Det tvåspråkiga Karleby – Hur berättandet avslöjar grupptillhörighet och attityder
Jael Kauko
”Omgivningen är tvåspråkig… [och därför] anser jag det viktigt att kunna det där andra lokala språket”.Så säger karlebybon Saara när hon intervjuas av Malin Lillhannus i oktober 2024 om flerspråkighet. Karleby är känt som ett tvåspråkigt område där det är tudelat mellan finsktalande och svensktalande. Med tudelat menar jag att dessa två språkgrupper är åtskilda från varandra och inte umgås med varandra i samma utsträckning som de gör inom sina egna språkgrupper. Genom att lägga fokuset på hur intervjusvaren framförs, kan man få insikt om hur en intervjuperson placerar sig själv i berättelsens sammanhang. Citatet jag inledde med ovan är ett exempel på just det: Mellan raderna kan man förstå att Saara identifierar sig med det lokala majoritetsspråket finska, då hon refererar till svenska som ”det där andra lokala språket”. Genom att inte enbart koncentrera sig på vad som berättas, utan även på hur någonting berättas och hur berättaren förhåller sig till det som framförs kan vi få insikt i hur grupptillhörighet både konstrueras och uttrycks i berättandet (Wanström & Marander Eklund 2024, 50).
Denna artikel kommer att behandla teman såsom tvåspråkighet, normer kring språk, attityder och föreställningar om det tvåspråkiga Karleby. Materialet består av en intervju som jag analyserat genom berättelseanalytiska metoder. Artikeln kartlägger hur den intervjuade genom sitt berättande gestaltar en bild av det tvåspråkiga Karleby och hur gemenskap och tillhörighet skapas i berättelsens kontext i olika sociala sammanhang. Det vill säga hur den intervjuade använder olika metoder såsom ord och uttryck för att endera inkludera sig själv i ett visst sammanhang eller för att ta avstånd från något.
Analysen utgår från det berättelseanalytiska begreppet positionering. Den amerikanske lingvisten och narrativanalytikern Michael Bamberg introducerade begreppet, som Palmenfeldt beskriver som ”hur människor använder berättelser för att orientera sig själva i förhållande till omvärlden” (2017, 212). Att analysera med hjälp av positioneringsbegreppet kan ge en mer nyanserad förståelse för hur berättaren konstruerar och placerar sitt ”jag” i berättelsen (Palmenfeldt 2017, 212). Detta är betydelsefullt eftersom en berättares ståndpunkt ofta är mer komplex än en enkel uppdelning mellan att vara ”för” eller ”emot” något (Palmenfeldt 2017, 212).
För att bättre förstå hur grupptillhörighet uttrycks i intervjun använder jag mig av tre frågor som Bamberg introducerar i sin positioneringsteori: Hur positionerar sig karaktärerna i relation till varandra i den beskrivna händelsen? Hur positionerar sig talaren i relation till publiken? Hur positionerar berättaren sig i relation till sig själv? (1997, 337). Dessa frågor hjälper forskaren eller studenten att förstå intervjuns berättelse och synliggör hur intervjupersonen positionerar sig själv i den.
Den intervjuades riktiga namn har i denna artikel anonymiserats för att säkerställa konfidentialitet. Intervjun fördes huvudsakligen på finska, men även svenska förekommer emellanåt. Saara är född i Karleby och har alltid bott i området. Hon identifierar sig som enspråkigt finsk men talar även svenska och engelska.
