska företeelser som undersökningsobjekt oberoende av plats och tid. Föremålen för hennes studier – textil som hon identifierat som ”svensk folklig textilkonst” – var tacksamma att avbilda fotografiskt genom att de var tvådimensionella.
Kameran hade utöver den självklara användningen som ett redskap för avbildning fler effekter under ett fältarbete. Vid en tid när få privatpersoner ägde en kamera och fotograferande var något som skedde i ateljéer vid några få tillfällen i livet väckte det förstås uppmärksamhet när det kom besökare utrustade med en ”fotografiapparat” med stativ. För användaren, fotografen, innebar positionen bakom kameran ett övertag i situationen. Manövrerandet med kamerans olika funktioner och inställningar befäste positionen av vetenskapsrepresentant. Hos de personer på landsbygden som fältarbetarna mötte, och vars miljöer och bohag var eftersökta motiv, väckte åsynen av den stora apparaten nyfikenhet och utgjorde vad vi idag skulle kalla en ”conversation piece”, ett föremål som bidrog till att skapa kontakt och interaktion. På många fotografier syns personer som bodde i de miljöer som fotograferades poserandes framför hus och i trädgårdar, och barn tittar nyfiket eller skrämt fram. I bilderna går det att se interaktion mellan fältarbetare och lokalbefolkning, men vad samtalen dem emellan innehöll får förbli okänt. Det faktum att fältarbetarna för det allra mesta faktiskt tilläts att fotografera för dem okända människors hus och hem vittnar dock om att en förtroendefull situation hade uppstått.
Hur ser arvet ut?
Det tidiga 1900-talets fältarbeten kan verka väsensskilda från det som senare tiders etnologer kommit att ägna sig åt. Iakttagelser av föremål, byggnader och traditioner, som bevis för förhållanden i det förflutna som länge var självklara undersökningsobjekt för etnologer och folklorister, ersattes under 1900-talets avslutande decennier med undersökningar av samtiden och interaktioner mellan individer och mellan grupper. Samtidigt finns likheterna där mellan det tidiga 1900-talet och nutiden. Det är i hög grad i fältarbetet som etnologin har mycket av sin identitet, genom att dagens forskare i likhet med folklivsforskarna 100 år tidigare skapar sitt eget källmaterial, och det på platser utanför arbetsrummen. När vi lämnar skrivbordet med pappershögar, böcker och datorn med otaliga dokument och filer och ger oss ut utanför universitetets väggar skapas förutsättningar för en kunskapsproduktion som inte kan uppstå där på kontorsstolen.
Gemensamt för det tidiga 1900-talets folklivsforskare och dagens etnologer är också det kvalitativa arbetssättet och sökandet efter såväl det unika som det generella. Blicken är alltjämt avgörande. Etnologers sökande efter betydelsebärande detaljer skapar identitet och samhörighet inom gruppen, även om de detaljer som eftersöks inte längre är textila mönster, timmerknutar och kistfötter. Diffussionismen som ideal försvann i mitten av 1900-talet, men snart blev i stället ortsbundna studier centrala när forskare gav sig ut till platser långt från universiteten i syfte att se och avslöja kulturmönster som inte var uppenbara. Geografin fick därmed en annan betydelse än vid äldre tiders spridningsstudier.
De första fältarbetarna på 1800-talet hade små möjligheter att som sina efterträdare på 1900-talet arbeta utifrån ett systematiskt synsätt, där utsnitt efter utsnitt av landskap skulle arbetas igenom. Det var istället de möjliga färdvägarna som ledde dem till de objekt som dokumenterades. Sedan kom just systematik att bli ett rådande ideal, när järnvägar, cyklar och bilar gjorde det möjligt att ta sig fram över stora arealer. Senare tiders etnologer och folklorister har inte haft systematiken som drivkraft utan snarare ett sökande efter kvalitet och det unika. På så sätt är arvet från de antikvariska resenärerna mer närvarande i vår forskningsvardag än vad vi själva kanske ser, och det arbete som 2020-talets studenter utför under sin fältvecka finns i ett långt historiskt sammanhang.
Referenser
Arkiv
Riksarkivet, Arninge
Föreningen för Svensk hemslöjds arkiv, Allmän korrespondens, vol. E1:2.
Kulturen, Lund
Ämbetsarkivet, vol E: IV, Korrespondens 1935.
Litteratur
Alm, Andreas 2025: Det andra fäderneslandet. Danmark och danskarna i Mandelgrens liv. I: Nils Månsson Mandelgren och kampen för kulturens framtid. Karin Gustavsson & Solfrid Söderlund (red). Lund: Folklivsarkivet med Skånes musiksamlingar. https://books.lub.lu.se/catalog/view/326/486/2049
Arnstberg, Karl-Olov 1989: Utforskaren. Studier i Sigurd Erixons etnologi. Stockholm: Carlsson.
Bergwik, Staffan 2016: Kunskapens osynliga scener. Vetenskapshistorier 1900-1950. Göteborg: Makadam
Boström, Mathias, Lundberg, Dan & Ramsten, Märta (red.) 2010: Det stora uppdraget. Perspektiv på Folkmusikkommissionen i Sverige 1908-2008. Stockholm: Nordiska museets förlag.
Erixon, Sigurd 1941: Strövtåg i svenska bygder. Malmö: John Kroon.