Positionering av karaktärer i relation till varandra
En viss fientlighet gentemot svensktalande lever ännu kvar i vissa kretsar i Finland. Den kan komma fram genom negativa attityder, antaganden eller stereotypiserande gentemot någon med svenska som modersmål. Följaktligen tas fientlighet upp i intervjun, och blir en fråga som ställer just grupptillhörighet på sin spets. Hur grupperar man sig när man talar flera språk, och varför? När Lillhannus frågar: ”Har du märkt att det skulle finnas attityder mot minoritetsspråken i staden?” förklarar Saara att det finns en del attityder och stereotyper kvar inom vissa finländska kretsar. Hon säger även att vissa finländare inte förmår eller vill lära sig svenska. Hon använder sig av frasen ”de ids inte lära sig”. Detta ordval tolkar jag som en kritik mot negativa attityder. Palmenfeldt förklarar hur berättarens positionering exempelvis kan analyseras genom att titta på de pronomen som berättaren använder sig av (2017, 212). Positioneringen kan framkomma genom ordval som ”vi”, som visar på vilka grupper intervjupersonen anses tillhöra (Palmenfeldt 2017, 213). I detta fall använder sig Saara av subjektsformen av det personliga pronomenet ”de”, som refererar till en grupp personer. Enligt Palmenfeldt positionerar sig alltså Saara som utanför denna grupp genom att säga att ”de” tänker så, och underförstått inte ”jag”. Frasen kan alltså tolkas som en metod för att ta avstånd från dessa finskspråkiga som enligt Saara inte ids lära sig svenska. Det blir ett sätt att visa att hon inte tänker så, även om hon identifierar sig som enspråkigt finsk.
Karleby är det officiella svenska namnet på staden, även om benämningen Kokkola ofta används även bland svenskspråkiga. Detta väcker delade åsikter inom finlandssvenska kretsar. Vissa anser att man bör använda ”Karleby” när man talar svenska, medan andra är så vana vid ”Kokkola” att det känns naturligt även i svenskspråkiga sammanhang. När intervjupersonen Saara tillfrågas om hon använder Kokkola eller Karleby, svarar hon inte direkt. I stället inleder hon med att konstatera att Karleby är det officiella svenska namnet. Hon fortsätter med att kommentera generellt att Karleby namnet nog används, med andra ord tar hon ett steg bort från det personliga, vilket enligt Palmenfeldt kan signalera distans och ett skifte bort från den narrativa formen (2017, 213). Saara beskriver hur ”Kokkola” ofta smyger sig in i vardagliga samtal, eftersom namnet, som hon uttrycker det, ligger ”i kärnan”. Med detta uttryck tror jag att Saara menar att namnet Kokkola är något hon är van att använda. Det ligger henne nära och därför känns det som att namnet ligger i ”kärnan”. Saara avslutar med att konstatera att båda namnen, Kokkola och Karleby, hörs och används i området. Hon avslutar med andra ord berättelsen med ett mer generellt perspektiv, vilket tyder på att hon inte enbart talar för sig själv utan även för andra i liknande situation. Denna distansering kan vara omedveten och kanske påverkas den av intervjuns tema, tvåspråkighet. Det är möjligt att berättaren vill visa sitt stöd för svenskan i Karleby och därför undviker att öppet medge att hon själv kallar sin hemstad Kokkola.
Sociokulturella positioner formas
I berättelsen upptäcker jag att de karaktärer som figurerar egentligen refererar till olika grupper inom Karleby, såsom Saara uppfattar dem. Intervjun skapar tankefigurer av finskspråkiga och svenskspråkiga i området. Palmenfeldt förklarar tankefigurer som samhällets kollektiva förståelser av ”lokala omständigheter” (2017, 213). Enligt Palmenfeldt har tankefigurer sitt ursprung i människors konkreta upplevelser och skapas genom hur människor talar om omständigheterna (2017, 213). Saara lyfter upp en tankefigur angående finlandssvenskar, som enligt henne troligtvis härstammar från det historiska Finland. I ett sammanhang där attityder mot minoritetsspråk i staden diskuteras säger Saara:
Måste säga att ibland stöter man på ett sådant där lite gammaldags sätt att tänka, som kanske har liksom historiska rötter när man tänker efter, att svenskspråkiga är lite där borta i sitt eget kast och så är vi finskspråkiga där. Det har liksom funnits lite av en sådan här uppdelning.
Saara förklarar hur hon ibland stöter på detta gammaldags sätt att tänka i möten med finskspråkiga i Karleby. Jag tolkar det som att Saara anspelar på den allmänt kända tankefiguren om att finlandssvenskar anser sig själva vara och även ironiskt kallas ett ”bättre folk”, när hon säger att de svenskspråkiga tillhör ”ett annat kast” än de finskspråkiga. Troligtvis syftar hon på den tankefigur som fortfarande till viss del lever kvar idag: att finlandssvenskar skulle tillhöra en högre samhällsklass och därmed vara ”lite bättre”. Palmenfeldt förklarar att tankefigurer grundar sig i konkreta erfarenheter, men att de ändå inte är direkta speglingar av dessa (2017, 213). Han påpekar också att de inte är entydiga och att förändringar i tankefigurer sker långsamt (2017, 213). Jag anser att starka tankefigurer om olika sociala grupper, såsom den om svenskspråkiga i Finland, kan stå i vägen för gemenskap och en nyanserad förståelse av individer inom en grupp. Palmenfelts begrepp om tankefigurer synliggör olika tankefigurer om grupper som lever kvar och är därför användbart för att studera och dekonstruera föreställningar om grupper.
Tidigare beskrev jag hur jag kan identifiera olika sociokulturella grupper i berättelsen om Karleby. Särskilt tydliga är de två positionerna finlandssvenskar/svensktalande och finskspråkiga. En tredje positionering tar form när Saara distanserar sig från den finskspråkiga gemenskapen genom sin kritik mot vissa attityder bland finsktalande. Samtidigt uttrycker hon solidaritet med de svenskspråkiga genom att försvara deras språk och ifrågasätta dem som inte ser svenska som betydelsefullt. I berättelsen träder tre positioner fram ur Karleby: de finskspråkiga som hyser en viss skepsis mot svenska, de finskspråkiga som i stället visar uppskattning för svenska och så finlandssvenskarna/de svensktalande själva. Tillsammans bildar de berättelsens karaktärer, var och en med sin egen röst och sitt perspektiv. För att tydliggöra hur grupperna positioneras i berättelsen används stereotypa karaktärsdrag som ofta förekommer i traditionellt berättande. Man skulle kunna läsa det som att de finskspråkiga med negativa attityder till svenska framställs som berättelsens skurkar i Saaras berättelse, då hon beskriver vilka attityder som finns mot svenskan i Karleby. Saara säger:
Ibland stöter man på det att man inte orkar eller vill lära sig det andra språket… oftast har jag stött på det bland finskspråkiga, att inlärningen av svenska ses som väldigt onödig eller som något man inte orkar anstränga sig för…
De finskspråkiga som däremot uppskattar svenska positioneras i berättelsen som brobyggare mellan språkgrupperna. Detta framgår när Saara uttrycker stöd för de svenskspråkiga och ifrågasätter varför finsk- och svenskspråkiga måste umgås i skilda sociala sammanhang. Hon säger till exempel:
Jag liksom förstår inte riktigt vad det egentligen är för problem med att, varför man inte skulle kunna liksom, du vet, samarbeta – är det så noga [om man inte talar det andra språket flytande]? … Många finskspråkiga har en sådan tanke att om man inte talar svenska perfekt eller korrekt, så är man så rädd för det där felaktiga sättet att tala och för att göra misstag.