Erixon, Sigurd 1947: Svensk byggnadskultur. Studier och skildringar belysande den svenska byggnadskulturens historia. Stockholm: Bokverk.
Eskeröd, Albert 1957: Den dansk-skånska gården och Hinterpommerns fyrkantgårdar. Till frågan om vandring eller lokal utveckling. Fataburen 1957. Stockholm: Nordiska museets förlag.
Forsblom, Valter W. 1916: Sydösterbottniska allmogebyggnader. Folkloristiska och etnografiska studier I. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Gustavsson, Karin 2013a: Den dansk-skånska gården som forskningsproblem. Ale. 2013:2, s. 13-24.
Gustavsson, Karin 2013b: Fotografens blick och betraktarens syn. I: ETN:LUF. Folklivsarkivet i Lund 100 år. ETN 8. Etnologiska avdelningen, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet. https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/3841529/4250755.pdf
Gustavsson, Karin 2014: Expeditioner i det förflutna. Etnologiska fältarbeten och försvinnande allmogekultur under 1900-talets början. Diss. Lund : Lunds universitet. https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/3898366/5157411.pdf
Gustavsson, Karin 2024: Vävnader uppåt väggarna. Hemslöjdspionjären Lilli Zickerman i Vittsjö. Ale. 2024:4, s. 1-28.
Gustavsson, Karin, Palmsköld, Anneli & Rosenqvist, Johanna 2025: Building a Soft Cultural Heritage. The Case of the Inventory Swedish Folk Textile Art. Ethnologia Scandinavica Vol. 55, pp 99-113. https://gustavadolfsakademien.bokorder.se/sv-se/download/f8eac79a-ba52-42e3-9eb8-0b106ee68752
Hammarlund-Larsson, Cecilia 1998: Samlingarna och samlandet. I: Nordiska museet under 125 år. Hans Medelius, Bengt Nyström& Elisabet Stavenow-Hidemark (red.). Stockholm: Nordiska museet.
Jensen, Ola W. 2005: Konsten att konstruera ett kulturarv. Om fornlämningar och den antikvariska forskningens historia. I: Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets förändringar. Peter Aronsson & Magdalena Hillström (red.). Norrköping: Tema Kultur och samhälle, Campus Norrköping, Linköpings universitet.
Lennartsson, Rebecka 2017: Mamsell Bomans biljetter. I: Kulturhistoria. En etnologisk metodbok. Lars-Eric Jönsson & Fredrik Nilsson (red.) Lund Studies in Arts and Cultural Sciences; Vol. 13. Lund: Institutionen för kulturvetenskaper.
Lilja, Agneta 1996: Föreställningen om den ideala uppteckningen. En studie av idé och praktik vid traditionssamlande arkiv. Ett exempel från Uppsala 1914-1945. Diss. Uppsala : Uppsala universitet.
Löfgren, Orvar 1996: Ett ämne väljer väg. I: Vardagslivets etnologi. Reflektioner kring en kulturvetenskap. Billy Ehn & Orvar LöfgrenStockholm: Natur och kultur.
Molin, Torkel 2003: Den rätta tidens mått. Göthiska förbundet, fornforskningen och det antikvariska landskapet. Diss. Umeå : Umeå universitet.
Mårtelius, Johan 2025: Mandelgrens Stockholm. I: Nils Månsson Mandelgren och kampen för kulturens framtid. Karin Gustavsson & Solfrid Söderlind (red). [Lund]: Folklivsarkivet med Skånes musiksamlingar. https://books.lub.lu.se/catalog/view/326/486/2049
Palmsköld, Anneli 2018: Emma Carolina Helena (Lilli) Zickerman. Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. www.skbl.se/sv/artikel/LilliZickerman [hämtad 2025-09-01].
Palmsköld, Anneli, Gustavsson, Karin & Rosenqvist, Johanna 2023: Preserving the past to serve the future. FORMakademisk. 16:4. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-126795
Skott, Fredrik 2008: Folkets minnen. Traditionsinsamling i idé och praktik 1919-1964. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet.
Svensson, Birgitta 1999: Fången i arkivet. I: Metod och minne: etnologiska tolkningar och rekonstruktioner Bergquist, Magnus & Svensson, Birgitta (red.).. Lund: Studentlitteratur. Svensson, Birgitta 2012. Varför etnologi? En ämnesintroduktion för nya studenter. Lund: Studentlitteratur.
[i] Termen ”fältarbete i arkiven” har använts av flera etnologer, till exempel Birgitta Svensson (1999) och Rebecka Lennartsson (2017), som beteckning på kunskapsinhämtning om förhållanden i det förflutna genom arkivforskning.
[ii] Citatet finns i ett brev från Lilli Zickerman till sekreteraren i styrelsen för Föreningen för svensk hemslöjd 1920-06-25, FSH:s arkiv, Riksarkivet Arninge.
[iii] Lilli Zickerman till sekreteraren i Föreningen för svensk hemslöjd, Johan Robbert, 1918-09-14, FSH:s arkiv, Riksarkivet Arninge.
[iv] Redogörelse för tillkomsten av Föreningens för Svensk Hemslöjds Samlingsverk av svenska allmogetextilier, Kulturens arkiv i Lund, vol E IV, Korrespondens 1935. Redogörelsen utgjorde en bilaga till ett brev från Carl-Gustaf Zickerman, ställt till Sven T Kjellberg 15/12 1936.