Genom att ifrågasätta språklig perfektionism och vissa finskspråkigas rädsla för att tala svenska agerar Saara som en brobyggare. Hon uppfattar att många finländare tänker: ”…att man liksom inte vågar ta språket i bruk, eftersom det känns osäkert för en själv.”, men menar alltså att det inte ska vara ”så noga” och att det är ok att tala svenska även om det inte blir perfekt. I berättelsen framställs finlandssvenskarna som utsatta, eftersom de beskrivs som en minoritet som möter negativa attityder. I intervjun berättar Saara hur hon försöker inkludera svenskspråkiga i olika sammanhang, till exempel i programmet för en venetiansk afton som återkommande hålls för Karlebybor, då hon har fungerat som programledare. Hon ser då alltid till att använda både svenska och finska i sitt uppträdande, så att även svenskspråkiga ska känna sig inkluderade. Saara säger också att hon anser det viktigt att kunna grunderna i svenska, eftersom det är kommunens andra officiella språk. Detta tyder på att svenska, som minoritetsspråk, av vissa finländare anses viktigt att inkludera. Det gör att de finskspråkiga som värdesätter svenska fungerar som brobyggare mellan dessa två språkgrupper.
Identitet och grupptillhörighet genom berättelse
Saara identifierar sig som finskspråkig, men samtidigt som någon som ”ids” lära sig svenska och därpå vågar tala svenska, en dubbel identitet som präglar hennes berättelse. Positionen som finskspråkig gör det känsligt för henne att kritisera andra finskspråkiga, något hon själv reflekterar över med ett skratt när hon säger att hon kanske ”skjuter sig själv i foten”. Trots detta tar hon avstånd från vissa negativa attityder inom den finska gruppen. Hon försvarar vissa genom att påpeka att det kan vara svårt att lära sig nya språk, vilket påverkar motivationen att lära sig svenska. Sociologen och genusforskaren Anna Johansson menar att muntliga berättelser ofta präglas av en moralisk dimension som speglar en sociokulturell grupps normer och värderingar (2008, 46). Saaras berättelse illustrerar detta tydligt: genom att kritisera vissa inom sin egen grupp och samtidigt uttrycka förståelse för svenskan, positionerar hon sig mellan två sociokulturella gemenskaper. Hon skapar samhörighet med den ena och distanserar sig från den andra. Johansson poängterar även att muntligt berättande fungerar som en metod för att omformulera och återskapa en grupps gemensamma kultur, inklusive dess normer och värderingar (2008, 46). Jag anser att Saaras berättande och även hennes uttryckta missnöje med vissa i sin egen finskspråkiga grupp är en metod som hon använder för att omskapa gruppens normer och attityder.
När intervjun fortsätter beskriver Saara hur hon uppfattar att det finns kuppikuntia, små, slutna grupper eller klickar, bland både svensktalande och finsktalande i Karleby. Hon använder det finska ordet för att beskriva en viss social uppdelning som hon menar kan försvåra kontakten mellan grupperna. Samtidigt uttrycker hon förvåning över att samarbetet mellan finsk- och svenskspråkiga inte fungerar bättre, och säger att hon inte förstår varför det skulle vara ett problem. Hon uttrycker även att det känns ”onödigt” och ”tråkigt” att kontakterna inte är fler. De ord hon använder tyder på att hon är missnöjd med uppdelningen i Karleby och att hon önskar en starkare gemenskap mellan finsk- och svensktalande.
Saara berättar att hon tror att ett slags socialt mönster har bevarats sedan tidigare, där de två grupperna i huvudsak socialiserar inom sina egna kretsar. Hon fortsätter med att påpeka att det finns få platser där de båda språken blandas; oftast dominerar ett av språken i ett visst sammanhang, där möjligen någon enstaka person talar det andra språket. Det finns alltså fritidsaktiviteter på svenska som vissa finsktalande kommer till, men då måste de anpassa sig språkligt, och vice versa. Det finns alltså inga helt tvåspråkiga sammanhang där finsk- och svenskspråkiga spontant kommer att umgås med varandra.
Finska som majoritetsspråk
Intervjupersonen Saara säger att hon tycker det är viktigt att man blir medveten om andra språk än sitt modersmål, i sin omgivning. Detta tolkar jag som att hon signalerar att hon hör till majoriteten i Finland, som finsktalande finländare. Det kan också tolkas som att hon ser det som sin skyldighet att inte bara bli medveten om minoritetsspråk i sin omgivning utan också ge dem utrymme. Att Saara påpekar detta antyder att det inte är en självklarhet, utan att det i vissa sammanhang kan vara vanligt att personer i hennes omgivning inte är medvetna om de andra språken inom kommunen. Det märks att intervjupersonen tillhör majoritetsspråket i kommunen, då hon inte känner ett behov av att förstärka sin identitet, skapa gemenskap med andra finskspråkiga i området eller lyfta fram sin egen kultur eller sitt språk. Intervjuns tema, tvåspråkighet, påverkar förstås vad intervjupersonen fokuserar på, men egentligen är det svenska som blir fokusområdet i intervjun. Jag tror att detta beror på att Karleby är en ganska finskspråkig kommun, där finska ses som en självklarhet. Diskussionen kretsar därför främst kring hur svenska betraktas i Karleby. Saara berättar i sina svar om hur hon försöker inkludera svenskspråkiga och vara medveten om de finlandssvenskar som finns i omgivningen. Ett exempel är när hon berättar hur hon i en gruppdiskussion med endast svenskspråkiga märker hur språket automatiskt byts till finska, även om alla andra utom hon har svenska som modersmål. Saara säger att i sådana situationer brukar hon säga att: ”Prata bara [svenska], så frågar jag sen om jag inte förstår …”. Hon ger med andra ord sitt stöd till svenskspråkiga och visar i berättelsen hur hon försöker inkludera dem.
Sammanfattning
I denna text har jag analyserat hur intervjupersonen Saara positionerar sig i förhållande till de omgivande sociala grupperna genom sin berättelse om det tvåspråkiga Karleby. Saara positionerar sig som en del av den finskspråkiga majoriteten i Karleby, men samtidigt som en brobyggare genom att medvetet använda och uppmärksamma svenska i sina sociala sammanhang. Det gör hon bland annat genom att berätta att hon anser att det är viktigt att kunna kommunicera med alla som bor i kommunen, då det är officiellt tvåspråkigt. Hon uttrycker sitt stöd och skapar gemenskap med de svensktalande i Karleby genom att ta avstånd från och kritisera finskspråkiga som har negativa attityder mot svenskan. Genom Saaras berättande blir det tydligt att hon tar distans från vissa finländare och därmed gör åtskillnader mellan sig själv och de som tänker negativt om svenska.
En central metod som Saara använder för att uttrycka och förstärka sin grupptillhörighet är att använda berättelser och erfarenheter för att framhäva gemensamma värderingar med publiken. Hon gör detta genom att dela sina egna erfarenheter av att vara en del av ett tvåspråkigt samhälle, där både finska och svenska kan och bör användas. Därtill positionerar hon sig mellan två sociokulturella grupper vilket leder till att en tredje positionering formas inom berättelsen: enspråkigt finsk som inkluderar och stöder det svenska språket och finlandssvenskarna som en del av Karleby. Genom detta skapar hon gemenskap med alla inom kommunen och därtill det flerspråkiga Karleby.
Källor
Otryckta källor
Intervju: Saara, SLS_2414_2_19.mp3
Litteratur
Bamberg, M. (1997). Positioning Between Structure and Performance. Journal of Narrative and Life History 4, s. 335–342.
Johansson, A. (2008). Kunskapens narrativa karaktär i Narrativ teori och metod. Lund: Studentlitteratur.
Palmenfeldt, U. (2017). Folkloristisk narrativanalys. I: J. Gunnarsson Payne, M. Öhlander (Red.), Tillämpad kulturteori, s. 47–70. Lund: Studentlitteratur.
Wanström, S., & Marander Eklund, L. (2024). Narrativanalys. I: B. Nilsson & A-S. Lundgren (Red.), Att analysera etnografiska material, s. 47–70. Umeå: H: ström.